Äntligen måndag, och så lite barnuppfostran

Så, äntligen måndag så man får vila lite. Närå, vi har haft en bra helg ändå. Det får man väl säga. Efter fotbollsträningen i lördags blev storskruttan hembjuden till en kompis i klassen hon inte annars brukar leka med och var sedan med den flickan typ hela dagen. 
Igår lekte hon ute i parken med ytterligare en annan flicka från klassen. Jag noterar och uppmuntrar detta till det fullaste, inte för att min dotter har ont om vänner, utan för att jag inte vill att hon leker med en viss tjej. Förra veckan var hon hemma hos denna tjej, S, på onsdagen och sedan var S hemma hos oss dagen efter.
Och jag tål inte denna unge.

Hon är gnällig, oförskämd och näsvis. Det enda jag tidigare tyckt varit positivt med henne är att hon låter lillskruttan vara med i lekarna när de är hos oss, men i torsdags stängde de stora flickorna ut lillasyster på balkongen och sprang därifrån... såatte. 
Och jag märker ju att min dotter tar efter sin kompis. S klagar på maten, frågar om man kan få nåt annat. När jag säger nej, det här är det vi äter idag, går hon och öppnar kylen. Ni har ju sånthär! det kan jag ta istället! Och jag får igen säga nej. Vad blir det för efterrätt då? undrar ungen. 
När jag säger att de inte får leka i mitt sovrum svarar hon Jo! och hoppar upp i min säng. 

Och när hon gått hem måste jag förklara för min egen att dotter att så vill jag inte att hon beter sig när hon är gäst hos någon annan. Utan att alltför uppenbart snacka skit om hennes vän, försöker jag driva hem att när man är gäst är det artigt att smaka på maten som serveras. Tycker man inte om behöver man inte äta upp allt. Då får man vara lite hungrig och kan äta mer när man kommer hem sedan. 
Men man klagar inte. 
Man säger tack oavsett vad man får.
Man gräver inte genom andras kylskåp. 
Man frågar inte efter efterrätt. 
Man sitter kvar vid bordet tills kompisen är färdig.

Allt som S inte gör. Jag vill inte förbjuda dem att umgås. Känns dramatiskt och kontraproduktivt.
Men jag uppmuntrar som sagt alternativa umgängen. 

Mammor

En kvinna som bor i huset kommer fram till mig när jag står och låser upp cykeln.
Du, jag såg utbrottet igår, säger hon.

Jag vet var hon bor, hon sitter ofta på ballkongen med uppsikt över innegården, så att hon bevittnat mina barns utbrott är ingen överaskning. Snarare användadet av singular. Jag har ingen aning vilket av alla utbrott hon syftar på, kan vara vilket som helst. 
Jaa..., svarar jag. Inte defensivt. Jag ser att hon kommer med goda avsikter. Dessutom vet jag att hon är ensamstående mamma. Också. Vill jag säga, också är ensamstående mamma. Men jag vet inte om jag törs ta på mig den titeln helt, speciellt inte bland såna som är det jämt.
Jaja. Det är en annan tråd.

Hon säger att jag inte ska tveka att be om hjälp. Hennes flicka går i trean och hon minns tiden som ensam med mindre barn. Att det bara är att hojta till. Sen går hon. 

Senare under dagen påminner en annan mamma från förskolan mig om att hon gärna hjälper till med hämtning om det kniper. Vi bor nära varandra och hon går ju ändå dit varje eftermiddag, säger hon. Inget problem alls, det är bara att jag säger till.

Dessa mammor. 

Sen pratar jag med min egen mamma. Lillskruttan fyller år nästa vecka och jag har bjudit in mina föräldrar på middag tillsammans med mina svärföräldrar som anländer från USA dagen innnan.
Min mamma vill dubbelkolla vilken dag det är.
Är det några andra förpliktelser vi har eller är det bara den dagen vi måste passa? säger hon.
Och jag tänker man brukar svara ja tack eller nej tack på en middagsinbjudan. Ingen tvingar er att komma, vill jag säga. Men det säger jag inte för jag helt beroende av deras hjälp vid jobbresor och annat så det här är inte en relation jag har råd att skada på något sätt.
Men jag tänker.
På mammorna med skolbarn och jobb och män och gräsmattor. De som ber om att få hjälpa till.  
  

The Belgare is back

Personer som rättar mejl. Eller nä, inte rättar, utan snarare ordpekar och slösar mitt tålamod med massa skitkommentarer.... vad vill dom?

Exempel:
Efter att ha dragit mig för det i några dagar skickar jag igår ett mejl till Belgaren. Den gamle vita man som med ohövlighet, ljudvolym, och ren härskarteknik får mig att få ont i magen bara jag tänker på honom. Men vi måste jobba med honom. 

Och skulle jag be min chef kontakta honom istället så skulle han göra det.
Men det känns inte rätt.
Jag måste göra det själv.
Jag vill inte göra det, men jag vill inte backa från det heller. 

Nåväl, jag skickar ett kort och trevligt mejl med andemeningen Hoppas du haft en fin sommar, då var det dags att börja jobba igen. Har ni några nyheter sen sist, fått någon respons på senaste nyhetsbrevet jag inte vet om, etc.
För att plocka upp tråden. Meddela att vi är tillbaka på banan och jobbar på från vårt håll. 

Han svarar.

Påpekar att sommaren inte är över ännu, därför kan han inte ha "haft" en fin sommar. Dessutom har den varit mer än bara fin. Han berättar var han semestrat. Fint som snus. Eller nä, inte fint ju. Storslaget, minst. Nu är han tillbaka på jobbet. Men sommaren, den är ju som sagt inte slut. Viktigt att påpeka.  

Sen övergår han till jobb.

Jag har redan tröttnat. 

En bra sak

Jag skulle kunna mala på om alla sätt livet är jobbigt på just nu.
Om alla tvivel jag har på min egen förmåga som ensamstående förälder.
Om hur jag ville skrika till min mamma i telefonen igår "jamen varför i helvete åker ni bort i två veckor just nuuuu då???"

Men. Ehum. 

Det ska jag inte. 

Jag ska berätta om en bra sak istället. 

Igår kväll, när barnen var duschade och mätta och satt på golvet framför TV:n och jag satt i soffan och slösurfade så fick jag ett infall. Stägnde av TV:n och la bort min telefon. 
Bad barnen berätta om det bästa som hänt dem på hela dagen. 
Sedan det sämsta.

Jag berättade också om min dag. 

De tänkte verkligen efter och var helt med på noterna. Sen tog de över och ville prata om det mellansämsta.
Och sen det som varit lite bra, men inte jättebra. Det var fint. Sen lekte vi kurragömma. 

All the feels

En vecka idag sedan vi återigen blev en trio. 
Det har varit annorlunda den här gången. Eller så har jag bara glömt.
Vi hade en fin sommar. Kom överens. Skrattade. Trivdes.
Jag saknar honom nu.
Det är nytt. 
Det praktiska är detsamma. Barnens känslostormar likaså. 
Men mina känslor känns nya. Men det spelar rent praktiskt inte så stor roll eftersom det, precis som vid tidigare avresor, inte finns något utrymme för dem. 
Det är som att barnen är täckta av små känsloskorpor som de inte kan låta bli att pilla på. 

Retas med varandra, nyper och sparkar. 
Och när jag äntligen blir arg och ryter till så gråtvrålar de
Pappppaaaaaa! Ja-hag vi-hill ha pah-paaaaaaaa!
Ibland är smäll i dörrar och spark på leksaker och mest ilska som ska ut ur den lilla kroppen.
Ibland tårar som ska ut och mammas armar som måste hålla ihop det som känns som att det går sönder. 

Jag känner att jag, trots viss vana, inte är världsmästare på att hantera det här. 

Oväntat

Två oväntade grejer. Igår stod jag utanför MPs valstuga på torget pga skulle prata med en politiker angående ett forskningsprojekt hen är med i. Medan jag stod där och uppenbarligen såg ut som att jag hörde hemma på nåt sätt kom Alice Bah Kuhnke och hejade och började prata som om jag typ var en partikollega. Jag vart inte så lite star struck, jamenar Disneyklubben, liksom!
Dessutom, kvinnan är född 71 (var tvungen att Googla) och ser ut som 38. Max. 

Det andra oväntade var svaret när jag i förbigående frågade politikern vad de vanligaste frågorna de fick av folk vid valstugorna var. Efter viss betänketid.
"Det är nästan ingen som ställer frågor faktiskt, de flesta vill bara berätta för oss om hur de har det. Oftast klaga, mer eller mindre öppet. På de tre dagar jag stått här har jag kanske fått två frågor. Om ens det." 

Det förvånade mig verkligen. Nog för att jag vet att folk som regel gillar att öppna sig för människor som av olika anledningar inte bara kan gå därifrån. Frisörer, taxiförare, bartenders, osv.
Men politiker i valstugor?
Den var oväntad. 

En eftermiddag

Om några timmar ska jag cykla iväg och hämta mina barn. Det gjorde jag igår också, det var bara det att det ena barnet inte var där. Storskruttan tog saker och ting i egna händer igår eftermiddag minsann. Ritade en karta och meddelade fritidspersonalen att hon faktiskt skulle gå hem själv. 
Okej, sa dom och släppte iväg henne.
Åt fel håll
(Men hejkon fejkon osv. dom vet väl inte var hon bor och vilket håll hon borde gå åt. Det kan man heller inte förvänta sig. Men man kan förvänta sig att de inte släpper iväg barn själva om det inte står i Tempus att de ska gå hem själva eller att föräldrarna uttryckligen sagt det.)

När jag så kom och skulle hämta henne och hon inte var där såg det ut som att fritidspersonalen nog var beredda att hålla med om det. 
De såg ut att tycka att det hela var lite olyckligt. 

Inte helt jävla åt helvete kanske. 

Men inte så bra heller. 

Imorse lämnade jag igen och sa tydligt att jag skulle hämta också. Och att det vore fint om barnet fanns kvar på fritids då. 

Är du arg på bejkon-fröknarna? frågade lillskruttan när vi gick ut från skolgården.

Ja lite, svarade jag. 

En morgon

Vi äter frukost vid köksbordet alla tre. Spelar in en video till dad som får titeln Oatmeal or not oatmeal? och går ut på att han ska gissa om barnen har gröt i sina skålar eller inte. Och sen göra en egen video där han meddelar sin gissning. 

Storskruttan vill gå till fritids själv. Jag säker nej pga igår skickade dom hem henne en kvart för tidigt och det var ingen hemma när hon kom hem. Ingen fara egentligen, men det är inte ordinarie personal, pågår renovering på skolan, och det känns helt enkelt bäst att lämna henne så att man ser att hon tas om hand. 

Vi går in på skolgården och hon springer fram till en grupp kompisar. Bredvid står en kvinna jag antar är en mamma till nåt av barnen. 
"Skulle inte du gå själv idag?" frågar ett barn storskruttan.
"Jomen mamma säger att det är hejkon fejkon på fritids och ingen har koll, så hon ville följa med" svarar mitt barn.
Då presenterar sig kvinnan som står där som vikarie. 
Jag hälsar artigt. 

På väg tillbaka till cykeln möter jag en mamma som har fullt sjå med att bära en fruktansvärt upprörd ca 4-åring som inte vill samarbeta, medan hon manar på ett större barn att låsa sin cykel och knyta skorna. Det ser superjobbigt ut.
Lillskruttan som varit på dåligt humör hela promenaden till storasysters skola för att hon inte fick stanna och titta på en kråka hur länge hon ville, bara står och gapar.
Tagen av denne jämnårige pojkes raseri. 

Jag är också tagen, men av mamman. Alla kämpar vi med vårt. 

Nya tag då

Första dagen på fritids och förskola efter sommarlovet. Igår var det buttra miner och noll pepp. Men imorse studsade lillskruttan nedför trappan, redo att återse vänner och äntligen få äta god skinka igen. Vet inte vad de har för magiskt smörgåspålägg på förris, men ingen skinka vi köper hem är lika god iallafall. Även storskruttan verkade ha mjuknat inför tanken på vardag och klädde sig lydigt i ny (ärvd från kusin) kofta och klänning som hon själv valt ut.

Själv har jag precis släppts ut från höstterminens första APT och kan konstatera att de som inte var vänner före semestern inte har gått och blivit den under ledigheten heller. 

Skönt med surdegar som ligger kvar, så man vet var man har dem. 

T-0

Så har dagen för mannens avresa kommit. Himlen är öppen och regnet spolar bort det sista av sommarlov och semester.

Han far med nattåget ikväll.

Jag önskar att han åkte på en morgon istället så man slapp det här med att gå och vänta hela dagen.

Alla känslor är utanpå. 

Utom mina.

Jag fokuserar på att hantera och vara till hands.

Storskruttan är hos en kompis och leker. Den kompisen har ingen pappa och jag är tacksam för det, alltså för att barnen får se att så kan det också vara. 

Var och en har sin egen verklighet att förhålla sig till.

Tell me something I don't know

Imorse hade jag tänkt äta frukost med familjen i lugn och ro innan jag cyklade till kontoret. Men så bara  sov alla och vägrade vakna trots att jag inte alls försökte vara tyst utan klampade runt och stökade i köket. Så till slut hällde jag kaffet i en termosmugg och plastade in mina mackor och cyklade iväg med podd i öronen. 

Har jag sagt det förrut så säger jag det igen. Jag facking löv att lyssna på podd när jag går, springer, cyklar. Imorse lyssnade jag på en dokumentär från radiosporten om hur Ronaldhino hamnade i fängelse. Tidigare har jag lyssnat på Uppgång och Fall om både Ekerösvindlaren och Theranos grundare Elizabeth Holmes. Och även om det inte är värsta viktiga faktakunskaperna jag lär mig genom min poddkonsumption så får jag ändå ofta slå-mig-på-knäna-känslan av att Va?! Är det SÅ det är? Faaan, vet folk om det här?!
Och känner mig lika delar upplyft, upplyst, och skamsen för att jag inte vetat det tidigare. 

Imorgon kommer våra vänner från Idaho och hälsar på. Hade planer på att baka färskt bröd till frukost, men aint nobody got time for that shit liksom så istället gick jag till ICA på lunchen och köpte take n´bake. Med podd i öronen såklart. Och plockade på mig brie, salami, marmelad. Juice. 
Viktigast är ju ändå att de får ägg och kaviar, sånt man inte kan få i the states. 

Lucky #8

Visste ni förresten att en herrans massa kinesiska par firar 14-årig bröllopsdag idag?
Eftersom 8 är ett lyckotal i Kina passade en massa par på att gifta sig 08-08-08.
För typ, how lucky liksom?
Vi gifte oss ett år senare, kanske inte fullt lika lucky.
Men lucky nog.

Det sista av sommaren

Det här med att dela upp återgången till jobbet, det är fasen da shit. Nu var det ju inte meningen att det skulle bli så, men det här ska jag göra om. Nu jobbar jag två dagar, sen har jag tre lediga dagar med finbesök från staterna.
Nästa måndag är det vardag på riktigt.

Nerverna inför mannen och pappans avresa har börjat kännas av. Storskruttan särskilt. Hon är så pappas flicka. Vi kommer sakna honom allihop, men det är nog värst för henne. 
Det är en jobbig tid nu, och det kommer vara en jobbig tid direkt efter att han åkt.
Sen vänjer man sig.
Eller så har det varit iallafall.

Vi har haft en fin sommar. Inga spännande utflykter. Ingen covid. Inget jättebra väder. Inga benbrott.
Men en någorlunda lugn lunk och harmoni i familjen. 
Det känns såklart jobbigt att han reser efter en sådan sommar. Samtidigt vet jag att vi inte haft en sådan sommar om han inte haft avresan bokad. 

Jag mår

Ligger på hotellrummet och vilar fötterna efter flera timmars promenad genom Skellefteå och Nordanå.

Vi är på minisemester, utan barn, och har strosat på museer och läst och kollat i lugn och ro. Ätit lite flottare än vanligt. Pratat i hela meningar och till punkt.

Snart ska jag gå och få massage.

Det är inte jättejobbigt just nu.

Nån som är jag som är ingen

För nån timme sen på jobbet. Kollega håller upp kaffekannan med två centimeter kvar och utbrister glatt "Åh nån har tänkt på mig idag också!"
Det här är en person som dricker sin första kopp kaffe efter lunch, och trodde att det fanns kvar från morgonen.
"Njäe, det där är nog kvar från igår tror jag" säger jag.
Kollega stirrar på mig och ifrågasätter hur det kan vara möjligt. Alltså, HUR det ens skulle kunna vara möjligt.
Jag förklarar att JAG inte kokat något kaffe idag (drack pulver på förmiddagen) och det betyder att ingen kokat. 
Kollega blir ställd.
Om jag kokar kaffe är det nån som gör det.
Men om ingen kokar kaffe är det jag som inte gjort det.

Hur är det ens möjligt?

För det här är väl inte ett laddat ämne...

Skärmtid. Får en tung känsla i huvudet när jag hör eller ser ordet. Ungefär som deklarera, eller energiförbrukning.
Jobbigt att tänka på och prata om och fatta beslut kring. 

Precis som väntat så har barnens (mina alltså) skärmtid ökat under sommaren. Eller det tror jag iallafall. De dagar vi är i stan åtminstonde, i stugan finns bara DVD-filmer (vilket de också ser på men jag räknar inte Fem myror är fler än fyra elefanter på DVD som skärmtid utan snarare kulturarv och kvalitativ utbildning) men jag har faktiskt inte hetsat så mycket över skärmtid den här sommaren som jag var rädd att jag skulle göra. 

Är det någons skärmtid jag borde hetsa över är det snarare min egen. Barn gör ju som man själv gör, som bekant, inte som de blir tillsagda att göra. 

Jag har tidigare tänkt att jag måste ta tag i det här med att sätta ett visst antal minuter de får titta varje dag och sen är det stopp. Ingen diskussion.
Men har inte gjort det. Och ärligt talat, vet inte. Det är ju inte direkt så jag själv jobbar.... En regnig, händelselös dag blir det mer surf. En solig dag med vänner och aktiviteter blir det mindre.
Mina barn väljer lek, kompisar, sol och bad före padda alla dagar i veckan.

Bra så. 
Det räcker kanske. 

Jobbigt

Jag jobbar idag. För nästa vecka får vi finbesök från Idaho och då kändes det enklast och lämpligast att byta ut några semesterdagar istället för komma tillbaka till kontoret bara för att vända på klacken och ta mer ledigt. 
Plöjer mejlkorgen, uppdaterar mig på vad som hänt och vad som väntar.
Känner en viss ångest inför hösten. 
Resor, som ju innebär att jag måste fixa barnpassning, men även den större mängd ansvar jag förväntas ta på flera fronter. 
Jag måste nog prata med min chef om det här. Att jag inte vill ta så många kliv framåt som han vill att jag ska ta. Just nu. 
Det här är inte den tid i livet då jag vill prioritera arbetet högst. 
Jag vill inte komma hem från jobbet varje dag och känna ångest över att jag inte gjort nog. 
Jag vill orka vara snäll och glad. 
Jag vill inte att barnen ska sucka Neeeej när jag tar fram datorn. 
Han, el jefe,  måste fundera på alternativ. 
Det är inte det att jag inte kan, även om jag är väldigt duktig på att tvivla på min egen kompetens också. Men jag vill inte.
Inte nu.

1:a augusti

Så står det i kalendern och jag fryser in matlådor. Det är så sorgligt när sommaren oåterkalleligt går mot sitt slut. En vemodig känsla.

Än finns det ju semesterdagar kvar och nöjen att se fram emot.

Augusti är mittemellan. Slutet på det roliga och början på alvaret.

Vi har inte varit klart på stugan, men nästan. En tur till blir det, är det tänkt. Imorse när vi städade ut efter helgen och höstluften anades bland solstrålarna konstaterade vi att vi ändå varit där en hel del i sommar. Och att det varit bra.