Mello

Barnen har varit tokiga i Mello i några år nu. 
De har aldrig varit vakna och sett själva programmet live (dels pga små och lägger sig tidigt och dels pga noll intresse och ganska mycket förakt från min sida).
Men jag har ju såklart fattat att det bara var en tidsfråga. Och if you can't beat 'em, join 'em liksom. 
Så i lördags lät jag storskruttan vara vaken och sitta i soffan med ostkrokar och bubbelvatten. Kan inte direkt påstå att jag själv följde dramatiken, men visst, min melloexponering var hög.
Och?
Jomen det var inte så farligt faktiskt. 

Morgonen efter youtubade hon alla låtar för lillasyster som var mer sur över ostkrokarna än att syrran fått vara uppe sent, och de lärde sig snabbt alla refränger och rollekte de olika artisterna. 

När de mimade till Tone (Lakelius?) så hade de en så himla gullig diskussion som jag inte kan låta bli att dela med mig av

- det där är en tjej!

- jaa... det ser man ju.

- ja! för titta håret då?

- ja och titta klänningen då!

- ja, så det är en tjej!

- ja, och om man inte tror det så kan man ju bara titta!

För de som inte vet det är artisten i fråga transperson. Jag har pratat om transpersoner och hbtq-frågor med mina barn i olika tidigare sammanhang (utan att göra någon jättestor grej av, men liksom svarat på deras frågor osv.) Så även om jag såg ett tillfälle att ytterligare upplysa dem när jag hörde detta meningsutbyte igår, så hoppade jag det och var tyst. 
För de var ju överens.
Och de hade ju rätt, det är en tjej.
Så jag varför skulle jag då komma in med pekpinnar och parenteser?

Kornmjöl por favor

Efter bråk och tråkig stämning försökte mannen lappa ihop lite med att laga middag a la Costa Rica igår. Stekta matbananer, ris med nåt böngrejs i, nygräddade tortillas, osv.

Kul grej var när han insåg att kornmjöl inte är detsamma som corn flour. 

-How the heck is kornmjoal NOT corn flour?!?

Det kan man fråga sig. 

Det är som det är

Nu frågar alla
Hur känns det att ha mannen hemma igen?
Visst måste barnen älska att pappa är hemma?
och liknande.

Och ja, barnen uppskattar mycket att pappa är hemma. 
Men det tog inte ens två veckor innan vi hade en riktig kris. Igen. Samma kris som alltid. Han vill inte bo här. Har alltid haft en fot halvvägs ut genom dörren. Jag kan öppna för att flytta, men då måste det vara till något, inte bara bort ifrån. 

Vi kommer aldrig nånstans. Bråkar bara.

Och nånstans så är det bara som det är.
Orkar inte jaga upp mig, blir bara trött.
Jag har inte tänkt gå i terapi igen.
Jag vill inte utsätta barnen för en separation.
Att inte ha barnen på heltid är inget alternativ för mig. Finns inte på kartan.
Mycket kan jag stå ut med, mycket får jag stå ut med.
Men det är en av få gränser jag har. Barnen ska vara med mig.
Så det är som det är. 

Det är så det känns. Att han är hemma igen. 

Prinsessor med paddor

Storskruttan fick en egen padda i julklapp. Eller nä, det är en Amazon Fire 7, en läsplatta med sämre prestanda, minne och användarvänlighet än en riktig iPad.

Men sprollar.

Nu har dom varsin bärbar skärm.

And it’s all that I thought it would be.

Jag har skrivit om skärmtid förut.

Det är inte alltid jättelätt att navigera, men just nu skulle jag säga att det inte är speciellt svårt, för oss, heller.

Om barnen själva får välja ser de på youtube och då gärna klipp på tweens som skrikpratar i falsett medan de leker med Barbiedockor eller liknande.

Men välja själva får de bara göra någon timme på helgen. Övrig skärmtid är SVT Barn, Khan Academy Kids, en app där man övar på klockan, elevspel.se eller liknande Pollylino (böcker).

Och det bästa (fattar att det är övergående så njuter till fullo) är att de alltid frågar om de får ta paddan och frågar vad de får göra/kolla på.

Vilket ju gör att jag känner att jag har både kontroll och auktoritet i frågan. Kan säga nej. Kan säga ja. Kan säga ja om du plockar upp på ditt rum och borstar tänderna först.

Skärmtid ftw med andra ord.

Att skälla på chefen

Igår hade jag ett möte med min chef där jag för första gången gav honom negativ kritik. Det handlade om hans ledarskap, och bristen på densamma, under de intensiva veckor i höstas då han var på semester medan vi andra jobbade häcken av oss med en ansökan.

Han tog det bra. Det får man verkligen säga. 

Förklarade vissa aspekter jag inte tänkt på eller varit medveten om. 
Men försökte inte försvara sig.

Lyssnade.

Tog mina synpunkter på allvar. 

Mot slutet av möten fick jag en impuls att knacka pennan i bordet och säga Så, men då säger vi så då. Då skärper du dig i fortsätningen och så behöver jag inte byta jobb. Det blir väl bra?
Men gjorde det inte. 

Dock hade han nog kunnat ta det med. 

Vi har det bra

Så sa jag till mamma när hon precis frågade hur vi hade det.
Vi har det bra. 
Inte världsbäst, men bra. 

Jag vet att jag innan jul och avresa beklagade mig över att vi skulle återförenas som familj inför släkt och under julstök och allt det där. Men det blev bra. Och det som är bra nu, det är att trots att mannen inte varit i Sverige på ett halvår, så sågs vi ju liksom ändå alldelens nyss.
Vi har redan hunnit vänja ihop oss vid varandra igen. 

Och nej han älskar fortfarande inte staden och ja han söker fortfarande jobb både här och där. 
Men det stressar mig inte alls på samma sätt som det gjorde förr. 
Jag har inget ansvar för hans karriär, och lägger mig inte i vad han söker och drömmer om. Om tankar och drömmar vill bli verklighet, då får vi ta ett snack.
Men vi korsar den bron först då liksom. 

Tummen upp

Sen allt went down med Belgaren så är ju numera min chef kontaktperson istället för mig. Men ju mer allt trappas upp inför övningen i Maj, dessto mer kommunikation behövs i alla riktningar och det är inte hållbart att alla mail ska gå genom endast en person, speciellt inte en chef som sällan är på kontoret och sällan får färre än 50 mail om dagen.  

Så igår skrev jag ett mail till detta labila åskmoln till man, läste igenom det flera gånger för att dubbel- och trippelkolla att inget kunde misstolkas eller landa fel.

Skickade.

Fick en tumme upp till svar.
Inget mer.
Får väl vara nöjd med det. 

Anade väl redan då, före jul när min chef gick in som ny kontaktperson, att det egentligen inte var en bra idé. Förmodligen den minst dåliga. Men det blir väldigt ineffektitvt om allt ska gå via honom.
Kanske kan vi rucka lite på det nu.
En tumme upp är en tumme i rätt riktning.