Det är jämnt men det är orättvist

På väg hem från jobbresa och behöver gnälla lite.

När vi går ut och äter middag med projektkollegor är det väldigt olika hur vi olika deltagare har det med ersättning för måltider. Jag och mina universitetskollegor får per diem enligt en standardmodell. Är vi (som nu) i Belgien får vi en viss summa per dag för frukost, lunch och middag som inte ingår/bjuds på av mötesvärden och vi alltså måste bekosta själva. 

En del får redovisa kvitton och får hela summan minus alkohol ersatt, andra får ersättning upp till en viss summa, ytterligare andra får hela summan ersatt oavsett pris eller vad de ätit och druckit.

Till detta hör att väldigt få restauranger i länder utanför Sverige (min erfarenhet iaf) gör det enkelt för sällskap att dela på notan. Därför blir det väldigt ofta så att vi splittar notan rakt av, delar på 8 eller hur många vi nu är, och så betalar alla lika mycket oavsett vad de beställt. 

  

Och det, är jag så sjukt less på. För om jag av min arbetsgivare får 17 euro för en middag i Belgien går jag väldigt snabbt back på mina jobbersor när jag tvingas betala 28 euro för en middag. Och blir väldigt snabbt sur när jag bara beställde mat och dryck för 16,50 euro. 

Som svensk är jag väldigt ovan att gå runt med cash i fickan. Men det ska bli ändring på det nu. Jag ska resa mycket i vår (igen eller som vanligt) och ska fasen börja komma beredd med sedlar och mynt i alla valörer så att jag enklare kan betala jämnt för min del av notan. 

För det här med att dela jämnt. Det är fasen inte rättvist. 

Min goding

Imorse när jag lämnade lillskruttan på föris tog Per, en manlig pedagog, emot henne i kapprummet och efter några korta Allt bra? Sovit gott? så gick de tillsammans mot hennes hylla medan jag gick mot ytterdörren. Innan jag gick ut hojtade jag ett kort 

Hej då min goding, ha det superbra idag då! efter dem. Varpå pedagog-Per vänder sig om och glatt ropar Jaadå! till svar. 

Sen går det några sekunder där våra blickar fastnar i varandra. 
Han förstår att det inte är han som är min goding. 

Jag förstår att han gör det här tusen gånger varje dag och går 100% på rutin. 

Ingen säger något.
Sen vänder vi ryggarna mot varandra igen och jag går ut. 

Vinter

Tunga vita grenar, böjda av flera decimeter snö.
Djupa spår när man går ut varje morgon.
Får vi gå på garagetaket? frågar barnen.

Jag svarar nej och de drar tillbaka foten och klättrar vidare i snöhögen som sträcker sig till andra våningen och vårt köksfönster. 

Rosiga kinder, kalla fingrar, blöta strumpor.

Skidor, skridskor, pulkor. 

Varm saft i plastmuggar efter bandyträningen. 

Nu är det verkligen sådan vinter som i böckerna om Tomtebobarnen. 

Det ska bli fint med vår så småningom, men det här är faktiskt också fint. 

Fråga bloggen

Eftersom de flesta som läser den här bloggen verkar vara arbetande människor så tänkte jag passa på att be om synpunkter och goda råd. 

Jag har bestämt mig för att söka ett jobb.
Inte för att jag vill byta jobb egentligen, det vill jag nog inte. Jag trivs med mitt nuvarande jobb, mina kollegor, och framförallt min chef. Men jag har å andra sidan varit på min nuvarande arbetsplats i drygt fem år, min chef ska snart gå i pension och jag kan liksom inte låta bli att snegla på framtiden med funderingar kring vad det finns för alternativ därute. 
Och så snubblade jag på en annons för ett jobb som faktiskt ser ut att passa mig riktigt bra. Såatte, jag tänker som så att jag söker, ser i första hand om jag får en intervju, och sen eventuellt i andra hand om jag får ett erbjudande får jag väl ta ställning till det då. 
Passar det inte nu kanske man knyter kontakter som kan vara värdefulla sen, osv. 

Här är frågan. Berättar jag alls detta för min nuvarande chef, och isåfall när? 
Min ofärdiga plan är att endast säga något om jag får chansen att gå på intervju och jag känner att den gick bra.
Mest av respekt, vi har en bra dialog och jag känner stort förtroende för min chef. Skulle känns lite lönnigt att inte säga något alls om jag faktiskt går vidare, mycket för att jag vet att han skulle heja på mig och stötta mig om jag verkligen ville byta.
Samtidigt vill jag ju inte oroa honom i onödan, och jag är ju ändå ganska säker på att jag inte vill byta jobb. 

Såatte, ja. Vad säger ni?

Bye bye now

Blev uppringd av en engelsk gentleman idag.
Han ställde en fråga kring en rapport jag skrivit.
Jag svarade.
Han ställde några frågor till och jag svarade att jag höll med honom fullständigt. (Dvs jag höll med honom att rapporten jag skrivit är ganska meningslös och full av information vi redan delgivit kommissionen i andra skrivelser, men den måste skrivas och lämnas in ändå pga ett kontrakt bla bla)

Det hela tog mindre än en minut.
Sen sa han (med en extremt posh Brittish accent)

Well then, as much as I enjoy listening to your voice, I can't think of a single reason why this telephone call should go on any longer. Bye bye now. 
Och la på. 

Och jag stod med mobilen i handen och tänkte att snyggare avslut på ett samtal får man leta efter. 

En flicka och en morfar på is

Storskruttan har hastigt, otippat och med stor entusiasm inlett en bandykarriär. Alltså inte innebandy utan riktig bandy. Tänk djupfryst fotbollsplan, liten boll och skridskor. Får väl se om det varar, men i nuläget är hon frälst iallafall. 

Eftersom hon klarsynt insett att hennes föräldrar visserligen kan åka skridskor, den ena (jag) bättre än den andra (han), så är vi långt ifrån den klass på instruktör hon anser sig behöva för att få ordning på skären. Hon åker snabbt och utan rädsla för att ramla. Men kan inte svänga och bromsa lika effektivt som de bandykompisar som redan spelat flera säsonger. 

Alltså bad hon den enda människan värdig uppdraget att ge henne privatlektioner. Morfar.

Sagt och gjort.

Gubben åkte åttor och baklänges och visade släpstopp och vändstopp och ungen åkte efter och nötte och nötte.

Efteråt vet jag inte vem som haft roligast.

”Tack för att du lärde mig så mycket morfar! Jag hade jätteroligt!”

Det var fint.

Mellan sol och pannkaka

Just nu är det jävligt mycket sol.
Jag har en kollega som jag tycker mycket om, men han använder ofta ord som medskick och ingångsvärden. Och jag ogillar starkt såna pretto-ord. Men det smittar, och jag kommer på mig själv med att plötsligt använda dem också. 

Så, ingångsvärdena för idag är dessa:

Det är fredag (hepp!)
Jag har bokat klipptid och ska även göra nånslags hettere färgning eller slingor eller nåt (so fancy)

Jag ska på AW med ett gäng andra trötta morsor ikväll (say whaaaaat?!)

Min man har en arbetsintervju (get outta here!)

Det ni. Ain't nothin gonna bring me down today. 

Och då vill jag avsluta med ett litet medskick, önskar alla en fin helg.

Varje gång

Igår var jag återigen nära nån slags bristningsgräns vad gäller min man och mitt äktenskap. Och inatt drömde jag, som på beställning, att han lämnade mig. 

Det här har hänt så många gånger förrut. 

Vi bråkar eller tjafsar eller ignorerar varandra och det känns stelt och jobbigt och outhärdligt och jag känner att allt är bättre än detta.
Sen drömmer jag någon variant på att det faktiskt tar slut. Vi separarer, skiljer oss, och i drömmen är det alltid på hans initiativ. 
Och jag blir helt förkrossad, varje gång. 

Vaknade och kände en sån enorm lättnad över att det inte var på riktigt. 

I drömmen grät jag och sa
"Vi skulle ju bli gamla tillsammans. Nu kommer vi i bästa fall bara vara facebookkompisar och om han dör är det inte ens säkert att jag får veta det"
Det är knäppt.
Jag blir galen på honom.
Men ändå.
Vi ska ju bli gamla tillsammans. 

Två knäppa minsann

1. Polska negmamman och hennes familj fick sitt fönster krossat av ett fruset ägg i helgen. Alltså nåt pucko kastade ett djupfryst ägg på deras sovrumsfönster så att det gick sönder. Hon tog det såklart med jämnt missmod och hetsade inte upp sig nämnvärt, men ändå. 

2. Om några veckor är det Hälsa på Campus, något som annordnas en gång per termin och är en dag då studenter och anställda bjuds till olika föreläsningar och aktiviteter i hälsans och friskvårdens tecken. Det har delats ut broschyrer om detta och några sådana ligger på bordet i vårt fikarum. För en stund sen gick en städerska förbi och uppmärksammade broschyrerna, som pryds av Therese Alshammar som är dragplåster och den här terminens huvudföreläsare. Först trodde jag städerskan hade öronpluppar och hummade med i nån podd, men sen insåg jag att hon gick och pratade, högt, för sig själv.
"Jaha, minsann det där bjuds inte städfolket in till inte. Vi får inte nån information minsann! Vill man att de anställda ska få vara med ska det vara lika för alla, men det är det inte minsann! Nänä, det är skillnad på ost och bröd minsann!"

Just det sista var en kul liknelse. I övrigt var det inte så kul förrän hon hade gått. Mest pinsamt. Kan väl iofs fatta att hon är sur, men det är väl inte vårt fel om de inte fått broschyrer till sitt fikarum heller. 

Mello

Barnen har varit tokiga i Mello i några år nu. 
De har aldrig varit vakna och sett själva programmet live (dels pga små och lägger sig tidigt och dels pga noll intresse och ganska mycket förakt från min sida).
Men jag har ju såklart fattat att det bara var en tidsfråga. Och if you can't beat 'em, join 'em liksom. 
Så i lördags lät jag storskruttan vara vaken och sitta i soffan med ostkrokar och bubbelvatten. Kan inte direkt påstå att jag själv följde dramatiken, men visst, min melloexponering var hög.
Och?
Jomen det var inte så farligt faktiskt. 

Morgonen efter youtubade hon alla låtar för lillasyster som var mer sur över ostkrokarna än att syrran fått vara uppe sent, och de lärde sig snabbt alla refränger och rollekte de olika artisterna. 

När de mimade till Tone (Lakelius?) så hade de en så himla gullig diskussion som jag inte kan låta bli att dela med mig av

- det där är en tjej!

- jaa... det ser man ju.

- ja! för titta håret då?

- ja och titta klänningen då!

- ja, så det är en tjej!

- ja, och om man inte tror det så kan man ju bara titta!

För de som inte vet det är artisten i fråga transperson. Jag har pratat om transpersoner och hbtq-frågor med mina barn i olika tidigare sammanhang (utan att göra någon jättestor grej av, men liksom svarat på deras frågor osv.) Så även om jag såg ett tillfälle att ytterligare upplysa dem när jag hörde detta meningsutbyte igår, så hoppade jag det och var tyst. 
För de var ju överens.
Och de hade ju rätt, det är en tjej.
Så jag varför skulle jag då komma in med pekpinnar och parenteser?

Kornmjöl por favor

Efter bråk och tråkig stämning försökte mannen lappa ihop lite med att laga middag a la Costa Rica igår. Stekta matbananer, ris med nåt böngrejs i, nygräddade tortillas, osv.

Kul grej var när han insåg att kornmjöl inte är detsamma som corn flour. 

-How the heck is kornmjoal NOT corn flour?!?

Det kan man fråga sig. 

Det är som det är

Nu frågar alla
Hur känns det att ha mannen hemma igen?
Visst måste barnen älska att pappa är hemma?
och liknande.

Och ja, barnen uppskattar mycket att pappa är hemma. 
Men det tog inte ens två veckor innan vi hade en riktig kris. Igen. Samma kris som alltid. Han vill inte bo här. Har alltid haft en fot halvvägs ut genom dörren. Jag kan öppna för att flytta, men då måste det vara till något, inte bara bort ifrån. 

Vi kommer aldrig nånstans. Bråkar bara.

Och nånstans så är det bara som det är.
Orkar inte jaga upp mig, blir bara trött.
Jag har inte tänkt gå i terapi igen.
Jag vill inte utsätta barnen för en separation.
Att inte ha barnen på heltid är inget alternativ för mig. Finns inte på kartan.
Mycket kan jag stå ut med, mycket får jag stå ut med.
Men det är en av få gränser jag har. Barnen ska vara med mig.
Så det är som det är. 

Det är så det känns. Att han är hemma igen.