Det börjar kännas nu

Det kändes så logiskt när vi bokade. Att mannen flyger direkt från Belgien till Arizona och nya jobbet när vi semestrat klart. 
Så klart.
Varför flyga hem till norra Sverige och vända?
Men nu, när vi står på tröskeln till sommarens sista äventyr, inser jag att det stundande avskedet eventuellt ju kommer att påverka vår semester på ett inte alltigenom positivt sätt. 
Vet inte.
Vi får se.
En dag i taget, som alltid.

Kanske är det de mörka nätternas intåg som gör att allt börjar kännas. För det börjar kännas nu, för mig iallafall, att vi står inför en höst. Barnen pratar om det en del, att pappa kommer vara borta. Speciellt nu när vi tre packar för två veckor och han packar för 10 månader. 

Men, om jag tänker på alternativen.
Då är det här den enda rimliga vägen framåt. 

Och, semester ändå. Nu ska jag vara ledig i två veckor. I värmen, i utlandet. Med familjen. Fokus på det, just nu. 

På återseende

Igår var det mörkt ute när jag gick och la mig. 

För första gången sedan, vadå, april kanske?

Det är lite mysigt, det är det.
Men det är inte utan att det är lite vemodigt också.

De ljusa sommarnätterna- vi ses nästa år igen. 

Jag hjärta stugan

I början av sommaren var jag osentimentalt inne på att vi ska sälja vår stuga nästa sommar. Gillar att vara där och så, men rent praktiskt liksom, med Arizona och allt.. jag kände äh, nä vi säljer nog.

Men nu, efter sommaren som varit (är, den är ju inte slut men mannen har precis gjort sina sista helg i stugan) så känner jag nog istället att, nä.
Vi säljer inte.

Jag älskar ändå att vara där. 
Nu i helgen har vi varit där bara vi. 

Bara familjen utan så mycket som ett fika-besök. 
Och det har varit underbart. 

Det är jättetrevligt med besök också, det är det verkligen. 

Men gäster ger och tar. Ibland tar de väl mycket. 

Energi, disk, sena kvällar och vuxna som säger sig älska att campa men sen vägrar kissa någon annanstans än på toaletten.
Helt seriöst, vuxna män som har mage att utge sig för att vara friluftsmänniskor men sen inte kan kissa i buskarna trots att man flera gånger sagt åt dem att snälla, brunnen blir full snabbt.... vi använder bara toaletten om vi måste. Det har jag lite svårt för. Alltså vi har ett utedass såklart. 

Men nu var det inte det jag skulle gå igång på. Det var ju snarare bara det att vi fyra haft en så mysig helg. Utan att vi egentligen gjort särskilt mycket.
Eller precis just därför. 

Scener ut en alldeles ovanlig dag

Jag, min man, och vår yngsta dotter aka lillskruttan åkte till Stockholm onsdag kväll och tog in på hotell Skeppsbron där vi installerade oss i ett litet rum utan fönster. 

Igår, dagen som är huvudperson i den här historien, vaknade vi tidigt och skyndade oss till amerikanska ambassaden för att förnya dotterns pass. Det var hela syftet med resan. Lillskruttans amerikanska pass har gått ut och att som amerikansk medborgare resa in i USA med ett annat pass... ja, det går (vi har provat) men är inte att rekommendera. Och eftersom jag kommer resa själv med barnen i december är det att föredra att vi alla reser på amerikanska pass. Bla bla, och båda föräldrarna måste vara på plats på ambassaden i Stockholm när kidsen ska ha nya pass. 

Alltså, voíla! 
Här står vi. Det ska inte regna, men det gör det. 

Kön utanför ambassaden är lång. Jag tänker på alla gånger jag själv stått i den. För studentvisum. För uppehållstillstånd. För medborgarskap. 
Nu ställer vi oss i den andra kön. 

Den lilla, den för medborgare. Det regnar precis lika mycket över den kön. 
Till slut ropas vi fram och får visa våra dokument genom fönsterrutan till vakten.
Han berättar att vi inte får ha med datorer in på ambassaden.
Både jag och min har en laptop i ryggsäcken.
Satan. 
You cannot bring those in here - we cannot store them for you you - if you need to dispose of them your best option is probably the central station - in which case you will have to leave here and come back and possibly miss your appointment, rabblar vakten och jag tänker på ett barn som rabblar Gud som haver, det är lika mekaniskt. 
Amerikaner i uniform som upplever sig skydda sitt lands säkerhet är sällan öppna för diskussion så vi suckar uppgivet, tar ett kliv tillbaka och ska precis börja fundera på hur vi bäst löser detta, när vakten ropar Sir, sir get back here please!

Fan tänker jag, han såg att min man himlade med ögonen och nu får han en utskällning och inget bra kan komma av detta.

Men istället säger vakten We might have a solution for you guys och erbjuder oss att gå in en och en med barnet, så att vi turas om att gå in på ambassaden och att stå och vakta väskor utanför.
Så blir det.
Och jag är fortfarande paff, inte över att de har tillsynes slumpmässiga säkerhetsregler (telefoner går bra, inte laptops) men över att de hittade på en lösning åt oss. 

När detta var över hade vi ungefär åtta timmar kvar i Stockholm innan vårt tåg hem skulle avgå. Två av dessa slog vi ihjäl på Riksidrottsmuseet, mycket värt (gratis) plejs att besöka om man har barn med spring i benen och något av ett idrottsintresse. 

Sen gick vi tillbaka in mot stan, stannade för korv och glass och läste på alla båtar vad de hette. 
Hoppade på en såndär lokaltrafikfärja mot Nacka strand och åkte förbi Gröna Lund och kände oss som smarta turister som fick spendera en timme på båt för bråkdelen av vad turistbåtar kostar. När vi är på väg tillbaka till Nybrokajen och står vid räcket ser jag en segelbåt med två blonda barn i. Tänker att de liknar väldigt min kompis barn. Sen sticker en man upp huvudet ur sittbrunnen. Han är väldigt lik samma kompis man.
Vi ropar.
Dom vinkar.

Oddsen att detta skulle hända är såklart väldigt små. Jag visste tack vare Instagram att den här familjen var på seglarsemester, men inte var i Sverige de befann sig.

Men det riktigt sjuka skanifåhöra, är ändå att när vi hoppat av på Nybrokajen 10 minuter senare tar min man resolut kommandot och vi hoppar på en buss, åker två hållplatser, går tvärs genom nåt grönområde (alldeles vid Vasamuséet typ) och kommer ut i en småbåtshamn där min kompis båt precis lagt till. 

Jag fattar inte hur fasen min man som inte hittar i Stockholm kunde fatta att det var dit dom skulle?
Min man fattar inte vad jag inte fattar. Typ vart skulle dom annars ta vägen? Med den båten och med tanke på var de befann sig fanns ju inga andra alternativ?

Jaba va?

Sjukt. Folk med lokalsinne fascinerar mig något enormt.
Sen fick vi kaffe och en pratstund och fick känna oss som båtmänniskor en stund.
Det var coolt. 

Och sen (förlåt det här tar aldrig slut men ni får ta paus eller helt enkelt sluta läsa om ni vill...) tog vi tåget hem och det skulle anlända i vår stad 02:06. Herrlich.

Min man, som har en mobilladdare som man kan beskriva som kass lyckades inte ladda sin telefon på tåget så han frågade flera gånger om min telefon var laddad. Jag svarade varje gång att jadå, min är fulladdad, vadådå?

Han undrade också om jag tyckte att vi borde ställa alarm för att inte råka somna och missa vårt stopp. Jag var inte så rädd för det.

Min man har som de flesta amerikaner typ aldrig åkt tåg som transportmedel under sin uppväxt. Han tycker om tåg, men när det gäller av-och påstigning är han som pappan i Sällskapsresan 2 när de ska ta foton för liftkorten (In!!! Uuuuuuut!!) och får riktigt anstränga sig för att inte kasta ut barnen medan tåget saktar in.
Han är orimligt rädd att inte hinna av i tid.
Vet inte varför.

Jallafall.
Han sover inte en blund. Jag slocknar nån timme efter midnatt och vaknar av att skakar mig i axeln och påpekar att vi precis passerat Hörnefors. 

Okej, tycker jag och försöker somna om.

Vi är snart framme, fortsätter han.

Mmmm, tycker jag.

Du kan stänga av alarmet, säger han.

Vilket alarm? undrar jag.

Det du ställde så att vi inte skulle missa att hoppa av, tycker han.

Naturligtvis har jag inte ställt ett alarm. Varför skulle jag? Han är ju vaken.

En sekund senare rullar vi in på perrongen och det är dags att hoppa av.
Mannen har tagit ner väskorna för länge sen, stoppat ner paddor och chipspåsar, vikt ihop jackor osv. Ser ut precis som han gjorde på Riksidrottsmuseet när vi mätte explosionskraft ur startblocken.

Jag torkar dreglet ur mungipan och drar upp dragkedjan på lillskruttans hoodie. 

Så kliver vi av tåget. 

Han verkar sur.

Och trött. 
Jag är faktiskt också trött. 

Skyll er själva här kommer boktips

Asså okej, nu är inte det här en bokblogg (... men det kan bli!) 

Fast det ska det inte bli. Måste bara säga en grej. Eller 2-3 grejer.
Vi får se. 

Okej. Sara Strömberg och hennes serie om buttra Vera. Jag tycker att dom är bra och som sagt, Skinn var bäst hittills. Läsvärda och välskrivna. Kanske inga bladvändare som slukat mig helt. Men bra. 

Serien jag var tvngen att pausa pga bibliotekshets är Sara Lövestams böcker om Monika Bengtsson. Inte deckare, utan lågmält intensiva skildringar av något så spännande och sexigt som ofrivillig barnlöshet och släktforskning. Säg den som inte får eld i baken och pirr i magen av det, va? Den första heter Ljudet av fötter. De är bra. Jag älskar hennes språk. 

Och på tal om Sara Lövestam, hennes böcker om Kouplan, där den första heter Sanning med modifikation, är så sjukt bra. Kasta er över nu!

Varsågoda. Så kan man läsa böcker och strunta i det faktum att världen verkar gå åt helvete. För helvete alltså, vad händer egentligen?

Puh

Bra böcker ska avnjutas likt en god middag.

Typ. 

Men även en god middag intagen ståendes vid diskbänken medan barnen bråkar med pappa i duschen är bättre än ingen middag alls. 

Och en bra bok lånad på snabblån pga nyutgiven, men sedan bortglömd pga höll på med annan bra serie, är bättre hetsläst i bilen, i soffan, i sängen, på gräset, på toan.... än oläst. 

Så jag läste ut Sara Strömbergs Skinn på parkeringen medan barnen handlade glass på ICA och sedan hann jag precis lämna tillbaka den innan biblioteket stängde för helgen. 

Nu kvarstår en lättnad över att jag hann läsa den, blandat med en olustkänsla av att jag inte alls hann njuta av den.

Den bästa dagen

Var det igår, enligt min 8-åring. 

Hon sa det helt spontant, på väg in i duschen, alltså mamma... det här typ den bästa dagen!
Och jag är böjd att hålla med. 

Min förmiddag var kanske inte så spexig, jag satt och förberedde en intervju, men barnen lekte fint med grannungarna och sprang upp och ner i huset, in och ut på gräsmattan. 
Efter lunch packade vi in oss i bilen och körde till en sjö med vänner. Badade, solade, fångade småfisk och stannade långt mycket senare än vi tänkt.
Körde så småningom hemåt och beställde sushi på vägen för herregud orka laga mat när man har intorkad solkräm i håret och gammal sand mellan tårna.
Och efter middag och dusch för samtliga kröp vi allihop ner i soffan och kollade fotbolls-EM tillsammans. 

Lillskruttan är nog egentligen väldigt ointresserad av spelet. Men hon njuter av gemenskapen och hejar konsekvent på laget som leder. 

Det var inget speciellt och ändå väldigt speciellt alltihop.
Kanske den bästa dagen.