Mammahjärtat

När storskruttan gick på förskola hade hon en kille som vi kan kalla Putte i sin grupp. Under en period var han väldigt på henne, och inte på ett snällt sätt. En gång stack han en gaffel i hennes arm, en annan gång sparkade han henne i magen när hon ramlat i pulkabacken. 

Efter pulkabackenincidenten hade jag precis tagit hand om mitt ledsna och skakade (men i stort sett oskadda) barn när jag såg Puttes mamma komma in genom grinden. Ditringd för att hämta sitt barn som slagit och sparkat ett annat barn.

Jag kommer aldrig glömma hennes min när hon kom. Som ett skadat djur som ber som ursäkt för sin existens, så såg hon ut.
Och jag tyckte så fruktansvärt synd om henne. 

Putte och storskruttan blev senare vänner och även om han fortsatt vara ett ganska vilt och incidentbenäged barn, så upplevde jag aldrig att mitt barn hade problem med honom utan de lekte tvärtom både ofta och bra. Jag har också under åren fått ganska bra kontakt med båda Puttes föräldrar och upplever dem båda två som engagerade och vettiga människor.

Putte har lekt hemma hos oss flera gånger och om jag säger såhär, jag skulle aldrig släppa lös honom i köket pga skulle garanterat kunna glömma både att plattor ska slås av och att knivar är vassa. Men han har också spenderat otaliga timmar i vår soffa och bara klappat och klappat vår katt, hur lugn och fin som helst. 

Sedan barnen nu började mellanstadiet har det varit återkommande problem i klassen och både på och mellan raderna förstår vi föräldrar att Putte får skulden för nästan allt som händer. Jag har försökt prata med storskruttan och hon är kanske inte så inblandad men hon vill definitivt inte prata om det heller. Jag har fiskat och hört mig för bland andra föräldrar och den bild jag får visar ganska tydligt att Putte är ett barn som snabbt tänder till och både hans klasskompisar samt äldre barn på skolan vet exakt hur de ska trigga honom för att han ska få utbrott. Han har onekligen gjort en massa dumheter, men att han ensam ska bära skulden för allt som är dåligt i klassen är helt orimligt.

Jag har tänkt mycket på hans föräldrar också, och såklart reflekterat över att detta måste vara fruktansvärt jobbigt för dem.

Så igår sprang jag på mamman. Hon mådde inte bra. (Nähä, liksom?) Vi stod och pratade nästan en timme. Hon berättade bland annat att hon och Puttes pappa fått meddelanden från föräldrar som anklagade Putte för saker som skulle hänt under dagar då han inte ens var i skolan och att flera stycken uttryckligen bett dem att byta skola.
Han har blivit den tacksamma syndabocken och problemet som ska lösas genom att helt enkelt avlägsna honom.
Samtidigt mår både barn och familj naturligtvis piss. 

Och jag har såklart ingen annan tröst att ge henne än att lyssna och ingen lösning på problemet heller. 
Jag känner bara att mitt mammahjärta värker så för henne. 

Det värsta (inom ramen för det oviktiga)

Jag har sagt det förrut och jag måste tyvärr låta ventilen pysa lite och säga det igen. Jag är väldigt olycklig på mitt jobb.

Jag vet inte om det är rätt att säga att det värsta man kan känna sig är osedd, onödig och ouppskattad. 
Men det kommer högt på listan, om än naturligtvis under alla saker jag inte är, typ misshandlad, mobbad, attackerad, diskriminerad, etc. 
Det är jag ju inte.

Ångrar jag att jag tog det här jobbet? Nej, det gör jag inte. För annars hade jag alltid undrat, och nu vet jag. Dessutom hade jag nog känt mig feg som inte vågade.
Ångrar jag att jag inte bytte efter sommaren när chansen fanns? Jo, lite, det gör jag allt. 
Men nu är det som det är och pga stundande utlandsvistelse kan jag inte heller byta nu.
Utan får helt enkelt försöka härda ut.

Det är det jag gör, härdar ut.
Och det är inte helt enkelt. 

Jag tror också jag kommit till vägs ände med chef och HR. De vill väl och är måna om att det ska funka bra. Men i slutändan finns inte förutsättningarna.
Det är lite som att ställa en fotbollsforward i ett hockeymål. Man kan göra lite justeringar här och där för att det ska bli lite bättre, men i slutändan är det ingen bra idé.

En olycklig trend (och elaka tankar)

Det verkar gå mode i skägg på mitt jobb. 
Tyvärr.
Det är som bekant inte alla män förunnat att kunna odla ett snyggt skägg.
Det hindrar dock inte flera av mina kollegor att försöka. Och naturligtvis får man väl göra som man vill med ansiktshår osv osv men nu har vi några bleka nissar som springer runt med.... såhär:
Tänk er att man med ett ordentligt skägg har trimmat det och sedan inte rengjort handfatet. Sen kommer en blek nisse med kladdiga kinder och nyser rakt ner i samma handfat.
Så. Ser de ut, flera stycken.
Som att de helt enkelt bara låtit bli att raka, trimma, klippa, ansa... allt har de låtit bli och resultatet ser ut därefter. 

Dessutom kan jag inte låta bli att tänka att nördiga datamän som spenderar dagarna sittandes framför skärm har fått behov av att visa sin maskulinitet och vill göra detta genom att olda skägg. Men blandat resultat dårå. 

Och på tal om orimlig

Igår skickade jag in ansökan till kommunen om upphävd skolplikt pga långvarig utlandsvistelse. Det var en fysisk blankett (per barn), ifylld för hand, ackompanjerad av diverese styrkande dokument och nedstoppad i ett stort kuvert.
Porto och ner i gula lådan. 
Det här var ju jätteroligt! tyckte lillskruttan som inte kunde minnas att hon fått stoppa ett brev på lådan förr. 
Och det var väl det positiva jag har att säga om hela ansökningsprocessen, att barnet fick kicka igång en liten memory lane trip i mig och jag hörde mig själv säga När jag var liten...

Men i övrigt.

Såhär har det gått till.

Varning för ointressant läsning. Och framförallt triggervarning för okunnighet, onödig byråkrati, och självgodhet.

I januari bokade jag ett Teams-möte med rektor för barnens skola för att bolla tankar och ställa frågor kring eventuell utlandsvistelse. Inför kommande uvecklingssamtal med barnens respektive klassmentorer osv tänkte jag att det var lika bra att gå till högsta hönset först. Dessutom tänkte jag (felaktigt skulle det visa sig) att rektorn hade lite koll.

Jag förklarade situationen. Att familjen planerar vara i Arizona en termin pga barnens pappas jobb bla bla. Jag förstår, sa rektor. Sen var hon tydlig med att detta inte var hennes beslut, utan det jag skulle bli tvungen att göra var att skicka en ansökan om tillfällig utlandsvistelse till pedagogiska placeringsenheten.  Denna ansökan skulle innehålla en massa dokument och bland annat syfta till att bevisa att barnens undervisning under tiden utomlands skulle följa och uppfylla den svenska läroplanen. Men det kommer den ju inte, sa jag. En public elementary school i AZ kommer ju garanterat INTE följa den svenska läroplanen. Jaha, men så är det iallafall, sa rektor.
Så jag ska alltså sätta ihop en lunta dokument med allt från skostorlek och arbetsgivarintyg bara för att garanterat få avslag pga något som självklart som att en amerikansk skola inte följer svensk läroplan?

Ja, det här är ju inte jag som bestämt, det är så det fungerar, sa rektor obrytt och forsatte läsa fort och innantill. Får du med allt? sa hon i en andningspaus. Läser du från en websida? kontrade jag. Det gjorde hon. Jag bad henne lägga länken i chatten. Hon såg frågande ut. Jag förklarade hur man gjorde det, och fick länken. Tänkte att detta kan inte stämma och jag får gå vidare på eget håll.

Efter diverse samtal till ovilliga tjänstepersoner på kommunen som ogärna svarade på mina frågor men gärna bollade mig vidare hamnade jag tillslut hos en vettig och kunnig person som kunde förklara att ansökan rektor pekat på var för familjer som tillexempel vill fly den svenska vintern och vara i Thailand några månader. Den ansökan vi behöver handlar alltså istället om upphävd skolplikt pga vistelse utomlands av orsaker som tex förälders arbete. Rimligt. 
Dock orimligt att blanketten kräver att man skickar med kopior på både biljetter och boardingkort samtidigt som det tydligt står att får man avslag får man inte åka. Dessutom ska den skickas in minst tre månader innan planerad avresa. Eh okej. 

Man ska även skicka med bevis på att barnen placerats i en skola i landet man ska till. 

Vi har registrerat barnen i skoldistriket i Arizona där vi kommer bo. I och med att de är medborgare och (då) bosatta där är de garanterade skolplats. Men de har ju inte fått platsen ännu eftersom det är mars nu och skolan börjar i augusti. Allt detta förklarade jag i ansökan och skickade med kopior på registreringen.

Så nu väntar vi. Först på postgången. Sen på kommunens beslut. Och hoppas, hoppas att det stora brevet med de fina frimärkena hamnar hos en vettig och rimlig person.

Olika sätt på vilka jag är orimlig

Vi har en strikt nolltolerans mot parfym på min arbetsplats. Vi har däremot en väldigt liberal tolerans mot kroppsodör. Närå. Men jo. Iallafall.
Jag försöker inte göra narr av parfymallergiker. Jag använder inte parfym till vardags. Däremot har jag ibland handkräm som doftar kokos och känner mig som en skurk när jag går och tar kaffe luktandes som en exotisk strand. 
Det är speciellt en man som håller extremt hårt på dessa regler.
Han skällde ut mig en gång då jag använt hårspray. Jag tänkte inte på att hårspray innehöll parfym men nu vet jag bättre och har bytt till parfymfri. Men iallafall, varje gång jag går förbi honom håller jag andan. Vilket ju inte alls påverkar hur han upplever att jag luktar. Men ändå.

Jag cyklar året runt. Nu när snön och isen till största del är borta (vilket är extremt tidigt men förmodligen kommer det några aprilstormar med decimetervis av snö som snabbt smälter) har kappvändarna som ställer cykeln under vintern tinat fram och börjat haffa de bästa cykelparkeringsplatserna på campus. Det stör mig alldelens orimligt mycket. Har man inte riskerat frakturer under vintern kan man fan gå 100 meter extra på våren och låta oss diehards få parkera på gräddhyllan.

För tusen år sen hade vi en praktikant på mitt förra jobb. Han var och är en alldelens underbar människa men varje gång jag träffar honom glider jag in i en väldigt osympatisk storasysterroll som inte känns rimlig. Igår sprang vi på varandra och det första jag säger är Meh, har du vuxenskor på dig?!

1. Han är vuxen
2. Vad har jag med hans skoval att göra?

3. Vem öppnar ett samtal så?

Jag uppenbarligen. Dessutom sa jag det medan jag kom snett bakifrån så han bara Ah, jag tänkte att det var du! innan han vänt sig om. Känns ju tryggt att resten av hans bekantskapskrets kan föra sig som folk iallafall. 

Måndag

Ny vecka. Nya kalas nästa helg.
Lillskruttan var på ett kalas igår där alla barn fick en f-ing Labubu med sig hem.

What in the world, liksom?

Frånskild pappa med pengar much? Japp. 
Men jag ska väl inte klaga. Ungen var lyrisk.

Om några dagar åker min man till Arizona igen. Men nu ska han för första gången bo i nya lägenheten. Visst har jag sagt att vi har köpt en lägenhet där? Aja, det har vi iallafall. Det har varit en lite knepig process pga av att vi ju inte befinner oss där för tillfället. Men nu är det klart och jag ser mycket fram emot att facetima honom när han bor in sig. Vi köpte den möblerat för paret som ägde den tidigare använde den främst som Airbnb och det planerar ju vi också att göra då vi inte är där, men det finns inte så mycket mer än bäddsoffa, stolar och matbord. 

Allt man behöver för en weekend, men inte just nåt mer. 

Jag vet inte när han kommer tillbaka. Slutet på april nångång. Men så är det nu, jag vet typ när han åker och typ när han kommer tillbaka.
Men då det handlar om veckor och inte månader är det så mycket mer odramatiskt. 

En tanke bara

Tänk om folk kunde göra barn lite mer jämnt fördelat över årets månader.
Det är så j-vla många kalas i mars att barnen nästan (men bara nästan) blir less.

Det där man säger när barn önskar att det var julafton varje dag? Att jamen om det var julafton varenda dag skulle du ju inte tycka att det var något speciellt!

Det. Är kalasen i mars. 

London då?

Jomen. Om jag ska sammanfatta såhär på hemvägen.

Positivt 

Vädret. Vi hade iallafall tur med vädret. Regn en förmiddag, i övrigt uppehåll och tom sol då och då. Om några veckor kommer London vara sprängande grönt. Men redan nu blommar påskliljor och parkerna skimrar försiktigt i ljusgröna nyanser.

Vänner. Vi har en god vän från tiden i södra Idaho som numera bor i London. Vi hängde tre av fem dagar och det var så enkelt och naturligt och samtidigt speciellt som det blir när vänner från förr får hänga med barnen som inte fanns då.
Allt Harry Potter såklart. Det var ju ändå därför vi var där och London levererade.
Och sajterna. Jag har varit i London förr men bara med jobbet och därför aldrig sett slottet, Big Ben, och allt det där. Det var mäktigt.

Något mindre positivt
Det är dyrt i London. Vilket vi såklart redan visste. Men det är iallafall billigt att åka kollektivt.
Vi bodde som sagt i en pytteliten studio, vilket gick förhållandevis bra, men ändå kändes ganska klaustrofobiskt efter fem dagar när smutstvätten hopade sig på golvet, de blöta handdukarna hängde överallt utan att torka och flingpaket, tandborstar och telefonladdare bredde ut sig på de få och minimala ytorna som fanns att lägga ifrån sig saker på.

Hemresa nu. Känns väldigt lagom med två arbetsdagar innan vi tar helg på det här. 

Tack och lov för GPS

Vi är i London. Pga Harry Potter. Det var det enda svar vi uppgav i passkontrollen när the UK border patrol undrade vad vi hade för ärende in the UK. 

-  Harry Potter

Han nickade bara. Verkade tycka att det var mycket rimligt.

Vi hade lovat barnen att gå på Warner Bros. Studio Tour men (det här skyller jag på min man som var den som rekade resan) inte köpt biljetter i tid vilket resulterade i att vi var tvugna att göra denna aktivitet i direkt anslutning till att vi landade på Stanstead igår. Eftersom flygplatsen och Unversial Studios ligger på typ samma sida stan var det väl ingen jättedum lösning men pga alla möjliga omständigheter så vart det minst dåliga alternativet att vi hyrde en bil, körde till Universal Studios, körde därifrån till den mikroskopiska studio apartment vi hyrt i London, och sedan lämnade tillbaka bilen dagen efter.

Jag sa att jag vägrade försöka köra vänstertrafik. Min man sa att hur svårt kan det vara. Det var ganska svårt. Alltså att köra rakt fram på motorvägen, lätt. Att köra manuell växel med fel hand i rondeller, svårt.

Min man betalade inte extra för det britterna kalla sat nav, alltså gps, utan vi förlitade oss på min telefon och Google maps.

För er som inte känner mig så bra så har jag extremt dåligt lokalsinne och det innbär bland annat att jag är rejält undermålig som kartläsare. Vänstertrafik hjälper inte den situationen heller. 

Jag skärpte mig så mycket att jag nästan fick migrän och tyckte själv att jag levlade från värdelös till ganska dålig.

Vi tog oss från A till B och sen även till C.
Jag var väldigt nöjd med min insats. Vid ett tillfälle reflekterade min man över tiden som var när inte gps och Google maps fanns utan man typ navigerade efter kartor.

- Det hade aldrig gått, sa jag.

- Vi hade skilt oss, sa han.

Det stämmer nog tyvärr.

Nej är det magiska ordet

Jag skulle inte säga att jag är en i grunden jättesnäll person. 
Att jag ställer upp för mina vänner osv. jojo, det gör jag väl. Men generös är liksom inte det första ordet jag tror att de som känner mig väl skulle välja. Inte heller uppoffrande, givmild, ni fattar. 
Men jag är inte superduktig på att säja nej heller, vilket gör att jag ibland befinner mig i situationer där jag liksom inte riktigt känner att det blev rätt.

Till exempel. I helgen som var tog vi en liten miniskidsemester till en backe lagom långt borta. Hyrde ett hus och en av nätterna sov en annan familj över där lillskruttan och deras ena barn är bästisar. Huset hade bastu och efter en lång, solig dag i backen såg jag fram emot bastu och en kall öl medan barnen såg Mello. Istället sitter jag i bastun med samtliga fyra barn, varav den minsta är knappt tre bast och måste ha ständig påpassning då agregatet är brännande hett och barnet saknar den kroppskontroll och självbevarelsedrift man helst ska ha kring heta agregat. 

Barnen hade kul. Och på riktigt, kul för dom, verkligen. De större sprang ut och kastade sig i snön medan jag gick upp och ner i en alltmer snöblöt och halkig källartrappa med denna lilla treåring som inte själv fick kasta sig i snön men såklart ville titta på de stora. Under tiden satt hennes pappa och bonusmamma i köket och hängde med min man.

(Här vill jag lägga in att jag har en viss förståelse för att nakenheten som kommer med bastu gör att det såklart inte blir lika naturligt att säga att barnens pappa borde ha bastat med sitt lilla barn själv. MEN han borde ha kollat med mig att det var OK innan han hämtade handukar till sina kids och sedan bara satte sig ner igen. Han gick inte ens ner i källaren och rekade premisserna.)
När jag dushade efteråt kände jag bara att det var skönt att det var över. 

Mer exempel. Vi är hundvakter igen. Samma hund. Samma situation som jag vet att jag beskrivit en gång tidigare för kanske 2-3 år sen men förväntar mig inte att någon ska komma ihåg (i gengäld föräntar ni er inte att jag ska ha lärt mig nåt heller mkej?)
Vår vän är på sportlovsresa med sina barn. Barnens mamma och vännens exfru, tillika hundens matte, är hemma. Vi är hundvakter. Varför? Ja herregud varför? 
För att jag tydligen inte kan säga nej. That's varför.

Gud vad less jag blir på mig själv.