I väntan på nästa brev

Det var inte inget.
Men det är kanske inget farligt heller.
Ett ultraljud, en nål i bröstet och ytterligare en väntan. 

Precis som de senaste dagarna så känns det nästintill lugnt ena stunden. För att inte alls kännas så i nästa stund.
Ovissheten är värst.
Vem sa det?
Så är det.

Nog om det nu. 

I natt vaknade jag av en barnröst som lät alldelens för glad och vaken för att passa sig klocken 03:45. Vände mig i sängen och såg att storskruttan låg bredvid mig. Det brukar hon inte göra. Lillskruttan kommer som regel varje natt/morgon vid femtiden och somnar om hos oss.
Det är inget konstigt.
Men nu var det alltså inte hon som låg där, så jag klev yrvaket upp och började utforska. Ljuset på toan var tänt, det låg en använd nattblöja på golvet och tvålen stod på golvet. Men inget barn. Så jag gick till kidsens sovrum där på över-och underslafen gapade tomma. 

Gick tillbaka till vårt sovrum och insåg att båda barnen låg i dubbelsängen, den mindre inklämd mellan sin storasyster och sin far så att bara näsan stack upp.

Hela familjen sov djupt, utom jag då.

La mig och somnade såsmåningom om. 

Vet fortfarande inte vem som väckte mig, eller om det var en dröm alltihop.