Det ena och det andra (del 2)

Så min mans ena syskon har alltså ballat ur och beter sig (återigen, för det här är ju inget nytt beteende) som ett arrogant arsel.

Det är tråkigt.

Å ena sidan.

Å andra sidan har jag under den här resan kommit mycket närmare hans andra syskon, min svägerska. Delvis pga kaoset kring tidigare nämnda arsel och delvis pga att hon haft ett rent helvetiskt år äktenskapsmässigt och därför valt att spendera typ hela jullovet med oss.

Det är fint.

Barnen älskar det och leker nästan friktionsfritt med sina kusiner. Jag är såklart ledsen för hennes skull vad gäller all skit hon går igenom men samtidigt så glad att vi fått den här tiden att umgås och prata över tidiga kaffemuggar och sena vinglas.

I tider av kris knyts nya, starka band.

Det ena och det andra

Julaftons morgon vaknade vi till barn som kräktes.
Bara ett barn dock, och inte ens mitt eget. 
Men man vet ju hur kräksjuka sprids och vi gick alla med andan i halsen hela dagen. Men (peppar peppar) ingen annan har åkt dit än iallafall och just nu känner jag bara att aja, det vore tråkigt men inte hela världen. 

Julen är över och inget barn var sjuk igår (den 25:e) som ju är julen här. 

Det var det ena. Det andra är min svåger, min mans lillebror, som förpestat och fortsätter förpesta sin omgivning med sin blotta närvaro. Hans ukrainska fru, som jag ändå tänkt försöka att inte dömma på förhand (bara för att hon gift sig med en idiot) har visat sig vara en dryg gåta jag inte ens tänker försöka lösa. 

Det är en lång histora fylld med pikanta detaljer och förmodligen benar jag i dem, en efter en, så småningom. Men än så länge är allt en pågående kollision och vi sitter mitt den och försöker bara göra det bästa av situationen. 

Det har inte varit en dålig jul, absolut inte. Men inte heller den bästa. 

Mer amerikansk kultur

Igår kväll var vi basketmatch. Två lokala high schools möttes, först JV och sen Varsity. Det är nivåer där JV (junior varisty) typ är B-laget och Varisty A-laget. Fyra cheer leaders var på plats, men ingen av barnen var speciellt imponerade av deras koreografi, som helt ärligt inte var något att imponeras av heller.

Cheer leaders har alltid gett mig en sur smak i munnen. 
Det är så skevt att killarna spelar, tar i och svettas och springer. Medan tjejerna står bredvid, mejkade med glittriga pompoms och ropar fåniga ramsor.

Ja det finns naturligtvis tjejlag i basket också, men på deras matcher finns inga cheer leaders. 
Och i den mån det finns manliga cheer leaders så är det bara på avancerad nivå där de är med och lyfter och kastar. De står inte och viftar med några pompoms inte. 

Hursomhelst. Storskruttan älskade hela upplevelsen, eftersom hon älskar sport i allmänhet och dessutom är som en svamp vad gäller amerikansk kultur. Hela grejen innan matchen när flaggan fälls ner ur taket och alla tar av sig kepsar och mössor och lägger handen över hjärtat när nationalsången spelas. Ja, det är ändå lite mäktigt och barnen stod som ljus. 
Lillskruttan hade som alltid mindre tålamod och hade varit nöjd med hälften, men gnällde ändå inte så mycket som jag hade trott. 

Man kunde köpa popcorn, cola och godis som nerds, airheads och skittles i kiosken. De lokala föreningarna delade ut information och snöskottning och bake sales.
Ett djupdyk i amerikansk vardag.

Så himla typiskt (men kunde ha varit värre)

Följande text innehåller beskrivningar av kroppsdelar som inte sitter fast eller pekar åt rätt håll. Ni har blivit varnade. 

Det hade snöat igår morse. Vi packade skidutrustning och bredde mackor. Letade strumpor och långkalsonger. Min man var sådär bråttomarg som man blir när själv är färdig och alla andra fortfarande blåser på sin varma choklad och funderar på hur lång tid det skulle ta att åka buss till rymden. 
Både barnen och jag hade onödigt många gamla liftbiljetter på våra jackor så jag bestämde mig för att klippa bort dem.

De fästs med metalltrådar vilket gör att de går klippa bort med en rejäl sax, men man får ta i ordentligt.  

Så det gjorde jag.
Och klippte samtidigt bort toppen av vänster tumme. 
Först gjorde det inte så ont. Sen såg jag. Sen blev jag yr och fick sätta mig på köksgolvet. 

Vi behöver inte ta alla detaljer. Vi tvättade och tejpade ihop. Inte jag, jag tittade bort. Men min man och min svärmor. Sen åkte jag skidor med en stav då jag inte fick på tumvanten ordentligt. 
Idag har vi bytt bandage.
Tvättat, fotat och skickat bilder till min svåger som är sjuksyrra och på hans inrådan även köpt kirurgiskt lim och kladdat på. Nytt bandage. 
Hemma hade jag definitivt uppsökt läkare, och ja, jag har såklart försäkring. Men efter processen med SOS International och hela baletten efter armbrottet för några år sedan... känner jag bara. Nä. Inte värt det. Svågern hade även rådfrågat en kollega som är kirurg som sagt "jag hade velat sätta två stygn, men visst kan hon limma"
Så jag limmar.
Det kanske inte blir så snyggt.
Men skitsamma. Det är iallafall inte infekterat.  

I övrigt har vi haft två puderdagar i backen. Idag kunde jag faktiskt ha två stavar också och det gör det onekligen lättare att hålla balansen i puffar av mjuk nysnö.

En annan verklighet

Kaffet är så svagt, så svagt.
Jag har en burk snabbkaffe i skåpet så att jag kan spetsa blasket. 
Flingorna är söta och lyser av färgämnen icke godkända för EU.
Barnen älskar att det som "liksom är godis och fika hemma liksom är snacks och mat här" och jag låter dem hållas eftersom det ändå är nånslags semester och begränsad tid vi är här. 
Det är en balans, såklart. Att låta dem testa pizza, hot dogs, chili cheese fries som det smakar här, men samtidigt packa med farfars zuccinisoppa, ostmackor, och morotsstavar till backen. 

Barnen pratar såklart fortfarande svenska med mig och med varandra, men har redan börjat inse att när man pratar om saker som liksom hör hemma här och är svåra att översätta, då byter man bara språk istället, och det blir mycket svengelska. Jag undrar hur länge det skulle ta innan de helt övergick till engelska sinemellan om vi stannade.... några måndader, knappast mer.  

De tycker det är häftigt med skolbussarna man ser köra omkring på morgonen, och brevbärarnas bilar, som ser ut precis som på film. Allt som skulle bli vardag om vi bodde här, men som nu får vara en spännande upplevelse. 

Lugnet före

Vi åker skidor. Lillskruttan avancerar snabbt och åker numera med stavar. Storskruttan åker modigt i svarta backar och tar det precis så varligt att jag knappt ens tänker på att vara orolig för henne, hon har koll. 
Vi har hunnit med att träffa en del kompisar. 
Vi har det bra. 
Imorse sov barnen till 06:15, snart är dygnet snott. 

Om en vecka kommer min svåger och hans nya fru (som i att de gifte sig i september, inte som i att han haft en annan fru tidigare) hit från Pennsylvania. 
Då. 
Vet jag inte alls hur det kommer gå. 
Mina svärföräldrar vill så förtvivlat gärna att allt ska bli bra, det vill vi ju alla.
Men det är många såriga år av familjekonflikter som bubblar under den yta av julefrid vi nu ska försöka hålla intakt i två fröjdefulla veckor.
Kan gå bra.
Kan också bli svårt.
Exakt vad vi kommer göra och hur vi ska fira vet jag inte ens än.
Och det är inte för att vi är så skönt spontana. Utan för att ingen vågar fråga svågern om deras planer eftersom han har en tendens att bli upprörd när folk "försöker pressa honom på planer". De flyger hit och kommer alltså inte ha tillgång till egen bil. I landet bil = typ enda möjlighetet att ta sig dit man ska, kan det bli ett problem. Men de kanske redan har löst det. Vi vet inte, för ingen vågar fråga. Hur de tänkt. Om de tänkt.

Äggskalen ligger redo. Snart ska vi tassa. Men än så länge har vi det lugnt och skönt. 

Jet lag

Igår vaknade barnen 04:30 och det tyckte jag ändå var helt okej. Då hade de ju iofs inte kommit isäng förrän 22 efter ett missat flyg och all möjlig resekalabalik. 

Igår kväll försökte vi med allt annat än våld att hålla dem vakna till iallafall 18:30, och ganska exakt då slocknade de också. (Och jag själv bara nån halvtimme senare)

Imorse hörde jag dem börja tissla och tassla vid 03:20. Lyckades få dem att ligga kvar i sängen nästan en hel timme och nu…. Frukost?