Smärta, knark och pengar

Det är inga milda mediciner man får mot smärtan. Fakta kring USAs opiodberoende snurrar i huvudet medan läkarna påminner att det är viktigt att jag tar mina tabletter som föreskrivet. 

Vet att jag fick nåt liknande när jag drog ut visdomständerna. Då tog jag två tabletter och slängde resten. Nu tar jag de starka grejerna på kvällen för att domna bort och kunna låtsas att jag hittat en bekväm sovställning. På dagarna nöjer jag mig med vanlig alvedon.

Det är ingen myt att blir man skadad eller sjuk i staterna kommer oron för hälsan på andra plats efter oron för kostnaden. När jag låg vid vägrenen, blodig och med handen vikt åt fel håll ville den gamla damen som stannade ringa  911, och jag bara Noo!! tänkte, aldrig att jag får ut den skyhöga kostnaden för ambulansfärd på försäkringen, vi måste köra själva.

Imorse ringde en dansk läkare från SOS International som tittat på mina filer och frågade hur jag mådde, om jag upplevde att jag fick den vård jag behövde, osv. Han verkade inte tycka att jag överbehandlats iallafall utan pratade om trauma, uppföljning och sjukskrivning. Och jag tänkte bara, jaja det blir nog bra med armen... bara försäkringen täcker alla dessa amerikanska, hutlösa kostnader.

Från sjukhuset

Allt går så långsamt med vänster hand. Förutom det som är omöjligt, typ öppna en förpackning yoghurt. Då måste man ringa på hjälp.

Mitt hår är så otroligt smutsigt. Nån måste hjälpa mig att tvätta det ikväll.

Jag tänker att det kunde ha varit värre. Men det hade såklart varit trevligt om jag hade kunnat komma hem från en vanlig löptur utan mosad haka och en handled som pekade åt fel håll.

Observationer

Vi äter ute en del. Oftare här än i Sverige pga mycket billigare och även större utbud av diners och ställen som serverar barnvänlig pubmat i osnoffsig miljö.

Varenda ställe vi varit på hittills har personalbrist. Now Hiring i alla fönster. Begränsade öppettider eftersom de inte kan fylla schemat. 

Chefer som klagar över att ingen söker jobben. Serveringspersonal som springer häcken av sig och ändå får dålig dricks eftersom kunderna får vänta dryga halvtimmen på pommes fritsen.

Det är så otroligt lätt att som utomstående döma allt och alla. Å ena sidan. Men de flesta är fast i systemet och oavsett om de vet det, tycker det, så spelar det ändå ingen roll. Skapar inga nya alternativ.

Och samtidigt brinner skogarna och röken suddar ut gränsen mellan berg och himmel.

Jag är så glad att vi är här och samtidigt så glad att vi inte bor här.

Guds varmkorv

Som de flesta småbarnsföräldrar försöker jag att vårda mitt språk någorlunda. Man vill ju liksom inte att kidsen ska springa runt och svära och skrika könsord. Ser som illa ut. 

På engelska har jag nog ett lite mer vårdat språk än på svenska, men har en ovana att säga Jesus, eller snarare Jeeez, i situationer där jag på svenska skulle säga typ  Men satan! eller Men snälla!

Och eftersom barnen tar efter ens språk säger (eller sa) storskruttan också Jesus! ganska ofta. Det faller dock inte i god jord här (eftersom man inte ska missbruka Herrens namn...) och inför det kristna sommarlägret försökte vi hitta på alternativ som hon kunde slänga sig med.
Fastnade gjorde farfars favorit Holy Hawk Eye! (typ Jösses Amalia i styrka) Han säger det jätteofta, men jag har aldrig nånsin hört någon annan säga så.  

Förrän storskruttan nu då. Och eftersom lillskruttan gärna tar efter vill hon ju säga samma sak.
Hennes tolkning?
Holy Hot Dog!

Det som inte blir bättre

När jag fick veta att min svåger skulle spendera tre sommarveckor i Idaho tänkte jag "ahmen vad kul, då får ju barnen tid att umgås med honom på riktigt osv."
Men som alltid när han och familjen samlas blir det till slut ett dramatiskt gräl. Så även denna gång. Det berör inte mig jättemycket eftersom mycket av det som alltid dras upp till ytan handlar om grejer som hände för 20 år sen. 

Men det är alltid samma sak. Och man blir så less. Jag har sett min man gå igenom det här säkert fem gånger nu, där han och hans bror typ bryter på riktigt, bara för att sedan försiktigt närma sig varandra igen efter nåt halvår, typ bli vänner igen och sedan två-tre år senare gå igenom ett sånt här dramatiskt uppbrott igen.  

En annan grej som inte blir bättre är storskruttans mollusker. Hon har haft väldigt besvärlig hud på insida lår och i knävecken i ca 10 månader nu och efter eksemsalvor, andra salvor, asolsprit, diverse läkarbesök och frustrerande samtal till BVC, så är de forfarande inget bättre. Hade hoppats att sol och frånvaro av katt skulle hjälpa, men icket. 

Vi badar inte varje dag och försöker hålla hennes ben så torra som möjligt, men det klart att det är svårt på sommaren. 

Vi har varit här en månad nu. Det känns som för alltid. 

Sponsrar rymdresor

Beställde precis ett par nya hörlurar. Från Amazon. Tidigare idag köpte jag snacks och dricka till kidsen på Wal-Mart.

Jag skäms. Lite. Det känns inte bra iallafall. Men det är så satans billigt och smidigt.

Jesus & co

På väg till Kids Summer Camp imorse frågade mannen storskruttan om hon visste nåt om gud och Jesus och gänget. För lägret annordnas av Sheperds of the Hill Lutheran Church och risken är väl minst sagt överhängande att kidsen kommer introduceras till en del kristna läror under veckan. 

Det har jag inga problem med. Barnen är döpta, och jag är ingen inbiten ateist. Dessutom ingår det ju i allmänbildningen att veta lite om bibeln. Och så pass religöst som samhället är här så ingår det ju faktiskt i att lära sig om kulturen också. 

Så iallafall, i bilen, försökte fadern väldigt snabbt introducera sitt totalt ovetande barn för den kristna tron. Han drog den i raketfart och avslutade med: och sen får man välja själv om man tror eller inte, det finns liksom inga rätt eller fel. 

Varpå storskruttan (som förmodligen tänkte på jultomten och påskharen) formligen skrek: Jag tror pappa! I believe dad, I beliiiiiiiiive!

Fortsätter hon så lär hon ju bli populär bland fröknarna iallafall. 

Ömheten

Å ena sidan är det som att sätta på sig ett par bekväma mysbrallor.
Att vara här.
Så enkelt, så vant, så obrytt. 

Å andra sidan har det hänt någonting.
Både med mig och med samhället här.
Som gör att det skaver.

Det ena. Jag har två barn som ser, frågar och tolkar. De tvingar mig ständigt att försöka förklara allt som händer runt omkring oss och det är inte alltid så lätt.

Det andra. Som visserligen började innan vi flyttade härifrån men är så rotat nu, är att galningarna är så öppet galna. Tacka Trump för det. Man hör liksom dagligen folk öppet säga grejer som ”åh jamen vi brukar hålla oss borta från den stranden för där är det så många galningar.”
Som om det vore sjöfåglar eller ekorrar.

Och inom mig brottas känslor och bredvid mig ser jag hur barnen, särskilt den stora, lyssnar och tar in. De vi var och hälsade på förra helgen, goda vänner till familjen som har hjärtan stora som slott och djupa som brunnar, givmilda och rara.... De säger samtidigt grejer som Oh, yeah honey why dontcha say something in that other language... what'dya call it? Sweden..? Sweden language? say somthin' in it hun'!

Och storskruttan säger lydigt Jag vill bada i sjön nu, på svenska. Och jag ser samtidigt hur hon inte vill, men inte kan låta bli, att döma hur ignoranta dessa människor ändå är. Hur ofattbart det är för henne att vuxna människor inte vet att det heter Swedish, och inte ens kan fatta att det är ett språk som vilket som helst. Att de i en hel dag trodde att hennes lillasyster inte kunde prata alls utan bara babblade, tills hennes syster började tolka åt henne. 

Men hon förstår samtidigt att de menar väl. Och hon säger ingenting, inte ens till mig, om det här. Jag bara ser det på henne, för jag har ju känt sådär i så många år. Med skillnaden att jag var en svensk vuxen och inte ett halvamerikanskt barn som försökte karva fram sin identitet. 

Och alltså ömheten jag känner när jag ser henne med dessa känslor. Den är så stor. 

  

Look på me

Dagarna flyter iväg, bokstavligen. Känns som vi är till hälften vattendjur efter dagar i pool och sjö. Har spenderat de senaste dagarna hos mans barndomskompis föräldrar.... puh, som har ett hus alldelens vid strandkanten och diverse leksaker i form av båtar, flytdon, soltält, golfbilar osv.
Storskruttan hittade ett gäng med fyra andra 5-7 åringar som hon hängt med non-stop. 

Igår morse åkte farmor i familjen (deras alltså) iväg med två av kidsen till en fotograf. De här två barnen hade nämligen varit hos sin mamma och missat deras familjs stora familjefotografering för en månad sen. Men ingen ko på isen, farmor skulle helt enkelt fotoshoppa in dem. Så iklädda vita, matchande outfits och rosetter i håret skulle de alltså fotas mot en green screen och sedan kommer aldrig någon kunna gissa att de inte alls stod där i South Dakota med resten av klanen. Familjefotografering alltså, the never ending story.

Storskruttan lever för övrigt sin bästa liv right here right now. Efter månaders spekulation kring varifrån hon kommer mest, Idaho eller Sverige, så gör hon nu allt för att riktigt suga i sig av livet här. Pratar 95% engelska och endast svenska med mig när hon är lite trött eller gnällig. Provar all mat som kidsen här gillar (vilket iofs alla ungar gillar pga typ bara socker och färgämnen).
Nästa vecka ska hon gå på Kid's Summer Camp.   

Lillskruttan har insett att för att vara med i matchen måste hon anpassa sig, och gör sitt bästa. Hennes svengelska är on point.
Rrrrandpa, look på det här då! Look på me! ropar hon till farfar. 
Och igår på stranden: Look, what a big båt!

Done and Done

Jomen det gick bra. Fick inte jättemånga timmars kvalitetssömn men det är som det är, och det är jag ju van vid. Steg upp kvart i sex, snabb dusch och påtagning de blåvita kläderna som godkänts för fotograferingen. Messade chefen och fick snabb uppdatering på vad jag missat och sedan loggade jag in på zoom. 

Presentationen gick bra, fick en kommentar om att jag klätt upp mig, vilket jag ju gjort men inte för dem. Medan jag presenterade stod barnen stundvis utanför dörren och bankade, men jag hade ju låst såatte... Det var lugnt, och det gick bra. Sen låste jag upp dörren. Stängde av kameran och mikrofonen och släppte in barnen för att kammas och sätta upp håret med likadana blå hårband. 

Fotograferingen gick väl också såpass bra man kunnat hoppas på. Idag är det ju svala 35 grader och imorse var det väl inte mer än 27-28. Största missen stod svärmor för som lovade lillskruttan godis om hon satt stilla och log på en av bänkarna, vilket ungen gjorde, och sen hade tanten inget godis! Hur kan man muta en nästan treåring med något som man sedan inte kan leverera?

Fick naturligtvis fara och köpa godis efteråt.  

Nu sitter vi inne i AC:n och väntar på att solen ska bli lite mindre het och sen blir det bad igen, för sjuttielfte gången.