Stockholm

Jag bokade med flit hotell bara 170 meter från kontoret där eventet som var orsaken till hela min Stockholmsresa skulle hållas. Tåget anlände i tid och när jag checkat in och lämnat väska på rummet gick jag ut för att reka dessa 170 meter. 

För man vet aldrig.

Eller, jag vet hur jag är.

Den som har dåligt lokalsinne kommer att gå långt.

Så jag gick och gick runt och tog fel och vände tillbaka och sen hittade jag. 

Sen gick jag och köpte en kaffe och en macka och satte mig i solen på trappan där vid Hötorget och tog in storstan.
Det är inte första gången jag äter på den trappan. När jag jobbade på Intersport i innerstan i ett tidigare liv satt jag ofta där och åt min lunch.
Då var det alltid högsommar och massa liv på Hötorget.
Nu var det lugnare. Jag var också lugnare. 

Sen gick jag tillbaka till hotellet, duschade, jobbade, och tog sedan (den) raka vägen till kvällens event.

Idag har jobbat så lite som möjligt och istället umgåtts med en kär vän. Nu sitter jag i hennes kök i Sollentuna och snart ska vi styra upp lite mat. Imorgon åker jag hem. 

Stockholm tog verkligen emot mig väl. 

Vila får man göra i himmelen (och på tåget)

22:00 släckte jag lampan igår.
02:18 kom lillskruttan feberhostandes och kröp ner i stora sängen.
02:45 hade ingen av oss kommit till ro.
03:30 gick jag och la mig i storskruttans tomma säng (hon sov i överslafen i lillskruttans rum) efter att ha kontrollerat att lillksruttan verkligen hade feber, dock inte så hög
04:10 panikvaknade jag och trodde jag missat tåget
05:40 vaknade jag av larmet och klev upp och gjorde mig i ordning
06:10 satt jag på tåget

Och nu rullar jag allt annat än utsövd mot huvudstaden. Solen skrikskiner mig i ansiktet vilket gör det lite svårt att vila. Jag försöker jobba undan mail, men börjar må illa efter ca 90 sekunders fokus på skärmen. 
Men, men. Allt blir bra. 

Mittemot mig i gången sitter en kvinna och stickar och dricker festis.
Nu ska jag lyssna på podd. 

Guldstjärna

Till mig för att jag styrketränade igår. Det var inte jättejobbigt och jag höll inte på jättelänge men satan i gatan vilken träningsvärk jag har i ryggen idag.
Stel som en pinne är det nästan omöjligt att sätta på strumor och skor. 
Jag har en hög tröskel för att ta mig i kragen och lyfta tunga saker frivilligt.
Men jag veeeet ju att det är nyttigt. 
Och jobbar på det.

Även guldstjärna till mig för att jag var på AW igår och hade jättetrevligt med tidigare kollegor och stannade ute till efter 21 och drack tre öl! Vem är jag ens? 

Nu kommer en helg med arton barnkalas och sjuttioelva träningar att skjutsa till och bla bla. Men vadå? Jag är mycket nöjd med mig själv.

En vingklippt flyttfågel

Min kontorsgranne är kvar.
Men det är natt och dag.
Han jobbar bakom ständ dörr. Viker undan med blick och kroppsspråk så snart man möts i korridoren eller vid kaffeautomaten.

Jag gick aktivt fram till honom när han stod och valde banan ur frukskålen och frågade hur det var med honom. Inte som en inbjudan till psykologsamtal, men lite mer frågande än ett Hej!

How is everything going? sa jag med en ton som jag tyckte visade att jag var intresserad av svaret.

Yeah good, viskade han och smet iväg.

Man gör olika

I fredags fick jag träffa min nya kontorsgranne. Han kommer från ett land i mellanöstern och anlände till norra Sverige för bara nån vecka sedan.

Sjukt social människa. 
Okej ny på jobbet och anstränger sig, men liksom... brygger te åt folk, pratar med alla.

Men trevlig. 
Ivrig. Men inte påträngande. Jag tyckte inte det iallfall.

Imorse kom en HR-person in till mig och frågade om jag blivit utsatt för något obehagligt närmande från sagde kontorsgranne. Det hade nämligen kommit in klagomål. 
Nä sa jag. 
Han var väldigt aktiv i sitt sociala nätverkande. 
Osvensk, ja.
Men olämplig, nej.

Jag kan inte uttala mig för hur han uppträdde mot andra.

Men jag undrar såklart.

Har han gjort något olämpligt?

Så kan det ju absolut vara.

Eller är det svenskar som blir obekväma när folk knackar på deras kontorsdörr och ber att få servera te och istället för att säga nej, tack jag vill inte ha något te jag måste jobba, och stänga dörren, så går de till HR så att de får ta konfrontationen?

Vet ej. 

I helgen var lillskruttan på kalas. En kille i hennes klass fyllde år och föräldrarna hade bokat en stor lokal och bjudit in alla barnen i barnets klass, plus barnets brors klass, samt syskon.

Det var sjuhelvetes många barn.
Och föräldrar.
När jag kom dit för att lämna mitt barn möttes jag av en del föräldrar jag känner igen som stod och funderade på huruvida det var tänkt att man kunde lämna sina kids och dra i två timmar eller om man förväntades stanna? Det hade som inte framgått av inbjudan riktigt.

Jag sa att jag tänkte lämna mitt barn, pga hon ville det och jag hade heller ingen lust att hänga kvar. Men en kik in i lokalen avslöjade att det uppenbarligen fanns mat till en mindre armé och var dukat för densamma så det var nog ingen sak att som vuxen stanna kvar. 

När jag kom tillbaka två timmar senare mötte jag folk i dörren som bar sovande småbarn till bilar. Inne lokalen lekte massor med svettiga barn dansstopp medan en 20-tal vuxna av (språket de talade att dömma) icke-svenskt ursprung satt vid bord och åt och umgicks. 

I hallen stod små klasar med svenska föräldrar i ytterkläder som viskande stressade över att kalaset ju faktiskt borde vara slut pga det stod 19:30 på inbjudan men det hade ju inte serverats någon tårta än?! Skulle det bli tårta?
Ingen visste.

Ingen ville fråga.

Det var en så uppenbar kulturkrock där det svenska laget ville ha en plan och hålla sig till den. Föräldrar förväntas stanna eller inte? Kalaset är slut klockan 19:30 och då stänger vi av musiken och tackar alla för att de kom och så är det allmän hemgång. Så, då vet alla hur det blir.

Men det icke-svenska laget vinkade glatt  hej då till de som gick och tackade så mycket för att de kommit, samtidigt som de lade sina egna småbarn att sova på soffor och kuddar i hörnet medan de fortsatte dricka kaffe och prata och skratta. 

Vill du gå hem? Okej, tack för att du kom! Tack, tack! Hej då.

Är ditt barn trött? Det finns soffor här, ta en filt. Så varsågod.

Vill ditt barn ha tårta? Den står i köket, varsågod, kom vi tar fram en tallrik, inga problem.

Det blir inget Hallå!! Kan alla lyssna? Nu är det dags för fiskedamm!
Det blir inget Så! Då var kalaset slut och det är dags att gå hem.

Man gör olika. 

Om att ha korten

Som Trump sa. You don't have the cards.

Men jag har korten. 

Fick ett bryt på min man i helgen som var och vi hade sedan något så ovanligt som ett konstruktivt gräl. Jag rotade bland minnena från diverse terapisamtal och ansträngde mig för att inte dra upp saker han inte gjort eller klaga över beteenden som han då förväntas möta med försvar och man snabbt är inne i ett bråk om dåtid itstället för nutid eller framtid.

Istället spelade jag högt, för jag litar på mina kort.

För några år sedan frågade han rakt ut om jag skulle vara beredd att låta honom ha barnen halva tiden om vi delade på oss. Och jag sa Nej. 
Så känner jag fortfarande. 
Men jag vet samtidigt att dels är inte barnen mina ägodelar, och dels har han knappast varken lust eller förutsättningar att ha dem halva tiden.

Jag vill heller inte skilja mig. Jag har gjort för- och emot listor för skilsmässa och tänkt på det mycket, mycket. Jag vill inte skilja mig. Men jag vill inte leva i ett olyckligt äktenskap till vilket pris som helst heller. 
Och det sa jag till honom.

Vill du skiljas så gör vi det. Du får såklart ha barnen halva tiden. Det varken kan eller vill jag neka dig. 
Men kom inte säg att jag tvingar dig att vara i Sverige. Eller att jag tvingar dig att leva familjeliv.
Det gör jag inte. Dörren är öppen och jag behöver inte dig. Jag vill leva med dig, men behöver inte. 

Han lyssnade. Sa det också flera gånger. I hear you. Han kom med några svaga försvarskommentarer och motangrepp, men mest bara för sakens skull. Det är ju inte heller så att jag är felfri, och det var jag noga med att inte försöka framstå som heller.
Igen. Nånting har man väl ändå tagit med sig efter tusen och åter tusenlappar i terapi.

Men vad vill vi framåt. 

Och, det här viktigt för mig och det sa jag också. Vad vill vi sätta för exempel för våra döttrar?
Vilken bild av ett vettigt förhållande förmedlar vi till våra barn?

Jag vill inte vara bitter. Jag lever inte i ett jämnställt förhållande enligt svenska måttstockar men det gör mig inget. Det är okej. Jag var beredd på det när jag sa till min man för drygt 10 år sen att
Jag vill ha barn och det är viktigare för mig än vårt äktenskap. Om vi får barn och sedan skiljer oss så kommer jag tycka att det var värt det. Och jag har inte tid att skaffa en ny avelshingst heller så det blir du, det blir vi. Av med byxorna nu!

Då fanns inget alternativ. Nu kan jag förstå att jag körde över honom. Men då är då och nu är nu och jag vill att det ska vara ett aktivt val från bådas håll att fortsätta leva tilsammans. Annars får det vara. Han lyssnade, han tog in. Han hade kunnat syna mina kort för jag bluffade inte. 

Blöt hund och kort hår

Då har vi återigen varit hundvakt ett lov.
Den här gången var jag tydlig med familjen, vill ni inte ha hund i fem dagar så säger vi nej. Jag tycker personligen inte att blöt hund, stressad katt och smutsigt golv är enbart underbart.

Men storskruttan har levlat upp sitt tjat om hund på senare tid och jag tänkte (likt mången mamma före mig) att det här blir bra, nu får hon prova på att ha huvudansvar för vovve några dagar och se hur kul det är att gå ut med hund när vädret är tråkigt, timman tidig, kompisar väntar, osv. 

Utfallet blev precis som väntat. Det är jag som gått majoriteten av promenaderna. Och det ska jag inte vara sen att påminna min dotter om när/om hon återigen börjar fråga efter hund. Det har varit lite mysigt också, det har det absolut. Men skaffa hund? Nej tack.

Sen har jag även klippt båda mina barn i helgen. Lillskruttan var svår pga hon satt inte stilla och allt som allt tog proceduren kanske 6 minuter, men det blev riktigt bra ändå får jag säga själv. 

Storskruttan var svår pga hon ville ha kort hår och hon har tjockt, lockigt hår. 
Men även det blev bra - hon blev nöjd, vilket ju är viktigast. Det blev en page som slutar strax under öronen och även om det jag tror att en frisör skulle ha många synpunkter på uppklippningen så blev det inte sååå tokigt, och jag har lovat henne att innan sommaren ska vi gå till en riktig frisör.

Ikväll åker hunden hem till sig och jag ska torka golven.