Prata med sina barn

På tal om förslaget att jag pratar med mitt barn. Och nej, det är naturligtvis inget dumt förslag. Och naturligtvis var/är jag inte ute efter att utdela straff utan varning eller förklaring. 

Men något som jag märkt att mina barn gillar (läs: facking älskart) är när jag berättar saker för dem som om de vore mina jämlika.
Låter knäppt?
Liksom varför skulle jag inte alltid göra det?           
Men såhär, jag berättar något för dem som är liksom på gränsen för vad jag annars brukar prata med dem om (typ ofarligt tjafs på jobbet eller något som hänt under dagen) och inte alls intressant för dem egentligen. Och så använder jag inte en förklarande mammaton som antyder att allt är frid och fröjd och kommer för alltid förbli fredligt och fröjdigt. Istället överdriver jag en kompiston och kryddar med asså kan ni fatta? och men asså, huuuuur knäppt?
Och kidsen kan inte få nog av detta. 

Jag har några historier jag berättat på detta sätt, och senast igår fick de en ny då jag råkade slå på varningsblinkers på bilen och sen inte lyckades få av dem och gjorde en knasrolig historia av händelsen. De vill höra samma sak om och om igen. 
Mamma, säg så igen! Säg sådär när du skulle ringa morfar och han skulle tycka att du inte kunde nåt om bilar!

Vet inte vad detta säger om nånting. Kanske gillar de känslan av att för ett ögonblick få lite insyn i hur det känns att vara vuxen (lyssna på oviktiga historier stup i kvarten?)
Att det är en trygg rollek där jag för en stund inte är deras mamma utan snarare deras kompis?
Vet ej.

Men dom älskar det iallafall.