Sunday 21 July 2024

Jag hjärta stugan

I början av sommaren var jag osentimentalt inne på att vi ska sälja vår stuga nästa sommar. Gillar att vara där och så, men rent praktiskt liksom, med Arizona och allt.. jag kände äh, nä vi säljer nog.
Men nu, efter sommaren som varit (är, den är ju inte slut men mannen har precis gjort sina sista helg i stugan) så känner jag nog istället att, nä.
Vi säljer inte.

Jag älskar ändå att vara där. 
Nu i helgen har vi varit där bara vi. 
Bara familjen utan så mycket som ett fika-besök. 
Och det har varit underbart. 
Det är jättetrevligt med besök också, det är det verkligen. 
Men gäster ger och tar. Ibland tar de väl mycket. 

Energi, disk, sena kvällar och vuxna som säger sig älska att campa men sen vägrar kissa någon annanstans än på toaletten.
Helt seriöst, vuxna män som har mage att utge sig för att vara friluftsmänniskor men sen inte kan kissa i buskarna trots att man flera gånger sagt åt dem att snälla, brunnen blir full snabbt.... vi använder bara toaletten om vi måste. Det har jag lite svårt för. Alltså vi har ett utedass såklart. 

Men nu var det inte det jag skulle gå igång på. Det var ju snarare bara det att vi fyra haft en så mysig helg. Utan att vi egentligen gjort särskilt mycket.
Eller precis just därför. 

Friday 19 July 2024

Scener ut en alldeles ovanlig dag

Jag, min man, och vår yngsta dotter aka lillskruttan åkte till Stockholm onsdag kväll och tog in på hotell Skeppsbron där vi installerade oss i ett litet rum utan fönster. 

Igår, dagen som är huvudperson i den här historien, vaknade vi tidigt och skyndade oss till amerikanska ambassaden för att förnya dotterns pass. Det var hela syftet med resan. Lillskruttans amerikanska pass har gått ut och att som amerikansk medborgare resa in i USA med ett annat pass... ja, det går (vi har provat) men är inte att rekommendera. Och eftersom jag kommer resa själv med barnen i december är det att föredra att vi alla reser på amerikanska pass. Bla bla, och båda föräldrarna måste vara på plats på ambassaden i Stockholm när kidsen ska ha nya pass. 

Alltså, voíla! 
Här står vi. Det ska inte regna, men det gör det. 
Kön utanför ambassaden är lång. Jag tänker på alla gånger jag själv stått i den. För studentvisum. För uppehållstillstånd. För medborgarskap. 
Nu ställer vi oss i den andra kön. 
Den lilla, den för medborgare. Det regnar precis lika mycket över den kön. 
Till slut ropas vi fram och får visa våra dokument genom fönsterrutan till vakten.
Han berättar att vi inte får ha med datorer in på ambassaden.
Både jag och min har en laptop i ryggsäcken.
Satan. 
You cannot bring those in here - we cannot store them for you you - if you need to dispose of them your best option is probably the central station - in which case you will have to leave here and come back and possibly miss your appointment, rabblar vakten och jag tänker på ett barn som rabblar Gud som haver, det är lika mekaniskt. 
Amerikaner i uniform som upplever sig skydda sitt lands säkerhet är sällan öppna för diskussion så vi suckar uppgivet, tar ett kliv tillbaka och ska precis börja fundera på hur vi bäst löser detta, när vakten ropar Sir, sir get back here please!
Fan tänker jag, han såg att min man himlade med ögonen och nu får han en utskällning och inget bra kan komma av detta.
Men istället säger vakten We might have a solution for you guys och erbjuder oss att gå in en och en med barnet, så att vi turas om att gå in på ambassaden och att stå och vakta väskor utanför.
Så blir det.
Och jag är fortfarande paff, inte över att de har tillsynes slumpmässiga säkerhetsregler (telefoner går bra, inte laptops) men över att de hittade på en lösning åt oss. 

När detta var över hade vi ungefär åtta timmar kvar i Stockholm innan vårt tåg hem skulle avgå. Två av dessa slog vi ihjäl på Riksidrottsmuseet, mycket värt (gratis) plejs att besöka om man har barn med spring i benen och något av ett idrottsintresse. 

Sen gick vi tillbaka in mot stan, stannade för korv och glass och läste på alla båtar vad de hette. 
Hoppade på en såndär lokaltrafikfärja mot Nacka strand och åkte förbi Gröna Lund och kände oss som smarta turister som fick spendera en timme på båt för bråkdelen av vad turistbåtar kostar. När vi är på väg tillbaka till Nybrokajen och står vid räcket ser jag en segelbåt med två blonda barn i. Tänker att de liknar väldigt min kompis barn. Sen sticker en man upp huvudet ur sittbrunnen. Han är väldigt lik samma kompis man.
Vi ropar.
Dom vinkar.
Oddsen att detta skulle hända är såklart väldigt små. Jag visste tack vare Instagram att den här familjen var på seglarsemester, men inte var i Sverige de befann sig.

Men det riktigt sjuka skanifåhöra, är ändå att när vi hoppat av på Nybrokajen 10 minuter senare tar min man resolut kommandot och vi hoppar på en buss, åker två hållplatser, går tvärs genom nåt grönområde (alldeles vid Vasamuséet typ) och kommer ut i en småbåtshamn där min kompis båt precis lagt till. 
Jag fattar inte hur fasen min man som inte hittar i Stockholm kunde fatta att det var dit dom skulle?
Min man fattar inte vad jag inte fattar. Typ vart skulle dom annars ta vägen? Med den båten och med tanke på var de befann sig fanns ju inga andra alternativ?
Jaba va?

Sjukt. Folk med lokalsinne fascinerar mig något enormt.
Sen fick vi kaffe och en pratstund och fick känna oss som båtmänniskor en stund.
Det var coolt. 

Och sen (förlåt det här tar aldrig slut men ni får ta paus eller helt enkelt sluta läsa om ni vill...) tog vi tåget hem och det skulle anlända i vår stad 02:06. Herrlich.
Min man, som har en mobilladdare som man kan beskriva som kass lyckades inte ladda sin telefon på tåget så han frågade flera gånger om min telefon var laddad. Jag svarade varje gång att jadå, min är fulladdad, vadådå?
Han undrade också om jag tyckte att vi borde ställa alarm för att inte råka somna och missa vårt stopp. Jag var inte så rädd för det.
Min man har som de flesta amerikaner typ aldrig åkt tåg som transportmedel under sin uppväxt. Han tycker om tåg, men när det gäller av-och påstigning är han som pappan i Sällskapsresan 2 när de ska ta foton för liftkorten (In!!! Uuuuuuut!!) och får riktigt anstränga sig för att inte kasta ut barnen medan tåget saktar in.
Han är orimligt rädd att inte hinna av i tid.
Vet inte varför.
Jallafall.
Han sover inte en blund. Jag slocknar nån timme efter midnatt och vaknar av att skakar mig i axeln och påpekar att vi precis passerat Hörnefors. 
Okej, tycker jag och försöker somna om.
Vi är snart framme, fortsätter han.
Mmmm, tycker jag.
Du kan stänga av alarmet, säger han.
Vilket alarm? undrar jag.
Det du ställde så att vi inte skulle missa att hoppa av, tycker han.
Naturligtvis har jag inte ställt ett alarm. Varför skulle jag? Han är ju vaken.
En sekund senare rullar vi in på perrongen och det är dags att hoppa av.
Mannen har tagit ner väskorna för länge sen, stoppat ner paddor och chipspåsar, vikt ihop jackor osv. Ser ut precis som han gjorde på Riksidrottsmuseet när vi mätte explosionskraft ur startblocken.

Jag torkar dreglet ur mungipan och drar upp dragkedjan på lillskruttans hoodie. 
Så kliver vi av tåget. 
Han verkar sur.
Och trött. 
Jag är faktiskt också trött. 

Monday 15 July 2024

Skyll er själva här kommer boktips

Asså okej, nu är inte det här en bokblogg (... men det kan bli!) 
Fast det ska det inte bli. Måste bara säga en grej. Eller 2-3 grejer.
Vi får se. 

Okej. Sara Strömberg och hennes serie om buttra Vera. Jag tycker att dom är bra och som sagt, Skinn var bäst hittills. Läsvärda och välskrivna. Kanske inga bladvändare som slukat mig helt. Men bra. 

Serien jag var tvngen att pausa pga bibliotekshets är Sara Lövestams böcker om Monika Bengtsson. Inte deckare, utan lågmält intensiva skildringar av något så spännande och sexigt som ofrivillig barnlöshet och släktforskning. Säg den som inte får eld i baken och pirr i magen av det, va? Den första heter Ljudet av fötter. De är bra. Jag älskar hennes språk. 

Och på tal om Sara Lövestam, hennes böcker om Kouplan, där den första heter Sanning med modifikation, är så sjukt bra. Kasta er över nu!

Varsågoda. Så kan man läsa böcker och strunta i det faktum att världen verkar gå åt helvete. För helvete alltså, vad händer egentligen?

Friday 12 July 2024

Puh

Bra böcker ska avnjutas likt en god middag.
Typ. 
Men även en god middag intagen ståendes vid diskbänken medan barnen bråkar med pappa i duschen är bättre än ingen middag alls. 
Och en bra bok lånad på snabblån pga nyutgiven, men sedan bortglömd pga höll på med annan bra serie, är bättre hetsläst i bilen, i soffan, i sängen, på gräset, på toan.... än oläst. 
Så jag läste ut Sara Strömbergs Skinn på parkeringen medan barnen handlade glass på ICA och sedan hann jag precis lämna tillbaka den innan biblioteket stängde för helgen. 
Nu kvarstår en lättnad över att jag hann läsa den, blandat med en olustkänsla av att jag inte alls hann njuta av den.

Thursday 11 July 2024

Den bästa dagen

Var det igår, enligt min 8-åring. 
Hon sa det helt spontant, på väg in i duschen, alltså mamma... det här typ den bästa dagen!
Och jag är böjd att hålla med. 

Min förmiddag var kanske inte så spexig, jag satt och förberedde en intervju, men barnen lekte fint med grannungarna och sprang upp och ner i huset, in och ut på gräsmattan. 
Efter lunch packade vi in oss i bilen och körde till en sjö med vänner. Badade, solade, fångade småfisk och stannade långt mycket senare än vi tänkt.
Körde så småningom hemåt och beställde sushi på vägen för herregud orka laga mat när man har intorkad solkräm i håret och gammal sand mellan tårna.
Och efter middag och dusch för samtliga kröp vi allihop ner i soffan och kollade fotbolls-EM tillsammans. 
Lillskruttan är nog egentligen väldigt ointresserad av spelet. Men hon njuter av gemenskapen och hejar konsekvent på laget som leder. 

Det var inget speciellt och ändå väldigt speciellt alltihop.
Kanske den bästa dagen. 

Wednesday 10 July 2024

Störvarning

Något jag verkligen kan störa mig på är när människor med konstnärlig eller musikalisk talang försöker pracka på sitt intresse på andra. 
Exempel? Jajjemums kommer här. 
Och, bör tilläggas, jag är eventuellt lite extra känslig för sånthär beteende efter 20 år med en känslig konstnärsjäl till svåger. 
Bör väl för sakens skull också tilläggas att sånthär beteende säkerligen även finnes hos sportfiskare, löpare, korsordsfanatiker, etc. Men jag har främst drabbats från förstnämnda kategorier.
 
Okej, detta hände igår kväll. Ett gäng vänner äter middag och har trevligt på en altan. Ett nytt tillskott i gänget (ung, konstnär, och nybliven pojkvän till en etablerad deltagare) konverserar och har trevligt, eller ja om han har trevligt vet jag ju inte, men han verkar iaf göra sitt bästa för att vara trevlig. 
Min man berättar om området i Arizona där han kommer spendera kommande läsår. Det ligger på hög höjd och det finns en massa möjligheter för vandring och backpacking. 
Vacker natur. 
- Du borde ta med ett skissblock när du vandrar! säger konstnären. 
Det är inte meningen, men ur min mun kommer ett frustande pysljud. Jag hånskrattar inte. Men tanken på min man (en person som JAG känner väldigt väl, en person som konstnären INTE känner väldigt väl) sittandes på en sten med storslagen natur åt alla håll och.... skissa streckgubbar. Är väldigt rolig. 
Inte för att det är roligt med folk som skissar.
Inte för att det är något som helst fel med att skissa.
Men för att min man inte har varken intresse eller anlag för teckning. 
Att han skulle ta med ett skissblock ut i naturen är lika troligt som att jag skulle ta med en trumpet till gymmet.
Tanken är i det närmaste absurd.
Och därför rolig. 
Jag ser att min man får samma bild i huvudet som jag och kämpar mot leendet.
För konstnären tolkar mitt frustande pysljud som ett hån mot honom och hans förslag. 
- Varför är det roligt? frågar han.
Och jag försöker förklara, men får till slut inse att precis som så många gånger tidigare är det bara att ge upp. 

Och det stör mig. För naturligtvis är det så att om jag (eller vem som helst) skulle öva på teckning, eller piano, eller sång... så skulle vi mest troligt kunna bli bättre. Så är det.
Men, och det sa jag igår också, jag har inget intresse för det. Om någon satte ett skissblock och en penna i min hand skulle jag skriva ord. Inte rita bilder. 
Det är inget fel med det. Inget konstigt. Alla är vi olika osv.
Men konstnären ville inte se det så. 
Ville inte släppa det. 
Alla kan teckna mässade han. 
Och ville inte lyssna på att alla kanske inte vill.  

Monday 8 July 2024

En bit in i juli

Idag låg jag i hängmattan och läste en bok. 
Jag blev ganska myggbiten och det var inte så skönt för nacken heller. 

Men ändå.

En av grejerna som var viktiga för mig när vi köpte stuga var att den skulle ligga så pass nära stan att man kunde åka bara över dagen. Under hela min uppväxt var stugan en plats man åkte till för att stanna minst två nätter, oftast fler. 
Nu har vi 30 min från lägenhet till kohage (och stugan som ligger bredvid).
Storskruttan hade bjudit in två kompisar att följa med över dagen utan att tänka på att endast ett extra barn ryms i vår bil. Så efter en massa sms fram och tillbaka lyckades jag lösa det igår kväll så att den ena kompisens mormor kunde köra en bil och alla fick följa med. 

Den där detaljen att stämma av hemma innan man bjuder kompisar... vi jobbar på det. 

Och på tal om jobbar. Det som var ett smart upplägg i teorin har visat lite knepigare i praktiken. Jag trodde jag skulle spendera min arbetstimmar med en rapport, men så mycket annat har kommit i vägen att jag ligger i överkant vad gäller timmar men i underkant vad gäller rapporten. 
Jag har alltså jobbat mer än jag skulle men fått mindre gjort (just på rapporten då) och känner mig stressad över det pga rapporten har en deadline och jag har en familj som är väldigt, väldigt less på min dator. 

Livspusslet. Hur fan gör folk?

Jag hjärta stugan

I början av sommaren var jag osentimentalt inne på att vi ska sälja vår stuga nästa sommar. Gillar att vara där och så, men rent praktiskt l...