Helgen var snabb. Full kalender och glada barn. Solen var framme och vi fick ha springskor och tunna jackor. Älskar hur barn utvärderar gympaskor efter hur snabba de är. Aldrig att den egna prestationen har nåt med nåt att göra. Det är skorna som är snabba.
Åt ofrivillig lunch hos polska negmamman med familj igår. Vi skulle följa med in och kolla på barnens nya våningssäng och så började pappan steka pannkakor och grädda våfflor. Och då kan man ju inte gå. Lunchen var söt och hennes berättelser längre än vanligt. Jag kände att mitt tålamod var sämre, orkade inte riktigt anstränga mig för att hänga med. Kanske för att det var bara vi, hennes man stod ju och gräddade smet och min var som bekant långt borta. Och med vetskapen om att ingen annan lyssnade, att jag inte skulle ha nån att bolla detta med sen, så blev det mycket svårare.
Sen dukade de fram honung, sirap och nutella att toppa våfflorna och pannkakorna med. Satte sig själva på en kortsida medan deras barn satt mittemot på andra kortsidan. Däremellan jag och mina kids. Deras barn fick själva dosera toppings efter smak och förmåga. Jag vet inte vad som var svårare att hålla från sig, kladdiga fingrar eller känslan av "säg till era barn i ert eget hem!" för jag hatar att vara den enda vuxna som sätter gränser. Samtidigt var jag förälder till det minsta barnet som ju inte kan hantera en smörkniv full med nutella. Eller kan och kan.... men ja.
Det var skönt att gå därifrån i snabba skor.
Får panik på andras barn som kladdar, huuu! Mina barn avskyr också kladd tack och lov, springer och tvättar händerna så fort de blir kladdiga... det kan ju ha ett samband med neurotisk kladdhatande mamma. Jag äter liksom hamburgare med bestick, och gör chokladbollar med elvispens degkrokar samt glasskopa. Barnen får kanske en färdigrullad boll att doppa i strössel om de ska vara med.
ReplyDelete