Senare gjorde vi det också, via kommunens tjänster för familjerådgivning. Och det var väl också helt okej, då var fokus vår relation. Men på kyrkan kände jag mig av någon anledning mer avslappnad, mer välkommen. Och det var mindre krav på prestation och resultat.
Hursom, det finns många bra familjerådgivare såklart.
Men nu vill jag gå för att jag vet redan att jag kommer behöva stöd att hantera känslorna hos två barn och mig själv när mannen reser bort i höst. I allt jag läser och lyssnar på inom ämnet står det tydligt att barn som agerar på det här sättet (utan att gå in på fler detaljer) behöver en (eller ja, säkert flera) lugn och stabil vuxen som visar att oavsett hur barnet stormar finns en här en lugn och trygg hamn.
Men nu vill jag gå för att jag vet redan att jag kommer behöva stöd att hantera känslorna hos två barn och mig själv när mannen reser bort i höst. I allt jag läser och lyssnar på inom ämnet står det tydligt att barn som agerar på det här sättet (utan att gå in på fler detaljer) behöver en (eller ja, säkert flera) lugn och stabil vuxen som visar att oavsett hur barnet stormar finns en här en lugn och trygg hamn.
Jag köper det.
Jag vill vara det.
Men jag behöver hjälp.
Jag vill vara det.
Men jag behöver hjälp.
Strategier, metoder, verktyg.
Jag vill inte känna att jag hittar på efter magkänsla och sviktande humör, jag vill ha en plan att iallafall försöka följa.
Precis som den som vill börja träna, äta hälsosamt, eller lära sig ett språk.
Jag vill ha en plan utarbetad av ett proffs att falla tillbaka på.
Jag upplever att barnen, speciellt det ena av de två, testar mig nu. Och min hobbyanalys av situationen är denna: hon tänker att
Okej, pappa ska lämna oss. Då har jag bara en förälder kvar, och hur stabil är hon? Pallar hon det här? Det här då? När går hon av? Var går hennes gräns? När har jag ingen förälder kvar?
Okej, pappa ska lämna oss. Då har jag bara en förälder kvar, och hur stabil är hon? Pallar hon det här? Det här då? När går hon av? Var går hennes gräns? När har jag ingen förälder kvar?
Lite väl drastiskt kanske, men ni fattar. Så upplever jag att barnen/barnet omedvetet resonerar. Och inget fel i det. Men det är extremt påfrestande för mig. Och det kommer med största sannolikhet bara att bli värre när han väl åker.
Och då behöver jag vara förberedd med stöd i ryggen.
Och då behöver jag vara förberedd med stöd i ryggen.
Ska ni inte gå tillsammans? frågade hon på kyrkan när jag ringde och ställde mig i kö.
Men nä.
Det ska vi inte.
Det här måste jag göra själv.
Det ska vi inte.
Det här måste jag göra själv.