I väntan på nästa brev

Det var inte inget.
Men det är kanske inget farligt heller.
Ett ultraljud, en nål i bröstet och ytterligare en väntan. 

Precis som de senaste dagarna så känns det nästintill lugnt ena stunden. För att inte alls kännas så i nästa stund.
Ovissheten är värst.
Vem sa det?
Så är det.

Nog om det nu. 

I natt vaknade jag av en barnröst som lät alldelens för glad och vaken för att passa sig klocken 03:45. Vände mig i sängen och såg att storskruttan låg bredvid mig. Det brukar hon inte göra. Lillskruttan kommer som regel varje natt/morgon vid femtiden och somnar om hos oss.
Det är inget konstigt.
Men nu var det alltså inte hon som låg där, så jag klev yrvaket upp och började utforska. Ljuset på toan var tänt, det låg en använd nattblöja på golvet och tvålen stod på golvet. Men inget barn. Så jag gick till kidsens sovrum där på över-och underslafen gapade tomma. 

Gick tillbaka till vårt sovrum och insåg att båda barnen låg i dubbelsängen, den mindre inklämd mellan sin storasyster och sin far så att bara näsan stack upp.

Hela familjen sov djupt, utom jag då.

La mig och somnade såsmåningom om. 

Vet fortfarande inte vem som väckte mig, eller om det var en dröm alltihop.

Ingenting blir nånsin jämställt

Har med en nyfrälsts hypokondrikers energi bokat tid hos barnmorskan för att kolla om allt verkligen är som det ska med min kopparspiral. Vet att jag klagat på den tidigare, men kortfattat så gör det lite för ont lite för ofta för att jag ska känna mig nöjd. 

Berättade detta för min man som återigen erbjöd sig att göra en vasektomi. Jamen gör det du, sa jag. Om det känns okej för dig vore det ju en bra lösning. (Han har erbjudit sig att kapa ledningarna förr, och jag har svarat likadant då som nu.. men sen blev det pandemi och ja...)
Vars ringer jag? säger han.

Jamen få se nu... sist jag gjorde en vasektomi kontaktade jag ju först urologen.... Men inte fan vet väl jag! skriker jag inte.
Men jag vet väl inte.
Varför skulle jag veta det?

I 18 år har frågan om preventivmedel (huvudsakligen) varit mitt ansvar. Inte har väl han suttit och googlat biverkningar från olika sorters p-piller då?

Nä. 

Märk väl att det här med vasektomi är hans eget initiativ. Jag har inte pushat det och hade haft all förståelse för om han inte velat gå den vägen. Men det innebär inte att jag är beredd att sitta och kolla upp hur man gör, var man ringer och allt sånt. 

Suck. End rant. 

Ett brev på posten

Igår satte jag mig för att betala räkningar. Bland kuverten från elleverantören, internetbolaget, kommunen och facket, låg även ett brev från Regionen. Inte en räkning, men kom väl medan jag var bortrest och hamnade således i samma hög. 

Jag har faktiskt funderat på varför jag inte fått återkoppling från mammografin jag gjorde på min 40-årsdag. Har loggat in på 1177 men inte sett något där heller, och väl tänkt att jaja... det kommer väl.
Och nu har det alltså gjort det.
Jag är kallad tillbaka.
De måste ta fler bilder och göra ett ultraljud. 

Google har gått varm. Blir både lugnare och mer uppvarvad av att läsa statistik kring återbesök, prognoser, svarstid och vävnadsskillnader. 

Känner också att jag är tacksam att jag inte hittade och öppnade kuvertet tidigare. Det här är ingenting man vill gå runt och fundera på fler dagar än nödvändigt. 

Morgonstund med glosor i mun

Tillbaka i vardagen.
I Belgien blommade träden, solglasögen satt på näsan och jag satt ute och åt lunch.  
På sista flyget hem meddelade piloten att det var snö på landningsbanan.

Igår när jag gick ner till frukosten mötte jag en chic kvinna i korridoren.
G'mornin' sa jag (tänk Bubba i Forrest Gump)
Bonjour madamme, sa hon (tänk Belle i Skönheten och Odjuret)

Det är Bryssel, inte Baltimore, skärp dig! påminde jag mig själv och hade en klingande Bonjour redo på tungan när jag kom till receptionen. Mannen bakom disken tittar upp och slänger ut ett Mornin' Maam! på bredaste amerikanskan precis som jag ska kvittra fram min franska fras. 

Varpå jag får totalt hjärnsläpp. Stirrar dumt på honom några sekunder. Suckar och muttrar Mornin'.... 

Kan inte alla bara vara snälla

Så var jag en route på min jobbsponsrade semester.
Sitter på Arlanda och väntar på nästa flyg.
Men hjärtat är kvar hemma. Det har visat sig att det återigen är jobbigt med kompisar för min stora lilla tjej i förskoleklass.  Det var ju en jobbig period där i höstas, de första veckorna när de skyhöga förhoppningarna grusades av att alla andra flickor i klassan redan kände någon, hade en bästis, eller helt enkelt inte ville bli bästis med mitt hjärta. 

Sen upplevde jag att det blev bättre. Hon lärde sig namn och hittade sin roll och det verkade funka bra. Men nu har det svängt igen. Hon är ofta själv på skolgården när jag hämtar. Berättar om klickiga tjejer som bestämmer regler och lekar som går ut på att utesluta.

Vi hade hälsokontroll hos skolsyster igår och då kom det här upp igen. Vi kom fram till att jag skulle kontakta hennes pedagoger för att få deras syn på saken. De som ser barnen hela dagen. Skrev ett mail igår och försökte framstå som engagerad och oroad, men inte anklagande.

Väntar på svar. Och på att ringa hem ikväll och fråga henne hur det var idag. Hoppas så innerligt att det var bättre. 

Jag vill ta allt ditt onda

Så. En helg då vi hade så många planer, så många alternativ.
Och så sol och vår på det.
Men lillskruttan har kräkts och haft feber.
Storskruttan har urinvägsinfektion. 
Ingen av dem verkar sådär jätteväldigt sjuk.

Men det klart.
Det är så svårt att veta. 
Även om de kan prata kan de ju inte alltid uttrycka sig på ett sätt som en orolig förälder skulle önska. 
Jag önskar att jag kunde ta allt deras onda själv. 
Jag kan kräkas lite.
Ta en urinvägsinfektion och sitta med det svidande onda. 
Doktorn kan få sticka mig i fingret. Alla fingrar, varsågod. Ta mitt blod. 
Bara de kan få slippa.

Tid i Sverige

Jobbar hemma idag och sitter vid köksbordet som också är ritbord, lekbord, skrivbord. Allt. Vi har bara ett riktigt bord. Utanför fönstret sjunger fåglarna och bussarna som kör förbi gör det på asfalt nu. Inte snö. Inte ens snöslask. På gatorna är det bart. 

Jag tänker att det är sista våren i den här lägenheten. Jag kommer att se musöron slå ut på björkarna, men inte mer. Vi kommer att lämna den ganska exakt tre år efter att vi flyttade in. Det känns inte jobbigt, jag ser fram emot den nya lägenheten.
Men jag reflekterar bara.
Över dagarna vid det här fönstret.
Jobb, pandemi, middagar, frukostar, vabbiga mellis. 

Mannen står påklädd vid ytterdörren. Handen på dörrhandtaget. 
"Ska du inte gå ut?"
"Yeah but there's somebody in the hallway...."
Och så väntar han ytterligare några sekunder på att det ska bli tyst i trapphuset.
Det är det svenskaste jag nånsin sett honom göra.
Påpekar det såklart.
Varpå han suger in en suck och kliver ut genom dörren. 

Vuxna samtal och mera AW åt folket

Var på AW igår (på riktigt, ingen digital skit) och pratade med en före detta kollega som jag saknar så mycket. Vi pratade om familjekonstelationer, att trivas i ett annat land (han är inte från Sverige) och vikten av att känna sig värdefull. 

Det är svårt att balansera arbete och familj. Och jag tänker att det måste vara ett rent helvete om man dessutom inte trivs på sitt jobb, vilket jag ju som tur är gör. Och något annat som är svårt (för mig) att ibland förhålla mig till och kanske framför allt ignorera, är andra människors bild av hur man borde känna, tycka och prioritera. 

Skönt då, och alltid, att prata och lyssna på kloka människor. 

Skönt nu, att man får gå på AW utan att känna sig skyldig för pandemibrott. 

Punka

Otroligt hur några kubikdecimeter luft som pyst ut kan kasta en morgon så totalt på ända. 

Men nu är barn på skola och förskola, jag är på jobb och cykeln på reparation. 

Ser fram emot nästa veckas resa. Det känns som att jag ska på semester. Det ska jag inte. Jag förväntas arbeta och har tänkt göra det också.
Men.
Rena lakan och bäddad säng varje dag.
TV framför sängen.
Ett helt eget badrum.
Hotellfrukost. 

Ingen punka. Inga galonbyxor som inte torkat över natten. Inga skor med inkletat geggamojja. 
Paus från vardagen.

Är det inte semster, så säg. 

Söndag

Har haft lite sportlov. Soliga dagar i backen gör det så mycket lättare att lära barnen tycka om utförsåkning. När man kan ta av jackan och vantarna och inte behöver hålla igång för att hålla sig varm.

Storskruttan är snabb och orädd och måste bli bättre på att svänga och stanna. Har haft hjärtat i halsgropen fler än en gång när hon susar nerför backen.

Men hon fixar både knapp- och ankarliften själv nu.

Lillskruttan har gjort premiär på riktigt iår och idag lyckades jag få upp henne i liften också, flera gånger, utan tårar.

Nu har jag ont i ländrygg, insida lår och skenbenen. Som det blir när man åker nerför som en plogande ostkrok och uppför med en 18 kilos spagetti mellan skidorna. 

Ska bli skönt att få vila upp sig på kontoret imorgon.

Upsale through insult

Så. Nyklippt. 
Jag visste att det var välbehövligt. Länge sen sist och de senaste jamen två, tre gångerna har jag ju klippt det själv. 
*Paus för dramatisk effekt som jag gissar uteblir.

Ja, jag har klippt mitt eget hår, flera gånger.
Men, det handlar om långt hår med självfall som jag har toppat. Inte en uppklippt bobb i perfekt harmobi med käklinjen som jag skurit till med rakkniv.

Men frisören, hon vart helt till sig av detta oerhört dumdristiga tilltag. Kunde inte sluta. Varje tredje tag med kammen var hon tvungen att stanna till kort med handen och mumla något i stil med "klippa sig själv.... att du våååågade! ... det kunde ju ha gått precis hur som helst"

Som om jag hade sytt min egen fallskärm och provhoppat, och inte tagit några centimeter från hår som ju
1) faktiskt bara är hår, och
2) växer ut igen

Sen stylade hon det länge och väl och förklarade ingående vilka produkter hon använde (hon frågade vad jag hade för preferenser, vad jag brukade använda hemma osv. och eftersom jag svarade ärligt bestämde hon sig tydligen för att ta i från tårna för att detta så fruktansvärt negligerade svall skulle få prova på hur livet kunde kunde vara). 
"Det här är en texturspray, väldigt trevlig... om man stylar håret"
"Det här ett värmeskyddande skum, superbra om man fööööönar håret"
"Kan jag ta i lite spray? går det bra, vet du vad hårspray är för nånting?"

Det sista var en överdrift. Men typ så lät det. 
Det blev jättefint, det ska hon ha. Men när hon sedan försökte sälja på mig en massa produkter kunde jag inte låta bli att vänligt påminna henne om att jag ju uppenbarligen saknade både handlag och kunskap för att handskas med dessa smörjor.
Så det var nog lika bra att låta bli. 

 

Dubbeltumme

Om nån timme ska jag sätta mig i frisörstolen. Det var länge sen sist. Jag har inte tänkt visa en bild på Jessica Biel den här gången utan lite mer realistiskt bara be hen med saxen att ta av minst en decimeter och mer om det behövs.
Jämna till, klippa upp, fixa't. 

Sen gärna föna det fint och he i allt som luktar gott och ger stadga och gudvetallt. 
Snåla inte med produkterna, liksom. 
Jag är här för att bli fin. Jag kan se ut som mig själv alla andra dagar. 

Sen ska jag gå ut och äta middag med min man. Sans barn. 

Lycko mig. 

Allt man inte kan veta

Förstår att ni sitter på nålar. Skämt. Men jodå, det hade gått bra.
Det hade varit roligt och svårt och det fanns iallafall en tjej där från hennes skola som hon kände igen. Och hon hade lärt sig början på nån slags golvrutin som hon körde i köket och försökte lära sin lillasyster.

Det största problemet hade varit matsäcken.
Jag hade ju packat, enligt hennes önskemål, leverpastejmacka och yoghurt och babybellost och frukt och kex. Trodde absolut det skulle räcka. Men vad jag ju inte visste var hur många och långa pauser de skulle få. Och barnet, van vid skolans rutriner, visste inte vad som var lunch och vad som var mellis och när hon förväntades äta vad och sparade först och hann sen inte äta upp.
Det är lurigt det där.
Så igår kväll packade vi tillsammans och kom överens om att pannkakorna och osten är lunch, mackan och fruktsallad är mellis. 

Så man vet. 

Mitt hjärta gör volter (eller iallafall kullerbyttor)

Storskruttan är på gymnastikläger. Alltså inte över natten, men hela dagar. Hon har tjatat om gymnastik länge, men att få in kidsen i en grupp här verkar stört omöjligt, trots att jag kryssat i alla rutor om att jag självklart kan tänka mig att hjälpa till som ledare osv. Hur som helst, så fick jag ett mail för några veckor sedan om sportlovsläger för gymnaster födda 2007-2015. Öppet för alla. Inga förkunskaper krävdes. 

Jag frågade om hon ville. Förklarade att hon säkerligen skulle vara yngst (eftersom hon klarade åldersgrändsen med två dygn).
Att de andra barnen kanske skulle kunna en massa mer gymnastik än henne.
Och att det inte alls var säkert att hon skulle känna någon.
Hon tvekade en halv sekund och sa sedan Ja, jag vill gå!

Hennes far levererade henne till Gymnastikens hus imorse. Med lunch, frukt, ombyte och vattenflaska. I eftermiddag får vi hem henne.
Det går säkert hur bra som helst.
Säkert.
Jag är bara så spänd. Inte nervös direkt. Bara.... kanske mest förundrad över hennes go. Hon har definitivt sin fars mentalitet, det barnet.
På samma gång väldigt känslig och med ett självförtroende som kan stå emot det mesta. 

Gilla olika

Igår köpte jag till barnens förtjusning med sushi hem. Båda barnen älskar sushi. Dvs de skalar av "det där äckliga uppepå" alltså fisken, och äter förtjust nakna, klibbiga risbollar.
Eller ja, okej. Det ena barnet äter räkor också.
Och båda gillar sjögrässallad. 

Köpte spontant en liter jordgubbskräm i helgen. Jag trodde knappt att det fanns längre. Jag tyckte inte om kräm som barn (har svårt för den konsistensen) så det har liksom aldrig fallit sig naturligt att servera det heller. Men nu fick dom prova. Den ena älskart, den andra äter men avstår lika gärna. 

Den ena dricker mjölk som en kalv men gillar inte varm choklad. Den andra vill bara ha bubbelvatten, om man nu inte kan få varm choklad förstås. 

När det bjuds semla slickar den ena av grädden och tackar för sig. Den andra gräver ur mandelmassan och äter med sked tills en ihållig bulle står kvar på tallriken. 

En vill inte ha makaronerna stuvade, men häller glatt "vit sås" (vitlöksdressing, kebabsås, hamburgerdressing, what have you) på all sorters mat.
Den andra vill ha stuvade makaroner, men skyr all sås utom ketchup i övrigt. 

Och även om jag i stunder kan ha svårt att komma ihåg deras preferenser, och naturligtvis finner det lätt frustrerande, så skulle det aldrig falla mig in att ifrågasätta dem.
Obs, jag låter dem inte säga att nåt är äckligt utan att smaka, och jag går inte med på att de från en dag till en annan plöstsligt avskyr något när jag fattar att de bara vill slippa ifrån bordet och gå och leka. 
Men man måste få tycka om olika och man måste få kunna ändra sig. 
Min man ifrågasätter fortfarande, efter 18 år tillsammans varför jag inte tycker om wienerbröd och andra bakverk med såndär frasig deg som smakar papper och bara faller sönder.
Och kan inte gå med på att jag anser att varken pasta eller potatis har att göra i soppor. 
Som om argument skulle få nån att ändra smak. 

Same same but different

För inte så länge sedan satt man och såg en galen med makt man hota med kärnvapen och bete sig helt sinnesjukt och jag var glad att jag hade två pass.
Nu är situationen en annan, men ändå samma lika, och jag återigen glad att jag har två pass.