Ändå kung

Berättade för kidsen att kungen fyller år idag. Dom bara "Åh, då fyller han år på samma dag som Holly! Undrar om han vet om det?"

På förskolan får den som fyller år sitta på guldstol under lunchen, ha krona på huvudet och bestämma vilka sånger som sjungs på samlingen.

- Undrar om kungen också får det...?
- Fast han sitter ju alltid på en guldstol..
- Tron heter det faktiskt!
- Ja, en tron! Då blir det ju samma fast det är födelsedag...
- Undrar om kungen tycker om chicken nuggets?

Man får väl bara hoppas att han firas kungligt. 

Kakornas kaka

I källaren till huset som ligger bredvid vårt ligger en secondhandaffär med caféverksamhet och diverse andra oklara verksamheter. Oklara för mig alltså, gissar att de som är där vet vad de sysslar med.

Men det är väldigt praktiskt att ha en secondhand så nära. Lätt att dumpa urvuxna barnkläder och löpartights maken tyckte var sexiga men som skär in i baken och är omöjliga att springa i.

Dessutom är det så att i cafédelen säljer de stans kanske bästa och billigaste fika. De måste ha rekryterat allas mormor och faster och låst fast dem där i källaren för de säljer schackrutor, kärleksmums, dammsugare, hallongrottor -allt hembakt och med en omisskännlig smak av mormors kök (kökssoffa, pelargonier, blommiga kaffekoppar med fat, virkad duk, the works..) – och jitterbuggare. Denna kakas kaka. Finns det någon godare. Det var ingen fråga. För det finns ingen godare.

De gör den i perfekt storlek. Större än en småkaka men inte äckligt stor a la amerikansk cookie på svenska lattefik. Marängen är lite seg. Mördegen precis på gränsen till undergräddad. Krossad mörk choklad i degen.
Dagar jag jobbar hemma är det svårt. Väääldigt svårt att inte stötta en fin verksamhet och kila ner och kolla om de har jitterbuggare just idag.
Det har de inte alla dagar minsann.
Beror väl lite på vad mormödrarna där nere i köket är sugna på att baka. Och det gör det nästan ännu bättre. Lite spännande. Finns de idag? Även om jag ville och var helt utan spärrar så är tillgången inte obegränsad.

Nu har jag snart gjort alla måsten på min lista idag.
Om en dryg timme är det massage.
Och först en jitterbuggare till kaffet.
Häpp.

Onsdag

Är fosterställningstrött efter en hel dags Progress Meeting där jag presenterat, diskuterat, försökt lyssna på flera parallella samtal samtidigt och gjort mitt yttersta för att vara alert.

Lämnade dessutom mötet en halvtimme tidigt för att kunna sladda in på förskolan prick klockan fem. Som sista förälder.

Vi åt havregrynsgröt till middag. Jag har inte städat undan. Spontanbokade precis en 30 min massage imorgon eftermiddag och känner att jag är värd det.

Dagens yxskaft

Jag kommer ihåg för länge sen när min yngre kusin precis börjat på privatskola och min farmor var så exalterad över denna skola. "För där finns det ingen mobbing vet du. Det är förbjudet där!" 

Jahajamen dåså. Till skillnad från vanliga kommunala skolor där mobbing tillåts, eller kanske till och med uppmuntras då eller? 

Jag kom att tänka på det i samband med alla skriverier som varit i lokal media på sistone angående sexuella trakasserier på universitetet. Och att man nu gått ut med basröst och bestämt hävdat att universitetet minsann har nolltolerans mot sexuella trakasserier...
Men vad gör det? Vad ger det?

Det visar möjligtvis på goda intentioner. Men i mycket större utsträckning på en ovilja (eller förmodligen snarare ointresse) att adressera problemet på riktigt. 

Vilken myndighet, företag, institution är öppet okej med lite tafsande och olämpligt beteende?

Liksom vem (som inte är Sverigedemokrat) har uttalad tolerans för rasism?

Vad betyder den här nolltoleransen?

Att alla som anmäls får sparken? Inte utan utredning väl? Nä det skulle ju inte gå. Utredning först. Där ord står mot ord och hen som varit modig nog att anmäla i första taget hinner ångra sig flera varv för den psykiska påfrestningen är brutal och systemet visar att den som anmäler blir väldigt ensam och väldigt ifrågasatt.

 

Det är inte nolltolerans mot brottet först när det klassats som sådant som behövs. Det är snarare en ökad förståelse för problemet och ökad kunskap bland studenter och medarbetare att reagera och agera när det händer någon annan. Kunna gripa in, stötta, visa att hen inte är ensam, veta vilka resurser som finns. 

Nä alltså. Nolltolerans mot trakasserier. Ja visst är det bra. Men också så onödigt självklart att det blir betydelselöst. 

En fin helg

Första helgen på I don't even remember som jag faktiskt känner mig mindre trött på måndagen än på fredagen. Annars är helgerna som regel jobbigare än jobbet som är min vilotid. 

I fredags blev storskruttan hämtad av min kompis som har en dotter i samma ålder och sov över hos dem. Jag och lillskruttan hade en lugn kväll och morgon. Sen åkte vi ut och joinade festen som var komplett med romerska ringar, TV-spel, discolampa, Barbiedockor i alla möjliga utstyrslar (jamen ni fattar, bara att få leka inne hos någon efter alla dessa månader). De tre barnen lekte fint och de två mammorna fick sitta ganska stilla och prata, prata, prata.....äta lite gott, dricka lite vin. 

På söndag klev vi upp långsamt och i omgångar. TV, pyjamasmys, opretantiös frukost. Vid lunch snörde jag på mig löparskorna och sprang hem. Höften som knarrat och stört lite under våren kändes förvånansvärt bra. Jag tog en liten omväg och drygade ut till en jämn mil.
Kom hem till tyst och lugn.
Duschade i lugn och ro.
Åt lunch på samma sätt.
Plockade undan lite.
Dammsög och skurade.

Sen kom barnen hem lagom till middagen.  Och inatt sov de som utslagna gladiatorer bägge två. Fint. Och välbehövligt. Tacksam för vänner. 

Mellan världarna

Vaknade imorse av att min man och våra bästa kompisar ringde på FaceTime. Alltså jag visste att han skulle träffa dem och käka middag under vad som är torsdagkväll där och tidig fredagsmorgon här, så det var ingen överraskning. 

Under ungefär fyra år innan vi flyttade till Sverige, så var de här två (de är ett sambopar där hon är barndomsvän med min mans före detta fästmö och de tre gick college tillsammans, och min man bodde ett tag ihop med hennes ex... iallafall, och så har hennes nya sambo och jag tillkommit senare) liksom våra absolut bästa och närmaste vänner. Vi hängde nästan jämt, passade deras hund, hjälpte varandra med praktiska saker, åkte på semester tillsammans, etc. Sen flyttade de till San Diego pga jobb i samma veva som vi flyttade till Sverige.
Och nu är de tillbaka i Idaho.
Och min man satt där i deras kök och drack vin.
Och jag ville vara med.
Jag ville vara den personen jag var då. 
Jag var beredd på samtalet, men inte känslorna. 

Vissa dagar känns det så otroligt självklart att vi bor här nu. Att mina barn ska gå i svensk skola och jag såklart ska satsa på mitt svenska jobb.
Andra dagar är ingenting självklart. 

Jag har iallafall landat i nåt slags beslut att mitt nuvarande förordnande som biträdande föreståndare, som sträcker sig till 2024, det ska jag ro i hamn.
Sen får vi se.
Vilken värld det blir. 

Min morgon

Vi satt på en bänk och åt glass. Glassen tog slut och storskruttan reste sig för att springa och leka. Då ser hon, och jag samtidigt, att det ligger glasskladdigt strössel utspillt på bänken. Jag ser vad hon tänker. Uppfattar ryckningarna i hennes arm innan hon själv är medveten om dem. 

Nej, säger jag, du får inte äta strössel från bänken!
Hon hör, förstår, men dragningen är för stark.

Hon böjer sig fram och sträcker ut handen. Så jag kastar mig också fram, hugger tag i hennes arm. Men kolliderar med hennes cykelhjälm så att mina solglasögon krossas. 

Jävla typiskt. Så nu sitter jag och försöker hetsshoppa nya solbrillor på nätet medan ett gäng fransmän försöker få ordning på agendan för dagens webinarium.

Dagens ord

Popcornhjärna. Pratade med en vän igår och fick ett ord som så väl beskriver en känsla jag ofta har. När huvudet är en kastrull som visserligen sitter förankrad på axlarna, men där det helt osorterat bara poppar och sprätter popcorn.  

När det är kämpigt är det alltid fint att höra att andra också kämpar. Undrar varför det är så egentligen.

Min chef är fortsatt engagerad och vill stötta och följa upp och aktivt se till att min arbetssituation blir bättre. Och det är ju bra. Försöker att inte känna press att även där axla upp och ta ansvar och göra mitt välmående till en punkt på att göra-listan. Även om det kanske är precis det som det ska vara. 

På tal om något annat så vaknade jag vid midnatt av att lillskruttan skrek på mig. Mammaaaaaaa, jag höver kiissaaaaaa!! Så jag staplade in i hennes rum och bara men kissa då! du har ju blöja...? och hon gav mig en blick som sa är jag ett djur eller? och sen fick jag bära henne till toan. 

Min stora lilla. 

Ändå rimligt

Femåringens frukost ena dagen: två tuggor polarkaka. ”jag är mätt!”

Samma unges frukost följande dag: fyra pannkakor ”finns det mer?”

Tala är en guldklimp som fastnat i munnen

Hon stammar så hon knappt kan prata nu, lillskruttan.
Det är inte roligt längre. Inte för henne och inte för oss.
Jag är fortfarande inte direkt orolig, även om pedagogerna nu fört logoped på tal om det inte blir bättre.
Det kom så hastigt, och förhoppningsvis och troligtvis går det också över med tiden.

Hon har själv kommit fram till att det är lättare att viska än att tala högt, och oftast effektivare att ta mig i handen och visa vad hon vill än att försöka säga det. 

Hon som babblade som en fotbollsreporter för bara någon vecka sen. Nu ser man hur hon funderar, på om det ens är värt att försöka öppna munnen, när hon får en fråga eller vill säga nåt. 

Och känslorna

Det är svårt att få känslorna att gå ihop ibland. Alltså det var jag som föreslog att han skulle åka iväg. Jag ville att han skulle göra det. Samtidigt kan jag nu inte låta bli att stundvis känna ”hur fan kunde du lämna oss?”

Jag ville, vill fortfarande, att han ska må bra. När han är ledsen eller låg finns noll skadeglädje eller känslor av ”ha, där ser du!” Men när han är glad däremot, kan jag ibland känna… missunnsamhet, kanske?
Som när han ringer och det är en pissig vardagsmorgon för mig där vi springer runt och borstar tänder, packar galonisar, borstar pippilotter, letar torra vantar, etc., medan han sitter avslappnad i soffan och har det fint och vill prata och skoja med barnen medan jag smörjer eksemsalva och är dumma, arga mamma som tvingar och det svider och sluta och jag vill prata med pappa nuuuuu!
Då är det också svårt. 

Jag är inte avundsjuk, det är inte det. För han missar pyjamasgos i soffan och kittelkrig och våffelmackor och allt det andra också.
Han missar allt.
Och ibland undrar jag om han inte fattar det.
Kan han undgå att fatta det?

En annan liten grej

Storskruttan kom utskuttandes från simskolan igår och var överlycklig för de hade fått vara på det djupa och hon hade dykt och vågat hämta ringar och gud vet allt. 

"Asså mamma, det enda, det är att man behöver luft. Annars hade man kunnat vara på det djupa typ superlänge!"

Det var den lilla detaljen, ja. 

En liten grej

Det hände en grej i helgen. Eller i fredags var det nog förresten. Men skitsamma. Det kändes inte så märkvärdigt just då men ju mer jag tänker på det, dessto viktigare kanske det ändå är. 

Det var morgon och jag kände mig väl till mods. Fredagar är som regel bra dagar, jag jobbar hemma, barnen är på föris, jag tränar på lunchen, sen chips och mys. Så FaceTimade min man, och var inte alls lika väl till mods. Det var torsdag kväll där och han var... tja, låg helt enkelt. Vi pratade en stund och sen la vi på och då..... insåg jag att jag fortfarande var på gott humör. 

Hans humör hade inte smittat. Det var så ovanligt att det liksom inte ens registrerade först. Jag tog in hans sinnesstämning, vet ju precis nyanserna i hans humör, och kände väl att det var tråkigt, synd att han var deppig liksom. Men det stannade där. Hos honom. Mitt humör var intakt. 

Jag kan inte ens minnas när det hände senast. 

Gul och blå

Sverige möter USA i damfotboll. Egentligen bryr jag mig inte. Mer än att jag hoppas Sverige vinner och så såklart.. Men med all den drama som pågår inom min mans familj over there just nu...(skulle kunna skriva om det nån dag) och det faktum att hans syster, min svägerska står för mycket av dramat, så känns det som att jag måste bry mig lite mer.

Hon gör det garanterat. Hon är f.d National Champion och har spelat på hög nivå genom hela sin universitetsutbildning. 

Och nu håller jag alla tummar och tår för att vi faktiskt slår dom. Vore. Så. Gött. 

Och maten

När vi var en kvartett lagade jag väldigt lite mat. Han tog den bollen jag lät honom ta den. Kunde pyssla med barnen i vardagsrummet, se på Bollibompa, etc. medan han fick rodda middag ifred. Efter maten fick jag sen städa upp köket/disken ifred medan han tog ett lekpass.
Så var det oftast och jag tyckte det funkade.
Han lagade mat han var sugen på, hade hittat på extrapris, etc. med viss hänsyn till barnens och mina preferenser. Även det tyckte jag funkade bra. Det blev en helt okej balans mellan mat de gillade och mat de tvingades smaka. 

Nu är jag själv med bollen.

Och extremt omotiverad att laga ”vuxenmat” som jag i förväg vet att de inte gillar, eftersom jag då ska sitta och försöka få i mig den själv medan de klagar och gråter över hur äckligt det är.
Otack är mödans lön. Jojo.
Så jag tröstar mig med att de får en varierad och vällagad kost till lunch (enligt pedagogerna äter båda nästan alltid med god aptit) och låter dem vara med och påverka menyn hemma.
Inte bestämma helt.
Men påverka i hög grad.
De senaste dagarna har vi ätit potatisbullar och fejkon, pizza, spagetti, pommes frites och köttbullar, nudlar….med olika grönsaker och grejer till såklart.
Så igår tänkte jag nä, nu ska jag fasen laga vuxenmat.  Och gjorde den här soppan.
Jättegod blev den.
Tyckte bara jag. Kidsen åt mest quesadillas, men smakade lydigt och gick i alla fall med på att den inte var superäcklig.

Seaspiracy

Har ni sett den än? Inte för att vara sån men, se den. Och gillar du sushi så ät för guds skull en stor portion först… för sen kommer du inte vara sugen. På länge. Kanske ever.

Jag har varit mer och mindre vegetarian sen jag var 16 år. Rätt strikt i perioder. Ätit i stort sett allt utom fläskkött under andra perioder (dvs alltså inte alls varit vegetarian). Men när det började var det en kombination av en innegrej som de coola kidsen höll på med, med lite stöd i djurrättsaktivism samt det faktum att jag tyckte det kändes lite småfel att äta muskler och kroppsdelar. Men mest var det bara trendigt och ingenstans fanns nån tanke på miljön.

Och eftersom jag dels tycker om att äta skaldjur och dels rent personligen inte tycker det känns lika fel att äta fisk, har jag ofta gjort det också. Nästan i högre utsträckning än jag velat för (way back when när man typ åt middag hemma hos folk…) jag upplevde ofta att folk tyckte det var knepigt att jag inte åt kött, men när de fick höra att fisk var okej var det som att de alla bara ”Åh, jamen dåså då äter vi lax!” fast jag egentligen inte alls är speciellt förtjust i lax, eller fisk i huvud taget men det kan man ju inte säga när man redan är knepig.

Hur som haver.
Alltså jag tycker det är jättegott med räkor.
Och kommer äta det igen.
Säkerligen.
Men jag kommer inte slentrianköpa fiskpanetter. Eller tonfisk. Eller lax. Inte bara av farten. Inte efter att ha sett det där. Och ja, alltså jag fattar att det är en film, dokumentär visserligen men ändå. Poängen är att driva hem en poäng på ett snyggt och effektfullt sätt. Alla får således inte prata till punkt. Allas synpunkter kommer inte med, yada yada.
Det har tvistats om huruvida statistiken som visas upp i filmen är korrekt. Men om det är 46% eller 34% trasiga fisknät som förevigt flyter runt i haven, om fisken kommer ta slut 2048 eller 2079…. Det är kanske inte det viktigaste. Tänker jag.

Kan du säga?

Lillskruttan har börjat stamma. Det kom typ över natten och jag trodde först att hon bara dummade sig. Sen kunde jag knappt hålla mig för skratt några dagar för det lät så himla roligt (mother of year liksom) men det är ju lite synd om henne också.

Jag är noll orolig. Jag stammade själv väldigt intensivt en period där i 2-3 årsåldern och det gick tydligen över lika fort som det började. 

Men det klart att jag förstår att hon blir frustrerad. Har hon liksom redan kommit igång och tex går runt och småpratar med sina dockor eller så, och sen ska säga nåt till mig går det oftast bra, då fortsätter hon ju liksom bara prata. Men ska hon gå från helt tyst till att berätta något viktigt, då fastnar det.

- Ma mamama ma mamama ma......gaaaah, kan du säga?!
Säger hon, och vill att jag ska berätta (för mig själv...) det hon ville få fram. Och sen blir hon skitsur för att jag inte kan läsa hennes tankar och säger fel. 

Fira påsk

För mig är påsken lika känslomässigt laddad som thanksgiving, dvs inte alls. Jag är därför mest bara tacksam för hyfsat väder som låtit oss vara ute flera timmar varje dag och vänner med lika lite på schemat som gjort det relativt enkelt att fylla dagarna med aktiviteter utomhus.

Nu ser jag ljuset i tunneln och kan snart fira att jag klarade långhelgen utan större sammanbrott.

Livet som trio

Det har gått ett par veckor och ja… vi har börjat vänja oss. Känslostormarna har mojnat och övergått i nåt slags mulet duggregn som dock ofta släpper igenom varma solglimtar. Fick jag en peng för varje gång någon frågar mig hur det går (nu när ni är sjääääääälva) skulle jag vara rik nu.

Det går lika bra som innan han åkte. Det vill säga, vi har bra och dåliga dagar. Mornarna har börjat rulla på nu efter att ha varit totalt kaos första dagarna. Vi börjar alla tre förstå vad vi har att förhålla oss till. Personligen upplever jag att jag bytt konflikter. Från surdegar som till hälften utspelades med hjälp av dömande blickar och outtalade besvikelser, som jag sedan kunde bära med mig hela dagen och vända ut och in på tills det inte längre fanns något rätt och avigt…. Till passionerade bråk om fleecebyxans nödvändighet och glittervantars lämplighet i geggamojja. De är också jobbiga bråk att genomlida, men när de tar slut är de slut.
Jag sitter inte sedan på eftermiddagen i ett zoommöte och funderar på om jag kanske ändå tänkt helt fel när det gäller galonbyxor.

Sedan har vi ju haft några dagar nu då vi faktiskt inte varit en trio heller, utan en tillfällig kvartett med moster som gästspelande frontman. Det har varit jätteskönt med avlastning och avledning. Det är jobbigt att vara själv. Men det är jobbigt att vara två i en obra situation också.