En ekvation utan lösning

För 10-15 år sen, när jag bodde i Idaho, kunde vi fara och handla på WalMart, Winco eller Fred Meyer och fylla kundvagnen till brädden för kanske 60-70 dollar. Igår var vi och handlade på WalMart, jag tycker inte om att handla där, känns som att se mänskligheten i en osmickrande provrumssbelysning att kliva in dessa deprimerande stormarknader där personalen tjänar så lite att de måste gå på socialbidrag trots att de arbetar heltid.
Men det finns inte så mycket att välja på här... Det finns en Safeway men den ligger helt åt fel håll.

Iallafall. 130 dollar landade det på och då var kundvagnen inte mer än halvfull och innehöll visserligen en ost, men inget kött, inget kaffe, ingen alkohol. 
Utan bröd, grönsaker, yoghurt, mjölk, flingor, toapapper.
Sånt.
Sånt man behöver.
Noll lyx.
Okej glass. Men en tvåliters tresmak, ingen fancy Häagen Dazs inte. 
Det är ingen överdrift att det har blivit så jäkla dyrt här och jag fattar inte hur folk överlever.
På riktigt. 

Familjer som våra grannar. Det som borde vara medelklass, är nu snarare att klassas som fattiga. De arbetar hårt. Att hon inte har ett 8-17 jobb är för att kostnaden för barnomsorg om hon hade det, skulle göra att de gick back på att hon jobbade utanför hemmet.
Och så är det för många.
Lägg till sjukförsäkringar, vilket man ju teoretiskt måste ha, men i praktiken har många bara råd med en sk katastrofplan med skyhög självrisk så att "vanliga" åkommor som halsfluss, brutna nyckelben, och allt vad man kan råka ut för som ändå inte är livsfarligt, kostar helt orimliga summor. 

Jag, och alla mina nya kollegor, tjänar $15,50 i timmen. När man jobbat hos min nya arbetsgivare i ett år och om man då snittar över 30 timmar i veckan och klassas som heltid, då kan man ansöka om sjukförsäkring via jobbet.
Utan att veta gissar jag att den försäkringen är sådär.. och förmodligen nöjer sig de flesta med den billigaste katastrofplanen.

Det spelar absolut ingen roll för mig personligen, då jag redan är försäkrad, inte kommer jobba heltid och framförallt bara kommer vara kvar här några månader till. 

Men de andra.
Hur fixar de det?
Hur får de det att gå ihop.
Jag fattar det verkligen inte.

Ny på jobbet

Förutom att packa lunchlådor, skjutsa till träningar, jobba några ynka procent mot Sverige, och läsa distanskurser, så gör jag inte så mycket.
Och drar heller inte in just några pengar. 

Vilket är ok, min man tjänar så vi klarar oss den här perioden och vi hyr ju ut lägenheten i Sverige.
Men lite extra inkomst skadar inte.
Därför har jag nu skaffat ett extrajobb. 

Säga vad man vill om USA, men speciellt svårt att få ett jobb är det inte. 

Jag ska vara fröken på ett vuxendagis, om ni frågar mina barn.
Jag ska vara en direct service member på ett dagcentrum för vuxna med kognitiva funktionshinder, om man vill vara mer formell.

Två dagar i veckan, 8-16, och typ hänga, åka på utflykter, hjälpa dem att öva på vardagliga saker som att laga mat och surfa på internet, administrera mediciner, osv.

Det blir nog bra. Och blir det inte bra kan jag sluta på fläcken.
Tänk att ha den lyxen.
Jag är noll beroende av det här jobbet.
Det kan inte mina nya kollegor säga. En kvinna, Patricia, som jag satt bredvid under new employee orientation idag förkunnade flera gånger högt och tydligt att hon bara var där pga lönen.
Det är nog sant för samtliga tänker jag, men ingen annan kände något behov att uttrycka det så tydligt. Vidare berättade Patricia för mig under lunchen att hon blivit utsparkad från vanliga skolan i femman och från hemundervisning i åttan.

Jag kunde inte låta bli och frågade huuur man lyckas bli relegerad från hemundervisning?
Everybody asks me that! svarade hon och sen hade det något med dålig dator och lata föräldrar att göra. 

Förstod inte riktigt samtliga komplikationer men kände inte heller att det var läge att ifrågasätta.
Särskilt inte som hon gav ifrån sig vibbar som fick mig att tänka stort våldskapital och en kroppsodör som fick mig att önska att jag var förkyld. 

Om inte annat.
Så tänker jag att det här kommer ni få höra mer om. 

Födelsedagar

När jag gick i lågstadiet fick klassen rita självporträtt och skriva sin födelsedag på. Dessa sattes upp på väggen organiserat efter månad och datum. Så överst, i januari, var jag och två till (Karin och Per). 
Och så månad för månad. 

Som det föll sig så hade jag min plats alleles bredvid denna display och spenderade följaktligen många timmar med att vila ögonen mina klasskamraters konstverk. Och memorerade också deras födelsedagar. 

24 barn.

Fråga mig när någon av dem fyller år, jag minns det än. 
Inte exakt alla datum, det ska jag erkänna, men de flesta. Och alla månader. 

Långt efter att vi slutat lågstadiet och lämnat klassrummet med det då nedplockade födelsedagsmontaget bakom oss kunde jag ibland i förbifarten säga något i stil med "ah april... ja då fyller ju Pettan och Jonta år" och mina kompisar undra hur och varför jag mindes det.
Sen blev det lite av en grej. 

Jag är ganska dålig på både namn och ansikten. Men säg när du fyller år och jag kommer inte att glömma det. Många, många dagar i almanackan vet jag att en gammal kollega eller klasskompis eller min mans kusin fyller år. Sällan hör jag av mig, det gör jag bara om vi har en hyfsat nära relation.
Istället går jag bara runt och tänker att Jaha... idag fyller den och den år. 

Igår fyllde till exempel vår nya granne år. Hon fick ett kort och en chokladask. Imorgon fyller en tidigare kollega år. Henne ska jag nog skriva ett grattismejl till iallafall.  
Just hennes födelsedag är extra lätt att minnas eftersom den är den 11:e sept och ju av förklarliga skäl skyms av annat.
Senare i september har jag bland annat en kompis vars barn firar sin allra första födelsedag, hon ska nog få någon liten present i posten. 

Labor Day weekend

Långhelg helt enkelt. Röd måndag.
Det är alltid välkommet, jag föredrar ledig måndag över ledig fredag. 

Kalaset var i söndags och det blev bra, över förväntan.

Det kom åtta barn, utöver våra. De vi räknat med plus två tjejer från fotbollslaget, samt en storebror som först uppenbarligen bara tänkt sitta på sidan och titta på men sedan hängde på och lekte med övriga då han insåg att han varken var äldst eller enda kille.
Alla kom överens och lillskruttan lyckades låta bli att bryta ihop över att vi fick stryka Under hökens alla vingar kom, pga tidsbrist samt att tipspromenaden blev en jäkla röra då varken amerikanska barn eller deras föräldrar kunde lista ut hur man fyllde i en klassisk 1,X,2 tipsrad.

Nåväl. 

Alla stannade längre än planerad och det blev ett lyckat kalas.

Skönt. 

Jag är verkligen inte något fan av att vara värdinna och det blir inte bättre av att man har en känslostark åttaåring med skyhöga förväntningar på festen.
Men som sagt. Det gick bra.  

Den lediga måndagen spenderade vi i Winslow, AZ. Känt från Route 66 samt att nåt band (Eagles?) sjöng att de stod i ett gatuhörn där. Det tar drygt en och halv timme enkel väg att köra. Men där kan man bada för där finns en flod man kan paddla kanot eller kajak i och hoppa från klippor ner i det lika djupa som klara vattnet. 

Nu är det måndagskväll och barnen är hos grannarna. Mannen lagar ett hål i den uppblåsbara kajaken med ett lim som luktar giftigt och svär högt över något som jag inte ens orkar bry mig om vad det är. Har en känsla av att han bara vill att jag ska förstå hur mycket arbete det är han utför. Själv kollar jag mail och förbereder ett möte jag har imorgon eftermiddag, svensk tid.
05:00 lokal tid.

Tidig kväll, med andra ord. Men det är det å andra sidan alltid eftersom barnens buss går så svinaktigt tidigt. 

Ett annat liv

Under det här tillfälliga, amerikanska livet vi lever nu, bor vi (som jag eventuellt redan berättat, vem minns..) i en bostadsrätt i ett område där det uppskattningsvis finns närmare hundra bostäder. 

De flesta tror jag är två- eller trerummare. 

Området ligger i en backe och det är sutteräng och halvvåningar hit och dit. 

Vi har en tvårummare i två plan där jag och mannens sovrum ligger liksom på ett loft. 

Hursom. 

Under oss bor en kvinna som eventuellt är pensionär och definitivt spenderar mestadelen av sin tid framför teven. Bredvid oss, några trappor upp så att vi liksom delar trappavsatts, bor en barnfamilj där både barn och föräldrar är yngre än oss.
Barnen är 3 och 6, pappan är drygt 30 och mamman är 26. 
Vi bjöd dem på middag för någon helg sedan och de är väldigt trevliga. 
Han är elektriker, hon drar in extrapengar genom att baka (surdeg, cookies, macarons, lite av varje) vilket hon är sjukt duktig på, vi har fått smakprov. De sparar pengar och hoppas kunna köpa ett hus så småningom.

Trots att barnen är så pass mycket yngre än våra har de stort utbyte av varandra och umgås de flesta eftermiddagar/kvällar då vi båda är hemma. Grannfamiljen har ett playstation och en kattunge. Vi har kortspel, Netflix och en spiraltrappa där det är onödigt glest mellan spjälorna  som håller uppe ledstången. 

Your house is just like ours but more dangerous! utropade den 3-åriga grannflickan förtjust och det är sant. Följdaktligen älskar hon att klänga i trappan och sitta mitt i den och dingla med benen. 

Jag upplever att alla fyra barn helt enkelt tycker att det är nice att ha tillgång till två bostäder, och vi föräldrar får lite andrum när de är inte är hemma.
Det funkar bra.

Men. Det var en massa babbel. Det jag skulle komma till är att grannmamman, 26-åringen berättade under vår gemensamma middag att hon hade en äldre syster som bor kvar i Phoenix och att de haft en väldigt sträng och skyddad uppväxt.
Att deras mamma varit väldigt beskyddande och inte låtit dem vara ute på kvällarna, etc.
Men hon har verkligen lugnat sig nu när vi båda har barn och liksom stadgat oss, fortsatte hon. Och så kommer det väl med åldern, nu när hon är äldre är hon mycket mer chill. 

Hur gammal är hon då? undrade jag.

42, sa grannen.

Japp. Sug på den. Min granne är 26, har en äldre syster, och en mamma som är 42.

Jag räknade och räknade om. Plockade upp hakan från knät och kunde inte låta bli att fråga exakt hur ung mamman varit då hon fått sitt första barn.

13. Hade hon varit. 

Ett barn. 

Jag frågade vidare om hon då fått mycket hjälp av sin egen mamma. Men nej, hennes mamma var död. Pappan till barnet fanns inte med i bilden (skräll...) och istället hade den samtidigt nyblivna tonåringen tillika mamman skött både sitt eget barn och sina småsyskon. 
Om man låter detta sjunka in kan man förstå att hon senare hade ganska korta tyglar på sina egna döttrar.

He-re-guh liksom.  

Födelsedag

Idag fyller lillskruttan 8 år.
Hon som har så stora känslor.
Hon som har ett sånt humör. 
Hon som är så rolig, så begåvad, så charmig, så temperamentsfull.

Hennes födelsedag har inneburit en hel del ångest och planerande. Ångest från min sida för (precis som alla barn) man vill ju att dagen ska bli perfekt, precis som hon vill. Och hon har så svårt att ta när det inte blir så. 

Men hon hade bestämt våfflor till frukost och det fick hon, tillsammans med sång och presenter. Jag gräddade våfflorna (alltså såna tjocka, amerikanska) redan i måndagskväll och stoppade sen bara ner dem i brödrosten imorse. När skolbussen går 06:40 får man ta lite genvägar.

Ikväll ska vi äta middag på Panda Express och sedan köpa en minitårta och äta hemma. 

På söndag är det kalas. Det var en extremt dålig dag att välja för kalas har jag insett nu, när det är så dags. Dels är måndag en helgdag och säg den amerikanska familj som inte sticker iväg och campar eller flyr stan så fort det är långhelg, vilket innebär att många kompisar nog inte är hemma. Dessutom, tänkte jag såklart inte på eftersom jag uppenbarligen är en hedning, så är söndag vilodag enligt vår herre och det finns många här som faktiskt betraktar söndag som en dag så man går i kyrkan och inget mer. Därför är alltid alla fotbollsmatcher på lördagar och det var därför vi valde söndag för kalas... aja. 

Så. Nu är jag rädd att det typ inte kommer några barn på hennes kalas. Hon har inte bjudit jättemånga, grannarna (2 barn), en familj vi känner sen tidigare (3 barn) och hela fotbollslaget (10 barn). 
Jag har förvarnat henne om att ovanstående faktorer nog tyvärr gör att vi får räkna med ett litet kalas.. och hon verkar ok med det. Men jag ska också dubbelkolla med grannarna och familjen vi känner att de verkligen kommer... gör de det blir det ju iaf fem barn.
Det funkar.  

Om vapen

Vapen ja. Tänkte först skriva ett svar på förslaget att jag beväpnar mig när jag är ute och springer.
Men det finns en del att säga på ämnet.
Först. Jag förstår tanken, och det är många som gör det. Alltså bär vapen av anledningar som inte är helt orimliga, typ att ett rovdjur skulle kunna hoppa ner ur ett träd och anfalla dig.
Skulle det hända skulle man ju gärna vilja kunna försvara sig med mer är händer och tänder. 

Men. Jag skulle aldrig bära ett skarpladdat vapen jag dels inte var beredd att använda och dels inte kunde hantera. Det innebär att jag skulle behöva spendera tid och energi på skjutbana, vapenvård, etc. Jag skulle behöva införskaffa ett vapenskåp där mitt vapen fanns säkert inlåst när jag var hemma så att inte barn (mina eller andras) kom åt det. 

Och det har jag varken tid eller lust med. Dessutom är jag lika intresserad av att identifiera mig som vapenägare som jag är av att joina Real Life eller någon annan av kokosnötkyrkorna som cowboysarna här omkring går till. Med sina vapen i hölster på höfterna. Jag vet faktiskt inte om de får ta med dem in i kyrksalarna eller inte...? 

Förra helgen var vi till en närliggande park och sprang ihop med pappa till en av barnens klasskompisar och stod och pratade en stund. Han var i parken på sin nephews birthday party och hade en pistol i hölstret på höften. No big deal och why not liksom. Gissar att han sätter på sig pickan och cowboyhatten i samma svepande rörelse.

I tisdags när vi kom till fotbollsträningen var parkeringen full av polisbilar med blinkande ljus och vi undrade om vi ens skulle kunna komma till fotbollsplanen. Men det var lugnt, en soccer mom berättade att oh some nut pulled a gun out and one of the parents called the sheriff but it's all good now, they're taking him in.

Ingen fara, träning som vanligt. En efter stängde polisbilarna av saftblandarna och körde därifrån. Hade vi kommit en kvart senare hade vi inte ens vetat att något hänt. 

Det är vapen överallt. Man kan köpa dem överallt. Och även om man vänjer sig vid att se dem blir jag fortfarande illa berörd och tycker att det är djupt obehagligt.

Så nej. Jag kommer inte att beväpna mig. Istället springer jag lite senare på morgonen och väljer stigar där jag vet att hundägare och andra löpare/vandrare ofta är.