Älskade Sushi

Vi pratade med barnens farföräldrar på Facetime igår. Grandma frågade hur det var med Sushi, vår katt.
Jag svarade: he is starting to act his age.
För så är det.
Han fyller 20 år i november.
I våras var han till vetrinären som gav ett långt mycket mer positivt utlåtande än jag vågat hoppas på. Gammal? ja absolut. Men i bra skick och (viktigast av allt) inga orimliga krämpor såvitt hon kunde se.

Men ibland går det fort. Det är synen. Det är hörseln. Det är höfterna. Storskruttan sa det igår när vi skulle lägga oss. Mamma, hur mår Sushi egentligen?

Han mår nog inte så bra. 

Han kom till oss när han var 15 år. För fyra, snart fem år sen. Han var gammal då. Vi visste ju att han inte skulle vara hos oss för evigt, eller ens så länge. Det var ju perfekt tänkte vi, eftersom då binder vi inte upp oss så länge och han levde redan då ett så stillsamt liv att det inte kändes som något straff att inte få gå ut hursomhelst under större delen av året. 

Men åren gick och nu har han varit en del av barnens liv typ så länge de kan minnas. Han är en familjemedlem. Han är en kelig surgubbe som älskar smör och sol och helst vill ligga i någons knä och sova bort dagarna.

Jag vill inte att han ska lida. Jag vill ha honom kvar. Jag vet inte vad vi ska göra.  

Ärrad, inte skärrad

Inget gör för tillfället ondare än att nysa.

Och det är onekligen surt att ha badförbud när det nu äntligen är badväder.

Men överlag blir det lite bättre varje dag.

Jag bytte förband idag och kan bekräfta att jag har en navel därunder. 

Hur den kommer se ut när allt är läkt återstår att se.

Det nya ärret är betydligt större än det gamla, men jag kunde inte bry mig mindre, bara det läker ihop ordentligt nu.

Operation - en berättelse om 12 timmar utan spänning

06:45

Jag kliver upp och kör 20 minuter yoga. Sista träningspasset på två veckor.

07:30

Vi kör mot Lycksele. Det regnar och jag är jättehungrig men får varken äta eller dricka. Eller jo, i en halvtimme till får jag dricka vatten, te och kaffe utan mjölk. Men kaffe utan mjölk är ju äckligt.

09:45

Vi är framme, parkerar och jag anmäler mig i receptionen. Får träffa en sköterska som säger sitt namn men jag minns det inte. Hon tar min ring och mina örhängen och lägger i en liten påse. Säger att Monica kommer snart.

10:30

Monica kommer och sätter dropp i min arm. Säger att de har en komplicerad operation före mig som drar ut på tiden. Jag stoppar dagens sommarprat i lurarna.

13:05

Vaknar till och inser att jag sovit bort sommarpratet. Det var en varm sommar i Polen, sen minns jag inget mer. Men droppet har runnit igenom och jag är akut kissnödig. Tar med mig min rullställning och ger mig ut på jakt efter en toalett. Man går inte långt i sjukhussärk, barfota och med droppåse. Monica kommer rusande och visar mig. Hon ber om ursäkt för att jag fått vänta så länge.

13:30

Kirurgen kommer. Hon har ljust hår, en namnbricka men jag minns inte hennes namn heller, och en svart tuschpenna. Hon ritar på min mage och förklarar vad hon ska göra. Säger att mycket beror på hur det ser ut därunder. Jag kan inte vara säker på att det finns en navel kvar när jag vaknar. Jag säger att det är lugnt. Hon förklarar att man ändå gärna vill ha en navel för annars finns risk att underhudsfettet på magen liksom flyter omkring. Det visste jag inte. Sen kommer narkossköterskan. Han har ingen namnbricka men pigga ögon och heter Alex.

13:45

Alex skjutsar mig i en sjukhussäng till operationssalen. Han verkar gilla sitt jobb. Han presenterar mig för två op-sköterskor. Jag minns inte deras namn. Vi pratar om löpning. Alex tycker inte heller om gels och sportdryck med koffein, kallar det ångest på tub. Det tycker jag är roligt. Han sprutar sömnmedel i min arm och sätter en syrgasmask över mitt ansikte.

16:10

Någon pratar med mig. Jag frågar om jag är med i en podd. Det är jag inte. Synd, för det hade ju som varit kul. Men jag fryser jättemycket och ber den som väckte mig om en filt, även om vi inte poddar. Hon fnissar lite och hämtar en gul filt. Tar mitt blodtryck.

16:30

Jag fryser inte längre och har fått vatten att dricka. Två olika sköterskor har kollat mitt blodtryck säkert fem gånger. Det är tal om fika och det vill jag gärna ha.

16:50

Läkaren med ljust hår och namnbricka kommer till min säng. Jag fick inget nytt nät. Hon säger att risken för ny infektion hade varit 80% med nytt nät. Utan nät är risken för nytt bråck 10-20%. Mellanrummet mellan mina magmuskler var lite större än vad hon hoppats. Å andra sidan såg muskelvävnaden fast ut, och det är tydligen positivt. Jag får smärtstillande och antibiotika och extra förband och en lista med instruktioner för hur jag ska sköta mig de närmaste veckorna. Plan för uppföljning osv. Sen får jag fika. 

17:10 

Jag måste kissa men får inte gå själv. Hon som nog kanske ändå kunnat tänka sig att podda med mig följer mig på toaletten. Sen får jag klä på mig och hon tar ut alla infarter som sitter på handryggen och i armvecken. Ett sista blodtryck. Monica kommer med min telefon och mina örhängen.

17:35

Min man har köpt en ostfralla till mig. Jag ringer mina föräldrar som har barnen. Vi kör hem.

19:30

Hemma. Jag har ont men inte värre än att det nog ska gå att sova. Jag anmäler min sjukskrivning.

Uppdatering

Saker som går bra: 

Stugkänslan. När barnen hittar på namn på korna som betar i hagen utanför knuten. När vi sover i våningssäng och badar i älven. Harmoni.

Löpningen. Peppar peppar. Men knät är ok. Höften har inte krånglat på hela säsongen. Nu ska jag bara opereras, återhämta mig, och sen ska jag fanimej komma i maratonform. 

Äktenskapet. När folk i närheten går isär, eller så är det bara en tillfällighet.. men det är harmoni där också för tillfället.

Saker som går mindre bra:

Jobbet. Jag har ju semester men kan fan inte släppa det. Det är som att sista veckan fick mig att tappa fotfästet, ifrågasätta allt. Vad är det jag ska göra egentligen?

Vädret. Jag är absolut ingen klimatförnekare. Men det är… så synd att vi inte kan få 10 grader av Spanien just nu. 16 grader och regn är.. sådär va?

Ändå kul

Eftersom vi har en stor femrummare och våra två barn har varsitt sovrum, så sover de tillsammans i gästrummet. 

Ja inte när jag var borta såklart, då sov de i stora sängen med pappa.
Och jag har inget emot att de sover tillsammans, om de tycker att det är mysigt så be my guest. Men be inte my guest i gästrummet tack.
För det som hänt är lite att storskruttan nu tagit både sitt eget och gästrummt i beslag och strör sockar, träningskläder, baddräkter, godispapper lite överallt. 

Och lillskruttan har samtidigt tjatat om en loftsäng länge. Hon har en loftsäng, men en såndär halvhög en, och hon vill ha en hög, som det ryms ett skrivbord under. 

Min man hittade en loftsäng på marketplace. En hög. Vi for och hämtade. Igår kväll hade vi möbler fulla vardagsrummet, en loftsäng halvt i ihopskruvad i lillskruttans rum, själv låg hon på golvet och snyftade av rädsla för att den höga loftsängen kanske ändå var för hög. 
Det saknades naturligtvis några skruvar så vi kunde inte heller helt få ihop den.

Jag har hela tiden varit ganska opepp på hög loftsäng pga jobbigt att bädda och misstänkte även att barnet kanske inte skulle vilja klättra halvvägs till himlen ändå.
Men.
Det jag otippad nog vill komma till är detta:

Jag sa inte: jag fattade ju att hon inte skulle vilja ha en så hög säng!
Jag sa inte heller: har du nånsin, ever, köpt något på market place som hade alla skruvar med i påsen?

Istället tittade jag på min man.
Han stod mitt i sängskelettet och skrattade.
Först skruvade han ihop stommen upp och ner, alltså för att det var enklare att skruva då, och sedan tänkte han bara vända på sängen. Men det gick såklart inte pga sängen är ju hög.
Har jag inte sagt det tjugofem gånger redan liksom?
Sängen är hög, då kan man inte vända den uppochner inomhus för taket är ju i vägen.

Så han fick skruva isär den igen. 

Men inte förrän vi ändå provat, men jättefula svarta märken på det vita innertaket som följd.
Ändå skrattade han.
Och då skrattade jag också.

Eller därför. Och vem är jag att gnälla, när han kan skratta åt det. Ibland, okej ganska ofta, vänder jag ut och in på vår relation och ifrågasätter allt och inget. 

Men en av de saker jag verkligen, verkligen älskar med min man är detta: han kan skratta åt sig själv och vi kan skratta tillsammans. 

P.S han skurade taket sen, och fläckarna gick bort

Hemma

Tillbaka på hemmaplan efter fem nätter på hotell. 

Då var man kär i Norrköping då. 

Jeezus vilken mysig stad.

Inte lika kär i SJ.

Iallafall.

Nu är vi hamstervakter.

En kompis till storskruttan är borta några dagar och vi har lovat hålla gnagaren vid liv.

Därför får den bo kvar hemma hos sig medan vi går dit en gång om dagen och ser till den.

Lillskruttan tror verkligen inte att vår snälla katt skulle kunna äta en hamster.

Jag tror verkligen inte att vi ska chansa.

Puss och kram

För herregud när jag ser överskrifterna på senaste inläggen.
Allt är inte skit.
Solen skiner i Norrköping. Jag har en jättefin omlottkjol som det hade varit synd och skam att ta med hem oanvänd.
Igår när jag kom tillbaka från Stockholm stack jag ut och sprang en mil. Sen tog jag datorn till Bishops Arms och åt middag ensam medan jag spaltade upp allt som grämde mig efter dagens långa möte.
Nu har jag mailat min arbetsledare och bett om ett möte innan jag går på semester där vi tillsammans kan reflektera över hur både jag, och hon, tyckte att det gick. Det hann vi inte igår eftersom hon reste åt ett annat håll. 
Idag ska jag försöka hålla huvudet lika kallt som bubblet jag ser fram emot att dricka på konferensmiddagen ikväll. 

Som lillskruttan avslutar våra Facetimesamtal: puss puss kram kram love you love you bye bye!