Thursday 30 December 2021

2022 då?

Nytt år. Livet fortgår.

Idag blir mitt första och största barn sex år. Hon är nöjd med sin dag, och då är jag det med.

2021 var ett prövningarnas år. Jag var ensamstående mamma mer än halva året. 

Jag satt i karantän själv med två små barn och en arm. 

Jag reste över jorden, också det ensam med barnen. 

Bröt handleden på alla sätt som ens är möjligt. Mosade, som kirurgen sa.

Rehabbade som fan och har efter fem månader nästan samma rörlighet och styrka i högerhanden som innan brottet. Värken är en annan fråga men den blir också långsamt bättre.

Det var även året jag blev biträdande föreståndare. 

Då jag både såg väggen och möjligheterna med mitt jobb. 

Det var året då jag var mer less än rädd för virus.

2022 träder in med låga förväntningar och alla möjligheter att imponera. 

Jag hoppas på lugn och lycka. 

Hälsa och helande. 

Ro, men också riktning.

Jag önskar er ett gott nytt år.

Wednesday 29 December 2021

Närmar sig nyår

Det gör det på riktigt. Men i boken jag läser är det fortfarande augusti och jag har kommit drygt halvvägs. Till saken hör att på baksidan står att en av huvudpersonerna tragiskt omkommer i en olycka på nyårsafton.
Känns lite onödigt att upplysa läsaren om det när det uppenbarligen inte direkt är det första som sker.
Jaja.
Idag har jag inget annat att klaga på. 
Det är ju bra.

Tuesday 21 December 2021

En tisdag som känns som måndag. I november.

På tal om egentid. Det är så många som frågar mig det nu, om jag ska hitta på en massa roliga saker, ensam och med vänner, nu när jag kan. När han kan vara hemma med barnen.

Jag förstår frågan. Men nä.
Det ska jag nog inte.
Inte mer än vad jag skulle ha gjort om han aldrig varit borta. Jag känner ungefär likadant inför uppstyrd egentid som inför min kommande födelsedag. Att ja alltså, visst vore det väl trevligt, men jag orkar inte planera och jag vill absolut inte att någon annan ska planera heller för då blir det bara påtvingat och jobbigt och jag vet inte kan jag inte bara få vara ifred.
Typ.

Och om jag ska uttrycka mig mer kortfattat: jag bryr mig inte.

Jag skiter i min födelsedag och jag skiter i middagar med vänner och vin. För det är en krydda som jag skulle kunna glädja mig åt om det fanns en vardag jag slapp tänka på.  Precis som julgranskulor blir värdelösa utan gran. En god sås utan pasta. Smör utan bröd. Ni fattar. Det finns ingen bas.

Att planera flykter från vardagen när vardagen är trasig, upp och ner, allt annat än just vardag, känns bara… ointressant.
Meningslöst.

Gud vilket deppigt inlägg.
Jag ser det själv.

Monday 20 December 2021

Han

Han frågade: om jag for, skulle du låta mig ha barnen halva tiden då?
Jag svarade: Nej. Det skulle jag inte. 

För det skulle jag inte. Jag kan tänka mig att offra en hel del. Men inte det. När folk pratar om pappaveckor och halvtid med barnen känner jag noll längtan. Jag kan inte tänka mig att inte ha barnen på heltid. 

 

Sen fattar jag att det såklart ofta är den minst dåliga lösningen. Men jag tycker inte att vi är där. Det måste finnas andra lösningar. Jag tror att han tror det också. Vi är lika duktiga på att kasta hårda ord.

 

Det har inte gått en vecka men vi har redan kört rakt ner i samma hjulspår. Det var egentligen inte oväntat. Det är kanske också lika bra. Det är som det är. 

Kanske blir det bättre.

Kanske inte.

Friday 17 December 2021

Corona upp i halsen

Varje kväll har jag en släng av corona. Den kommer i tid med att jag ser nyheterna, då börjar det bränna i bihålorna och svida i svalget. Ju mer smittan ökar i världen, och framför allt Europa och Sverige, dessto starkare blir mina symptom. Sen går jag och lägger mig och tänker att jag måste testa mig imorgon. 
På morgonen vaknar jag frisk utan tanke på symptom. 
Tills jag läser nyheterna igen. 

Jag är så less på detta.
Och jag vet att alla är det.
Och jag jobbar inte inom sjukvården och jag har ett jobb som är svinlätt att sköta hemifrån och bor i ett land med vab och skyddsnät i flera lager och bla bla bla. Vet att jag inte har rätt att gnälla. 

Men jag är så less. Matt, är ett ord jag sällan använder men som känns lämpligt nu. 
Det går knappt ta till sig mer. 

Skräckscenarion, chocksiffror, dödskurvor.
Smitta som rusar, skenar, drar fram. 

Enough. Som att dom har ropat Vargen kommer! i två år nu. Och det har kommit vargar, det har det ju. Och vi lever med dem. Så det spelar liksom ingen roll om dom ropar längre, eller vad dom ropar. Jag orkar inte ta till mig mer, men kan inte heller låta bli. 

Thursday 16 December 2021

En sämre dag

Jag hade en skitdag igår. Med infliken att alla problem såklart är i-landsproblem osv. Men man har det som man har det. Det går inte alltid glädjas sig helt glad över pastan på bordet, taket över huvudet och kläderna på kroppen. 

Mannen tog två pcr-test tisdag morgon, ett sånt där direkttest man köper på apotek och ett som ska skickas in till analys på Regionen. Då snabbtestet var negativt skickade jag barnen till skolan. Som jag tolkar rekomendationerna var det helt okej att göra så. 
Innan jag ens hunnit hem från lämning hade den enda pedagog jag har så otroligt svårt för, redan ringt från förskolan.
Först undrade hon om mannens covid-status. Jag ska precis som det var. Hon sa hmmm, ja alltså..... hon ville dubbelkolla med sin chef om barnet verkligen fick vara på skolan. 
Jag sa okej och la på.  
En minut senare ringde hon upp igen.
"Är din man ledig nu? För om han är ledig ska ju barnet inte vara på förskolan!" 
Då fick jag dra ett djupt andetag.
Sen förklarade jag bestämt, inte vänligt, att nej han är inte ledig. Han har dels en massa uppsattser att rätta och betyg att sätta och dels är han fortfarande heltidsstudent vid Göteborgs Universitet, även om det arbetet hamnat en hel del på efterkälken.
Men, och här darrade jag ordenligt på rösten (jag gråter när jag blir arg) jag förstår inte varför jag ställs till svars för det? 
Jag frågade. 
Och hon svarade att det är ju mycket lättare att ta det på svenska.
Jag frågade hur de gör med föräldrar där ingen pratar svenska. 
"Jamen då försöker vi ju såklart kommunicera på engelska!"
Då förstår jag inte varför ni inte kan kommunicera även med min man på engelska, sa jag. Det blir så jävla fel för oss och jobbigt för mig att allt ska gå via mig. Det känns som att ni håller mig ansvarig för hans schema, hans beslut och hans planering. Och det här är långt ifrån första gången, det har alltid varit så här. Han få glada vinkningar och hälsningar. Jag får alla kom-ihåg, och du-måste-ta-hem-och-tvätta, och ihuvudtaget allt som andas ansvar. 
Det är så jävla fel och orättvist. 
Jag la på och grät ut en skvätt ilska. 

Sen bråkade jag och min man om pengar en lång stund. 

Och sen kom inte svaret på mannen officiella pcr-test förrän sent igår kväll (negativt) så jag var dessutom tvungen att missa kontorets julbord på officersmässen, vilket jag verkligen sett fram emot. Jag hade kanske kunnat gå ändå. Men jag var så inställd på att svaret skulle komma i god tid innan att jag inte gjorde någon Plan B (typ ringa 1177 och fråga vad som gällde) innan det var för sent. Har en kollega som jag vet skulle ge mig så jävla mycket skit om jag inte hade på fötterna från Mr. Tegnell själv att jag bara kände att det inte var värt det.

Så ja, det var skit. Men jag kunde iallafall lämna barnen hemma med sin far och ge mig ut på en promenad själv i kvällen. Det var det lilla iallafall. 

Tuesday 14 December 2021

Hur var er morgon då?

Mannen är hemma. Anlände sent igår kväll. Tog en dusch och gnällde över att han frös. Mm, you're not in Costa Rica anymore, liksom. Det är kallt här. Get used to it. 
Världens mysigaste och kaosigaste morgon. 
Frukostmat, presenter, tesktkit och chokladkalendrar.

Ät din macka.
Spotta i koppen
Nej, inte du, du ska inte spotta!
I halsen...
Kasta inte osten på golvet sådär..
Det är lucka 14
Har du haft den i näsan också?
Inte du, du ska inte stoppa något i näsan...
Jo, den ska i näsan sen.
Inte du! stoppa inte pennan i näsan!

Monday 13 December 2021

PNM bjuder på vardagskomik

Som ingen och ändå alla kan relatera till.

Såhär: Hon var på BVC med deras minsta skrutt, samt mellanbarnet som ju har begränsat antal timmar på förskola pga syskon hemma. Deras sköterska på BVC är från Finland (aka det förlovade landet) och PNM pratar därför finska med henne.
Deras minsta lilla, kardborren, har en hel del hälsoproblem. Detaljerna spelar mindre roll, alla fattar att det är hemskt, påfrestande, på alla sätt jobbigt att ha ett ofriskt barn.
Och det blir naturligtvis inte lättare när man måste kommunicera med vården på antingen sitt tredje eller femte språk.
Polska negmamman har ju alltså polska som modersmål och det är det hon pratar med barnen. Sen har hon ryska som typ andraspråk. Pratar engelska med sin man och vänner som inte är obekväma med det. Hon pratar flytande finska efter sina 7 ljuvliga år i det felfria landet. Och hennes svenska är verkligen inte dålig.
Det är helt klart imponerande med andra ord.

Så hade hon alltså suttit där på BVC och pratat om bäbisens hälsa på finska då hennes större barn frågar henne något på polska samtidigt som en annan vitrock knackar på dörren och säger några ord till sin kollega, på svenska.
Då får PNM en språklig kortslutning.
Hon lider av sömnbrist, resfeber (de ska till Kanada över jullovet), oro över bäbisen, och glömmer plötsligt alla sina språk.
En lång stund är hon tyst. Sen säger hon något i stil med ”ursäkta mig men jag är nog lite trött" och förklarar att de får höras vidare på telefon när provsvaren kommit, meddelar vilken dag de lämnar stan osv.
Sen reser hon sig och går.


Först ute på trottoaren inser hon att hon sagt allt det där sista på ryska. 

Friday 10 December 2021

Fredag

I veckan fick vi veta att mannen inte får kontrakt för vårterminen. Covidrestriktioner och för lågt antal inresande studenter krävde en smalare fakultet och först in, först ut osv. 
Han blev såklart besviken, och jag fattar det. 
Men nu när det fått landa lite känns det positivt att få vara familj igen. 

Jag har bokat en gympasal för storskruttans 6-årskalas. Förra året fick hon ha ett pyttelitet kalas. I år hade jag tänkt att hon skulle få bjuda vitt och brett. Nu blir det ändå inte så eftersom vi återigen ska ha krampaus och hålla avstånd. Men några fler än i fjol iallafall. Och kul att få springa och härja i gympasal, med noll hänsyn till grannar under. Tänker jag. 

Jag ser fram emot jullov och har på riktigt tänkt ha det också.
Inget kolla mailen.
Inga infall av "jamen jag jobbar bara undan det där, det går snabbt, så är det gjort sen!"
Nein. Nichts. Nada. 

Ledig. Snart. 

Monday 6 December 2021

Hej från Vabbträsk

Vabbelivabb... Jag gillar det inte. Alltså ingen gillar väl att se sina barna sjuka, såklart. Men jag menar att jag inte heller är den som slänger upp fötterna på soffbordet, sträcker sig efter fjärrkontrollen och ser fram emot lugna dagar hemma. 

För det blir inga lugna dagar hemma. För att jag får panik av att inte få/kunna gå ut. Och för att ingen gör mitt jobb åt mig när jag är hemma, så det går inte att helt koppla bort.

Men jag ska inte klaga (bara lite). Lillskruttan hade alltså ryggen full med prickar när hon kom hem från förskolan i torsdags. Det var ingen skräll. Jag har fått meddelanden om att det går vattkoppor på förskolan i säkert två veckors tid nu. Hennes bästa kompis har varit "hemma för hon har pjickar" så, ja. Det hade man kunnat räkna ut. Första natten sov hon väldigt oroligt och det kliade såklart. Fredag hade hon halvhög feber och var hänging och gnällig. Sov dåligt igen. Sen i lördags kväll är hon i stort sett sig själv igen och prickarna börjar se skorpiga ut.
Så jag törs nog tro att det värsta är över. 

Storskruttan har hittills klarat sig och jag blir förvånad om hon får prickar. Hon är halvvaccinerad mot vattkoppor (fick första sprutan i USA innan vi flyttade) och hade typ tre prickar på ena benet i samband med att hennes kusin hade det för typ tre år sen. 

Vi har ändå haft en helt okej helg.
Lyckats fördriva den.
Såna som säger Carpe Diem och Lev varje dag som om det vore den sista och sån skit har uppenbarligen inte vabbat så mycket.
Vi har varit ute och lekt litegrann.
Bakat. Pysslat. Sorterat bägge barnens garderober.
Och såklart sett en massa tv också.
Men jag måste ha projekt. Någon slags plan för dagen. Annars blir jag knäpp.

Friday 3 December 2021

Beeeep the beeeeep outta that beeeep

BK och när jag bodde i staterna så tyckte jag det var störtlöjligt som de höll på och piiiiip-ade bort svärord och sånt från låtar och program på radio och TV. Jaba ”meh herreguuud hur pryd får man vara liksom?”

Nu, när storskruttan, som för övrigt verkar ha kommit tillrätta i sin nya roll som elev i förskoleklass och trivs mycket bättre än de där jobbiga veckorna i början av terminen, på sistonde blivit väldigt dans- och musikintresserad…. så har jag så smått börjat tänka om.  

Tidigare har det inte stört mig nämnvärt när svenska kids springer runt och sjunger F this och F that, you mother F-er. Men nu är det dels mitt eget barn, och så förstår hon ju vad hon sjunger också. Och det hon inte förstår frågar hon om.
Mamma vad betyder F..k?
Vad betyder Hella?
Pussy vet hon ju betyder kissekatt så det är ju lugnt… än.
Och jag vägrar vara morsan som ringer fritids och ber dem censurera sitt musikval. Så jag förklarar så ärligt och kortfattat jag kan. 

Och tänker samtidigt, kan de inte bara piiiiiiipa bort skiten?

Thursday 2 December 2021

Och vattkoppor i den andra

Imorse hade jag schemalagt tidig lämning vilket innebär att barnen äter frukost på fritids respektive förskola. På förskolan serveras frukosten 7:30 vilket är rimligt och förra terminen när bägge barnen gick där åt de också frukost hemma väldigt sällan. 
På fritids är det frukost klockan 7:00 vilket är snudd på orimligt, och därför äter barnen numer oftast frukost hemma. Men båda gillar att äta frulle med kompisarna och en av fördelarna med detta upplägg är att man vet att barnen ska gå direkt in på morgonen och behöver alltså inte klä dem för utelek.
Läs: fleecebyxorna kan få åka ryggsäck.

Vi hade en mycket bättre morgon. Chokladen fick smälta i deras små munnar medan jag packade ner de varmaste kläderna och bara bad dem ta på de nödvändigaste. 

Sen hämtade jag hem dem, tog av lillskruttan tröjan och insåg att vi har blivit med vattkoppor.
Häpp häpp. 

Wednesday 1 December 2021

Skit i första luckan

Det är inte rimligt att det ska ta 20 minuter att få på en treåring ett par fleecebyxor. Men det gör det. Varenda jävla morgon. Det är -16 ute så det är inte förhandlingsbart heller. 
Det tar så otroligt mycket energi. Från oss båda.

Tacka f-ing corona för att det i nuläget är ytterst oklart om mannen får förlängt kontrakt. Utan studenter inget behov av lärare liksom. Och med nya reserestriktioner som ploppar upp dagligen, så. Han blev kontaktat av ledningen igår som sa att han var överst på deras önskelista av adjunkter de vill erbjuda fast anställning. Men i nuläget kunde tyvärr inte erbjuda något förrän de hade siffror på antalet sökande studenter. Han är orolig. Jag fattar det. 

Min morgon var kantad av besvikelse och frustration. Chokladen i första luckan en ytterst tillfällig distraktion. 

Om en klänning. Och ett äpple som föll rakt ned.

Vi skojar ofta om att min man föddes i fel årtionde. Han älskar, och har alltid älskat, allt som har med 70-talet att göra vad gäller kläder...