Hela kakan kvar

Nu har björkarna musöron och gräsmattorna skiftar i riktig grön nyans.
Årets gräs. 
Jag är inte den som har en uttalad favoritårstid, men det här.
När det är såhär.
Det gillar jag mycket.
För man har allt framför sig.

Maj kan vara varmt som juli.
Men även om maj är sval som oktober så ligger sommaren ändå i pipen. 
Det är det bästa med våren. Löftet att man har allting kvar.
Sommar, semester, skolavslutningar och kvällsdopp. 
Man har kakan kvar. 

Måndag hela dagen

En sak man väldigt sällan har något att förlora på, det är att vara trevlig.

Och att vara trevlig är inte att förväxla med att vara en dörrmatta. 
Konstigt hur många som ändå verkar tro det.
Går in med en attityd som att de vet allt och ställer krav när de inte har mandat att göra det.

Man kan få vara självsäker. 
Man kan få vara bestämd.

Jag tycker absolut inte att man ska be om ursäkt om man faktiskt inte har något att be om ursäkt för. 
Kvinnor, (det är ju nästan alltid kvinnor) som inleder varje mening med Ursäkta mig, förlåt men jag undrar..? gör ingen någon tjänst, allra minst sig själva. 

Men folk som är prestigelöst trevliga, kunniga men inte dryga, kan lyssna och ta emot förslag utan att vända kappan efter vinden.
Det är det bästa jag vet att jobba med.
Idag jobbade jag tyvärr inte med några sådana.  

Topp 3 och nyckeln till succé

Hemma igen efter en lång tågresa hem igår. 
Det här har varit topp 3 av alla mina jobbresor ever tror jag. Det enda jag på rak arm kan säga hade gjort den bättre hade varit om jag redan kännt folket bättre. Men jag känner dom mycket bättre nu än vad jag gjorde i tisdags och gör vi om den här resan nästa år, vilket alla verkar vilja, så finns ju alla förutsättningar för att det ska bli hur bra som helst. 

Varför har det varit så bra då?
Jamen skidor och friluftsliv. Det känns lika mycket som att jag varit på ett träningsläger som en jobbresa, vilket är alldelens underbart om du frågar mig. Och sen har folket varit trevliga osv.

Men också, och det här är ett vinnande koncept enligt mig, vi hade väldigt få alternativ vad gällde stora beslut i gruppen. Av alla jobbresor jag varit på, så har dom bästa varit där gruppen tvingats ta så få beslut som möjligt gemensamt. Det kan man uppnå antingen genom att någon eller några redan fattat besluten, typ när vi var i Prag så var den guidade båtturen, besöket i kyrkas osv. redan inbokade. Man fick en tid och plats och behövde bara dyka upp. Funkade bra. Men i storstäder blir det ändå ofta så att någon knorrar och tycker att man borde valt indisk fusion istället för franskt modernt när man bokade restaurang och vill ta bussen istället för tunnelbanan och det är helt enkelt mycket svårare att hålla ihop gruppen både fysiskt och humörmässigt.

På små platser. Abisko tillexempel, men också landsbyggden utanför Lancaster eller Ulvö, gör att man totalt kan släppa allt vad tunnelbana eller buss heter.
Vilken restaurang ska vi gå på?
Tja, vad sägs om den enda som finns i byn?

Det var inte alla i gruppen på 15 personer som ville åka skidor nu heller. De vandrade eller satt i forskningsstationens bibliotek och jobbade med utsikt över lapporten och Torneträsk. De var inte missnöjda över det. 

Det har varit minimalt med störande brus och istället effektivt jobbmässigt, trevligt socialt, och väldigt roligt och vackert friluftsmässigt. 
Topp 3, som sagt. 

Nördar i norr

Kul med ämne som många berörs av.
Kul med idrott.
Tycker jag ju.
Nu är jag i Abisko.
Jag har packat inför ganska många jobbresor i min karriär men aldrig tidigare har jag packat bara träningskläder, frilutfskläder och diverse långkalsonger och pyjamasaktiga outfits. 
Det är en jobbresa. 
Vi ska jobba.

Men det är Abisko, så vi ska också åka skidor, vandra, springa och absolut inte ha strumpyxor, högklackat eller nån sån skit.
Deodorant, ja. Jag är väl inget djur. 
Men inte just så mycker flärdigare än så.

Vi bor på forskningsstationen och förutom äckligt kranvatten (det är säkert rent, smakar bara rör) och hårda madrasser, så har de också otroligt bra mörkläggningsgardiner. Det ska dom ha.
Ljust ute, mörkt inne. 

Det var en lång tågresa, men det är fint i fjällen. 

Jag vet inte men

Varning för icke-populär åsikt.
Men ni vet ju redan att jag tycker att man ska få räkna mål när barn spelar fotboll. 

För några dagar sedan pratade jag med en av barnens kompisars mamma om idrott och hur kul det är när barnen liksom hittat en sport de gillar och är peppade på träning och sådär. 
Våra äldsta barn tränar tillsammans i en idrott och våra yngsta i en annan. Hon är (min tolkning utifrån grejer hon säger) ingen direkt idrottsälskare utan tycker mer att det är bra om barnen idrottar eftersom de då rör på sig, är skärmfria, träffar nya kompisar, lär sig nya saker osv.

Den här mamman har tidigare varit kritisk mot ledare pga vad hon tyckt varit orättvisa belöningar av barn som preseterat bättre än andra på träning och det är tämligen uppenbart att hon tycker att idrottens syfte handlar om att alla ska få vara med och att det ska vara roligt. 

Jag håller inte riktigt med. 

Imorse hörde jag ett nyhetsinslag på radion om hur dyrt det blivit med barns idrottande och SR intervjuade en ensamstående mamma som fått bidrag från svenska kyrkan för att hennes son skulle kunna hålla på med fotboll. Vinkeln på inslaget var tydligt denna: om fler barn måste avstå idrott för att det är för dyrt så kommer dessa barn löpa större risk att hamna snett (typ gängkriminalitet och droger). 

Det skavde också när jag hörde det.
För. Idrott, i väldigt generella termer, handlar om rörelseglädge gemenskap, tävling, träning, sammahållning, lära sig att ta motgångar, sportslighet och allt vad det innebär. 
Och. Som positiva biverkningar av att utöva idrotter kommer som regel fysisk hälsa, fler kompisar, mindre skärmtid, bättre självförtroende, och ja mindre tid att knarka och hålla på med dumma grejer. 

Men. Det är inte fotbollens ansvar att se till att barn inte hamnar i gäng. 
Jag tycker absolut att alla som vill ska få vara med. 

Men dom som inte vill måste också få sluta. Och det är föräldrarnas ansvar att hitta en idrott eller aktivitet som passar deras (yngre) barn, inte tränarnas ansvar att anpassa idrotten så att alla tycker om den. 

Ja småtjejer spenderar som regel mer tid på händerna än på fötterna de första fotbollsträningarna, springer runt och hjular stup i kvarten.
Så är det och det är gulligt och inget fel i det.  

Men jag står också bakom den tränare som säger åt dem att artistisk gymnastik får ni göra nån annanstans.
Nu spelar vi fotboll. 

Vad vill jag komma till? 
Jag tror att det jag försöker säga är att när man vill gå direkt på de positiva biverkningarna så riskerar man att missa en del av kärnan med idrotten.
För idrott handlar också om disciplin. 
Man kan inte lära sig att ta motgångar om man aldrig möter motgångar. 
Det är svårt att fira framsteg om man inte får mäta sina bedrifter. 

Ja det ska göras på rätt sätt.
Nej jag tycker inte att man ska vaska fram olympier i förkskoleåldern. 

Jag tycker att vinkeln på nyhetsinslaget tydligare borde ha varit att det är för dyrt för många föräldrar att låta barnen hålla på med idrott och det kan ha många negativa konsekvenser då barnen riskerar att gå miste om allt det positiva som idrott kan ge.
Den vinkeln fanns där, men jag tycker att den skuggades av gängkriminaliteten.
Och jag tycker framför allt att föräldrar (generellt) lägger alldelens för mycket krav på tränare (som ju oftast är frivilliga föräldrar) att inte bara lära ut sporten i fråga, utan även se till att alla tycker den är rolig, och inte blir kränkta om de tillsagda att ta i eller försöka göra om och göra rätt. 

Jag tycker att alla (som vill) ska få vara med och hålla på med idrott. Självklart. Men precis som skolan handlar om utbildning och kunskap i första hand och sen kommer en massa uppforstran och social kompetens osv på köpet, så handlar idrott om att träna, tävla och utöva idrott.
Och alla måste kanske inte nödvändigtvis tycka att det är roligt.

Kvinnan och bilen, kapitel 17

Sedan några dagar tillbaka har jag reagerat på att två av bilens däck sett något för lite välpumpade ut. Lita platta, med andra ord. 

För ca 10 år sedan när jag satt på mitt kontor kom en piffig sekreterare som hette Audry och knackade på dörren och undrade om det inte var jag som körde den silverfärgade Mazdan som alltid stod parkerad på andra raden staff lot utanför the Presiden's building.
Jag bekräftade att så var fallet. Den var min. 
Well cause hun', your left rear tire is basically flat. 

Sa hon och gick. 
Och jag gick ut och kollade och jo, jag hade nästan punka. 

Jag skämdes lika mycket för att jag inte hade märkt det, som att Audry hade gjort det, trots att hon ju bara parkerat i närheten. Men Idaho är så, damerna kan vara jäkligt snärtiga men nog fasen kan dom köra truck, byta olja och hantera ett vapen också.
Säger inte att det är något att eftersträva, men så är det iallafall.

Hursom.
Även om mina kunskaper om bilar är fortsatt nästintill obefintliga så har jag sedan dess lite koll på huruvida jag håller på att få punka eller inte. Och imorse när jag körde storskruttan hem från gymnastiken tänkte jag högt i bilen "ska jag köra in på en mack och be någon där hjälpa mig pumpa eller ska jag be morfar?"

Morfar! tyckte min dotter. Och fortsatte påpeka att jag verkligen inte kan nånting om bilar. Det har hon rätt i, men även om jag inte direkt skäms över det, så vill jag inte heller framstå som totalt hjälplös så jag gjorde en poäng av att hennes morfar fick lära mig kolla trycket i däcken (det var lågt, och jag fick beröm för att jag märkt det!) och nu vet jag vad trycket borde vara, hur man kollar det, och hur man pumpar.

Är det sånt jag borde kunnat redan?

Absolut.
Men är jag ändå lite löjligt stolt för att jag lärt mig det idag?

Jajjemums.

Rent hus

Jomen det är det.
Rent alltså.
Inte så att jag skulle äta keso från golvet (vilket ett av mina barn gjorde en gång och sedan bröt ihop för att det flöt omkring ett ludd i hennes badvatten, för DET var äckligt)

Var det värt det då, städningen? Det får jag se när jag får räkningen... Nämen jag kan absolut hålla med om att plocket är värst och när man väl gjort det kan man lika gärna städa själv.
Men. Men... hade jag inte haft Ann-Charlotte (jag var inte ens i närheten, hon hade inte ett tantnamn... aja) inbokad idag så hade jag inte heller röjt igår.
Så är det.

Om jag kommer fortsätta ha henne inbokad regelbundet? Ja, jag tror det. Inte jätteofta, men regelbundet, så att jag vet att det blir av även när min egen ork och motivation tryter. 

Nu sitter jag vid köksbordet och jobbar klart min arbetsdag och när jag sneglar åt vänster ser jag att hon torkat upp alla smulor under brödrosten OCH rengjort elementet. När jag sneglar åt höger ser jag att hon lyft på micron och torkat därunder också.

Fint.