Veckans vänner och två begravningar

Den här veckan har bjudit på mer social action än vanligt. Mycket mer. För vanligtvis händer just ingenting. 

Onsdag kväll till fredag eftermiddag hade vi besök av en vän från tiden i södra Idaho. Han flyttade till Colombia ungefär samtidigt som vi flyttade till Sverige och bor numera i London. Han och hans sambo hade varit i Riksgränsen och åkt snowboard och hoppade av tåget här en stund på vägen hem. Vi har inte sett honom på 10+ år, och aldrig träffat henne tidigare såklart. Det var en blandning av Memory lane och ny bekantskap. Då, under de fyra år vi bodde i det ökenlandskap som är södra Idaho, var han en av våra, och verkligen mina, bästa vänner. Vi hängde jämt. Då. Och det var så himla fint att få hänga lite igen. Nu är vi bjudna på bröllop i Colombia i sommar. Det kommer vi nog inte åka på. Men ändå. 

Fredag kväll, när de åkt, kom en vän förbi spontant. Vem gör så? Han. Bara han. Och det var såhär, han hade varit på begravning och hade en timme att slå ihjäl på vår sida stan innnan gravölen skulle starta. Så han köpte en låda sushi och plingade på och frågade om vi hade ett glas vitt och en stol att sitta på. Det hade vi. Han är den enda från min studietid (just det programmet iallafall) som jag fortfarande har kontakt med efter alla år. Och det är 100% inte min förtjänst. 

Och igår träffade vi en av mina barndomsvänner och blev introducerade för hennes nya kille. En fika som blev en tur på stan som blev en middag. Och där måste jag verkligen ge cred till min man som är så osvensk att han är bekväm med att bara ställa sig och laga mat, freestyla med det som finns hemma. När man liksom sitter runt bordet, klockan har passerat 18 och barnen börjar fråga om mat... så börjar vi andra dividera om pizza eller sushi eller vilken annan hämtmat som är praktisk. För nu hade vi ju inte planeeeeerat innan att vi skulle äta middag.
Och det är inte det att jag inte vill bjuda, men jag är inte trygg i att (inför publik) ställa mig och kocka spontant på det vi har hemma. Men det är min man. Varför betala för mat när befinner sig i ett kök? resonerar han. Och igår gjorde han quesadillas med vegetarisk salsicha(?), picklad rödlök, och coleslaw. Till efterrätt äppelknyten på smördeg ur frysen. Amerikaner drar sig inte för halvfabrikat heller och ibland är det skönt med nån som bara gör, utan hänsyn till eventuella borden och normer. 
Gränsen mellan att vara trygg i sig själv och att vara arrogant kan ibland vara hårfin. Upplever jag iallafall. Igår upplevde jag iallafall att allt bara landade väldigt rätt, på alla sätt med alla inblandade personligheter. Fint när det känns så. 

Nu är det söndag och jag har lovat polska negmamman att ta ut hennes två äldsta barn på äventyr (det regnar isblask så det blir förmodligen biblioteket) eftersom hennes minsta ligger med feber och hennes man är i Finland på begravning.