Samma, ändå inte samma

På gymnastiken har jag som regel tolv sjuåringar som alla vill att jag ska bestämma att alla måste göra det som just den ungen vill. Ni vet. En unge vill leka 1-2-3 Ost som uppvärmning, en annan vill spela doppboll och en tredje vill leka Gammelgäddan. 

Alla vet de att de själva inte har mandat att bestämma och därför tjatar de på mig att peka med hela handen och säga åt de andra kompisarna att nu måste de leka just den här leken.

Precis så är det nu också. Alla dessa akademiker vill egentligen bara få ut det mesta möjliga av tiden här för egen vinning. Men de varken törs eller vill prata med varandra på ett vettigt sätt och alla tittar de på mig som att jag ska styra upp och bestämma.
Vilket jag egentligen inte har något emot. Men så fort jag försöker bestämma något så faller halva gruppen bort pga egna möten, andra intressen, etc. Typ, När ska vi äta lunch? Vad sägs om klockan 12...? Då kan inte jag! Nähä...?

Men på gympan har jag ändå mandat att säga Jo, nu leker vi Under Hökens Alla Vingar och så var det med, alla ska vara med!
Här kan jag inte göra annat än att rycka på axlarna. 

Så många indier i Indien

Knatade från tåget tillsammans med två doktorander från Linköpings Universitet. Den ena har jag träffat förrut, bland annat här på forskningsstationen förra året. Han sa att han rest mycket senaste året, bland annat hem.
Jag frågade vars hem var nånstans.
Indien, svarade han.
Jaha, sa jag och vände mig till den andra doktoranden. Och var är du ifrån då?

Även han var från Indien visade det sig.

Vi är till och med från samma stad, sa den ena.
Det var värst, sa jag. Och frågade vad staden hette. De sa ett namn, men jag eftersom det inte var Bombay visste jag inte vars det var.
Och vi gick i samma högstadie! la den andra till.

Nämen, kände ni varandra innan ni kom till Sverige då? undrade jag.

Då gav doktorand 2 mig ett onödigt syrligt ögonkast och bara, Men nä, vet du hur stort Indien är eller?

Och jag kände mig (förmodligen orimligt) förorättad. För alltså eh, ja jag vet att Indien är stort, men ni sa samma SKOLA! Och sen hamnade ni ju i Linköping bägge två, vad är oddsen liksom?

Tydligen höga. Men jag mötte bara ögonkastet med en axelryckning och mumlade något om att även stora länder kan väl ha små skolor.

Det här kommer bli en lång vecka.

Så många dagar

Sitter på tåget och rullar bortåt. Vi är två tågtimmar norr om Lule, var nu det kan tänkas vara.
WiFi lämnar mycket att önska och den lilla motivation jag hade att jobba på tåget stärks inte direkt av den svajjiga mottagningen.

Nyss gick jag till vagnen framför och köpte en kaffe. Det innebär att jag helskinnad (två gånger!) tog mig över det helvetsgap som det är att gå mellan två tågvagnar, i det där visserligen säkert helt säkra utrymmet, men där rälsen rusar under skosulorna och det lever om som om två arga drakar var i luven på varandra. 

När jag var liten och åkte nattåg till Stockholm minns jag den övergången som något av det absolut läskigaste som fanns. 

Överskriften på det här inlägget skrev jag i lördags när jag satt och väntade på att storksruttans klättringsträning skulle ta slut. Sen raderade jag det mesta av det jag skrivit då igår när jag satt på busstationen och kände för att skriva något annat. Inte heller det kändes så kul när jag nu slog upp datorn på tåget. 

Så många dagar, så lite att berätta. Kanske händer det något kul på fjällstationen. Men knappast va?  

Kan inte släppa

Idag i kapprummet vid hämtning pratade jag med en av lillskruttans kompisars mamma och det var planering  och bla bla fotbollsträning och jag nämnde att jag under lördagen som var sagt till tränarna att hennes dotter var bortrest för visst var det så, Visst var hon i Uppsala i helgen? frågade jag.

Ingen aning, svarade mamman.
Vad som händer på pappaveckan har jag ingen koll på.

Och detta, lämnar mig inte ifred.

Alltså att inte ha koll på träningar och läxor och kompisar och galonbyxor på sina barnfria veckor, det köper jag rakt av. Men att inte få veta att ens barn ska befinna sig mer än hundra mil bort...? Eller?

Är det jag som är ignorant och dömmande?

Obs att jag halvkänner båda föräldrarna och även om de verkar ha en rätt kass relation till varandra är de båda väldigt trevliga och reko och sådär, vill absolut inte antyda något annat.
Men jag blev bara så ställd.
Och kan inte sluta tänka på att det.

Är det nån som läser det här som lever varannan-veckas?
Hur gör ni?
Hur mycket släpper ni? 

Hej måndag

Snart maj och typ bråttom på riktigt. Samtidigt som jag ser fram emot sommaren och sedan hösten så är det så inihelvette mycket praktiskt meck att rodda att jag också ömsom leker ganska mycket struts och ömsom går runt och gruvar mig.

På jobbfronten är jag nu helt död inombords. Känner att jag skulle behöva lägga en lösenordsspärr på bloggen för att berätta mer detaljerat men jag läser Stekens blogg och känner att jag är där hon var för ett år sedan. 

Hursom. Imorgon kommer min man tillbaka. Eller hit. Eller hur man nu räknar. Han körde upp bilen från Arizona till Idaho och flög därifrån så att vi ska ha en bil på plats när vi anländer i sommar. 
Att han kommer hem innebär (bland annat såklart) att det blir lite mer uppstyrt med lagade middagar framöver.
Har varken tid eller motivation att laga riktigt mat de flesta dagar när barnen ändå inte vill äta samma som varken varandra eller som jag. Så det blir mycket pasta, nuggets, pannkakor.... storskruttan har upptäckt salami och grönt te(!) och vill nu helst av allt bara äta limpmackor med salami och dricka grönt te. 

Och jag känner att det finns värre saker man kan stoppa i sig.

Det ska bli spännande

Det är så himla varmt nu ju. Alltså typ 15-17 grader och strålande sol på fritids på eftermiddagarna. Barnen har solkräm och keps och vattenflaska. Springer runt i t-shirts.

Det är så, så varmt, tycker dom.
Arizona kommer bli.... varmare.
Det blir spännande.

Även om det fortfarande är en himla massa praktiskt meck kvar, så börjar jag också verkligen se fram emot höstens äventyr nu. Vi vet så lite om hur det kommer bli. Men det känns spännande. Och roligt. 

Jag minns första sommaren jag jobbade heltid på Idaho State University och det var minst 35 grader ute varje dag och jag tog en kofta med mig till kontoret för det var så svalt i luftkonditioneringen. 

Det kommer de vänja sig vid, barnen. Att bara för att solen skiner och det är varmt ute så åker man inte till stranden och ligger och flämtar. Tvärtom nästan. Man går in och undviker solen när det kryper mot 40.

Jag tänker att första gången de ser en enorm kaktus vid vägen kommer det bli värsta grejen. Sen inte mer spännande än en björk. En annan vardag en liten stund. Det är det vi ska prova.

Ursäkta, va?

Går ut på innergården och ropar på lillskruttan att Mästarnas Mästare börjar nu om hon vill komma in och se. MM är mitt absoluta favoritprogram att se med barnen och de är också helt fast.

- Men åh! Kan vi inte bara vänta en stund? ropar hon tillbaka. Vi vill leka mera!

Klockan är åtta på lördagkvällen och det är ljust ute. Hon kutar omkring med två grannungar och jag känner att jag kan inte slita henne från utelek för att komma in och se tv. 

Speciellt inte nu när man ju faktiskt kan starta nästan alla program precis när som helst.

- Lyxigt ändå, säger jag till grannen som står på huk och byter däck några meter bort och har hört alltihop, att kunna bestämma själv när program ska starta.

- Ja verkligen, håller han med. Kalle behöver ju inte börja tre längre, så skönt!

Jag säger inget. Vad säger man? Vilken jävla dåre.