November

Dagarna är typ fem minuter långa, känns helt ovärt att man ens förväntas sätta på sig byxor.

Veckorna är däremot jättelånga. Konstigt.

Det är mörkt. Snart blir det halt. Löven har fallit men inte snön.

Annars då?

Jag har befinner mig just nu i nånslags acceptans av att jag inte trivs med mitt jobb. Jag vantrivs inte.
Och det är med mitt jobb jag inte trivs så bra.
På mitt jobb trivs jag okej. 
Det är alltså inget fall för HR, utan ett fall för mig själv att ta tag i.

Men inte riktigt än.
Inte förrän jag riktigt vet vad jag vill istället.

Och det ljuset förväntar jag mig inte ska tändas i november direkt. 

Månaden som går ut på att gå över. 

Halloween

Med risk för att låta som en riktig surpumpa.
Jag är inte speciellt förtjust i Halloween.
Av högtider att dömma är det den jag skulle stryka först om jag var tvungen att avstå en.

Här är varför:

Osäkerheten kring när och hos vem barnen ska/kan/bör gå och plinga på och tigga godis. Det här är en icke-fråga i USA. Halloween är den 31 oktober och ingen annan dag och barn knackar inte på dörrar där utebelysningen är släckt och det inte finns några pumpor eller andra dekorationer kring huset. Men i Sverige (har jag upplevt iaf sen vi flyttade hit) är det lite godtyckligt när det passar, folk vill gärna göra det på helgen, och det kan komma ungar lite närsom hela veckan innan. 

Osmakliga dekorationer. När vi precis köpt hus och jag var höggravid med mitt första barn hade ett hus i vårt kvarter (i USA såklart) dekorerat ett stort träd med dockor (stora som typ 5-åringar) som hängde i snaror. Jag tog långa omvägar runt det huset i månader efter Halloween. Men även om det är ett extremt exempel, så tycker jag fan det är osmakligt när barn går runt med diadem som får det att se ut som att de har en sax eller såg intryckt i huvet och sminkade med blod och hjärnsubstans. Jag går inte igång på avklippta fingrar eller benknotor som sticker upp ur gräsmattan. Katter ja, häxhattar abselut, spindlar går bra, pumpor och spöken.
Men mycket av pyntet är så äckligt att jag mest bara blir illa berörd.

Mycket av Halloween känns som att det liksom frossar i döden utan att faktiskt hedra de döda... om man jämför med Allhelgona och El dia de los muertes, som jag ändå uppfattar som högtider som går ut på att hedra just sina avlidna släktingar, så känns moderna Halloween mest som en uppvisning i skräck och blod.

Vet inte. Men är inget fan. Och ganska glad att det är över, även om vi faktskt hade en väldigt fin Halloween på Harry Potter restaurang i Gdansk. Hela familjen utklädda enligt böckerna. Men inget knack på dörrar och inget fejkblod. 

Nu ser jag fram emot mycket mer mysiga Thanksgiving och sen advent. Mmm advent. Mys. 

Bless her

Åh min svärmor. 
Åh amerikaner.

Bless them.

Mina svärföräldrar är underbara på många sätt.
Varma, snälla, generösa.
Och faktiskt också ödmjuka.
Alltså relativt.
Alltså väldigt för att vara amerikaner.
Men de är ändå amerikaner, och extremt färgade av sin kultur.
Som de inte alls förstår är en kultur.
De tror ju att kultur är nåt som finns utomlands, USA är liksom facit. 

Så trots att vi befinner oss på neutral mark, i Polen, där jag förstår lika lite av språket, inte hittar mer än vad de gör, och inte är bekant med valutan, så frågar min svärmor mig hela tiden frågor som vad menar hon? är det hitåt? gör man så här i Polen? för jag är ju ändå Europé.  
Så jag förväntas kunna svara för Polen. Mer än vad de kan iallafall.

Vi bor tillsammans, sex personer i en en airbnb med tre små sovrum och ett kök avsett för frukost bestående av snabbkaffe och cigg.  Det funkar ändå. Det får man säga. Det går, men det tar på.

Vi har tvättmaskin, vilket ju är tacksamt. Men ingen torktumlare. Till min svärmors (amerikanska) fasa.

Jag: we can do a load with all towels. 
Hon: but how will they dry?

Jag:... there's a drying rack...?
Hon: yeah.. but... they're towels!
Jag:... right..
Hon: you mean... you'll just hang them? Wet? to... dry?
Jag:... right. Yes. Overnight.
Hon: ... I suppose...

Hon lägger sig. Sjukt skeptiskt. Jag stannar uppe en halvtimme till och hänger handdukarna. Som torkar. Över natten. Hon är helt orimligt förvånad. 

Dagen efter kör hon en ny tvätt. Hänger den. Hänger den lika jävla sämst som hennes son (dvs min man) hänger vår tvätt hemma, alltså bara rakt upp och ner. Tänk er en tisha eller ett par leggings som man bara tar och kastar upp på linan utan att skaka och sträcka först.
Så.
Hänger hon sin tvätt.
Jag säger inget.

Nästa dag står hon och stryker sina tröjer när jag öppnar sovrumsdörren.
These shirts just got soooo wrinkled in the wash, I don't know what happened! säger hon medan hon metodiskt för strykjärnet fram och tillbaka över sin T-shirt.

Som om det vore tvättmaskinens fel.
Men hon har aldrig tidigare levt utan torktumlare.
Vi har en diskborste i lägenheten, men en sån vet hon inte hur man använder så hon virkar oss istället snabbt en disktrasa som vi kan handdiska stekpannan med. 

Igår hade vi varit på museum och utflykt hela förmiddagen och långt in på eftermiddagen och barnen gick på knäna, endast stående upprätt tack vare ett paket mentos jag hade i fickan och ett paket kex svärfar hade i ryggsäcken.
Vi behövde lunch pronto.
Det finns tack och lov Zabkas typ överallt. De är som snabbköp som dessutom har en disk som kränger typ toast, korv, och kaffe.
Så jag sa nåt i stil med, nu går vi på Zabka och fixar nåt att äta!
Varpå storskruttan säger, Men åh, kan vi inte äta på KFC istället?! det finns ju ett alldens vid tågstationen!
Och min svärmor blixtsnabbt spänner ögonen i mitt äldsta barn och ryter åt henne NO! We are in Poland! You can have KFC any day you want, when you're in Poland; you eat something Polish!

Men storskruttan bor inte i USA. Hon kan inte äta KFC varenda dag. Hon f-ing älskar KFC och för henne är det värsta amerikanska utomlands-kicken att få äta friterand kyckling ur pappbunkar.
Så när hennes amerikanska farmor skäller på henne för att hon vill ha det. Utomlands. Blir det liksom kortslutning i hennes system och hon vet inte om hon ska skämmas eller opponera sig. Stackarn.
Men vi åt på KFC. 
Svärföräldrarna satt med och drack en kaffe.  

Höstlovet går mot sitt slut.
Det har överlag varit lyckat.
Men jag ser fram emot att komma hem.

Inte samma, men lika

Vi är alltså i Polen för tillfället.
Vem är från Polen?
Just det, polska negmamman.

Man kunde tänka sig att hon skulle vara typ såhär Åh! ska ni till Polen, guvakul! Då måste ni äta det här och göra det här och snälla köp med det här till mig för det saknar jag så jättemycket!

Men njet. Såklart inte.
För inget av det jag just skrev, inget med utropstecken är hennes stil riktigt.

Om det inte handlar om Finland förstås.

Hon är i Finland just nu.
Hennes Instagram svämmar över av bilder på finländska landskap, vattenpölar, vägar, granar, byggnader.
För er som inte vet det, är Österbotten förvillande likt Västerbotten. 
Ja det är en bottenvik emellan och nej det är inte alls samma sak. 

Men som min man sa. Att säga att det ena är förtrollande vackert och det andra fruktansvärt fult är som att säga detsamma och enäggstvillingar. 

Det hindrar inte PNM. Hon öser superlativ över allt finskt och slänger samtidigt med märkliga kängor mot Sverige.
Jamenar, det ÄR inte jättestor skillnad mellan Sverige och Finland. 
Skillnader finns såklart.
Jag säger inte att det är exakt samma.

Men att beskriva ett regnigt Västerbotten som en evig måndag utan slut och ett lika regnigt Österbotten som en sprakande palett av underverk för själen. Det. Jag vet inte.
Skaver? 
Ja. Ni får tycka vad ni vill om det uttrycket.
Skaver är precis vad det gör. 
För jag är ingen inbiten patriot som hävdar Norrland och Västerbottens storhet och skönhet över allt annat.
Faktiskt inte. Alls. 
Men kom fan inte och kom med Finland.

En lyckad dag med bismak

Det är verkligen inte utan skam och skuldkänslor jag tar med barnen på zoo i Polen. 

Jag tänker att jag inte vill stötta en verksamhet som går ut på att sätta djur i bur.
Men så tänker jag att jag inte vill flyga för nöjesresor eller äta skaldjur eller ägg heller.

Och ska jag bli en vegan som åker tåg överallt eller ska jag kompromissa/stoppa huvudet i sanden eller hur ska jag ha det egentligen och nu är det ju inte jag som ska vidare på en kryssning efter det här men man kan inte resonera så alltså att jag får flyga för jag äter inte nötkött och fan jag vet inte men nu går vi på zoo iallafall för nåt ska vi göra och barnen kommer gilla det.

Och sen tänker jag att djurparker i östeuropa är värre än i väst och sen känner jag mig som en rasist.

Men okej. Nu har jag varit på Gdansk Zoo. Och det var mycket bättre än det i Budapest om man ser till storleken på djurens burar.
Jag vet att det inte gör något bättre egentligen.
Lejonen i Gdansk blir ju inte gladare av att noshörningen i Budapest har det sämre.    
Men i Budapest låg djurparken mitt i stan.
Här ligger den en ganska bra bit utanför stan och det gör såklart sitt för att det ska finnas utrymme. 
Men vad vet man.
Jag tycker ju att det ser ut som att kamelerna har svinstor fejksavann och borde trivas prima medan det gör mig omedelbart ledsen att se en örn flaxa upp till taket på sin nätbur och desperat försöka komma uppåt utan att lyckas. Pelikanerna är vingklipta och har inget tak på sin inhängnad. De står bara och flaxar frågande istället, utan att kunna lyfta.

Det är lågsäsong och förrutom kanske ett tiotal besökare till och tre skolklasser var vi själva på hela parken. Noll köer eller väntetider och djuren var bussiga och showade, eller visade åtminstonde upp sig. Speciellt chimpanserna som fick barnen att skrika av skratt med sina akrobatiska konster och gnabb sinsemellan. 

Efter fyra timmar i djurparken och många tusen steg gick vi på en restaurang och åt handgjorda piroger som barnen älskade. 

Det var en bra dag idag.
Synd bara på samvetet.

Duckar du så duckar jag

Jag var på föräldramöte igår.
Efter jul kommer årskurserna 3-6 på barnens skola bussas till en skola på andra sidan stan för renovering av deras ordinarie lokaler. Det har vi vetat om länge, men igår fick vi för första gången se skolan där de kommer gå i minst ett år. 
Rektorn, som talar som om hon läste in en ljudbok för SFI (extremt långsamt och övertydligt) talade först i 40 minuter och jag lovar att jag hade kunnat framföra exakt all information hon fick ur sig på 10 minuter, max.
Sen ställde en massa nojjiga föräldrar en massa dumma frågor.
Och rektorn duckade dem alla på ett lika drygt som sävligt sätt, som skulle kunna inspirera den mest slipade politikern. 

Sen fick vi gå till de respektive årskursernas klassrum för att välja klassföräldrar, kassör och diverse andra uppdrag som få föräldrar frivilligt tar på sig.
Jag satt långt bak och undvek ögonkontakt.
Klarade mig.

Är således ändå ganska nöjd med kvällen.

Nu väntar höstlov i Polen.

Om böcker

Jag tycker det är lite jobbigt när personer man tycker om rekomenderar böcker man sedan inte tycker om.

Ibland när jag inte gillar en bok vet jag precis varför jag inte gillar den.
Exempelvis Där kräftorna sjunger som jag precis läst ut.
Det jag ogillar med den boken (förutom översättningen då, men det är ju inte författarens fel, och nog inte översättarens heller, men jag tycker inte om när orginalspråket lyser igenom och jag kommer på mig själv med att ständigt tänka ah, dom menar aint, eller y'all) är den så typiskt amerikanska glorifieringen av att klara sig själv mot alla odds.
Boken handlar ju om ett barn, en 7-åring(!) som blir övergiven av typ alla och ändå klarar sig ute i våtmarkerna. Okej att det problematiseras att hon är väldigt ensam, men som tur är är hon enastående vacker... suck.
Nej jag vet inte.
Den var inte jättedålig, jag läste ju ut den.
Men jag förstår verkligen inte hajpen. 

Iallfall, ibland ogillar jag böcker av en anledning som är svårare att sätta fingret på. Läste nyligen Lust att döda av Anki Edvardsson och den tyckte jag inte heller så bra om, men anledningen där var snarare att jag upplevde en disonans mellan språket och historien. 

Tempot i språket måste vara i synk med tempot historien. Annars blir jag störd i min läsupplevelse och har omedelbart svårt för boken. I Ankis fall gick historien för fort, språket hängde inte med och det kändes lite som att se en film eller lyssna på en podd uppspelad i för snabb hastighet. 

Ett exempel på motsattsen är typ allt Håkan Nesser skrivit. Han är en underbar författare på många sätt, men så överförtjust i sina egna formuleringar att jag ofta känner att historien står och stampar medan språket tar långa omvägar. 

Nu vilar jag ögonen med tredje delen i Kristina Ohlssons serie om August Strindberg istället.