Mello

Barnen har varit tokiga i Mello i några år nu. 
De har aldrig varit vakna och sett själva programmet live (dels pga små och lägger sig tidigt och dels pga noll intresse och ganska mycket förakt från min sida).
Men jag har ju såklart fattat att det bara var en tidsfråga. Och if you can't beat 'em, join 'em liksom. 
Så i lördags lät jag storskruttan vara vaken och sitta i soffan med ostkrokar och bubbelvatten. Kan inte direkt påstå att jag själv följde dramatiken, men visst, min melloexponering var hög.
Och?
Jomen det var inte så farligt faktiskt. 

Morgonen efter youtubade hon alla låtar för lillasyster som var mer sur över ostkrokarna än att syrran fått vara uppe sent, och de lärde sig snabbt alla refränger och rollekte de olika artisterna. 

När de mimade till Tone (Lakelius?) så hade de en så himla gullig diskussion som jag inte kan låta bli att dela med mig av

- det där är en tjej!

- jaa... det ser man ju.

- ja! för titta håret då?

- ja och titta klänningen då!

- ja, så det är en tjej!

- ja, och om man inte tror det så kan man ju bara titta!

För de som inte vet det är artisten i fråga transperson. Jag har pratat om transpersoner och hbtq-frågor med mina barn i olika tidigare sammanhang (utan att göra någon jättestor grej av, men liksom svarat på deras frågor osv.) Så även om jag såg ett tillfälle att ytterligare upplysa dem när jag hörde detta meningsutbyte igår, så hoppade jag det och var tyst. 
För de var ju överens.
Och de hade ju rätt, det är en tjej.
Så jag varför skulle jag då komma in med pekpinnar och parenteser?