Om vapen

Vapen ja. Tänkte först skriva ett svar på förslaget att jag beväpnar mig när jag är ute och springer.
Men det finns en del att säga på ämnet.
Först. Jag förstår tanken, och det är många som gör det. Alltså bär vapen av anledningar som inte är helt orimliga, typ att ett rovdjur skulle kunna hoppa ner ur ett träd och anfalla dig.
Skulle det hända skulle man ju gärna vilja kunna försvara sig med mer är händer och tänder. 

Men. Jag skulle aldrig bära ett skarpladdat vapen jag dels inte var beredd att använda och dels inte kunde hantera. Det innebär att jag skulle behöva spendera tid och energi på skjutbana, vapenvård, etc. Jag skulle behöva införskaffa ett vapenskåp där mitt vapen fanns säkert inlåst när jag var hemma så att inte barn (mina eller andras) kom åt det. 

Och det har jag varken tid eller lust med. Dessutom är jag lika intresserad av att identifiera mig som vapenägare som jag är av att joina Real Life eller någon annan av kokosnötkyrkorna som cowboysarna här omkring går till. Med sina vapen i hölster på höfterna. Jag vet faktiskt inte om de får ta med dem in i kyrksalarna eller inte...? 

Förra helgen var vi till en närliggande park och sprang ihop med pappa till en av barnens klasskompisar och stod och pratade en stund. Han var i parken på sin nephews birthday party och hade en pistol i hölstret på höften. No big deal och why not liksom. Gissar att han sätter på sig pickan och cowboyhatten i samma svepande rörelse.

I tisdags när vi kom till fotbollsträningen var parkeringen full av polisbilar med blinkande ljus och vi undrade om vi ens skulle kunna komma till fotbollsplanen. Men det var lugnt, en soccer mom berättade att oh some nut pulled a gun out and one of the parents called the sheriff but it's all good now, they're taking him in.

Ingen fara, träning som vanligt. En efter stängde polisbilarna av saftblandarna och körde därifrån. Hade vi kommit en kvart senare hade vi inte ens vetat att något hänt. 

Det är vapen överallt. Man kan köpa dem överallt. Och även om man vänjer sig vid att se dem blir jag fortfarande illa berörd och tycker att det är djupt obehagligt.

Så nej. Jag kommer inte att beväpna mig. Istället springer jag lite senare på morgonen och väljer stigar där jag vet att hundägare och andra löpare/vandrare ofta är. 

Se upp! (inte bara ner)

Det har tydligen synts bergslejon (säger man så på svenska? det gör man nog inte), mountain lions, typ pumor av något slag, på de skogsvägar jag brukar springa här.
Stora arga katter.
Icket att leka med. 
Så förrutom att se noga på marken efter ormar måste jag nu tydligen även se mig om i träden efter pumor.

Eller bara springa någon annanstans. 
Men det finns inte mycket alternativ.
Det är stora vägar, få trottoarer, och bilburen vinner. 

Typiskt.

Show off

Vi var på biblioteket nyligen.
På barnavdelningen satt en kvinna med en pojke på kanske 4 år. Hon försökte få honom att engagera sig i en bilderbok på spanska. 

Kvinnan (och pojken) var av allt att döma amerikaner. Hennes uttal av de spanska orden vittnade också om att hon inte var född spansktalande.

Pojken var totalt ointresserad av boken och orden han fick upplästa för sig.

Looky here hun! El pajaro… it means bird!

And arbol means tree! See! Look at the picture!

A bird… un pajaro, in an arbol!
Men pojken tittade på allt och alla runtomkring och struntade i boken och de spanska glosorna. 

Under tiden sätter sig mina barn och bygger Lincoln Logs och tjattrar med varandra på svenska. 

Jag märker att kvinnan noterar det. 

Hon lägger undan den spanska boken.

Sneglar på mig.

Hon vet att jag pratar engelska för hon har hört mig prata med en bibliotikarie nyss.
Jag säger något i stil med Kom ihåg att allt ni drar fram ska ni också plocka undan innan vi går! till barnen. På svenska, såklart. 
Kvinnan ser ut att vilka säga något men tar istället fram en barnbok på engelska och börjar läsa för sitt barn.
Som nu faktiskt lyssnar.

Ibland pausar hon och kollar på mig. Men hon säger inget. Så jag säger inget heller. 
Jag tänker att hon är en klassisk amerikan som tror att flerspråkighet automatiskt betyder att man är smart och med all välvilja försöker lära sitt barn lite spanska. Ett språk som hon tyvärr inte verkar riktigt behärska själv.  
Vidare tänker jag - att hon tänker - att jag är som hon, men har lyckats lära mina barn ett annat språk. 
Vilket får henne att nyfiket undra hur jag bar mig åt.
Därför känner jag nånstans att jag skulle vilka förklara för henne, att det visserligen inte finns några nackdelar med att växa upp tvåspråkig (tvärtom ju) men det är nästintill omöjligt att som förälder lära ditt barn ett språk du inte kan själv.
Och inte omöjligt, men svårt, att som en vuxen lära ditt barn flera språk.
Barn som lär sig flera språk associerar ofta ett språk med en person (mamma, pappa, mormor, etc.), eller kontext (förskola, skola, hemmet, etc.) och lär sig grunderna i språket långt innan de förstår konceptet "språk."
Att mina barn kan sitta och tjattra på svenska för att de är svenska.
Inte för att jag lyckats med nån speciell inlärningsmetod. 

Men sen tänker jag att det kanske hon fattar.
Vad vet väl jag om henne och vem är jag att komma här och komma?
Och om hon vill försöka få sitt barn lite intresserad av ord på spanska så är det väl bara positivt?
Så jag säger ingenting.
Men känner mig ändå som en show off. 

Yta - del 2

Flera gånger har jag hört amerikaner påpeka att svenskar (eller skandinaver) är så snygga.

Men är vi det, verkligen?

Med risk för att trampa på allas tår samtidigt, så... Nä, jag tycker nog inte att svenskar generellt är snyggare än någon annan befolkning.
Men vi är kanske mindre fula? 

Hepp!

Men hear me out, då.

Vi har bra och tillgänglig tandvård vilket innebär att de flesta svenskar ser helt okej ut i käken och tandraderna. Det gör mycket för utseendet. Har du missfärgade, trasiga, sneda, eller saknade tänder så ser du inte bra ut.
Så är det bara. 

Vi har därtill en relativt hälsosam befolkning som ägnar sig åt vardagsmotion i form av gång till bussen, cykel till jobbet, Korpenligor och annat. Vi är generellt i hyfsad form, vilket också gör sitt till utseendet. 

Vidare har vi (generellt och nu jämför jag framför allt med amerikaner) en något mer utvecklad stilkänsla när det gäller vad vi sätter på oss och hur vi väljer att visa oss ute bland folk.
Och nu snackar jag inte mode eller trender.
Jag snackar att inte gå till föreläsningar i pyjamas. Att inte bära kavaj med en utanpåficka som bara sitter fast i några lösa sömmar. Att inte gå på konferens i trasiga lågskor där en strumpa tittar ut. Eller att på arbetsmöte bära en handväska där axelremmen är så nött att den lämnar flagor av syntetiskt material på blusen.
Alla exempel jag själv sett.
Svenskar är som regel hela och rena. 

Kanske inte uppklädda till tänderna.

Gärna sneakers. Kanske inte slips.

Men hela. Och rena.

Något jag upplever mig se ganska ofta här (och nu menar jag USA och inte Arizona specifikt, MEN jag har också rört mig absolut mest i småstadsamerika, så detta gäller kanske inte för storstäderna) är kvinnor som tex lämnar barnen vid bussen i pyjamas och med oborstat hår... (och det gör jag med så no shame där) men, så har de tagit på illrött läppstift också, för att, gissningsvis rädda upp situationen. Eller kvinnor med odimensionerade lösnaglar eller lösögonfransar, som inte är fixade i övrigt.
De får mig att tänka på dragshowartister som kommit av sig mitt i makeovern. 

 

Så. Det var det jag hade att säga från den här höga hästen. 

Yta. del 1

Som vardagen ser ut nu så sminkar jag mig typ aldrig. Nu är jag ingen stor konsument av smink i vanliga fall heller, men en vanlig arbetsvecka i Sverige använder jag iaf nån slags underlagskräm/foundation och mascara, 5-7 dagar i veckan. 

På sommaren blir det mindre, så är det väl för de flesta tänker jag. Sol och ledighet gör smink både överflödigt och opraktiskt.

Och kombinationen av att jag inte längre går till ett kontor och att det fortfarande är över 30 grader varmt och jag följdaktligen fortfarande är brun gör att jag bara drar fram mascaran nån gång i veckan.

Min äldsta dotter, som fyller 11 i år, är totalt ointresserad av smink. Jag vet att många tjejer i hennes klass, både i Sverige och här, har börjat med läppglans, mascara, vissa har tom lösögonfransar som ser (tycker jag) helt absurda ut. Det är inte det att hon är totalt ointresserad av sitt utseende, men hon har en (ursäkta uråldrigt uttryck) pojkflickig stil och gillar ingenting rosa, glittrigt, rosetter, osv. 

Min yngsta dotter som snart är 8, är betydligt mer flickig och hade en period för ungefär en år sedan då hon var väldigt intresserad av smink, krämer, och allt man kan tänkas stryka på läpparna.
Då frågade hon mig varje dag "mamma har du smink på dig?" vilket fick mig att låta bli att sminka mig vissa dagar bara för att ärligt kunna svara "nej".

Nu har jag inga skarpa åsikter om äldre barn och deras användande av skönhetsprodukter, men jag tänker ändå att jag har tur att det föll sig så att det är den äldre som är obrydd.
Så att den yngre iallafall inte behöver matas med fler influenser än nödvändigt.
Tidigare än nödvändigt. 

En annan vardag

Så var första skolveckan avklarad. Fredag är ledig pga nån högtid eller day of recognition eller vad det var... minns inte. Men det har gått bra. 
Storskruttans lärare ringer en elevs förälder varje vecka och avlägger rapport, och idag ringde Ms Grobowski min man och skröt över vårt barn.
A true delight of a student! är hon tydligen.
Vilket inte förvånar mig ett dugg, men såklart är kul att höra.
Hon hade även fått en "Butler buck" for good behavior i skolan idag. Rektorn heter Butler i efternamn och Butler bucks är typ låtsaspengar barnen kan köpa småkrafs som godis, leksaker, pennor, etc. för. 

Men även lillskruttan trivs bättre än jag vågat hoppats på. Hon är mer skeptisk och svårimponerad än sin storasyster, men precis som jag misstänkt så passar den något fyrkantiga amerikanska skolan henne ganska bra. 

Och jag då? Jag följer barnen till bussen 06:40 och hämtar dem vid samma buss 14:45. Däremellan sliter jag mitt hår över det jobb jag typ är tjänstledig från men ändå inte. Söker andra jobb. Och förbereder för de distanskurser som börjar om två veckor.
Rutiner är inte att underskatta.  

Helgen som kommer blir det fotbollsmatcher (båda barnen spelar), pool party (en kille i lillskruttans klass har fyllt år och bjudit hela klassen), och förhoppningsvis en tur med kanoterna. 

Trevlig helg!

Sånt jag skulle kunna skriva om

Att det luktar starkt och tydligt av skunk varje morgon när vi öppnar dörren. Det var i södra Idaho jag lärde mig hur skunk luktar. Nu vet barnen också.

Att barnen har börjat skolan. Det bästa hittills är tydligen att det finns ett skolbibliotek med en stor fågelspindel i bur. De har lunchlåda med sig, en ID-badge runt halsen, och behöver hall pass om de rör sig i korridoren utanför lektionstid.

Att igår fick även lillskruttan en lista på school supplies hon förväntas ha med till klassrummet. Pennor, sudd, white board-pennor, limstift, bulk snacks, näsdukar... ryggsäcken gick knappt stänga. 

Att det fortfarande är över 30 grader på dagarna och jag börjar bli less på att svettas jämt.

Att man inte bara måste köra 12 miles utan dessutom betala för att återvinna kartong, plast, metall, osv. här. Det tänker jag faktiskt inte göra. Så vi slänger allt, allt i soptunnan. Det känns helt sjukt. Eller nä okej, inte kartong och aluminium... det sparar vi än så länge under trappen för att se om vi kanske kan åka snålskjuts på collegets återvinning. 

Ja, det skulle jag kunna skriva om.

Back to School night

Nu har vi fått träffa barnens lärare, sett klassrummen, kafeterian, skolbiblioteket, osv.

Mycket nytt.

Mycket vi inte är vana vid. Som school bus route, curb side pick up, och annat lingo vi bara stod och klippte med ögonen åt.

Men det blir nog bra.

Storskruttan ska börja femman och är som vanligt totalt filbunke. Tycker att det verkar bra och spännande.
Lillskruttan börjar i Ms Johnson's andra klass och är ett nervvrak. 

Jag tycker dock att Ms Johnson verkar bra, redig och stabil, inte sådär (ursäkta men faktiskt) pipigt amerikansk och onödigt fjäskig, som annars är ganska vanligt här.

På riktigt, skulle vilja sätta en talpedagog på att bekräfta min tes om amerikanska kvinnor har ett röstläge flera tonarter högre än sina svenska systrar. Varför?
Vem vet. 
Men inte Ms Johnson, som sagt. Hon verkar stå med båda fötterna på jorden och har dessutom erfarenhet av ESL (engelska som andraspråk) vilket ju är toppen.

Storskruttans lärare han jag bara säga ett snabbt hej till. Men hon är från Filipinerna, vilket onekligen betyder att hon vet att världen är något större än USA, så det är ju också positivt tänker jag.

I årskurs två får man en bänk färdigfylld med papper, pennor, sudd, en liten whiteboard, anteckningsböcker, osv. I årskurs fem får man en lista på material man förväntas ha med första dagen. Den var lång och detaljerad. Så det ska vi göra idag, bland annat. Shoppa school supplies. 

Show Low då?

Än så länge kan jag egentligen inte säga så mycket annat om staden än att trafiken är rent för jäkla dåligt planerad. Det finns två huvudgator och typ inga vägar som liksom går genom stan så man måste alltid ut på huvudvägarna och trängas. 

Det är ingen stor stad, men i sann amerikansk anda finns inga cykelvägar så vill du ta dig från A till B är bäst att du har bil.

Barnens skola börjar måndag om en vecka. Imorgon har de sina första fotbollsträningar. På onsdagkväll är det Back To School night då vi ska få träffa lärarna och se klassrummen.
På torsdag ska de ta mässlingsvaccin, det var varken dyrt eller svårt att få administrerat så vi gör så... skolsystern blir glad och förhoppningsvis ska det inte vara några konstigheter att få in det i svenska registret heller.

Vi spenderar dagarna med att fixa lägenheten, (våningssäng, lampor, skohylla, osv.) bada på badhuset (det finns ingen utomhuspool), passa på att fixa pass och körkort som gått ut eller snart går ut, och ta kalla duschar.
Det är oftast nånstans mellan 32 och 35 grader varmt.
Idag har det regnat och är just nu otroligt behagliga 26 grader och molnigt. Så vi passar på att ha dörr och fönster öppna, det kan man annars bara ha mellan typ åtta på kvällen och åtta på morgonen. 

Lovet är slut men vardagen har inte börjat på riktigt så det är nåt slags mellanläge. 
Barnen saknar sina svenska kompisar men jag hoppas att när väl skola och träningar kommer igång så kommer också detta att kännas mer normalt.