Hej från Vabbträsk

Vabbelivabb... Jag gillar det inte. Alltså ingen gillar väl att se sina barna sjuka, såklart. Men jag menar att jag inte heller är den som slänger upp fötterna på soffbordet, sträcker sig efter fjärrkontrollen och ser fram emot lugna dagar hemma. 

För det blir inga lugna dagar hemma. För att jag får panik av att inte få/kunna gå ut. Och för att ingen gör mitt jobb åt mig när jag är hemma, så det går inte att helt koppla bort.

Men jag ska inte klaga (bara lite). Lillskruttan hade alltså ryggen full med prickar när hon kom hem från förskolan i torsdags. Det var ingen skräll. Jag har fått meddelanden om att det går vattkoppor på förskolan i säkert två veckors tid nu. Hennes bästa kompis har varit "hemma för hon har pjickar" så, ja. Det hade man kunnat räkna ut. Första natten sov hon väldigt oroligt och det kliade såklart. Fredag hade hon halvhög feber och var hänging och gnällig. Sov dåligt igen. Sen i lördags kväll är hon i stort sett sig själv igen och prickarna börjar se skorpiga ut.
Så jag törs nog tro att det värsta är över. 

Storskruttan har hittills klarat sig och jag blir förvånad om hon får prickar. Hon är halvvaccinerad mot vattkoppor (fick första sprutan i USA innan vi flyttade) och hade typ tre prickar på ena benet i samband med att hennes kusin hade det för typ tre år sen. 

Vi har ändå haft en helt okej helg.
Lyckats fördriva den.
Såna som säger Carpe Diem och Lev varje dag som om det vore den sista och sån skit har uppenbarligen inte vabbat så mycket.
Vi har varit ute och lekt litegrann.
Bakat. Pysslat. Sorterat bägge barnens garderober.
Och såklart sett en massa tv också.
Men jag måste ha projekt. Någon slags plan för dagen. Annars blir jag knäpp.