Hon tittar på teve, hon tittar på teve, hon tittar på teve...

Var kom hon ifrååååån?

Doktor Kosmos. Om ni tror att jag tappat det.

Hursom. Vi ser inte bara Sveriges mästerkock. Vi ser Mästarnas Mästare också.

Särskillt storskruttan älskar det. Både tävlingarna och återblickarna där man får se en av deltagarnas karriär sammanfattade till några minuter. 

Efteråt pratar vi om att satsa, om att träna, om att vilja vinna nånting så mycket.
Men också om att förlora, att vara dålig förlorare.
Båda barnen tycker att det är väldigt fascinerande att se vuxna människor bli arga och ledsna på riktigt när de förlorar eller inte gör så bra ifrån sig på en tävling som ju inte ens är på riktigt, eller är den det? Den är på teve. Men är den på riktigt? Dom tävlar inte för nåt lag, eller för Sverige, så då är det inte på riktigt. Eller?

Jag tror också dom tycker det är kul att se idrottare som ju ofta är i min ålder, och även ofta såna vars karriärer jag följt med spänning. Åh, det här minns jag! ropar jag ofta under tillbakablickarna och då blir dom alldeles så Va? Minns du det här? Fanns jag då?

Mer teve alltså. Det var bara det. 

Status i plural

På jobbet: Jag har en liten dip på jobbet nu. Förmodligen, förhoppningsvis, högst tillfällig. Men vi får se. Jag vill att det ska gynna mig om jag jobbar hårt. Är det så fel?

På relationsfronten: Efter vårt konstruktiva gräl för några veckor sedan känns det som att vi åter är tillbaka i hjulspåren. Han kanske också har en dip på jobbet, eller så har han redan mentalt flyttat fokus till det arbete han kan göra när han faktiskt är på plats. Han åkter tillbaka till AZ om två veckor.

På teve: Jag ser Sveriges mästerkock med barnen varje onsdagkväll. Det är jättemysigt och har dessutom gjort att de båda är mer intresserade av matlagning (och att provsmaka!). Jätteviktigt är att jag inte ens har min telefon i samma rum utan är helt fokuserad på att titta på teve tillsammans med dem. Tråkigt att Amos åkte ut. Jag hejar på Karin (hon som är läkare, inte den andra Karin).

På dagordningen: Lunchlöprunda med min arbetsledare. Visst har jag sagt att hon är som en hare. Svårfångad som satan. Så när hon frågar om jag vill hänga med henne och hennes andra kollegor och springa i skogen på lunchen, då säger jag ja.  

Stockholm

Jag bokade med flit hotell bara 170 meter från kontoret där eventet som var orsaken till hela min Stockholmsresa skulle hållas. Tåget anlände i tid och när jag checkat in och lämnat väska på rummet gick jag ut för att reka dessa 170 meter. 

För man vet aldrig.

Eller, jag vet hur jag är.

Den som har dåligt lokalsinne kommer att gå långt.

Så jag gick och gick runt och tog fel och vände tillbaka och sen hittade jag. 

Sen gick jag och köpte en kaffe och en macka och satte mig i solen på trappan där vid Hötorget och tog in storstan.
Det är inte första gången jag äter på den trappan. När jag jobbade på Intersport i innerstan i ett tidigare liv satt jag ofta där och åt min lunch.
Då var det alltid högsommar och massa liv på Hötorget.
Nu var det lugnare. Jag var också lugnare. 

Sen gick jag tillbaka till hotellet, duschade, jobbade, och tog sedan (den) raka vägen till kvällens event.

Idag har jobbat så lite som möjligt och istället umgåtts med en kär vän. Nu sitter jag i hennes kök i Sollentuna och snart ska vi styra upp lite mat. Imorgon åker jag hem. 

Stockholm tog verkligen emot mig väl. 

Vila får man göra i himmelen (och på tåget)

22:00 släckte jag lampan igår.
02:18 kom lillskruttan feberhostandes och kröp ner i stora sängen.
02:45 hade ingen av oss kommit till ro.
03:30 gick jag och la mig i storskruttans tomma säng (hon sov i överslafen i lillskruttans rum) efter att ha kontrollerat att lillksruttan verkligen hade feber, dock inte så hög
04:10 panikvaknade jag och trodde jag missat tåget
05:40 vaknade jag av larmet och klev upp och gjorde mig i ordning
06:10 satt jag på tåget

Och nu rullar jag allt annat än utsövd mot huvudstaden. Solen skrikskiner mig i ansiktet vilket gör det lite svårt att vila. Jag försöker jobba undan mail, men börjar må illa efter ca 90 sekunders fokus på skärmen. 
Men, men. Allt blir bra. 

Mittemot mig i gången sitter en kvinna och stickar och dricker festis.
Nu ska jag lyssna på podd. 

Guldstjärna

Till mig för att jag styrketränade igår. Det var inte jättejobbigt och jag höll inte på jättelänge men satan i gatan vilken träningsvärk jag har i ryggen idag.
Stel som en pinne är det nästan omöjligt att sätta på strumor och skor. 
Jag har en hög tröskel för att ta mig i kragen och lyfta tunga saker frivilligt.
Men jag veeeet ju att det är nyttigt. 
Och jobbar på det.

Även guldstjärna till mig för att jag var på AW igår och hade jättetrevligt med tidigare kollegor och stannade ute till efter 21 och drack tre öl! Vem är jag ens? 

Nu kommer en helg med arton barnkalas och sjuttioelva träningar att skjutsa till och bla bla. Men vadå? Jag är mycket nöjd med mig själv.

En vingklippt flyttfågel

Min kontorsgranne är kvar.
Men det är natt och dag.
Han jobbar bakom ständ dörr. Viker undan med blick och kroppsspråk så snart man möts i korridoren eller vid kaffeautomaten.

Jag gick aktivt fram till honom när han stod och valde banan ur frukskålen och frågade hur det var med honom. Inte som en inbjudan till psykologsamtal, men lite mer frågande än ett Hej!

How is everything going? sa jag med en ton som jag tyckte visade att jag var intresserad av svaret.

Yeah good, viskade han och smet iväg.

Man gör olika

I fredags fick jag träffa min nya kontorsgranne. Han kommer från ett land i mellanöstern och anlände till norra Sverige för bara nån vecka sedan.

Sjukt social människa. 
Okej ny på jobbet och anstränger sig, men liksom... brygger te åt folk, pratar med alla.

Men trevlig. 
Ivrig. Men inte påträngande. Jag tyckte inte det iallfall.

Imorse kom en HR-person in till mig och frågade om jag blivit utsatt för något obehagligt närmande från sagde kontorsgranne. Det hade nämligen kommit in klagomål. 
Nä sa jag. 
Han var väldigt aktiv i sitt sociala nätverkande. 
Osvensk, ja.
Men olämplig, nej.

Jag kan inte uttala mig för hur han uppträdde mot andra.

Men jag undrar såklart.

Har han gjort något olämpligt?

Så kan det ju absolut vara.

Eller är det svenskar som blir obekväma när folk knackar på deras kontorsdörr och ber att få servera te och istället för att säga nej, tack jag vill inte ha något te jag måste jobba, och stänga dörren, så går de till HR så att de får ta konfrontationen?

Vet ej. 

I helgen var lillskruttan på kalas. En kille i hennes klass fyllde år och föräldrarna hade bokat en stor lokal och bjudit in alla barnen i barnets klass, plus barnets brors klass, samt syskon.

Det var sjuhelvetes många barn.
Och föräldrar.
När jag kom dit för att lämna mitt barn möttes jag av en del föräldrar jag känner igen som stod och funderade på huruvida det var tänkt att man kunde lämna sina kids och dra i två timmar eller om man förväntades stanna? Det hade som inte framgått av inbjudan riktigt.

Jag sa att jag tänkte lämna mitt barn, pga hon ville det och jag hade heller ingen lust att hänga kvar. Men en kik in i lokalen avslöjade att det uppenbarligen fanns mat till en mindre armé och var dukat för densamma så det var nog ingen sak att som vuxen stanna kvar. 

När jag kom tillbaka två timmar senare mötte jag folk i dörren som bar sovande småbarn till bilar. Inne lokalen lekte massor med svettiga barn dansstopp medan en 20-tal vuxna av (språket de talade att dömma) icke-svenskt ursprung satt vid bord och åt och umgicks. 

I hallen stod små klasar med svenska föräldrar i ytterkläder som viskande stressade över att kalaset ju faktiskt borde vara slut pga det stod 19:30 på inbjudan men det hade ju inte serverats någon tårta än?! Skulle det bli tårta?
Ingen visste.

Ingen ville fråga.

Det var en så uppenbar kulturkrock där det svenska laget ville ha en plan och hålla sig till den. Föräldrar förväntas stanna eller inte? Kalaset är slut klockan 19:30 och då stänger vi av musiken och tackar alla för att de kom och så är det allmän hemgång. Så, då vet alla hur det blir.

Men det icke-svenska laget vinkade glatt  hej då till de som gick och tackade så mycket för att de kommit, samtidigt som de lade sina egna småbarn att sova på soffor och kuddar i hörnet medan de fortsatte dricka kaffe och prata och skratta. 

Vill du gå hem? Okej, tack för att du kom! Tack, tack! Hej då.

Är ditt barn trött? Det finns soffor här, ta en filt. Så varsågod.

Vill ditt barn ha tårta? Den står i köket, varsågod, kom vi tar fram en tallrik, inga problem.

Det blir inget Hallå!! Kan alla lyssna? Nu är det dags för fiskedamm!
Det blir inget Så! Då var kalaset slut och det är dags att gå hem.

Man gör olika.