Monday 31 May 2021

Popcorn

 (en del av) Det som poppar i min hjärna just nu:

- Kontraktet. På torsdag ska vi skriva kontrakt angående uthyrning av lägenheten i andrahand i sommar. Popp!

- Fokusgruppen. Vi har haft tre stycken redan, på engelska. Nu ska vi ha en på svenska. Måste översätta allt material. Eller inte allt kanske. Men en del. Vilket? Popp!

- Semester. När ska jag ha den? När ska jag jobba? Jamen det beror ju på... Popp!

- Covidtesterna, covidtesterna, covidtesterna. Popp!

- Reseförsäkring. Nu när UD vägrar ta USA från svarta listan.... suuuuuuck. Popp!

- Stugan. Var där med mina föräldrar igår och jobbade. Något som jag knappt vet vad där är läcker. Utedasset behöver ny sittring. Beställ. Köp. Fixa. Glöm inte. Popp!

- Styrgruppsmötet. Jag ska presentera kommunikationsplanen. Popp!

- Hur blir det till hösten? Ja det beror ju helt på det där... det där andra popcornet. 

Poppelipopp. Popp. 


Friday 28 May 2021

Boom! (jobbigt att vara en liten ensam man)

Det har ju som sagt cirkulerat en del artiklar i lokaltidningen om problemet sexuella trakasserier på universitetet och det var i den andan som gårdagens paneldiskussion anordnades. I panelen satt fem kvinnliga deltagare, professorer, doktorander, och nån administratör. Samt samma manlige hyfsat högt uppsatta chef som uttalade sig i en av de artiklar som fick mig att gå i taket för nån månad sen.
Han framstod verkligen som ett ärkepucko i den artikeln, men då tänkte jag också att han kanske inte blev helt rättciterad och sådär, att det kanske inte var en rättvis bild av honom.
Men det var det. 

Medan de kvinnliga deltagarna samtliga satt intresserat framåtlutade mot sina zoom-kameror och intresserat lyssnade när de inte själva talade, satt han slappt tillbakalutad och verkade tänka på annat. När han ca halvvägs in i diskussionen blev ombedd att säga något kastade han sig direkt in i samma argument där jag ödmjukt tänkt att han kanske felciterats.
Han sa (inte ordagrant, men typ) att alla som utsätts för alla sorters trakasserier har en skyldighet att anmäla direkt för annars kan man inte göra nånting åt problemet. Varpå den kvinnliga moderatorn helt sonika avbröt honom och sa "det där är att skylla på offren, det vi kallar victim blaming, och sådant får inte förekomma i den här diskussionen" och sen gav hon ordet tillbaka till en kvinnlig professor.
Boom! bara. Det var så jävla grymt.

Sen satt han där med lång, sur uppsyn tills det var dags att avsluta och ge feedback och inspel för kommande sessioner. Då sa att trumpet att han hoppades se fler manliga deltagare i panelen nästa gång. Tror han kände sig lite utsatt.
Tror inte han fattade vilken stereotyp han bjussade på. 

Thursday 27 May 2021

Är jag gammal nu?

Funtar dessutom på om jag fått en spricka i handleden. Vänster, tack och lov. Men ont gör det, speciellt om jag får för mig nåt så dumt som att stödja på den i en viss vinkel.  

I tisdags välte jag cykeln. Det vart en såndär balansgrej när jag hade cykelkorgen full med tungt jox och lillskruttan fastspänd bak och skulle precis hoppa på när storskruttan ropade nåt om tappad sko eller var det nu var. Så jag välte. Skrapade upp benet lite. Lillskruttan fick en minimal skråma på armen och grus i mackan som hon höll på att äta. Och så gjorde jag illa handleden. Det känner jag mer och mer för varje dag liksom.

Så kan det gå. 

En morgon när kaffet får ta tid

Äntligen en lite lugnare morgon. Och natten som var sov båda barnen mellan 20 och 06:30 i eget rum utan att vakna, eller iallafall väcka mig. 
Välbehövligt. 

Imorgon ska våra två projektassistenter äntligen lämna in sina masteruppsatser. Jag har blivit någon slags redigerare, handledare, bollplank, stöttepelare till båda två och till viss del undvikt att vara på kontoret för att lättare kunna ducka från deras panikfrågror.
Men nu är det snart över.
Hoppas för allas skull att de får godkänt båda två.

Nu ska jag se klart Picture a Scientist inför paneldiskussion i eftermiddag. Började igår men var tvungen att gå och lägga mig när det var 20 min kvar.
Har ni sett den?

Den är bra. 

Monday 24 May 2021

Ny rant på gammalt ämne

Polska negmammans kanadensiska karl fyllde 50 i helgen. Han har tidigare sagt att hade de inte träffats så pass sent i livet hade han gärna skaffat uppemot 8-10 barn. Nu får de kanske nöja sig efter det tredje som ju ska kläckas om bara nån månad. Han har även sagt att när han träffade polska negmamman (fast han kallar henne ju såklart inte det) så var det som om ljuset kom in i hans liv.
Såatte. 

Vi var där på kalas iallafall. Inomhus pga regn. Tre vuxna och fyra barn. Ingen stor fest, och trevligt visst.. Men precis som när vi var där senast så, mitt tålamod med hennes berättelser och sätt att uttrycka sig börjar vara så kort att jag knappt kan hålla god min längre. Jag tänker att det är en kombination av min allmänna stressnivå och mitt numera rätt korta tålamod, och det faktum att min man inte är där och hör det han också. Så att vi kan utbyta blickar och bolla det sen.

 Jag berättade kort om min oro inför resan och all covid-testning. Inte för att jag förväntade mig sympati (bahahahah) utan för att jag (tack vare mitt geni till syster) nu har en plan som eventuellt påverkar vårt deltagande i deras dotters födelsedagsfirande i juni, precis innan avresa.  Först försökte hon övertala mig att det inte alls var USA som krävde negativa provsvar utan att allt reglerades av flygbolagen. Jag bara Njä, jag har ju varit inne på både CDCs och DHSs hemsidor och de verkar nog ändå ganska övertygande om att de inte tänkt släppa in nån, oavsett nationalitet, vaccinstatus och tidigare sjukdomshistoria, om de inte kan visa upp ett negativt test. Hon skakade bara skeptiskt på huvudet och sa, med sin polska accent But I wouldn’t worry about it all, the odds are so low…

Senare under kvällen, på tal om chanserna/risken att jag är ensamstående mamma även till hösten, säger hon (med samma totala avsaknad av empati och inkänning) I don’t think you should do it, it would be too hard.
Som vore det ett f-ing 5k fun run. Nåt lite tokroligt jag funderar på, som en kul grej bara Men asså jag veeeeet inte, vad tycker duuu?! *tuggummibubbla*

Men det MEST störiga (jag vet, det här blir långt och förmodligen måttligt intressant, ’schäkta) var hennes konstanta och ohämmade Finlandsvurm. Flera gånger under eftermiddagen och kvällen fick jag bita mig i tungan för att inte tappa det och skrika ”Men flytta tillbaka till f-ing Finland då!!”
Hon älskar Finland. Det gör de bägge två, men mest hon.

Med risk för att jag redan berättat detta så drar jag det väldigt kort... De träffades i Finland, båda deras barn är födda där, och när de efter nåt år i Skottland (dit de flyttade pga hans jobb men vantrivdes väldigt) ville tillbaka fick han istället ett jobb i Sverige och de tänkte att jamen det är väl typ samma lika, och flyttade hit. Men ända sedan vi träffades har de pratat om att flytta tillbaka till Finland. Mest intensivt i början, då var de måna om att barnen inte skulle glömma finskan och flytta innan äldsta började skolan så han fick börja förskoleklass där. Sen verkade det mer som att de längtade tillbaka men ändå accepterat Sverige och sonen går ju skola här nu osv. Men nu har han (alltid han, hon jobbar inte mycket) två olika jobb på gång i Finland och då har liksom glöden inom henne blossat upp i full majbrasa.
Jag vet ingen som älskar Finland som hon, och jag känner några finnar.

Det är en kärlek polerad av glömska och avstånd. Allt är perfekt i Finland. Barnen äter sina grönsaker utan att klaga. Lärare och pedagoger har bättre disciplin. Galonbyxorna är tätare och blöjorna torrare. You name, it’s better in Finland.

Precis som med allt annat så går det inte att argumentera med henne. Det är bara att ta in och försöka att inte ta åt sig. 

Barnen var glada och trötta när vi gick därifrån. Jag var mest trött.

Friday 21 May 2021

En blöt Buddha senare

Jag har precis varit på mitt livs första meditationssession. Har en kompis från studietiden som flörtar stenhårt med Buddism, veganism, fastar på fastan, håller på med improvisationsteater och har byxor med väldigt låg gren. Ni fattar. 

Fick en inbjudan och tänkte att tja.... jag är ju annars den som går från gruppträningspassen när det är dags för stretch, smiter från shavasana på yogan, svarar Öh? på frågan "hur återhämtar du dig?" såatte.... kanske skulle prova ändå.

Sagt och gjort.
En beskrivning av upplevelsen skulle kunna vara typ såhär:
Under en halvtimme satt 8 personer, tillsammans utan att känna varandras namn eller bekymmer, i ordlös gemenskap där var och en i samhörighet fick utforska sitt eget inre landskap och finna en stunds ro i vardagen medan lätta droppar dansade i luften. 

Eller typ såhär:
I 25 kalla minuter satt 8 svennebananer på en regnig altan och frös framför små buddastatyer. Alla var tysta men bara några få lyckades sitta helt stilla. Om man nu ska tävla i nåt alltså. 

Båda är sanna. 
Jag hade nog inte förväntat mig så mycket, men trodde att det skulle vara lite mer guidat, typ som avslappningsövningarna man hade i skolan där man låg på golvet och fokuserade på kroppsdel efter kroppsdel i tur och ordning.

Men så var det inte alls.
Vi lämnades helt ensamma med våra tankar.
Och regnet. 

Thursday 20 May 2021

Det vore så jäkla obra

Eftersom man alltid kan ta ut olycka i förskott och gruva sig för det värsta... 

Om en månad flyger jag solo över atlanten med två små barn. I nuläget är USA med på UDs lista över länder man avråds resa till. Om det inte ändras efter 31 maj (hoppas hoppas hoppaaaaaaaaas) så innebär det att vår hemförsäkring inte täcker eventuella omkostnader som har med corona att göra. Det går heller inte att teckna en kompletterande reseförsäkring via vårt försäkringsbolag. 

Vi måste alla tre ha negativa pcr-test som är max 48 timmar gamla vid avresa. I hålan där vi bor finns ingenstans det går att testa sig på lördagar. Jag ska bespara er ytterligare detaljer, men i nuläget finns inget sätt att helt eliminera risken att jag står i Stockholm med barn, packning, biljetter, och får ett positivt provsvar. 

Det skulle bli dyrt. Det skulle bli meckigt. Det skulle bli så otroligt jobbigt. 

Det är svårt att låta bli att tänka på det. 

Tuesday 18 May 2021

Gjort min läxa

Idag har jag (digital) tid hos min terapeut igen. Hon är legitimerad psykolog, för det står tydligt medan man väntar på att släppas in i det digitala rum där vi ses, men nånstans har jag också sett benämningen terapeut i sammanhanget jobbet betalar för dessa samtal. Så jag vet inte. Spelar ingen roll heller. Terapeut andas mindre galenskap än psykolog, i min värd iallafall. 

Min läxa till idag var att skriva ett brev till min man, ja och skicka det också. Förra gången spenderade vi mycket tid på samtal av typen

Och då känner jag att han bara...
- Har du sagt det till honom?
Eh, nä....

Och det är så orättvist att han alltid...
- Vet han att du tycker det?
Alltså...

Ni fattar. Typ, ska man måsta säga allting, kan dom inte tänka själva alls? Nä, det kan dom inte. Och framför allt kan dom inte läsa tankar. Jävla sopor. 
Så jag skrev ett brev. Långt, typ tre sidor. Det var inte speciellt sammanhängande. Inte skrivet från början till slut utan paragrafer skrivna under olika sinnesstämningar, sammanfogade till någon slags beskrivning av hur jag upplevt det som var, tänker kring det som är, och funderar på det som ska bli.

Vissa bitar var ganska brutala. Inte elaka, bara kanske snudd på onödigt ärliga. 
Men jag skickade iallafall. 

Och vet inte riktigt vad jag väntat mig. Inte moteld, det trodde jag inte. Jag berättade ju att det var en läxa från psykisen så han var ju lite beredd. Men jag hade nog tänkt mig antingen en period av långsur/snarstuckenhet eller kort svar i stil med "Jaja, men tur att du är så perfekt själv då" alternativt "Okej jamen jag är sämst, tack då vet jag."

Men icket. Han svarade tack för brevet, att han förstod, bad om ursäkt och skämdes över sitt beteende. Att han skulle göra sitt bästa för att bättra sig.
Typ så.
Jag ville svara Skämtar du nu? Men avstod. 

Vi har kommunicerat om detta via mail. När vi hörs i telefon pratar vi om annat, mest med och om barnen såklart. Det har fungerat bra. 

Jag tror inte på nåt sätt att våra problem är lösta nu. Men det var skönt att få ur sig den surhögen. Att han läst och faktiskt begrundat. 

Tycker själv att jag får MVG på den läxan. 


Monday 17 May 2021

Hos doktorn

Har spenderat morgonen på vårdcentralen med stortskruttan. Hon har återkommande hudproblem som jag inte upplever att läkare kan bedömma riktigt via en skärm och suddiga mobilfoton. Fick tjata mig till en tid med riktig läkare. Fick tjata lite för att han skulle titta närmare. Sen hämtade han en kollega och då behövde jag tack och lov inte tjata längre (kanske för att den hämtade läkaren är en förskolepappa vi träffat förr) och fick remiss för labb och det skulle skickas till hudspecialist för bedömning. 

Tänker på läkarbesök i USA där man hela tiden måste bromsa för att de inte ska ta alla möjliga prover (och sedan skicka räkningen till ditt försäkringsbolag som kan bestämma att det inte alls var nödvändiga prover och vägra betala) och jämför med här där man måste trycka på själv för att det ska hända nåt alls. Generaliserar såklart. Men ändå. 

Vi fick sitta i 35 minuter och vänta på labbet. Storskruttan var så uttråkad som bara en 5-åring kan bli. Sen fick hon en rosa studsboll av kvinnan på labbet och allt var glömt och förlåtet på en sekund. 

Själv sitter jag och funderar på hur jobb- och hemmakalendrarna bäst ska gifta sig denna vecka. Ser ut att bli en hel del tid in the home office. Och det är väl okej. Lyx att kunna välja, som sagt.  

Thursday 13 May 2021

Solstollig

Musöronen på träden har formligen exploderat efter två dagars strålande sol. Våren är på framtåg. Viva la primavera! När man bor på en plats där minst sex av tolv månader är en väntan på bättre tider, blir våren nästan orimlig. 

Å ena sidan är smittspridningen på campus hög nu, nivåer som i julas. Å andra sidan vet alla att det är studenterna som festade på Valborg och inte vi tråkiga anställda som står för den statistiken. 

Precis som förra året vid den här tiden skjuter vi allt till september och tänker att då, då är allt detta över och vi kan köra på som vanligt. Vi får väl se. Men man hoppas ju såklart. 

Allt blir iallafall lite lättare att handskas med när solen skiner, fötterna är torra och jackan slängd över armen. 

Monday 10 May 2021

Snabb helg i snabba skor

Helgen var snabb. Full kalender och glada barn. Solen var framme och vi fick ha springskor och tunna jackor. Älskar hur barn utvärderar gympaskor efter hur snabba de är. Aldrig att den egna prestationen har nåt med nåt att göra. Det är skorna som är snabba. 

Åt ofrivillig lunch hos polska negmamman med familj igår. Vi skulle följa med in och kolla på barnens nya våningssäng och så började pappan steka pannkakor och grädda våfflor. Och då kan man ju inte gå. Lunchen var söt och hennes berättelser längre än vanligt. Jag kände att mitt tålamod var sämre, orkade inte riktigt anstränga mig för att hänga med. Kanske för att det var bara vi, hennes man stod ju och gräddade smet och min var som bekant långt borta. Och med vetskapen om att ingen annan lyssnade, att jag inte skulle ha nån att bolla detta med sen, så blev det mycket svårare. 

Sen dukade de fram honung, sirap och nutella att toppa våfflorna och pannkakorna med. Satte sig själva på en kortsida medan deras barn satt mittemot på andra kortsidan. Däremellan jag och mina kids. Deras barn fick själva dosera toppings efter smak och förmåga. Jag vet inte vad som var svårare att hålla från sig, kladdiga fingrar eller känslan av "säg till era barn i ert eget hem!" för jag hatar att vara den enda vuxna som sätter gränser. Samtidigt var jag förälder till det minsta barnet som ju inte kan hantera en smörkniv full med nutella. Eller kan och kan.... men ja. 

Det var skönt att gå därifrån i snabba skor. 


Friday 7 May 2021

Kör med mig, tack!

Min psykolog, herregud vad jag känner mig som en bortskämd västerlänning med icke-problem när jag skriver så, men men... nu är det som det är.
Behovspyramiden och så vidare. 

Iallafall, vi försöker igen. Min psykolog är en kvinna med både glasögonbågar och ryggrad av stål. Hon är snäll och lyssnar, jodå det gör hon. Men sen är hon 110% business och styr upp och problemlöser.
Jag drogs såklart till henne av en anledning.
Jag har extremt svårt för meshurtiga människor som driver på utan go. Typ gyminstruktörer som helt osvettiga går runt och halvhjärtat hejar på motionärerna medan de själva mest verkar fundera på annat. Eller terapeuter som bara "mmm...mm..... vad jobbigt.... hur känner du då?" med röst som rosa sockervadd.

I min förlossningsplan när lillskruttan skulle födas skrev jag att jag ville ha en barnmorska som var mer arg bibliotekarie än snäll mattant. Det fick jag också, fan vad vresig hon var. Jag ryser fortfarande när jag tänker på den barnmorskan, minns att Dylan vid ett tillfälle till och med viskade ”krysta nu för hon blir så arg….”

Ibland får man både vad man ber om och vad man behöver. Min psykis daltar inte. Hon säger som det är och ger mig uppgifter och läxor och låter mig veta att om jag inte gör som hon säger så är hon heller inte så intresserad av att lyssna på mitt gnäll. Min läxa till nästa gång är att skriva ett brev till min man där jag tar upp en rad punkter vi (hon och jag alltså) tillsammans tagit fram.

Det är bra. Det blir nog bra.

In other news har jag tagit på mig att leda en del av en fokusgrupp nästa vecka som jag känner mig ganska väldigt obekväm med. Måste verkligen sätta mig in i materialet och läsa på som attan.
Det är därför jag sitter och bloggar nu…  


Wednesday 5 May 2021

Home office

Har varit på kontoret måndag och tisdag, ska dit imorgon också.
Fredagar jobbar jag nästan alltid hemifrån.
Idag sitter jag också hemma. 
Alltså balansen. Den är fan ljuvlig. Jag känner mig lyckligt lottad som har ett jobb som inte påverkats speciellt mycket av pandemin, som går sköta hemifrån. Att jag har ett eget kontor och endast fem kollegor (varav bara två är på kontoret jämt) att stänga ute om jag vill sitta på vettig stol, ha två skärmar, osv. 

Att man förrut, innan det här, satt där fem dagar i veckan. Känns helt overkligt nu. Pre-covid jobbade jag kanske sammanlagt fem dagar hemifrån på lika många år. 

Nu tror jag, precis som så många andra, att this is the new normal. Att få välja själv. Välja sin arbetsmiljö utifrån vad man känner passar bäst just nu. 

Jag är inne i ett bra jobb-flow nu känner jag. Den stora osäkerheten gör sig inte påmind lika ofta, jag känner mig uppskattad och kompetent, jag tänker framåt och ser fram emot utvecklingsmöjligheter. 

Det är bra. 

Monday 3 May 2021

Grönt blir brunt

Min växt som jag har på konoret, min kontorsblomma, håller på att dö. 
Jag hade två, så dog den ena. Nu är även den andra på väg mot samma öde. 

Hemma i lägenheten har vi fyra plantor. Samtliga med nån form av styv-adoptiv-"oklart hur vi blev en familj" status. De ser alla lite ledsna ut. 

Trots att jag varken har intresse eller ambitioner att färga fingrarna gröna, så känns det ändå lite... jobbigt att de här grönsakerna vissnar och dör i min vård. 

Mycket kan jag klaga på när det kommer till min man. Det gör jag också. Men blommor, trädgårdsland, och all form av växtlighet. Det var hans område. Och hans frånvaro märks. 

Tack för tipset

Jag har velat köpa längdskidor länge. Jag åkte mycket som barn (typ tävlade i spandex liksom) men la av i tonåren och som vuxen har flyttar,...