Övertänk

Om det inte framgick, och hur skulle det ha gjort det kanske....? så var överskriften inte menad ordagrant. Jag sa vad jag tyckte. Men inte bara. Och sen mådde jag lite dåligt över det. 

Att säga saker som just Jag säger bara vad jag tycker! 
Eller, Det kan väl inte jag hjälpa om hon blev ledsen!?

Eller Hur skulle jag ha kunnat veta det?!

Det är nästan aldrig passande och tyder ofta på att den som säger det inte är superduktig på att in stämningar, feedback, andras åsikter och såntdärnt. Fluff. 

Jag säger bara vad jag tycker

Hade möte med projektledaren. Var tydlig med att jag inte har några problem med Linda, att säga att jag gillar henne kändes lite falskt, så det gjorde jag inte, vi har ju ändå inte träffats så att jag känner henne. Men jag sa att jag inte ser henne som en hot, att jag visst tror att det finns gott om jobb för oss båda, men att jag vill ha klarhet i detta snabbare än efter ett eventuellt budgetbeslut i juni.

Jag sa också att jag inte förväntade mig ett beslut på momangen. Men att flera månaders ovisshet skulle göra det svårt, eller svårare för mig att forma min roll. 

Projektledaren verkade först inte alls förstå problemet. Men lyssnade. Och när jag sa det där om att inte behöva definitivt beslut på momangen sa hon: Jo! Vi bestämmer nu. Vad tycker du?

Den var jag inte beredd på. Och det sa jag också. Och jag sa att jag inte tyckte att det skulle vara mitt beslut, men om min åsikt nu efterfrågades så... tja, Linda sa ju faktiskt upp sig och det var därför jag anställdes. (Att hon vill hänga sig kvar beror tydligen på att hennes företag inte går fullt så bra som hon hoppats)
Och tror jag att jag kan göra Lindas uppgifter?
Tjae alltså... sa jag. Jag kommer inte göra dem på samma sätt som hon gör dem. Men jag kan nog göra dem...och kanske lite bättre, det tror jag det finns utrymme för. 

Så. Jag svarade ärligt. Men nu känner jag mig ändå lite som en manipulativ intrigmakerska.

Och. Alla inblandade är kvinnor. Jag vet inte om det spelar roll. Men projektledarens huvudargument för att behålla Linda (vilket hon själv sa var ett svagt om inte rent dåligt argument) var att hon ju var så trevlig. 

Vem gör vad?

När jag sökte det här jobbet fick jag veta att personen som tidigare haft tjänsten skulle sluta. Det var lika tydligt att hen skulle sluta som att min roll skulle bli lite annorlunda jämfört den tidigare, mycket pga av den personen (nu kallar jag hen Linda för att slippa omskrivningar) hela tiden varit baserad i Stochkholm och alltså jobbat på distans, men också för att det fanns mer att göra och nya områden att fokusera på.

Gott så. Jag fick ju jobbet och har varit här i sex veckor. Första veckan hade jag och Linda överlämning. Då fick jag veta att hon skulle jobba kvar två dagar i veckan under våren och ansvara för bl.a. nyhetsbrev och hemsida för projektet.
Fint.
Vi var överens om att jag skulle skugga henne i typ alla processer eftersom allt ju ändå skulle landa på mig så småningom och att jag skulle vara kopierad på typ alla mejl. Jag var väldigt tydlig med henne, och det har jag varit med alla här sen jag började, att jag gärna blir inbjuden till allt de tror kan vara relevant för mig och hellre är med i ett möte som visar sig vara mindre viktigt än att råka missa något som faktiskt är det. 

Jag identifierade tidigt grejer som jag inte tyckte sköttes så bra och gärna skulle vilja strukturera om, men tänkte att jag behöver inte klampa in på Lindas område medan hon är kvar. Jag avvaktar och iaktar medan hon är kvar och sen gör jag på mitt sätt. 

Fram till idag har det fortfarande hetat att Linda är kvar vårterminen ut, men jag har flera gånger upplevt att jag inte blir inkluderad i mejlkonversationer och missar sådant som jag borde ha varit inbjuden till. Och idag frågade vår projektledare Linda i ett möte hur hon såg på framtiden och allt var då plötsligt väldigt oklart och luddigt.
Lindas kontrakt går ut i juni.
Sen då?

Kanske har det egna företag som Linda sa upp sig för att fokusera på inte gått så bra. Kanske har hon ångrat sig. Kanske har nån annan ångrat sig. Jag vet inte. Men.

För mig är de två uppenbara frågorna:

1. Vill projektet ha kvar Linda?

2. Vill Linda fortsätta jobba i projektet?

Och är svaret ja på båda dessa frågor, då påverkar det min roll väldigt mycket. Om det jag trodde var en överlämningsprocess i själva verket är en introduktion för fortsatt samarbete, då måste vi alla tänka om här. 

Jag känner mig inte hotad av Linda. Det finns gott om jobb till oss båda och vi verkar ha olika styrkor och dessutom olika områden vi helst vill fokusera på.
Men jag känner mig frustrerad över att ledningen inte bestämmer och styr upp.
Jag vet att det tar tid att komma in i en ny arbetsroll och att jag måste ha lite tålamod.
Men det tar fan så mycket längre tid om man inte ens vet vilken den rollen är. 

Har bokat möte med ledningen om detta imorgon. 

Veckans vänner och två begravningar

Den här veckan har bjudit på mer social action än vanligt. Mycket mer. För vanligtvis händer just ingenting. 

Onsdag kväll till fredag eftermiddag hade vi besök av en vän från tiden i södra Idaho. Han flyttade till Colombia ungefär samtidigt som vi flyttade till Sverige och bor numera i London. Han och hans sambo hade varit i Riksgränsen och åkt snowboard och hoppade av tåget här en stund på vägen hem. Vi har inte sett honom på 10+ år, och aldrig träffat henne tidigare såklart. Det var en blandning av Memory lane och ny bekantskap. Då, under de fyra år vi bodde i det ökenlandskap som är södra Idaho, var han en av våra, och verkligen mina, bästa vänner. Vi hängde jämt. Då. Och det var så himla fint att få hänga lite igen. Nu är vi bjudna på bröllop i Colombia i sommar. Det kommer vi nog inte åka på. Men ändå. 

Fredag kväll, när de åkt, kom en vän förbi spontant. Vem gör så? Han. Bara han. Och det var såhär, han hade varit på begravning och hade en timme att slå ihjäl på vår sida stan innnan gravölen skulle starta. Så han köpte en låda sushi och plingade på och frågade om vi hade ett glas vitt och en stol att sitta på. Det hade vi. Han är den enda från min studietid (just det programmet iallafall) som jag fortfarande har kontakt med efter alla år. Och det är 100% inte min förtjänst. 

Och igår träffade vi en av mina barndomsvänner och blev introducerade för hennes nya kille. En fika som blev en tur på stan som blev en middag. Och där måste jag verkligen ge cred till min man som är så osvensk att han är bekväm med att bara ställa sig och laga mat, freestyla med det som finns hemma. När man liksom sitter runt bordet, klockan har passerat 18 och barnen börjar fråga om mat... så börjar vi andra dividera om pizza eller sushi eller vilken annan hämtmat som är praktisk. För nu hade vi ju inte planeeeeerat innan att vi skulle äta middag.
Och det är inte det att jag inte vill bjuda, men jag är inte trygg i att (inför publik) ställa mig och kocka spontant på det vi har hemma. Men det är min man. Varför betala för mat när befinner sig i ett kök? resonerar han. Och igår gjorde han quesadillas med vegetarisk salsicha(?), picklad rödlök, och coleslaw. Till efterrätt äppelknyten på smördeg ur frysen. Amerikaner drar sig inte för halvfabrikat heller och ibland är det skönt med nån som bara gör, utan hänsyn till eventuella borden och normer. 
Gränsen mellan att vara trygg i sig själv och att vara arrogant kan ibland vara hårfin. Upplever jag iallafall. Igår upplevde jag iallafall att allt bara landade väldigt rätt, på alla sätt med alla inblandade personligheter. Fint när det känns så. 

Nu är det söndag och jag har lovat polska negmamman att ta ut hennes två äldsta barn på äventyr (det regnar isblask så det blir förmodligen biblioteket) eftersom hennes minsta ligger med feber och hennes man är i Finland på begravning. 

Vad har jag gjort?

Ibland, som när Lillskruttan ropar Hungrig!! från soffan, upprepade gånger istället för att, jamen jag vet inte, komma in till köket och säga något i stil med Mamma jag är hungrig, ska vi äta snart eller ska jag ta mig en banan så länge?

Eller som när jag ber Storskruttan plocka upp på sitt rum och hon i bästa fall plockar upp en strumpa innan hon börjar snurra runt, runt som en trasig leksak, överväldigad av uppgiften att plocka upp sina kläder och prylar. I sämsta fall plockar hon inte upp nånting innan hon bryter ihop och skriker Men jag veeeet inte hur man gööööör!

Då kan jag känna, men hur har jag kunnat misslyckas så kapitalt som förälder? Herregud vilka inkompetenta, gnälliga snorungar!

Men, andra gånger, som när Storskruttan själv kommer ihåg att göra och lämna in sina läxor och får alla rätt på de övningsprov de tragglar inför vårens nationella prov.

Eller som i helgen då Lillskruttan använde sina egna pengar (hon betalade hälften) för att köpa sista delen i en följetång som klassen haft som högläsningsbok och alla vill veta hur det slutar men det är 57 personer i kö på den nyutkomna sista delen på biblioteket.
Det var i lördags och hon la direkt den nya boken i skolväskan och bara läääängtade tills måndag så hon skulle få överraska fröken och kompisarna med sitt generösa påhitt. 

Då kan jag känna att hjärtat sväller och att helt misslyckad är jag nog inte som förälder ändå. 

Ett minne en tradition

Jag vill säga att när jag var liten köpte pappa alltid rosor till oss barn på Alla hjärtans dag.
Jag vet att han gjorde det minst en gång.
Jag vill minnas att det var varje år.
Förmodligen ligger sanningen nånstans däremellan. 

Men jag minns att jag tyckte det var så speciellt. Pappa köpte väl aldrig blommor annars, varken till mamma eller någon annan. Och kanske hade han bara fått de där rosorna gratis på jobbet eller nåt. 
Det spelar ingen roll.
För jag minns känslan så tydlig.
Av att vara ett litet barn som får en ros.
Jag var rörd, stolt, och positivt förvirrad på samma gång. 

Jag köper nästan aldrig heller blommor, varken till mig själv eller andra. Resonerar nyktert att det är bättre att lägga pengar på något som inte bara vissnar. 
Men Alla hjärtans dag är undantaget. 

Idag köper jag tre stora, klarröda rosor utan att titta på prislappen.

Ber expediten slå in dem individuellt så att var och en av mina kära får sin egen ros att prassla fram ur papperet. 

Det spelar ingen roll om pappa gjorde det till en tradition.
Jag gör det. 

Tjatigt

Är vi less på gnäll om storskruttans kassa fröken som är sämst på sitt jobb?

Mm, jo. Det börjar bli lite tjatigt faktiskt.

Så hon får fan skärpa sig.

Närå. Men jo faktiskt.

Igår hade vi utvecklingssamtal och inte bara en gång utan flera gånger fick jag putta in fröken på rätt spår.

Mitt barn tycker att det är jobbigt att åka buss till badet för klasskompisarna följer inte reglerna, sitter inte där de ska, slamsar, etc. 
Fröken börjar prata om busspriser och hur de helst skulle vilja chartra bussar, det gjorde man förr, men det har blivit så dyrt och vi ska ju vara tacksamma att barnen ändå får bada hur viktigt är det inte med vattenvana kanske och...

Stop. 
Kan vi istället prata om att det inte är mitt barns jobb att vara polis åt sina klasskompisar utan istället fokusera mer på att själv följa reglerna och mindre på dem som inte gör det? 

Mitt barn tycker att matte har blivit mycket roligare och upplever själv att hon är duktig men blir ibland stresad av att inte hinna klart alla extrauppgifter.
Fröken rabblar ombyggnationer och hur det är svårt att få in extra resurser och då är extrauppgifter ibland såna som tidigare lärare eller tom vikarier planerat in och hon hinner inte alltid gå igenom materialet och...

Stop.

Kan vi istället se över ifall mitt barn verkligen är så duktig i matte som hon själv tycker? (det är hon) och tydligt berätta för henne att hon inte behöver stressräkna bara för att hinna allt, utan kan lösa sina uppgifter i lugn och ro och hinner man inte allt som är extra, så gör det inget?

Kan vi göra det?
Ska jag berätta för dig hur du ska göra ditt jobb?
Tydligen ska jag det. 
Tjatigt. 

Män och kycklingar från förr

Polska negmamman med familj kom på middag i lördags. Vi har inte setts på riktigt sen före jul pga diverse sjukdommar och resor, men nu med min man tillbaka i Sverige kändes det som hög tid att ses. 

Det var på många sätt precis som vanligt, dvs de stora barnen hade ett eget bord ute i vardagsrummet och vi vuxna + deras yngsta satt i köket. 

När vi planerade vad vi skulle äta föreslog Lillskruttan tacos men det slog jag ned direkt pga PNMs barns ovilja, eller ovana snarare, vid att sitta vid bordet och äta.

Alltså, de är inte vana att sitta på en stol, vid ett bord, och äta. Middagen pågår från det att maten serveras tills dess att familen går hem. Deras barn arbetar inte utifrån konceptet Nu har vi ätit klart utan springer runt och småäter hela tiden. Att lämna bordet är långt ifrån detsamma som att ha slutat äta. 

Hursomhelst, det här har jag ju gnällt över innan. 

Inget nytt under solen där. 

Men tacos kändes som en helt värdelös rätt att servera utrifrån kända parametrar. Majskorn, köttfärssmul och tärnade tomater över hela vardagsrummet.
Nej tack. 

Men det var inte det jag skulle komma till. Vid ett tillfälle under middagen, när vi pratade om Finland (såklart, minns inte varför) så nämnde PNMs man en middagsbjudning där de båda träffats innan de blev tillsammans. Och PNM säger, liksom i förbifaren No I was there with my ex-husband..

Jag blev så paff att jag spillde ut mitt vinglas.

Hon har varit gift förrut?!

Det är i sig inget konstigt. Men hur kan jag inte veta det? 

Sen kastade sig hennes man in i en utförlig utläggning om tiden från det att de träffades första gången tills att de faktiskt blev ett par. Han mindes datum, detaljer som tvättställ som skulle säljas på marketplace (han lovade att hämta det åt en kompis som inte hade bil och det var hon som sålde det...) och mat de ätit, medan hon bara viftade förstrött med handen när han upprepade gånger sa
But don't you remember?!

Det är lite deras relation i ett nötskal. 
Han är passionerad, hon är polsk. 

Det roligaste var, då spillde jag nästan vinet igen för jag skrattade så mycket, när han sa ..and that was the night you served that chicken, you don't remember?! It was so dry! Probably the driest piece of meat I've ever eaten, and no sauce!

Då viftade hon inte med handen längre, då verkade hon faktiskt bli lite stött. Kanske mest för att jag och min man frustskrattade. Men vi skrattade ju inte åt hennes kulinariska färdigheter, utan åt att hennes man drog upp dem i en romantiskt utläggning om deras första tid tillsammans.
Dessutom är sås, salt och annat som gör mat värd att äta inte sånt hon befattar sig med. Inte för att hon inte kan, utan för att hon inte vill. Sådeså. 

Hursomhelst.
Det var en väldigt trevlig kväll.
Det är alltid det, vi trivs tillsammans.
Skrattar tillsammans.
Fast kanske inte alltid åt samma saker. 

Går det ens?

Mitt nya kontor är mittemot fikarummet och jag har ännu inte kommit in i någon riktig rutin vad gäller vilket gäng jag fikar med. Mellan 8:00 och 10:30 på förmiddagen är det alltid nån samling som sitter där, och sen igen mellan 14:00 och 15:30.

Igår gick jag ut vid kvart över tre. Och det var då jag fick höra det. Först bara som en kommentar jag inte fäste så stor vikt vid, eller förstod allvaret i snarare.
Jaha det är visst nån som skjuter i Örebro, sa en scrollare och bet i sin vetelängd. 
Men sen hakade någon som visste lite mer på, och sen fler och fler. 

Och jag förstod att det här blir ett sådant minne. 
Ett Där-var-jag-då minne.

Jag minns var jag var och vad jag gjorde när jag hörde om Drottninggatan. Om Bryssel. Om prinsessan Diana. Om Estonia., osv. 

Och nu. Om Örebro. 

Det här blir den första stora händelse jag tänker att jag måste prata med mina barn om. Det slog mig inte ens imorse. Att dom kommer prata om det här på skolan, förstås.
Jag borde ha berättat för dom först.
Men det gjorde jag inte. 

Andorlunda

Igår när Lillskruttan skulle somna och hennes tankar som vanligt började vilja snegla mot allt som är jobbigt i världen, sa hon:
Mamma... alltså jag vill ju att pappa ska komma hem men det är ändå som att jag lite, lite inte vill det.

Min man kommer hem idag, sent ikväll, och ska vara hemma tills i början på april. Tror vi, hans fakultet är lite dåliga på att hålla sin kalender så det kan komma att ändras men några dagar hit eller dit, men sån är planen. 

Men iallafall. Jag vet ju att man inte ska skamma barn för deras känslor, alla känslor är okej osv. Så jag sa inte men så får du inte tänka! eller nej, hur kan du känna så?

Känns det så? frågade jag istället förstiktigt och uppmuntrade henne att fortsätta.

-Jaa... för liksom allt blir så andorlunda nu.. utvecklade hon.
Hon säger andorlunda, med betoning på d:et. Gölligt. Jag älskar alla såna grejer barnen säger och bli alltid lika ledsen när de slutar med sånt. Förr sa hon alltid godmorgonrock istället för badrock eller morgonrock, det har hon slutat med... snyft.

-Nu är vi ju liksom vana vid att vara bara vi åsså kommer pappa och så blir det liksom inte som vanligt igen och sen ska han åka bort igen ju.... fortsatte hon med darr på läppen.

Och ja, jag förstår henne precis. Och det sa jag till henne också.
Det är omställningen som är värst.
Det är inte det att hon inte vill att hennes pappa ska komma hem.
Men hon tycker inte om när allt ställs på ändå och blir så andorlunda.
Det gör inte jag heller.

Jag känner precis likadant. Det är nästan bara jättebra och kul och roligt och positivt att han kommer hem. Men lite, lite jobbigt också. 
Nu måste vi gå igenom en omstrukturering i familjeföretaget och jag får visserligen färre arbetsuppgifter men jag är inte heller ensam chef längre.