Thursday 28 March 2024

Så som det är bara

Det finns många sätt att börja berätta det jag vill säga. Här är några:

För ungefär 10 år sedan dog min farmor.
Av alla hundra mail jag fått finns det ett jag aldrig kommer att glömma. 
Min faster har fått cancer. 
Mina föräldrar är dödliga. 

Det spelar ingen roll hur jag börjar.
Saken är den att när min pappa visar känslor blir jag väldigt berörd. 

För ungefär 10 år sedan dog min farmor. Då bodde jag i USA och hade träffat henne under en hemresa inte så långt tidigare. Min farfar hade då relativt nyligen gått bort och hon levde ensam på ett äldreboende fyllt av gamla(!) människor och det tyckte hon inte alls om. När hon följde sin man var det ledsamt, men inte chockerande. Att min farmor dog skakde mig inte nämnvärt.

Men. Av alla hundra mail jag fått finns det ett jag aldrig kommer att glömma. Min pappa skrev ett mail och beskrev hur han satt i sommarstugan och grät så att tårarna rann över tangentbordet. Han var nybliven pensionär, ingen ungdom alltså, men han var föräldralös och det blir man aldrig för gammal för att sörja. Hans mamma var död. 

Det. Jävlar vad det tog. Bilden av min pappa, ensam i sommarstugan (pga mamma var visst nån annanstans just då) med fingrar blöta av tårar medan han skriver till mig som sitter i en annan tidzon och lever ett liv där farmor inte riktigt ryms. Jag minns inte vad jag svarade. Men jag minns att jag liksom både blev imponerad och samtidigt väldigt illa berörd av min fars känsloyttringar.

Nu. Min faster har fått cancer. Och pappa har skrivit ett nytt mail. Hans lillasyster. Min faster, okej visst det är min faster. Men det är hans lillasyster. Och han skriver mail och jag tänker på ett annat mail. 

Och här sitter jag med min familj. Den nya. Den jag skapat. Men alla är vi en del av fler än en familjekonstellationer. De gamla. De nya. 

Min pappas lillasyster är ingen ungdom.
Och. Mina föräldrar är dödliga. 

Wednesday 27 March 2024

Nya målsättningar och ny uppgift

Storskruttan hade 40 graders feber hela dagen igår. Idag ligger den på 38 och hon klagar istället på ont i halsen. Jag som haft sjukdomskänningar sen i fredags har nu så ont i halsen att det känns som att svälja knivar och ingen röst alls. 
Ny målsättning är att repa oss innan fjällresan. 

Medan jag och min äldsta dotter dricker te med mycket honung och äter isglass jobbar jag på i något lugnare tempo än vanligt. En ny uppgift som landat på mitt bord är att hitta på något vi i arbetsgruppen kan göra tillsammans en timme eller två, som typ teambuilding eller bara för trevligt. Pga att det här med AW, julbord och sånt socialt grejs alltid tenderar att falla på samma person i vår arbetsgrupp så ska vi nu istället varannan månad turas om att hitta på något. 

Först ut är jag.  Hittade en jättelämplig föreställning på Folkets Hus på temat arbetsplatser och sociala grupperingar, men så kan såklart majoriteten av kollegorna inte den aktuella dagen. Funderar nu på gemensam lunch och ett lämpligt TED-talk you youtube istället. 
Nån som har tips på lämpliga TED-talks? 
Alternativt andra grejer man kan hitta på på temat teambuiding. 

Monday 25 March 2024

Målsättning

På fredag åker vi till fjällen igen för påsk och skidåkning. 
Det är min absoluta målsättning att inte jobba alls under ledigheten, utan verkligen vara ledig. 
Jag vet att det kan verka som att det inte borde vara svårt, speciellt som att jag egentligen inte alls har nåt viktigt jobb.
Alltså, det är inte akutkirurgi vi håller på med. 
Det är ingen katastrof om jobbet inte blir gjort. 
Mer eller mindre stora problem, visst.
Men inte katastrofer. 
Tyvärr är det ju så att gör inte jag mina uppgifter så gör ingen annan dem åt mig heller. 
Jag kan slappa nån dag, gå till tandläkaren när jag vill och vabba eller jobba hemma om det krävs.
Inga problem.
För nån.
Annan än mig själv då.
Och nu har jag några deadlines efter påsk som jag verkligen ska försöka hinna med innan vi far. 
För lediga dagar i backen.

Thursday 21 March 2024

Oui oui

Frankrike är fint. Synd bara att det är fullt med fransmän. Jag skojar. Lite.
Konferensen inleddes med en keynote på franska. Utanför lokalen fanns hörsnäckor man kunde ta för översättning. Det stod tydligt förklarat på en skylt. 
På franska.
Bredvid mitt hotell ligger en liten närbutik. Första kvällen gick jag dit för att köpa vatten. Jag frågade killen i kassan om vattnet var kolsyrat. På engelska.
With bubbles?
Fizzy?
Con gas?
Till slut verkade han fatta och nickade bekräftande. 
Oui, petillante.
När jag kom upp på rummet och öppnade flaskan var det inte kolsyrat.
Kan du inte prata franska kan du ju alltid åka hem.
Lite den stämningen.
Men Strasbourg är väldigt vackert och riktigt alla är inte dryga.
Imorgon ska jag åka hem.

Sunday 17 March 2024

Och vintern varar än till påska

Det är inte påsk ännu, det vet jag. Men lillskruttan frågade om vi inte kunda börja påska idag och jag kände att jodå, varför inte?
Hon har legat på stadiga 38 grader sedan igår kväll, så typ väldigt låg feber. Orkar inte leka några långa stunder men är inte heller så mosig att hon är nöjd med att bara sitta och glo. 
Så vi gick ut i strålande sol och plockade påskris som vi sedan pyntade. 
Och jag känner att fasen vad jag gillar påsken. 
Den är en såndär högtid som kommer med mycket ledighet och lite krav.
Godis, ägg.
Gärna sol och skidåkning också såklart. 
Men inga obligatoriska släktträffar som ska synkas. Inga stora inköp med medföljande önskemål och besvikelser. 
Och sen när påsken är över, då har man våren framför sig på riktigt. Då brukar det vara dags att ta fram cyklarna och sen sopas gatorna.
Sen blir det alltid nån snösmocka till, men den smälter snabbt undan. 
Ljuset är tillbaka på riktigt nu och därmed livsgnistan. 

Och imorgon åker jag till Frankrike. Där lär det vara snöfritt. Igår tänkte jag att jag kanske skulle göra ett nytt försök med franskan på Duolingo ändå, annars kör jag bara spanska. Men nä, jag bryter ihop på franska.
Franskan är för spanskan vad danskan är för svenskan. 
Typ, våga uttala en konsonant?
Nä?
Nähä.
Nänä.
När jag var i Spanien med jobbet senast blev jag otroligt förvånad över hur mycket jag ändå kunde använda mina språkkunskaper. Jag kunde läsa menyer, föra (väldigt) enkla konversationer kring den mat jag ville beställa och betala för, osv.
Men franskan.... Det går inte.
Dels för att jag är sämst och dels för att fransmän och kvinnor är dryga jävlar som vägrar låta en försöka. Ursäkta generalisering, men det är min erfarenhet iallafall. 
Så nä, trots att jag åker till fransktalande ställen relativt ofta och spansktalande ställen typ jättesällan, så traglar jag på med spanskan ändå.
Porque es mas facil. 

Thursday 14 March 2024

Den senare delen av vårvinter

När man ser ut genom våra fönster nu ser det ut som att någon står på taket och häller ut en påse vita fjädrar. Det snöar enorma lapphandskar. 
Då är det skönt att tänka "jag kan jobba hemifrån idag, jag ska ju ändå luncha med en kompis på stan så det sparar jag bara tid på"
Då är det också oskönt att sedan tänka "men fan att jag lämnade dokumenten i den digitala mapp jag inte har tillgång till hemifrån."
Så det blir en cykeltur i skidglasögon.

Wednesday 13 March 2024

Treat yo self

Parks and Rec. If you know, you know.
Jag är inte superbra på att svara på kommentarer ni lämnar här på da blogg.
Men jag blir väldigt glad när ni gör det.
Ville bara säga det. 

Jag är inte jättebra på återhämtning eller att unna mig själv grejer heller.
Men nu jäklar.
Idag ska jag skolka några timmar från mitt jobb, eller snarare ta tillbaka en liten del av alla de timmar jag jobbat under kvällar och helger, och gå på massage.
Det ska bli fruktat skönt.
Det är verkligen mitt ultimata unn.

Sunday 10 March 2024

Det här blir ingen glad av

Det är ingen fynding titel btw, utan jag menar vad jag skriver. Det här inlägget blir du inte glad av att läsa, så känner du dig glad nu och vill fortsätta känna så.... ja, du avgör. 

Läser i lokaltidningen om en treårig pojke som ramlat ner i en omarkerad vinterbadarvak men lyckligtvis räddats av en person som råkade befinna sig alldeles i närheten. Mamman var också i närheten, men satt med bäbis i famn en liten bit bort. Det gick bra, pojken klarade sig utan andra men än att nu inte vill gå ut på isar. Kan man ju förstå. Och det kan ju gå över. Föräldrar skärrade såklart. Kommun kontaktad. Lokaltidningen på´t. Men livet går vidare. 

Men för fem år sen, i ett litet samhälle som ligger precis på gränsen mellan Washington och Idaho föll en annan liten pojke, bara två år gammal, också ner i en isvak. Och hans liv gick inte vidare. 
Mamman, Sarah heter hon, lärde jag känna genom en gemensam bekant några år innan min äldsta dotter och den här pojken, kom till världen men nåt halvårs mellanrum. Sarah och hennes man hade försökt få barn länge och inte lyckats. Hon och jag hade olika förutsättningar men samma längtan och samma ofyllda rum i våra hjärtan.
När hon så blev gravid var det det första graviditeten på många år som jag på riktigt, helt ärligt, gladde mig åt. Jag såg hur hon och hennes man var så in i själen lyckliga över sin son. Det var fint. Och som nyblivna mammor med fullt upp och nån timmes bilkörning emellan oss hade vi mest kontakt via sms osv den första tiden, och sen flyttade ju jag till Sverige och fortsatte följa hennes lilla familj via Facebook. Hon hade problem med amningen men kämpade på. De fick ganska snabbt en son till. Familjen komplett.

Vintern för fem år sen. Jag var föräldraledig med lillskruttan och vi var i Idaho i tre månader och åkte skidor och hängde med släkt och vänner. Så säger dom på lokalanyheterna att ett litet barn gått genom isen och dött i det samhället.
Jag vet hur litet det är.
Jag fattade direkt.

De hade varit ute på isen hela familjen, med hundar och vänner. De höll sig nära land så skulle någon gå igenom var det inte djupt. Pojkens pappa var alldeles bredvid honom när det hände, fiskade upp honom direkt. Men det iskalla vattnet satte hans lilla kropp i en köldchock som stängde ner systemet. Trots omdelbara räddningsförsök gick han inte att rädda. 

Och även om man naturligtvis alltid förfasas när barn dör och känner med föräldrarna så är just det här fallet något som berört mig djupt. Sarah och hennes man lever vidare med den yngre sonen. Hon har sagt att hon vägrar fastna i en sorg som ska prägla hela hans barndom utan gör sitt bästa för att ge honom en vanlig (vad det nu är) barndom.

Jag tänker på henne ofta. Och särskillt nu, när jag läser om en pojke som lyckligtvis klarade sig. 
 

Thursday 7 March 2024

Av två onda ting

Ikväll har min man en intervju med ett lärosäte på andra sidan jorden. Han hade en första intervju för nån vecka sen och nu har han gått vidare till andra omgången och ska ge en sorts provföreläsning via zoom för deras utbildningsansvariga osv.
Skulle med andra ord gissa att nu är det knappast fler än 1-2 kvar att slåss mot. 
Det är ju långt ifrån säkert att han får det ändå, såklart.
De kan ha en favorit i åtanke, de kan gilla nån annan bättre, de kan tänka att han som sitter i Sverige inte kommer trivas där. 
Man vet aldrig.
Men jag hoppas att han får det.
Så mycket vet jag.
Inte för att jag vill att han lämnar mig. Oss. Igen. 
Men för att alternativet känns värre. Att han faller på målsnöret igen. 
Han behöver det här.
Om han får det blir det en massa känslor.
Om han inte får det blir det bara en, och jag orkar inte. 

Tuesday 5 March 2024

Trots det

Sista kvällen i den lilla optimerade fjällstugan.
Imorgon kör vi tillbaka till storstan.

Vi har haft samanlagt två timmar sol på fyra dagar. Jag tror att fjällen här är jättefina, men vet ej för jag har inte kunnat se dem genom mannagrynsgröten som legat tät på toppen.
Både jag och min man har jobbat en hel del, på morgonen före backen (pga noll sol har vi inte haft direkt bråttom ut) sen igen en stund på eftermiddagen. 
Det var ingen After Ski alls, noll live-musik, vilket även möjliggjorde punkten ovan. 

Trots det har vi haft en väldigt lyckad skidsemester.
Barnen har varit sams 90 procent av tiden om man räknar lite generöst.
Lillskruttan har gjort enorma framtsteg i backen vilket bådar väldigt gott inför påsken.  

Påsken. Mer skidor. Mer fjäll. Jag längtar. 

Saturday 2 March 2024

Sportlov

Vi bor i liten stuga med utsikt över backen. Det är inte ens 30 kvadrat i golvyta, men nästan. Dock är det ett sånthär smart nybygge med sovloft och smarta tänk så trångt ja, men också mysigt och inte alls klaustrofobiskt. 
Tänker på stugan i ett annat fjäll i fjol där 90 procent av golvytan var ett löjligt stort matbord och våningssängar som inte ens jag som är ståtliga 161 cm lång om man skarvar uppåt kunde ligga bekvämt i.

Här är det istället optimerat som fan, och loftet är perfekt för barnen att sova, leka och mysa på. 
Det är mycket snack om att köpa skidstuga. Min man har pratat stuga med andra farsor hela dagen. Men jag vet inte jag. Tycker det är ganska najs att prova olika fjäll olika lov. Inte binda upp sig vid ett enda ställe. 

Lillskruttan höll energin uppe oväntat länge i backen idag och åkte riktigt bra. Storskruttan var surig för att hennes kompis som också är här med familj tyvärr låg däckad i feber.

Nu ska jag ta en varm dusch. 

Om en klänning. Och ett äpple som föll rakt ned.

Vi skojar ofta om att min man föddes i fel årtionde. Han älskar, och har alltid älskat, allt som har med 70-talet att göra vad gäller kläder...