Friday, 14 February 2025

Ett minne en tradition

Jag vill säga att när jag var liten köpte pappa alltid rosor till oss barn på Alla hjärtans dag.
Jag vet att han gjorde det minst en gång.
Jag vill minnas att det var varje år.
Förmodligen ligger sanningen nånstans däremellan. 

Men jag minns att jag tyckte det var så speciellt. Pappa köpte väl aldrig blommor annars, varken till mamma eller någon annan. Och kanske hade han bara fått de där rosorna gratis på jobbet eller nåt. 
Det spelar ingen roll.
För jag minns känslan så tydlig.
Av att vara ett litet barn som får en ros.
Jag var rörd, stolt, och positivt förvirrad på samma gång. 

Jag köper nästan aldrig heller blommor, varken till mig själv eller andra. Resonerar nyktert att det är bättre att lägga pengar på något som inte bara vissnar. 
Men Alla hjärtans dag är undantaget. 
Idag köper jag tre stora, klarröda rosor utan att titta på prislappen.
Ber expediten slå in dem individuellt så att var och en av mina kära får sin egen ros att prassla fram ur papperet. 

Det spelar ingen roll om pappa gjorde det till en tradition.
Jag gör det. 

Wednesday, 12 February 2025

Tjatigt

Är vi less på gnäll om storskruttans kassa fröken som är sämst på sitt jobb?
Mm, jo. Det börjar bli lite tjatigt faktiskt.
Så hon får fan skärpa sig.

Närå. Men jo faktiskt.
Igår hade vi utvecklingssamtal och inte bara en gång utan flera gånger fick jag putta in fröken på rätt spår.

Mitt barn tycker att det är jobbigt att åka buss till badet för klasskompisarna följer inte reglerna, sitter inte där de ska, slamsar, etc. 
Fröken börjar prata om busspriser och hur de helst skulle vilja chartra bussar, det gjorde man förr, men det har blivit så dyrt och vi ska ju vara tacksamma att barnen ändå får bada hur viktigt är det inte med vattenvana kanske och...

Stop. 
Kan vi istället prata om att det inte är mitt barns jobb att vara polis åt sina klasskompisar utan istället fokusera mer på att själv följa reglerna och mindre på dem som inte gör det? 

Mitt barn tycker att matte har blivit mycket roligare och upplever själv att hon är duktig men blir ibland stresad av att inte hinna klart alla extrauppgifter.
Fröken rabblar ombyggnationer och hur det är svårt att få in extra resurser och då är extrauppgifter ibland såna som tidigare lärare eller tom vikarier planerat in och hon hinner inte alltid gå igenom materialet och...

Stop.
Kan vi istället se över ifall mitt barn verkligen är så duktig i matte som hon själv tycker? (det är hon) och tydligt berätta för henne att hon inte behöver stressräkna bara för att hinna allt, utan kan lösa sina uppgifter i lugn och ro och hinner man inte allt som är extra, så gör det inget?

Kan vi göra det?
Ska jag berätta för dig hur du ska göra ditt jobb?
Tydligen ska jag det. 
Tjatigt. 

Monday, 10 February 2025

Män och kycklingar från förr

Polska negmamman med familj kom på middag i lördags. Vi har inte setts på riktigt sen före jul pga diverse sjukdommar och resor, men nu med min man tillbaka i Sverige kändes det som hög tid att ses. 
Det var på många sätt precis som vanligt, dvs de stora barnen hade ett eget bord ute i vardagsrummet och vi vuxna + deras yngsta satt i köket. 
När vi planerade vad vi skulle äta föreslog Lillskruttan tacos men det slog jag ned direkt pga PNMs barns ovilja, eller ovana snarare, vid att sitta vid bordet och äta.

Alltså, de är inte vana att sitta på en stol, vid ett bord, och äta. Middagen pågår från det att maten serveras tills dess att familen går hem. Deras barn arbetar inte utifrån konceptet Nu har vi ätit klart utan springer runt och småäter hela tiden. Att lämna bordet är långt ifrån detsamma som att ha slutat äta. 
Hursomhelst, det här har jag ju gnällt över innan. 
Inget nytt under solen där. 

Men tacos kändes som en helt värdelös rätt att servera utrifrån kända parametrar. Majskorn, köttfärssmul och tärnade tomater över hela vardagsrummet.
Nej tack. 

Men det var inte det jag skulle komma till. Vid ett tillfälle under middagen, när vi pratade om Finland (såklart, minns inte varför) så nämnde PNMs man en middagsbjudning där de båda träffats innan de blev tillsammans. Och PNM säger, liksom i förbifaren No I was there with my ex-husband..
Jag blev så paff att jag spillde ut mitt vinglas.
Hon har varit gift förrut?!
Det är i sig inget konstigt. Men hur kan jag inte veta det? 

Sen kastade sig hennes man in i en utförlig utläggning om tiden från det att de träffades första gången tills att de faktiskt blev ett par. Han mindes datum, detaljer som tvättställ som skulle säljas på marketplace (han lovade att hämta det åt en kompis som inte hade bil och det var hon som sålde det...) och mat de ätit, medan hon bara viftade förstrött med handen när han upprepade gånger sa
But don't you remember?!
Det är lite deras relation i ett nötskal. 
Han är passionerad, hon är polsk. 

Det roligaste var, då spillde jag nästan vinet igen för jag skrattade så mycket, när han sa ..and that was the night you served that chicken, you don't remember?! It was so dry! Probably the driest piece of meat I've ever eaten, and no sauce!
Då viftade hon inte med handen längre, då verkade hon faktiskt bli lite stött. Kanske mest för att jag och min man frustskrattade. Men vi skrattade ju inte åt hennes kulinariska färdigheter, utan åt att hennes man drog upp dem i en romantiskt utläggning om deras första tid tillsammans.
Dessutom är sås, salt och annat som gör mat värd att äta inte sånt hon befattar sig med. Inte för att hon inte kan, utan för att hon inte vill. Sådeså. 

Hursomhelst.
Det var en väldigt trevlig kväll.
Det är alltid det, vi trivs tillsammans.
Skrattar tillsammans.
Fast kanske inte alltid åt samma saker. 

Wednesday, 5 February 2025

Går det ens?

Mitt nya kontor är mittemot fikarummet och jag har ännu inte kommit in i någon riktig rutin vad gäller vilket gäng jag fikar med. Mellan 8:00 och 10:30 på förmiddagen är det alltid nån samling som sitter där, och sen igen mellan 14:00 och 15:30.

Igår gick jag ut vid kvart över tre. Och det var då jag fick höra det. Först bara som en kommentar jag inte fäste så stor vikt vid, eller förstod allvaret i snarare.
Jaha det är visst nån som skjuter i Örebro, sa en scrollare och bet i sin vetelängd. 
Men sen hakade någon som visste lite mer på, och sen fler och fler. 
Och jag förstod att det här blir ett sådant minne. 
Ett Där-var-jag-då minne.

Jag minns var jag var och vad jag gjorde när jag hörde om Drottninggatan. Om Bryssel. Om prinsessan Diana. Om Estonia., osv. 
Och nu. Om Örebro. 

Det här blir den första stora händelse jag tänker att jag måste prata med mina barn om. Det slog mig inte ens imorse. Att dom kommer prata om det här på skolan, förstås.
Jag borde ha berättat för dom först.
Men det gjorde jag inte. 

Monday, 3 February 2025

Andorlunda

Igår när Lillskruttan skulle somna och hennes tankar som vanligt började vilja snegla mot allt som är jobbigt i världen, sa hon:
Mamma... alltså jag vill ju att pappa ska komma hem men det är ändå som att jag lite, lite inte vill det.

Min man kommer hem idag, sent ikväll, och ska vara hemma tills i början på april. Tror vi, hans fakultet är lite dåliga på att hålla sin kalender så det kan komma att ändras men några dagar hit eller dit, men sån är planen. 

Men iallafall. Jag vet ju att man inte ska skamma barn för deras känslor, alla känslor är okej osv. Så jag sa inte men så får du inte tänka! eller nej, hur kan du känna så?

Känns det så? frågade jag istället förstiktigt och uppmuntrade henne att fortsätta.

-Jaa... för liksom allt blir så andorlunda nu.. utvecklade hon.
Hon säger andorlunda, med betoning på d:et. Gölligt. Jag älskar alla såna grejer barnen säger och bli alltid lika ledsen när de slutar med sånt. Förr sa hon alltid godmorgonrock istället för badrock eller morgonrock, det har hon slutat med... snyft.

-Nu är vi ju liksom vana vid att vara bara vi åsså kommer pappa och så blir det liksom inte som vanligt igen och sen ska han åka bort igen ju.... fortsatte hon med darr på läppen.

Och ja, jag förstår henne precis. Och det sa jag till henne också.
Det är omställningen som är värst.
Det är inte det att hon inte vill att hennes pappa ska komma hem.
Men hon tycker inte om när allt ställs på ändå och blir så andorlunda.
Det gör inte jag heller.

Jag känner precis likadant. Det är nästan bara jättebra och kul och roligt och positivt att han kommer hem. Men lite, lite jobbigt också. 
Nu måste vi gå igenom en omstrukturering i familjeföretaget och jag får visserligen färre arbetsuppgifter men jag är inte heller ensam chef längre. 

Thursday, 30 January 2025

(fika)bordsskick

Jag har gått från ett fikarum på jobbet där det varje dag satt mellan tre och tio personer (oftast nånstans däremellan) och drack kaffe för- och eftermiddag. Nu är jag på en stor institution med flera fikarum och drygt 100 personer som ska få i sig koffein, socker, frukt osv. för- och eftermiddag.

På gamla stället var det verkligen norm att mobilerna antingen stannade på kontoret eller låg med skärmen nedåt vid fikat. Ofta kunde folk säga saker i stil med "de ska ringa från vårdcentralen" eller liknande när de hade med sig, och koll, på telefonen under fikat. 

På nya ställt är det väldigt blandat. Fortfarande många som inte har med telefonen eller iaf inte har den synlig. Det är samtal om helgens aktiviteter, barnens idrotter, husdjur, hobbies osv. Men det är också ganska många som kommer och sätter sig med mobilen klistrad vid ansiktet och inte ser upp på hela fikat. Jag förstår bara inte varför de ens väljer att sätta sig med gruppen när de så tydligt demonstrerar att de inte avser delta i gruppens samvaro?

I övrigt trivs jag fortfarande bra på nya jobbet och är så glad att jag vågade söka och byta. Det är uppfriskande att komma in i en ny miljö, lära känna nya människor, och faktiskt anstränga sig för att göra ett gott intryck (även om det senare är jobbigt också).
Men jag var verkligen less på mig själv på förra jobbet.
Jag behövde det här. 

Monday, 27 January 2025

En bra dag

Jag fyller år idag (paus för applåder, konfetti och hurrarop) och det tyckte mina barn absolut skulle firas med frukost på sängen.
En måndagmorgon.
Jag försökte på alla möjliga, både vänliga och mer bestämda, sätt övertyga dem om att det vore enklare, snabbare, och på alla sätt att föredra att jag istället väckte dem efter att jag fixat en mysig frukost i köket med varm choklad, tända ljus, osv. men se det ville de inte höra talas om. 

Du fyller år mamma, vi ska väcka dig med Jamhåholeva och frukost i sängen!

Det var bara att ge upp. Så jag laddade kaffebryggaren igår ikväll så att de bara behövde trycka på knappen. Ställde ett alarm på lillskruttans padda och sedan ett (betydligt tidigare) för mig själv så att när när barnen så faktiskt kom med bricka och sång så hade jag redan duschat och gjort morgonrutinen och sedan krupit tillbaka ner i sängen. 

Jag fick kaffe och en talrik fil med havrefras samt hemmagjort pyssel inslaget i julpapper. Nu på lunchen ska jag gå på massage (unn, unn) och ikväll blir det sushi och sen ska barnen måla mina naglar jätte-jättefint. En hand var. 

Vad mer kan man önska sig?

Ett minne en tradition

Jag vill säga att när jag var liten köpte pappa alltid rosor till oss barn på Alla hjärtans dag. Jag vet att han gjorde det minst en gång. J...