Jaha nämen annars då?

Så gick ännu en helg.
I lördags hade vi ingen träning, ingen match, inget kalas. Inget annat på schemat än att köpa födelsedagspresenter till lillskruttan, vilket vi också gjorde. Eftersom hon var med fick hon stå i ett hörn på varje butik och stirra i väggen, vilket hon lydigt gjorde, och vi gick in på några butiker där vi inte köpte något, för att förvilla.
Hon fyller år på tisdag. Idag har hon haft sitt kompiskalas. Hon ville bjuda på lunch på MAX och sedan gå på bio. Då får du bjuda tre kompisar, inte mer, sa jag. Vill du bjuda fler vänner än så får du välja nån billigare aktivitet, typ lunch hemma och en äventyrslekpark.
Men hon var bestämd och valde tre kompisar från klassen.  
Det tycker jag ändå är bra.

Min mamma sa alltid, på tal om kalas och att bjuda och inte bjuda, att antingen bjuder du alla, eller så bjuder du färre än hälften. Och det tycker jag är en bra regel.
När det är kalas tycker jag inte att man ska måsta bjuda alla (varken på skolan, i klassen, etc.) men ska det sållas, då ska iaf majoriteten inte bli bjudna, så att man är invald, inte bortvald.

På jobbfronten har ett gammalt spöke börjat röra på sig och jag vet inte riktigt hur jag ska göra, men jo egentligen vet jag.

Såhär. En eftermiddag i veckan som gick fick jag ett automatiskt meddelande från HR att tjänsten jag satt och slet med ansökan till i somras blivit tillsatt. Jag gick alltså inte ens till intervju.
Och, om någon nu sitter och tänker Hur svårt är det att sätta ihop en jobbansökan? så var det en doktorandtjänst jag sökte vilket betyder att man måste sätta ihop en hel forskningsplan över fyra år, och det är inte tvärgjort.
Och att jag ens sökte en doktorandtjänst på en institution där jag inte jobbar beror på att prefekten tipsat mig och bla bla men i slutändan känner jag bara nä… jag är inte ens besviken. Bara klar med den här världen.

Och då, samma eftermiddag alltså, hör jag ifrån det företag som slet i mig för två år sen. Då (det här skrev jag nog lite om men förväntar mig inte att någon minns) blev jag bedd att söka en tjänst, svarade att jag inte hade tid.
Då bad de mig bara skicka in ett CV, vilket jag gjorde utan att ens uppdatera det med nuvarande tjänst. Sen ringde de och ville träffa mig, okej men jag kan bara mellan halv fyra och fyra på fredag, svarade jag.
Ses då! sa dom.
Sen gick jag på intervju utan att ha läst på något alls om tjänsten, företaget, nada. Men visst, jag hade ju en kompis som jobbade där, det var ju han som tipsat om mig.
Hursom så svarade jag på frågor så som man bara kan göra när man är trött och obrydd, totalt ärligt alltså, och fick ett erbjudande.
Som jag sedan tackade nej till pga kände mig inte färdig med universitetet.

Nu. Söker de folk igen och min kompis som fortfarande jobbar där, undrade om jag är sugen. Isåfall har du mer än halva inne, skrev han, vi ville ha dig då och vill ha dig nu också.
Då kan man verkligen tänka att universum försöker säga mig något.
Att det är meningen.
Jag fattar det också.
Nu när jag skriver det här börjar jag nästan tvivla igen.

Men. Jag ska inte byta. Inte nu.
Jag ska stanna kvar på universitetet i alla fall ett halvår eller år till.
Här är varför: Det är så jävla jobbigt att vara ny på jobbet.
Det är jobbigt att sluta, att byta, att vara ny.
Jag är ju typ fortfarande ny, eftersom jag bytte institution (och därmed chef, kollegor, projekt, allt) i januari. Och har fortfarande inte kommit tillrätta med min roll.
Vilket är ett problem.
Jag trivs inte så bra.
Men, jag vill mer bort än jag vill till något annat.
Och då känns det inte rättvist att byta.
Inte mot mig själv som då måste börja om från botten igen.
Inte mot en ny arbetsgivare, vars organisation jag nog inte har energi och motivation att verkligen ge den version av mig själv som jag vill.
Eller så gör jag det ändå, med kraft jag inte har.
På bekostnad av mitt eget välmående.
Så nä. Det är ett föräldraledighetsvikariat de söker fylla. På ett år. Jag kommer svara att tack för att ni tänker på mig. Tajmingen är fel. Hoppas ni hittar den ni söker och skulle ni fortsatt söka någon om ett år eller så, får ni gärna höra av er igen.

Då kanske jag både vill och orkar. Nu orkar jag inte.
Och nu måste jag ge min befintliga tjänst en ordentlig chans. Jag måste ta ansvar och obekväma samtal så att om det fortsatt inte blir bra, då har jag ändå på riktigt gjort mitt bästa.
Fan för att vara vuxen ibland ändå.

Testa nytt vs nöta samma

Igår kväll låg barnen bredvid varandra i sängen kl 20:25. Storskruttan räknade matte pga hon hade inte hunnit klart sidan på skolan och vill inte hamna efter, och lillskruttan läste en bok. Klockan 21:00 släckte jag lampan.
Imorse var de redo för skolan 07:45 (det ringer in 8:15 och tar ca 5-8 minuter för dem att gå till skolan så jag brukar försöka få ut dem genom dörren 8:00 och senast 8:05)

Så än så länge funkar den här nya skärmtidsregeln svinbra.

Men jag väntar såklart bara på bakslag.

Och om någon nu tänker "fan vad smart hon är!" så lugn, här kommer bevis på motsatsen.

Nån gång under pandemin såg jag en video på hur man klipper sitt långa hår själv. Man gör en hög tofs i pannan, tänk enhörningshorn, och så klipper man den rakt av. 

Då blir underhåret längre och överhåret kortare och så får man en naturlig uppklippning lätt som en plätt.

Låter rimligt?

Jamen det gör det ju, visst!

Så jag har provat.

Flera gånger, säkert fem gånger minst. 

Det blir aldrig bra.

Ändå gjorde jag det igen igårkväll.

Följde precis samma procedur som tidigare gånger, då det alltså inte blivit bra.

Det blev inte bra den här gången heller.

Tänka sig.

På måndag har jag bokat tid hos frisören.

Hur gööööör man?

Alla dessa jävla skärmar. 

Nu när storskruttan börjat 4:an får hon ta med sin skoldator hem. Det är säkert bra på något vis, och abselut att hon kolla nyheter och pedagogiska grejer och gör skolarbete på den.
Jorå, det gör hon. Också.

Och, hon gick utan minsta tjafs med på att hennes padda kunde få bli nedärvd till lillasyster nu när hon faktiskt plötsligt hade tre (!) skärmar. Dator, mobil och padda.

Lillskruttan harvar på med sin supergamla iPad som borde fått dö för länge sen och bara suckar och skakar på huvve åt uppdateringar. 

Men. Jag känner att det är skitsvårt att ha koll på skärmtiden.
Och att jag bara är typ arg över det hela tiden.
Så. Nu har jag en plan.
Inga mobila skärmar efter kl 20 på kvällen, och det gäller mig också (för mig gäller detta tills dess att barnen somnat asså) och inga skärmar före skolan på morgonen. 

Det betyder såklart inte att de har obegränsad skärmtid övriga timmar på dygnet. Det har de inte. Men beroende på väder, träningar, tillgängliga kompisar, dagsform osv. så får jag väl fortsätta deala där. 
Och youtube har de bara på helgen, inte heller där obegränsat. Men typ som godis, bara på helgen och i hyfsat rimliga mängder.

Jag gör, för övrigt, stor skillnad på skärmtid och skärmtid. Sitter de och tragglar en lektion i Duolingo får de hålla på tills de är klara eller ger upp. Ser de hjärndöda klipp på skrikiga barn som lever rövare på youtube räknar jag varje minut. 

Men det är svårt.
Hur gör ni, och funkar det?

Ett-två-tre-fyr, raka led, två- tre fyr...

En händelserik helg. Får man ändå säga.
Fredag kväll la jag ut Berit på Marketplace. 

Berit, vår älskade lådcykel, som tjänat oss i vått och torrt.
Kanske det bästa köp jag nånsin gjort. 

Nu har hon en ny familj. Två nya barn att leverera till förskolan, kompisar, affären osv.

Det gick otroligt snabbt att sälja henne. Vilket såklart betyder att jag kunde fått mer. Men jag är nöjd. Det är så svårt att veta, jag ville ha en snabb affär och jag la ändå priset två tusenlappar över vad jag lätt kunde tänka mig att släppa mig henne för. Nu har jag otroligt med plats i garaget och letar fat bikes för glatta livet.

Men, nu ska ni fåhöra vad som hände sen. Igår eftermiddag var det obligatorísk träff och utbildning för alla nya gymnastikledare. Ja... (insert djup suck) jag har signat upp mig på att vara gymnastikledare den här terminen. Inte för att jag vill eller för att jag inte har nog på min tallrik. Utan för att det är svårt som fan att få in små gymnaster i den flaskhals som är basgruppen i det systemet de har här, och som ledare är ditt barn garanterad en plats.  

Sen funkar det så att som vuxen ledare paras du ihop med en annan vuxen ledare, och sen får ni 2-3 tonåriga gymnaster som kan demonstrera och hjälpa till på olika sätt. 

Det är alltså hyfsat avgörande att du kommer någorlunda överens med din ledarkollega.

Och det var jag nervös för.

Min oro, alldeles oavsett ledarpartner, har varit att jag inte ska ha något tålamod med ungar som inte försöker, följer instruktioner osv.
Som alldeles säkert framgått av tidigare inlägg är jag för disciplin inom idrott och även om barnen naturligtvis gärna får ha roligt så har jag svårt för flams och mjäk.
Om något känns läskigt och otryggt ska barnen naturligtvis kunna välja att avstå och låta bli. Sätt dig på sidan och titta på om du inte vill vara med, men du får inte störa och inte förstöra, typ. 

Ledaträffen inleddes med en introduktionsrunda. Jag visste namnet på min blivande kollega men har aldrig träffat henne tidigare. Så jag lyssnade spänt. I gruppen på kanske 20 föräldrar fanns en mamma som tagit med sin 3-åring. Denna 3-åring satt med padda med hög volym, pratade högt, sprang omkring... ja ni fattar. Och mamman sa visserligen scchhh... några gånger, men aldrig något i stil med Nu får du faktiskt sitta ner och vara lite tyst för vi försöker lyssna på en presentation här. 
Sånt har jag så svårt med. 
Okej att man ibland måste ta med barn till tillställningar de egentligen inte riktigt borde vara på, det har jag själv måstat göra tusen gånger. Och okej att barnen inte är tysta eller lyssnar när man säger till dem. Been threre done that.
Men säg till dem åtminstonde. 
Hursom. 
När denna mamma skulle presentera sig satt jag på helspänn. Är hon min partner går jag härifrån tänkte jag, det kommer aldrig funka.
Då blir hon den snälla mysledaren som vill att alla ska vara kompisar och ha roligt och jag kommer framstå som en galen militär som bara vill ha nitisk disciplin.
Men hon var inte min partner.

Ingen i gruppen sa min partners namn.

Förrän dörren öppnades och en militär kom in.

I rakad skalle och kamouflage.

I kid you not.

Det. Är. Min. Partner.

En real life F-ing GI Jane.

Jag ville ställa mig upp och hoppa jämfota av glädje. Men eftersom militärmorsan knappast uppskattat ett sånt tilltag lät jag bli och hälsade på henne med ett redigt handskak istället. 

Sen pratade vi om vad vi förväntar oss av terminen osv.

Allt hon sa var ljuv musik i mina öron.

Eller nä, inte ljuv.
Snarare en paradmarsch. Ordning och reda vill hon ha, och hon tar hemskt gärna eventuella konflikter med föräldrar, hon är utbildad konflikthanterare inom försvaret. 

Jag kan inte tänka mig att vi kommer ha några konflikter när hon bestämt var skåpet ska stå.

Men alltså fatta. JAG kommer få vara den lite mjuka och snälla. Militärmorsan kommer styra upp allt och alla som kommer i hennes väg.

Det är så långt över allt jag kunnat förvänta mig och ens drömma om. 
Som att önska sig en moped och få en ferarri.

Militärmorsan asså.
Henne kommer ni få höra mer om.

Institutionsdagar

Hela institutionen (minus dom som inte kunde eller ville då) åkte till Sollefteå och pratade värdegrund, hållbarhet, kollegiala relationer och sånt, i två hela dagar.

Det kunde faktiskt inte ha kommit lägligare.

Jag har fått ord, diagram och konkreta underlag för mycket av det som skaver med mitt jobb.

Nu är det verkligen upp till mig att försöka ta tag i det här och förbättra min arbetssituation.

Igår kväll bjöds på ett mordmysterium till middagen. Tre timmar, ca 30 karaktärer, intriger och hemligheter. 

Och äntligen kunde jag dra nytta av alla böcker om Lasse och Majas Detektivbyrå jag läst. 

Det var Ebba som gjorde det såklart, för pengarna och en frisk njure. Lätt som plätt. 

svar på kommentar

Måste bara skriva kort, angående kommentaren tidigare om förälskelse.

Kanske har jag redan skrivit detta...? Känns så. Men aja, orka leta i sitt eget arkiv, här kommer det väl igen då. 

Jag tänkte tidigare mycket på det där, att man antingen får skilja sig och kanske, kanske få uppleva att bli förälskad igen. Eller så får man låta bli att skilja sig och leva med att man förmodligen varit (lyckligt) förälskad för sista gången.

Ett par vi känner som skilde sig för något år sedan gick, enligt henne, isär mycket därför. För att hon inte kunde förlika sig med tanken på att aldrig få bli kär igen.

För mig åkte den tanken ut med badvattnet. 
Bokstavligen.

När jag satt i badkaret, nyoppererad, naken, och hög på diverse smärtstillande efter armbrottet 2021 och min man varsamt hjälpte mig att raka benen och armhålorna. Då tänkte jag, i drogdimman, att
Nänä, jag får väl inte uppleva förälskelsens pirr igen kanske. Men jag får uppleva det här. Och det är fasen inte illa det heller. 

Och då menar jag den tryggheten, den intimiteten, som man bara kan ha med en människa som sett allt, vet allt. Att sitta naken och drogad och sårbar och utsatt och känna sig totalt trygg.

Mina tankar på pirr försvann efter det badet och ersattes med någon slags tacksamhet för allt vi ändå gjort med det som än gång var vårt pirr. Det kanske inte har försvunnit, utan förädlats. 

Samma eller olika

Vi har varit gifta i 16 år, jag och min äkta hälft.
Bröllopsdagen spenderade han på ett flygplan, precis som i fjol. Vi är inte mycket för att fira. 

Nästa år, när jag är 44, har vi varit tillsammans i halva mitt liv. Ja, halva hans liv också, för den delen.
Får se om vi firar det.

Vi är inte själsfränder, jag vet inte om jag tror på själsfränder.

Vi är inte speciellt lika, men heller inte några motsatser, som skulle ha attraherats enligt en av många teorier om hur par håller ihop.

Jag tror inte vi är kärare, mer trogna, mer lojala, mer nånting än många andra par. 

Både såna som håller ihop och såna som inte gör det.

Eller jo, han är faktiskt väldigt lojal, det ska han ha.

Både mot mig, sin (och min) familj och sina få riktigt nära vänner.

Att gifta sig var aldrig ett mål för mig, att vara en fru har aldrig känts som en viktig del i min identitet.

Men ändå. Eller därför. Så är han ändå min klippa. En klippa jag ibland är nära och ibland långt ifrån. 

Jag klarar mig utan honom.

Men jag vill inte vara helt utan honom. 

Det betyder inte att jag behöver ha honom nära jämt. 

Saknar jag honom nu, när han är borta 6 veckor?

Tja.

Nja.

Såhär. Vi är ju fortfarande vi och snart kommer han tillbaka, så jag känner inte att jag behöver sakna honom.

Var på en tjejkväll i helgen och fick frågor kring vår relation. Att han är borta så långa perioder. Att vi varit tillsammans så länge.
Teorier om att vi är starka, lika, hängivna, jättekära. 
Vet inte om något av det riktigt stämmer. 

Alla har sitt att kämpa med, sin vardag att få ihop.