Valdag

Halloween är död, länge leve julen. 
Så är det. Eftersom Thanksgiving inte genererar så mycket konsumtion syns den heller inte i affärerna. Och nu är julen i full force.
Flera grannar har redan granen uppe. Tomtar på altaner och i fönster.

Jag tycker att det är skönt att Halloween är förbi pga ursäkta impopulär åsikt men jag tycker inte det är kul, fint, trevligt, eller mysigt att pynta med blod, avhuggna lemmar, gravar, etc. 
Pumpor, häxor, svarta katter, och vanliga, hederliga vita spöken.... okej. 
Men det är nånting som bara känns fel med att pynta med skräck.
Som att städa med smuts.
Skrika åt nån att sluta skrika.

Man får tycka vad man vill osv. Såklart. Men jag är glad att det är förbi.
Och jag tycker att det är synd att Thanksgiving inte får ta egen plats.
För tusen år sedan, eller drygt tjugo, när jag började hänga stateside så minns jag det som att man ändå pyntade med pumpor (fast inte jack-o-lanterns), kalkoner, pilgrimshattar, etc. och Thanksgiving utgjorde startskottet på julpyntet.
På Black Friday var det ok att ta fram granen. 

Så är det inte längre.
Och får man tro Fredrik Lindström som var gäst i Morgonpasset i P3 imorse så är det för att konsumtion är vår nya religion.

Lyssna på det vetja, det var intressant.
Finns som 20-minuters podd i appen.

Nu ska jag dra till jobbet och ikväll och kommande dagarna blir det att följa valresultatet med spänning.

Halloween och massor med regn

Det kändes som att Halloween var över redan innan sista veckan i oktober drog igång.
Halloweenpynt och kostymer har trängts i affärerna sedan augusti. Sedan slutet av september något undanskuffade av julpyntet, och senaste veckan har de varit på rea.
Alltså innan Halloween ens inträffat.

Men fredag var barnen utklädda i skolan och jag måste säga att jag är imponerad även över lärarnas kreativitet. I femman var alla lärare karaktärer från något TV-spel som jag inte minns namnet på. I tvåan var alla karaktärer från familjen Flinta. Rektorn var Cruella DeVille och administratörerna var dalmatiner. 

Vi hade tänkt åka på en Trunk or Treat på fredagskväll, men det spöregnade så det blev inget. 

Lördag kväll började ett lätt regn falla vid 16-tiden. Vi drog iväg med grannarna för Trick or Treat vid skymning, ca 17:30 och nånstans vid 19 var barnen blöta, kalla, och nöjda med mängden godis i deras hinkar. 

Jag vet helt ärligt inte riktigt hur det funkar i Sverige. Men här är det så att man går bara till de hus som har utebelysningen tänd och nånslags Halloweendekoration framme. Typ pumpor, skelett, spindelväv, sånt. De flesta har enorma mängder dekorationer, dörren öppen, eller sitter på altanen med en stor godispåse, så det går inte ta fel på vilka hus som liksom deltar och inte. 

Det var överlag lyckat. Men det regnade som sagt. Och slutade inte. Det regnade hela söndagen och diken svämmade över, vissa vägar spolades bort, och andra stängdes av.
Idag har barnen så kallat ITM-day.  
Instructional Time Model, står det för och innebär hemundervisning.

Här får skolorna finansiering baserad på närvaro (USA har som bekant inte skolplikt) så ITM-days är ett sätt att kunna räkna barnens närvaro även när skolorna måste hålla stängt pga omständigheter som väder. 

Så vi har fått mail med en massa uppgifter de ska göra och lämna in imorgon.

Jag har en uppsats att skriva för en av mina kurser som jag tänkt bocka av idag men det får nog vänta. Att jaga efter ungarna så att de gör sina uppgifter lämnar inte mycket tid för annat. 
Jag känner stark sympati med föräldrar som behövde hemundervisa under pandemin samtidigt som de förväntades arbeta.
Och jag förstår verkligen inte att så pass många amerikaner frivilligt väljer hemundervisning.

Om en burk Red Bull

Jag hade 1:1 med Eric igår. 

Det betyder i teorin att han alltid ska vara en armslängd ifrån mig, hela dagen, förutom då han går på toaletten med öppen dörr. 

Jag har ganska ofta Eric, så det var inget konstigt. 

Han är en 62-årig man av ursprungsbefolkningen som pratar väldigt lite, men han förstår engelska och apache. Han har haft ett minst sagt problematiskt liv och det är svårt att veta vad som är medfött och vad som är ett resultat av allt han utsatts för. Han har gjort dåliga grejer, men innan dess gjordes en massa dåliga grejer mot honom, typ så. 
Men även om han är stor så är han inte skrämmande, dels pga att han är så långsam och dels pga att han aldrig ser arg ut. Glad, ledsen, trött, finurlig... hans ansiktsuttryck är så expressiva att jag ibland tänker att det inte är något fel på honom alls. Och jag har aldrig sett honom arg. 

Det finns flera anledningar till att Eric måste ha påpassning 1:1.
Den första är att han smiter iväg från daghemmet och kan vandra iväg utan att hitta tillbaka.
Han är heller inte så duktig på att avgöra vilka vägar som är säkra att gå på, ur trafiksynpunkt.
Den andra är att hans vätskeintag är strängt reglerat. Han har något syndrom som gör att han känner överdriven törst och dricker allt som är löst (vatten, kaffe, juice, rengöringsmedel) om man inte stoppar honom. Om ni undrar varför han inte får dricka hur mycket vatten han vill, vatten är ju nyttigt...? så tänkte jag likadant. Men tydligen dricker han då så mycket att han dels tappar kontroll över blåsan och dels får sån obalans av vätska i kroppen att hans mediciner späs ut. Det är också därför han måste ha dörren öppen då han går på toaletten, så att han inte smygdricker vatten ur kranen. 

En tredje anledning är att han stjäl. 

Återigen, allt som är löst. 

När man ser hans beteende är det lätt att tänka sig en liten misshandlad och bortglömd pojke som plockar på sig allt han tror sig kunna ha nytta av för att klara sig i världen.
Kläder, mat, pengar, cigaretter, allt.

De dagar jag är Erics personal brukar han, förutom att se på film och skojbråka med de yngre killarna på daghemmet, gå långa promenader. Han tycker om att vara utomhus och trots att han är så pass otymplig kan han gå flera kilometer (vilket gör honom unik på daghemmet) och jag är en av få, kanske den enda, i personalen som inte har något emot att långsamt strosa efter honom på grusvägar, ibland i timmar i sträck. Jag brukar lyssna på en podd och avbryter honom bara när han försöker svänga in på en allt för trafikerad väg eller plockar upp cigarettfimpar eller annat skräp som han vill stoppa i fickorna. 

Igår förmiddag låg Eric i en sackosäck framför tv:n med jackan över huvudet och snarkade. Jag hade koll på honom, men samtidigt kom Ellen och ville ha hjälp att ta fram målargrejer. Så jag lämnade Eric obevakad (han sov ju) och gick för att hjälpa Ellen. När jag kom tillbaka låg Eric fortfarande i sackosäcken.

Senare visade det sig att Sharon hade haft en stor burk Red Bull i sin väska på kontoret och den var spårlöst borta. Hon frågade mig om jag haft stenkoll på Eric och jag erkände att det fanns en lucka, då jag trott att han sov. Vi hittade burken, tom, på toaletten som Eric delar med Adam och dessa två ytterst icke-verbala män, var inte sena att bokstavligen peka på varandra.
Ingen erkände brottet.
Men Eric betedde sig som att han visst hade kunnat klämma en ohygglig mängd energidryck och resultatet blev att han inte fick mer att dricka förrän sen eftermiddag samt att jag tog honom på en extra lång promenad för att bränna lite energi. 

Sharon var väldigt upprörd. Hon skällde inte på mig, det gjorde hon inte. Men kom ihåg att det är är samma kvinna som inte hade 8 dollar till nya skor. En 20 oz Red Bull kostar nästan 6 dollar.
Hon hade unnat sig med stort U.
Vi har ett riktigt skitjobb, och hon hade dels sett fram emot en energidryck som milstolpe på sin arbetsdag, och dels spenderat alldeles för mycket av sin budget på den, så jag förstår hennes reaktion.

Dessutom är det såklart emot alla regler för Eric att dricka både energidryck och så mycket vätska i ett svep. Så det var dålig stämning och jag kände mig ansvarig.
Det var ju ändå på mitt ansvar.
Eric kände av stämningen och försökte gå runt och krama folk medan hans ena ben inte ville sluta rycka och han sprang på toaletten stup i kvarten.
 

Jag messade min man och bad honom köpa en stor burk Red Bull och ta med när han kom för att skjutsa hem mig. Tänkte att det var en liten gest och det absolut minsta jag kunde göra. 

När jag gav Sharon burken, med ett enkelt "this is for you" så betedde sig både hon och föreståndaren som råkade stå bredvid, som att jag precis offrat min förstfödde.
Lika förtvivlad som hon varit då hon förstod att hennes Red Bull var borta, lika ohyggligt glad blev hon över burken jag gav henne.
Och jag kände... skam, tror jag, över att jag kan köpa en Red Bull utan att blinka. Även om jag tycker att det dyrt för en dricka, så påverkar det min ekonomi, jamen inte alls. 

Och att jag alls skriver den här långa utläggningen om Red Bull, det är för att jag kan inte riktigt kan smälta att en burk energidryck för 6 dollar kan röra upp så otroligt mycket känslor. 

Eller jag kan ju det. 

Förstå alltså. Förstå begrepp som utsatthet och fattigdom.

Men att vara så nära det, mitt i det, det är en ny och omskakande upplevelse. 

Home is where the heart is

Jag och barnen såg Sveriges Dummaste medan det gick, och nu ser vi Förrädarna och Bäst i Test.

När det blir reklam och TV4 visar den där bryggan vid sjön eller vad det nu är, så får jag sån hemlängtan.

Jag saknar Sverige på ett sätt som jag aldrig gjorde under åren vi bodde i Idaho. Då kunde jag få akuta ryck av hemlängtan, eller känna mig väldigt ensam då ingen förstod svenska referenser. Men nu har jag som en konstant molande känsla av att jag är färdig med det här landet.

Been here done this.

Jag vill bo i Sverige.

Jag är fortfarande glad att vi gjorde den här resan. Dunkande ner barnen i den amerikanska kulturen. Nu går de på pepp rallies, har lunch boxes, får report cards, och åker gul skolbuss.
Startar varje dag med att säga the Pledge of Allegiance. 

Storskruttan är den enda eleven i sin klass som har straight A's utan extra credits. Alltså hon är den enda som har högsta betyg i allt utan att ha gjort extrauppgifter för att höja sina betyg. Enligt min mening säger det massor om kvaliteten på deras skola här och inte så mycket om hennes intelligens. Hon är ett fullt normalbegåvat barn, kanske till och med lite över medel om jag får mamma-skryta.
Men hon är inget geni.  
Nivån på hennes läxor och skolarbete är så pass lågt att jag hade varit bekymrad om hon inte haft straight A's.

Lillskruttan har mest 3:or och några 4:or på sitt report card. Hon går i tvåan och där får de sifferomdömmen där 0 är sämst och 4 bäst. Hennes lärare tycker att hon är jätteduktig på att läsa, men dålig på att ljuda och stava. Och eftersom hon ljudar på svenska är det väl inte så konstigt. 

Det är också fint att vi får se min mans arbetsplats, träffa hans kollegor och förstå hans kontext. Det kommer förhoppningsvis göra det lite lättare för alla när vi är isär igen. 

Och jag har röstat i mellanårsvalet.
Dragit mitt strå. Det känns faktiskt fint. 

Kollegor emellan

En sak med på mitt jobb på dagcentret, det är att jag inte kan relatera till just nån alls. 
Igen, om nån missat det, så är det här ett deltidsjobb jag ska sluta om en månad och vill jag kan jag sluta innan dess.
Jag är där för att ha nåt att göra och tjäna lite extrapengar.
Hur man än vrider och vänder på all skit som pågår innanför väggarna på det där stället, och det är mycket, så är det aldrig och på inget sätt mig det är synd om.
Det vill jag vara väldigt tydlig med att jag förstår. 

Mina kollegor däremot. 
Mina kollegor. 

Jag ska ge er några exempel.

Namnen är såklart hittepå. Inte för att jag på något sätt tror att... men ändå.

Sharon stod och lagade lunch för nån vecka sen och en av brukarna gick precis bakom ryggen på henne och råkade peta henne mellan skulderbladen med sina nycklar.
Alltså såna stora, färgglada plastnycklar som småbarn har att dregla på.
Hursom, Sharon skrek till på ett sätt som jag tyckte kändes överdrivet. 

Hon måste ha sett att jag tänkte precis det, för hon ursäktade sig direkt och sa, typ Du vet, när mitt ex slog mig kom han alltid bakifrån, sådär plötsligt och slog första slaget rakt i ryggen. Så jag är lite spasmig när nån liksom...

Och hon sa det på ett sätt som om hon förklarat att hon var pollenallergiker eller inte tyckte så mycket om stark mat. Du vet hur det är...? Liksom.  

Några dagar senare hade hon och några av brukarna varit på Goodwill (second hand-kedja, typ Myrorna) och handlat Halloweenkostymer. Vissa brukare har egna pengar och kan köpa snacks, spel, kläder etc. oftast reglerat av deras föräldrar eller förmyndare.
Vi småpratade lite när de kom tillbaka och jag sa något i stil med, I like Goodwill but I feel like their prices are hit and miss.
Och Sharon svarade I know! I just found these brand new sneakers, tags still on, but they were 8 dollars so...

Det jag menade, var att Goodwill har en väldigt märklig och till synes slumpmässig prissättning av sina varor. Du kan tex hitta typ oanvända barnskor för $2.99 och ett par ganska slitna och ofräsha dambyxor för $18. Så man kan verkligen fynda, men mycket är onödigt dyrt.
Men Sharon hade alltså hittat ett par sprillans nya sneakers, Adidas i vuxenstorlek med lapparna kvar, för 80 spänn. Hon behöver nya skor, det syns och hon har sagt det flera gånger... men hon hade alltså inte 8 dollar över för att köpa dem.

I onsdags satt jag med en brukare på kontoret för hon (brukaren) tycker om att kopiera text, för hand, i ett skrivblock, och är betrodd att sitta i en kontorsstol man kan snurra i (kul ju!) och göra det på kontoret.
Det var fullt hus på dagcentret och en annan personal, Flora, som jag bara sett i förbifarten innan, var inringd för att täcka upp. Hon tog med sin lunchtallrik och satte sig med oss på kontoret för att äta och vi småpratade lite medan Tamara noggrant skrev av text från olika kaffemuggar i sitt block.
Flora frågade hur jag trivdes med jobbet och jag svarade lite svävande att jag uppskattade variationen i arbetet, och även att det var nära. Tar bara 10 minuter för mig att köra. (Hade 100% gått bra att cykla om det funnits cykelvägar och typ övergångsställen så att man även kunde korsa motorvägen... men nä)

Flora höll med om att det är drygt, och dyrt, att pendla. Hon letar ny lägenhet, men har inte råd med en som ligger nära och samtidigt måste hon nu lägga nästan 20 dollar om dagen på bensin.

Och så letar min pojkvän jobb här i området, han kom ut i juli, men eftersom han suttit inne i nästan 20 år det ganska svårt att få jobb... ah, du vet hur det är? babblade hon på. Hon har fem barn, en kille som suttit inne typ halva min livstid (obs inte i sträck... ut och in, fem år här, sju år där, sådär).
Men nej, jag vet inte hur det är.

Igår var Niki sjukt stressad över att hennes kille skulle slösa bort hela sin paycheck på casinot.
I hate paydays when he's off and I'm working.... I just can't be there to stop him, ya know?
Och jag försökte anlägga en min som sa Nja, inte riktigt men absolut. Mer sympati, mindre förvåning över att hon på löningsdag går runt och oroar sig för att hennes kille bränner hela sin paycheck innan hon hinner hem och stoppar honom.

Vi jobbar 8-16 utan raster. Vi täcker upp för varandra när någon måste gå på toaletten. Vi får äta av lunchen som lagas till brukarna och den får vi äta, oftast stående, när alla brukare ätit klart.
Maten är ofta hel- eller halvfabrikat och nästan aldrig vegetarisk, så jag brukar ha med en macka eller proteinbar som jag trycker i mig under förmiddagen och sedan äter jag lite av det som funkar under lunchen.
Igår en skål makaronisallad, ibland chips, ibland ris med tomatsås. Jag äter alltid nånting, även om det är äckligt, för att inte verka förmer. Som att deras mat inte duger åt mig. 

Men Sharon och Niki, som oftast är de som lagar maten, lagar alltid extra så att det blir rester i kylskåpet som de sedan äter till frukost arbetsdagen efter.

Jag har aldrig känt mig rik. Jag har ofta känt mig lite stressad över familjens ekonomi. Men jag har aldrig behövt nya skor och inte kunnat köpa ett par för 80 kronor. Jag har aldrig behövt mygla med mat på jobbet för att försäkra att jag har frukost dagen efter. Jag har aldrig behövt gå runt och stressa över att min partner ska spendera våra pengar på casinot om jag inte hinner hem och stoppar honom.
Jag har aldrig känt mig rik. Men jag har heller aldrig ens nosat på fattigdom.

Det här är en annan nivå.
Jävla krigare är dom, de här kvinnorna.
Överlevare.
Jag kan inte relatera. Men känner stor respekt.

Lite om vädret

Det började igår, på jobbet. Jag har alltid mobilen på mig under arbetsdagen på dagcentret. Vi får det, får vara tillgängliga för familjemedlemmar, skolor, etc. som kan tänkas behöva nå oss under dagen. Sen ska vi väl helst inte slöscrolla, men det förekommer såklart hel del sånt också.

Hursom, jag är tacksam att vi får ha telefonerna, att vi får kolla av dem regelbundet och svara om det ringer. 
Barnens skola skickar mail när de går in i sk Lock In status.
Det händer inte så ofta och samtidigt alldeles i helvete för ofta. 
Men det är ett helt annat inlägg.

Vädret var det ju.

Igår. Slutet på arbetsdagen. Mobilen i bakfickan, på ljudlös. 
Plötsligt börjar min, och alla andras telefoner och enheter, larma på ett sätt som jag tidigare bara hört när det är Amber Alerts.
Tornadovarning.
Sök skydd. I källare eller på bottenplan i en stadig byggnad. Undvik bilar, husvagnar och fristående garage.
Tornadon kom inte hit dock. Istället passerade den ett samhälle typ 30 minuter bort.
Har sett bilder därifrån.
Lador som ligger upp och ner, baracker som ser ut som plockepinn. 

Imorse blixtrade och åskade det utan bara helvete när jag följde barnen till skolbussen. Jag har aldrig sett blixtar i soluppgången förr. 

Sen har dagens väder bjudit på hällregn, mer åskväder, hagel stora som tumavtryck, och däremellan 20 plus och solsken. Nu kom precis en till tornadovarning.

Vädret är f-ing bananas. 
Tur att det här med global warming bara är en bluff ju....

Det sitter i ryggraden

Min äldsta dotter har, ivrigt påhejjad av sin farmor, fått ett handarbetsryck och köpt en massa garn och virknålar och stickor på seccond hand. 

Hon har både virkat och stickat förr, men det har väl gått något år sedan sist. 

Att virka är ju inte svårt, om man nu bara ska göra en lapp, halsduk, eller liknande.
Men så igår kväll ville hon sticka.

Kan du lägga upp maskor, mamma? frågade hon.
Absolut, svarade jag självsäkert.
Jag har inte stickat på vä-häldigt länge.

Satt med stickorna ena handen och garnnystanet i den andra. Försökte tänka efter. Det kom inga tankar. Letade fram en pedagogisk video på youtube som började med att en tjejröst sa Gör en löpögla..
Vad fasen är det, tänkte jag men såg att mina händer visst redan hade gjort en sådan. 
Sen visade videon en massa garn och fingrar och jag fattade ingenting. 

Kort bakgrund. Min mamma är en jävla mästare på sticka. Att storskruttan faktiskt kan sticka är sin mormors förtjänst.
Jag har visserligen själv väldigt lite erfarenhet av att sticka, men jag har ju sett det här hända typ varje dag i under hela min uppväxt.
Att lägga upp maskor borde fan sitta i min ryggrad. 

Så jag la bort youtube och kollade rakt fram istället för på mina händer. 

Och la upp 26 maskor.

Händerna visste hur man gjorde.