Haru varit på kurs eller?

Alla vet att det är så, man kommer tillbaka från kurs/utbildning och bara känner sig hög på ny kunskap och insikter och tänker att nu jäklar ska jag bena och reda ut i verksamheten.

Sen blir det i bästa fall inte sämre, i värsta fall mer kaos och i de flesta fall ingen förändring alls iallafall. 

Men jag har iallafall försökt tillämpa några av mina nya lärdommar på en del av ett stort projekt jag är med i, där projektledaren håller så hårt i tyglarna att vi andra ibland slutar att ens försöka låtsas att vi har nåt att säga till om. 

 

Just nu pågår en process som faller under mitt arbetspaket (WP, delprojekt, vad ni nu kallar det) men som jag av olika anledningar haft väldigt lite att göra med. Jag har känt frustration, osäkerhet och otillräcklighet om vartannat och framför allt haft svårt att veta hur jag förväntas agera och om jag förväntas leda alls i den här processen. Otydligt ledarskap, mao.

Idag bestämde jag mig alltså för att prioritera processen och (likt en man?) strunta i hur mitt beteende eventuellt skulle tolkas av andra iblandade.
Var är flaskhalsen?
Vad behövs för att vi ska komma framåt?
Var ligger de stora riskerna?

Fick några snäsiga (eller så var de inte alls det, går inte tyda känslor i mejl) kommentarer, men inget värre än att det rinner av. Och nu känns det som att vi är, om inte back on track, så iallafall inte lika långt från the track.

Klapp på axeln.

Hjärntrött

En fruktansvärt oproduktiv dag. Mina kollegor som jag varit på kurs tillsammans med är lyckligtvis precis lika ineffektiva, trötta och slamsiga som jag idag, annars hade jag kanske undrat.
Hade planer på att ringa upp folk, styra upp, planera och ta tag. 

Istället väntar jag på att det ska sluta snöa(!) så att jag kan cykla hem.

Nya tag imorgon. 

Hemma på mellanlandning

Ända sedan jag satt i intervjuer för mitt nuvarande jobb har det varit tydligt uttalat att jag förväntas ta en ledande roll.  Det gör mig obekväm på ett sätt som är svårt att sätta fingret på. Jag vill säga att jag inte är någon ledartyp, men jag vet inte om det är sant. 
Jag är snarare en vallhund, springer runt och nafsar folk i hälarna om de försöker med några dumheter och ser till att flocken håller riktningen.
Leder bakifrån.
Nu har suttit i en projektledarkurs i tre dagar och tänkt att å ena sidan: ja såklart, hur svårt ska det vara? och å andra sidan: jag skulle aaaaldrig kunna leda ett sånt massivt projekt själv.
(obs vet att alla projekt inte är massiva, men de flesta vi jobbar med/inom är det)

Typiskt kvinnligt tveksamhetstänk, tänker jag. Vi är ofta våra egna största bromsklossar.
Inte alla, men många.
Jag.

Nu är jag tillbaka i verkligheten, skulle egentligen ha haft utvecklingssamtal idag men min chef är förkyld så det är framflyttat.
Känns skönt, orkar inte riktigt reflektera över mig själv och min roll något mer just nu. 

Frequent flyer

Tack för alla snälla ord. 

Jag är i Stockholm på kurs den här veckan. 

Det är en bra kurs, jag är faktiskt imponerad och glad att jag prioriterade att boka in det här.
Men nu är det så mycket resor att jag inte ens känner pepp inför hotell längre.
Rena handdukar, strama lakan, hotellfrukost.
Jo tack. 

Men hemma ändå... 

Pussar och kramar och fred på jorden.

Solen skiner. Det är fredag. Jag har tusen mail att svara på och ytterligare en jobbresa att boka. Imorgon ska vi hinna med brottningsträning, fotbollsmatch, däckbyte och jobb, jobb, jobb.... Sen reser jag på söndag.
Det är galet. 
Det spelar ingen roll. 

För nu fick jag äntligen tag på en sjuksköterska som jobbar. 

Den är godartad, min knöl. 
Inget förstadie, inget farligt, bara en knöl.

Inte förrän hon sa det, och jag bad henne säga det en gång till, förstod jag hur tung stenen var som släpptes. 

Hoppas alla får en underbar helg. 

Sista morgonen

Vaknar som vanligt klockan sex men somnar om och öppnar ögonen igen halv åtta. Barnen sover fortfarande som slagna hjältar, huller om buller på madrasser på golvet. 

Fem dagar i backen. Två olika fjäll. Nya och gamla vänner. Festis, solskydd, ostmackor och blöta strumpor. Nu ska vi packa, städa ur stugan och köra hem. 

Det har varit ett påsklov som överträffat allas förväntningar tror jag. 

Nu väntar verkligheten.

Det är ingen rimlig mängd mail som tickat in de här dagarna. Och på söndag åker jag på kurs.

Vill å ena sidan stanna kvar och dra på understället igen och strunta i allt. Å andra sidan kliar det i fingrarna för att få jobba undan skiten.

I inlandet

Skriver från metropolen Sorsele. Lapplands pärla. Inlandsbanans  målfålla. 

Tänk en målfålla placerad 30 mil efter den punkt då sista deltagaren ger upp.. typ där är Sorsele.

Både pizzerian och ICA hade dock öppet på långfredag och man kan köpa diverse mobilladdare på den senare.

Och föredömligt nära till skidbacken har vi och påskharen har inte snålat med godiset.

Det går ingen nöd på oss med andra ord.

Påskhare eller posthare

Nämen vi ska ju också dra till fjälls. Jag ska precis avsluta arbetsveckan och cykla till fritidsbanken och försöka hitta en slalomhjälm till storskruttan. Sen tvättapackastäda och så far vi imorgon.
Sol, fräknar, godis.

Posten har inte kommit, by the way. Spenderade en timme i sjukhusets växel för att försöka få tag i någon som kunde tänkas lova mig ett samtal så snart proverna är klara. 

Det gick inte så bra. Får väl prova ringa nästa vecka igen. Se om någon jobbar då. Den allra mesta tiden tänker jag inte på det alls. Råkar jag tänka på det känns det som ett struptag. 

Vore så skönt att få lägga det åt sidan på riktigt. 

När tre är trevligt

I lördags var vi på badhuset och sprang på två flickor från storskruttans klass. Den ena flickan, E, är en som min dotter väldigt gärna vill vara kompis med men E är väldigt mycket paxad som bästis av den andra flickan, S. När S har gått hem från fritids på eftermiddagarna lekar som regel E och storskruttan bra ihop. Men är S där är det E och S som sitter ihop och S har tydligt markerat att den balansen låter sig inte rubbas. 

På badhuset hejade flickorna på varandra, jag pratade lite med E:s mamma men så var det inte så mycket mer med det. Det är stort badhus och vi var sällan i samma bassäng. Men just när vi skulle gå upp och duscha gick de förbi och S frågade storskruttan om hon ville vara med dem och leka. 

Att stanna ytterligare en stund var inte på kartan, det var sent, parkeringen gick ut, lillskruttan var i bryta-ihop mode... jamen ni fattar.
Vi var på väg. 

Storskruttan grät lite i duschen och jag fattade ju såklart att hon var ledsen. Men sa också att det nog var bra som det blev. Att de kommer att fråga igen. Att är S snäll mot henne ska hon såklart vara snäll tillbaka. Men S är inte drottning av världen (bara förskoleklassen) och hon kan nog må bra av ett nej också.

Iallafall igår så hade storskruttan, stärkt av helgens händelse, frågat S om hon fick vara med henne och E på fritids. Och det fick hon. Dom lekte tre. Storskruttan var salig av glädje. 

Jag känner mig lite kluven. Å ena sidan såklart glad att de lekte tre och att det hade gått bra. Å andra sidan lite, lite orolig för att denna lilla drottning återigen ska få för sig att tre är otrevligt. 

Men men, onödigt att ta ut något i förskott.  

På våren

På våren har man utvecklingssamtal. 

På skolan och på jobbet.

På min arbetsplats finns det tydliga förväntningar på mig att ta mer av en ledarroll så småningom. Alltså inte nuuuuu direkt. Men typ imorgon. 
Jag känner väldigt delade känslor inför detta.
Å ena sidan har jag inget emot att leda i vissa aspekter och jag är såklart tacksam över förtoendet.
Å andra sidan hatar jag att driva ämnen där jag inte känner att jag har på fötterna riktigt. Inte kan svara på alla svåra frågor. Inte är den som kan mest. 
Jag vet att man inte måste kunna mest för att leda bäst. 
Men ändå.

Känner en viss press att veta vad jag vill bli när jag blir stor.
Och jag vet fortfarande inte riktigt. 

Jag tar gärna en högre lön med ökade möjligheter att påverka. Avsäger mig dock gärna ansvar och förväntningar på att fatta kniviga beslut.

Och så vill jag att alla ska vara snälla med varandra och låta alla vara med.

Ska vi säga så?

Vintern som aldrig tar slut

Jag mötte kanske våren i Paris, men sen flög jag hem till snöstormen.
8 april och snö över stövelskaften. Ingen är nöjd över detta. 

Nåväl.

Sitter vid köksbordet i mysbyxor och renskriver anteckningar från igår. Micrar kaffe när andan faller på. Ser bilarna på parkeringen nedanför köra fast och försöka komma loss. Tänker att jag tar slalomglasögon och bobben när det är dags att hämta kidsen.

Noll smink. Noll flärd. Noll press.

Tyvärr även noll macarons.
Just det är lite synd.  

En route

På väg hem från Paris. Tre långa dagar i strumpbyxor, ett uppmärksamt leende och aktiv interaktion. Jobb. 

Frankrike vore underbart om det inte vore för alla fransmän. Skämtar bara lite.

Ett flyg kvar.

Sen egen säng. Imorgon fredagsmys med kidsen. 

Fortfarande inget brev på posten.

En stund i mängden av stunder

Lillskruttan imorse: Mamma! alla pärlor är inte i din sko!
Jag:... eh, nähä?
Lillskruttan: April april!!

Alla pärlor var alltså i min sko. 

Igår när läkaren dragit nålen ur mitt bröst och sa att jag kunde förvänta mig svar nästa vecka så var det som att någon slagit på en kran och tårarna bara rann. Munskyddet blev helt svampigt. 

Idag berättade jag hela historien för en kompis över lunch utan att det kändes speciellt jobbigt alls. Kompisen berättade att hon åkt buss häromdagen och helt plöstligt kännt sig lycklig. Sen gick det över. Men det kan väl få vara så.
Känslorna kommer och går.