Dagens yxskaft

Jag kommer ihåg för länge sen när min yngre kusin precis börjat på privatskola och min farmor var så exalterad över denna skola. "För där finns det ingen mobbing vet du. Det är förbjudet där!" 

Jahajamen dåså. Till skillnad från vanliga kommunala skolor där mobbing tillåts, eller kanske till och med uppmuntras då eller? 

Jag kom att tänka på det i samband med alla skriverier som varit i lokal media på sistone angående sexuella trakasserier på universitetet. Och att man nu gått ut med basröst och bestämt hävdat att universitetet minsann har nolltolerans mot sexuella trakasserier...
Men vad gör det? Vad ger det?

Det visar möjligtvis på goda intentioner. Men i mycket större utsträckning på en ovilja (eller förmodligen snarare ointresse) att adressera problemet på riktigt. 

Vilken myndighet, företag, institution är öppet okej med lite tafsande och olämpligt beteende?

Liksom vem (som inte är Sverigedemokrat) har uttalad tolerans för rasism?

Vad betyder den här nolltoleransen?

Att alla som anmäls får sparken? Inte utan utredning väl? Nä det skulle ju inte gå. Utredning först. Där ord står mot ord och hen som varit modig nog att anmäla i första taget hinner ångra sig flera varv för den psykiska påfrestningen är brutal och systemet visar att den som anmäler blir väldigt ensam och väldigt ifrågasatt.

 

Det är inte nolltolerans mot brottet först när det klassats som sådant som behövs. Det är snarare en ökad förståelse för problemet och ökad kunskap bland studenter och medarbetare att reagera och agera när det händer någon annan. Kunna gripa in, stötta, visa att hen inte är ensam, veta vilka resurser som finns. 

Nä alltså. Nolltolerans mot trakasserier. Ja visst är det bra. Men också så onödigt självklart att det blir betydelselöst.