Prinsessor med paddor

Storskruttan fick en egen padda i julklapp. Eller nä, det är en Amazon Fire 7, en läsplatta med sämre prestanda, minne och användarvänlighet än en riktig iPad.

Men sprollar.

Nu har dom varsin bärbar skärm.

And it’s all that I thought it would be.

Jag har skrivit om skärmtid förut.

Det är inte alltid jättelätt att navigera, men just nu skulle jag säga att det inte är speciellt svårt, för oss, heller.

Om barnen själva får välja ser de på youtube och då gärna klipp på tweens som skrikpratar i falsett medan de leker med Barbiedockor eller liknande.

Men välja själva får de bara göra någon timme på helgen. Övrig skärmtid är SVT Barn, Khan Academy Kids, en app där man övar på klockan, elevspel.se eller liknande Pollylino (böcker).

Och det bästa (fattar att det är övergående så njuter till fullo) är att de alltid frågar om de får ta paddan och frågar vad de får göra/kolla på.

Vilket ju gör att jag känner att jag har både kontroll och auktoritet i frågan. Kan säga nej. Kan säga ja. Kan säga ja om du plockar upp på ditt rum och borstar tänderna först.

Skärmtid ftw med andra ord.

Att skälla på chefen

Igår hade jag ett möte med min chef där jag för första gången gav honom negativ kritik. Det handlade om hans ledarskap, och bristen på densamma, under de intensiva veckor i höstas då han var på semester medan vi andra jobbade häcken av oss med en ansökan.

Han tog det bra. Det får man verkligen säga. 

Förklarade vissa aspekter jag inte tänkt på eller varit medveten om. 
Men försökte inte försvara sig.

Lyssnade.

Tog mina synpunkter på allvar. 

Mot slutet av möten fick jag en impuls att knacka pennan i bordet och säga Så, men då säger vi så då. Då skärper du dig i fortsätningen och så behöver jag inte byta jobb. Det blir väl bra?
Men gjorde det inte. 

Dock hade han nog kunnat ta det med. 

Vi har det bra

Så sa jag till mamma när hon precis frågade hur vi hade det.
Vi har det bra. 
Inte världsbäst, men bra. 

Jag vet att jag innan jul och avresa beklagade mig över att vi skulle återförenas som familj inför släkt och under julstök och allt det där. Men det blev bra. Och det som är bra nu, det är att trots att mannen inte varit i Sverige på ett halvår, så sågs vi ju liksom ändå alldelens nyss.
Vi har redan hunnit vänja ihop oss vid varandra igen. 

Och nej han älskar fortfarande inte staden och ja han söker fortfarande jobb både här och där. 
Men det stressar mig inte alls på samma sätt som det gjorde förr. 
Jag har inget ansvar för hans karriär, och lägger mig inte i vad han söker och drömmer om. Om tankar och drömmar vill bli verklighet, då får vi ta ett snack.
Men vi korsar den bron först då liksom. 

Tummen upp

Sen allt went down med Belgaren så är ju numera min chef kontaktperson istället för mig. Men ju mer allt trappas upp inför övningen i Maj, dessto mer kommunikation behövs i alla riktningar och det är inte hållbart att alla mail ska gå genom endast en person, speciellt inte en chef som sällan är på kontoret och sällan får färre än 50 mail om dagen.  

Så igår skrev jag ett mail till detta labila åskmoln till man, läste igenom det flera gånger för att dubbel- och trippelkolla att inget kunde misstolkas eller landa fel.

Skickade.

Fick en tumme upp till svar.
Inget mer.
Får väl vara nöjd med det. 

Anade väl redan då, före jul när min chef gick in som ny kontaktperson, att det egentligen inte var en bra idé. Förmodligen den minst dåliga. Men det blir väldigt ineffektitvt om allt ska gå via honom.
Kanske kan vi rucka lite på det nu.
En tumme upp är en tumme i rätt riktning. 

Prata med sina barn

På tal om förslaget att jag pratar med mitt barn. Och nej, det är naturligtvis inget dumt förslag. Och naturligtvis var/är jag inte ute efter att utdela straff utan varning eller förklaring. 

Men något som jag märkt att mina barn gillar (läs: facking älskart) är när jag berättar saker för dem som om de vore mina jämlika.
Låter knäppt?
Liksom varför skulle jag inte alltid göra det?           
Men såhär, jag berättar något för dem som är liksom på gränsen för vad jag annars brukar prata med dem om (typ ofarligt tjafs på jobbet eller något som hänt under dagen) och inte alls intressant för dem egentligen. Och så använder jag inte en förklarande mammaton som antyder att allt är frid och fröjd och kommer för alltid förbli fredligt och fröjdigt. Istället överdriver jag en kompiston och kryddar med asså kan ni fatta? och men asså, huuuuur knäppt?
Och kidsen kan inte få nog av detta. 

Jag har några historier jag berättat på detta sätt, och senast igår fick de en ny då jag råkade slå på varningsblinkers på bilen och sen inte lyckades få av dem och gjorde en knasrolig historia av händelsen. De vill höra samma sak om och om igen. 
Mamma, säg så igen! Säg sådär när du skulle ringa morfar och han skulle tycka att du inte kunde nåt om bilar!

Vet inte vad detta säger om nånting. Kanske gillar de känslan av att för ett ögonblick få lite insyn i hur det känns att vara vuxen (lyssna på oviktiga historier stup i kvarten?)
Att det är en trygg rollek där jag för en stund inte är deras mamma utan snarare deras kompis?
Vet ej.

Men dom älskar det iallafall. 

Förslag på straff?

Storskruttan har kommit för sent in från rasten två dagar i rad nu.
Får uppdateringar via Skola24.
En kvart igår.
Tjugo minuter idag.
Det är inte hela världen, det är det inte.
Men inte helt okej heller.
Förslag på lämpliga repressalier mottages tacksamt. 

Lördag morgon

Kom hem sent torsdag och hade lillskruttan i sängen redan innan jag ens försökt somna själv. Sen sov vi tillsammans mellan ca 23-01 då hon vaknade och ville kramas, prata, lyssna på sagor, etc. Någonstans runt 03:30 somnade vi till slut och sen kom storskruttan och hälsade mig välkommen hem 05:18. 

Det var den natten. 

Igår kväll somnade båda barnen i soffan framför 101 Dalmatiner och jag var i säng 20:30. Så att vi klev upp 05:30 imorse, det gör inget.
Fick en massa timmar sammanhängande sömn och känner mig som en reparerad människa. 

Sånär som på höger ljumske, den värker så förbannat. 
Enligt doktor Google är det mest troligt en överansträngd muskel i låret eller prostatan som krånglar. Hoppas på det förra.
Jag och min cardio-kollega sprang 11 km betongtrottoar i Barcelona och behinnorna vittnade redan under passet om att det var en halvbra idé.
Men å andra sidan sprang vi till stranden och fick se solen resa sig ur havet.
Det var vackert.
Och det kan lite krångel med prostatan få vara värt. 

På väg hem

Precis som vanligt har vi nästan ingen tid alls att faktiskt se staden vi befinner oss i. Hade så gärna velat se katedralen men den stänger kl 18 och då är vi aldrig klara. 
Många i projektet anländer tidigt eller reser hem lite senare från såna här möten för att hinna turista också, men som förälder finns sällan utrymme för det.

Men jag ska inte klaga. Har ätit världens godaste paella, druckit starkt kaffe och sprudlande cava, sett medelhavet från Barcelonas strand, och sovit ensam i rena lakan medan min mamma skött mina jetlaggade barn. 

Det ska hon få en spadag för, by the way. 

Alf, Bob & Dufus

Sitter i en hotellreception i centrala Stockholm. Äter ovenight oats som smakar mycket kanel och mycket nyttigt och väntar på kaffe. Efter resa och tidsomställning så har jag inte druckit kaffe sen lördagmorgon, och ligger alltså galet efter i kaffekonsumption. 

Eller är sjukt kaffesugen, kan man också säga. 

Har den där zombiesega känslan i kroppen och dimma i huvudet som för mig är detsamma som jetlag. Låg vaken mellan 2 och 4:30 nånting i natt och lyssnade på podd medan tankarna vandrade. Har en återkommande tankelek som jag brukar ägna mig åt när sömnen inte vill infinna sig och jag vill undvika att fastna i mer seriösa grubblerier. Jag brukar i alfabetisk ordning försöka komma på bra namn till en hund, katt, son eller annat tillskott till familjen som jag inte har några som helst ambitioner om att faktiskt skaffa. 

Här är hundnamnen från nattens timmar

Alf
Bob
Caesar
Dufus
Fox
Gary
Hebbe

Älskar namnet Bob lite. Det kanske måste bli nästa katt.

Det finns svenskt kaffe på hotellet, jorå, och det kommer säkert vara starkt och gott. Nybryggt iallafall. Men när jag påpekade för tjejen i repan att det var slut i pumptermosen fick jag bara en trött blick till svar, varpå hon drog termosen åt sig med en djup suck. 

I USA hade jag fått ett kvittrande I'm so sorry ma'am, we'll get that right out! och sen blaskigt kaffe. 

Man kan inte få allt.

Idag flyger jag till Spanien.
Där lär dom ju också ha bra kaffe. 

Och nu är lovet slut. 

Snipp snipp - och snart är lovet slut

Sista dagarna före avresa nu. Det är samma visa varje gång. Det spelar ingen roll var man är och vart man ska, de sista dagarna kryper alla möjliga och omöjliga bekanta fram ur vrårna och kommer på att man måste hinna ses innan vi åker.
När man helst vill tvätta och förbereda avfärd så haglar inbjudningarna. 
Det är som det är. Vi har bjudit alla till pizzakväll imorgon. Passar det inte så too bad, det är det som bjuds. 

Storskruttan vill inte åka hem och undrar varför vi inte bara kan bo här för?
Såklart svårt för svenska vardagen att trumfa amerikanska lov-och helglivet. 

Vi har haft en väldigt fin, knapp månad här. Spenderat fler dagar i slalombacken än någon annanstans. Bägge barnen har blivit jätteduktiga. Den stora åker svarta backar med full kontroll och den lilla plogar, svänger och stannar med all precision man kan begära av en fyraåring. 

Idag är barnen i Spokane med farmor, farfar och kusin och går på Science Center och roar sig. Jag jobbar i väntan på att skjutsa min man till sjukhuset där han ska göra en vasektomi. Det är billigare att göra det privat här än att göra det privat i Sverige och efter en massa turer fram och tillbaka med vården i Västerbotten bestämde han sig för att det var enklare att bara pröjsa och göra det här.  
Mitt intryck är att det är betydligt vanligare med vasektomier här än i Sverige, nästan alla familjefäder vi känner här är snippade (haha) och åsikterna om hur det är och hur lång återhämtningstiden är skiljer sig precis så mycket som när kvinnor pratar förlossningar. Vissa var på benen dagen efter, andra låg minst en vecka. 

Så vi får väl se.  

God morgon

Ni vet när man vaknar en morgon efter en kväll och först inte minns att man är arg, men sen kommer man ihåg det. Och så minns man varför och tänker att tja... det var väl kanske inte så mycket att bli så väldigt upprörd över men samtidigt är skavet kvar och man kan inte låtsas som ingenting och måste liksom bestämma sig för hur arg man ska vara idag.

Så är det nu. 

Vi var hemma hos bekanta igårkväll. 

Paret med hundvalpen som vi sprang på som hastigast före jul, där han är supertrevlig och vettig och hon är en hemskolande anti-vaxxare, tror jag nämnt dem innan? Hursom. 
Det är jättesvårt att planera något med dem. 
Trots att hon verkar göra väldigt lite förutom att posta rasistiska och patriotiska inlägg på Instagram så är de liksom alltid nånstans mellan upptagna och oförmögna att ta sig för saker. Så när det faktiskt klaffade att käka pizza tillsammans och låta barnen hänga var det bara att nappa. 

Och det var så typiskt Idaho. Vi åt, sen gick männen över till grannen som stod och brände skräp på tomten (män i Idaho älskar älskar älskar att stå i grupp och dricka öl utomhus framför en eld) medan kvinnorna röjde i köket och såg efter ungarna. 
När lillskruttan var så trött och less att hon höll på att somna med valpen i hundkorgen gick jag över och hojtade till min man att det var dags att röra på sig. Och han kunde inte låta bli att göra den där Åh frugan tjatar så jag måste väl.... gesten, minen, de ursäktande grymtljuden. 

Och då hade jag redan spenderat två timmar med en kvinna jag har så extremt lite gemensamt med att jag hade noll tålamod för sån skit. 
Barnen var som trötta pölar som han ensam fick ta hand om och få isäng. 
Jag somnade sur. 
Och nu måste jag som sagt fundera på om jag fortfarande ska vara det. 
Men tror inte det faktiskt.
  

Ut sa Knut

Snipp snapp snut idag åkte julen ut. 

Medan jag var ute en sväng tog svärmor och barnen ned alla dekorationer och hivade ut granen. Den låg naken på uppfarten när jag kom hem.

Så tacksam över det, för är det något jag tycker är orimligt jobbigt så är det att plocka bort pynt och städa undan julen. Speciellt granen. 

Det har alltid varit så. Minns att det var ledsamt redan som barn. Jag liksom gruvade mig för tjugondag Knut medan jag adventspyntade. 

När det väl är gjort är det ingen fara. Det är just att klä av granen och plocka ner ljusstakarna som är jobbigt.

Vet inte varför.

Jag är inte speciellt nostalgisk när det kommer till annat. Barnens små kläder, grejer de skapat, eller minnessaker från semestrar, bröllop, osv. 

Slänger, säljer eller donerar.

Sparade bara min brudklänning för att svärmor insisterade. Vet inte ens var den är (vet dock att hon vet)

Men julgranen. Då blir jag blödig.

Varje gång.