Det finns många sätt att börja berätta det jag vill säga. Här är några:
För ungefär 10 år sedan dog min farmor.Av alla hundra mail jag fått finns det ett jag aldrig kommer att glömma.
Min faster har fått cancer.
Mina föräldrar är dödliga.
Mina föräldrar är dödliga.
Det spelar ingen roll hur jag börjar.
Saken är den att när min pappa visar känslor blir jag väldigt berörd.
Saken är den att när min pappa visar känslor blir jag väldigt berörd.
För ungefär 10 år sedan dog min farmor. Då bodde jag i USA och hade träffat henne under en hemresa inte så långt tidigare. Min farfar hade då relativt nyligen gått bort och hon levde ensam på ett äldreboende fyllt av gamla(!) människor och det tyckte hon inte alls om. När hon följde sin man var det ledsamt, men inte chockerande. Att min farmor dog skakde mig inte nämnvärt.
Men. Av alla hundra mail jag fått finns det ett jag aldrig kommer att glömma. Min pappa skrev ett mail och beskrev hur han satt i sommarstugan och grät så att tårarna rann över tangentbordet. Han var nybliven pensionär, ingen ungdom alltså, men han var föräldralös och det blir man aldrig för gammal för att sörja. Hans mamma var död.
Men. Av alla hundra mail jag fått finns det ett jag aldrig kommer att glömma. Min pappa skrev ett mail och beskrev hur han satt i sommarstugan och grät så att tårarna rann över tangentbordet. Han var nybliven pensionär, ingen ungdom alltså, men han var föräldralös och det blir man aldrig för gammal för att sörja. Hans mamma var död.
Det. Jävlar vad det tog. Bilden av min pappa, ensam i sommarstugan (pga mamma var visst nån annanstans just då) med fingrar blöta av tårar medan han skriver till mig som sitter i en annan tidzon och lever ett liv där farmor inte riktigt ryms. Jag minns inte vad jag svarade. Men jag minns att jag liksom både blev imponerad och samtidigt väldigt illa berörd av min fars känsloyttringar.
Nu. Min faster har fått cancer. Och pappa har skrivit ett nytt mail. Hans lillasyster. Min faster, okej visst det är min faster. Men det är hans lillasyster. Och han skriver mail och jag tänker på ett annat mail.
Och här sitter jag med min familj. Den nya. Den jag skapat. Men alla är vi en del av fler än en familjekonstellationer. De gamla. De nya.
Min pappas lillasyster är ingen ungdom.
Och. Mina föräldrar är dödliga.
Och. Mina föräldrar är dödliga.
Det du skrev tog mig tillbaka till ett minne. Min pappa förlorade sin storasyster i cancer ganska precis en månad efter att Martin blev sjuk i cancer. Innan dess, kanske hela gymnasiet, hade jag liksom känt att jag och min pappa, vi förstår inte varandra. Inte på något sätt. Jag ville liksom inte övningsköra för jag ville inte umgås med honom. Tyckte att han alltid var så arg och tråkig. Iallafall så ringde en av min pappas kompisar som alltid brukade skoja 10-15 minuter om man råkade svara när han ringde under den gär tiden. En riktig skojare men som också bar på ett stort mörker då han förlorat två av sina fem barn i såna där grejer som bara drabbar en på hundratusen.. Denna gång skojade han inte utan han småpratade lite och sen blev han allvarlig och sa "du är väl snäll med pappa din, Karin? Han har det inte så lätt just nu." Och det var nog första gången jag förstod att han faktiskt hade känslor. Och denna kompis lyssnade man på för när det gällde sorg så var han en visheten källa. Ja pappor alltså. Dom kan också vara ledsna.
ReplyDeleteShit. Nä din pappa är ju inte den första man tänker på när det gäller mjuka män. Inte min heller.
Delete