Wednesday 28 February 2024

Tack för tipset

Jag har velat köpa längdskidor länge. Jag åkte mycket som barn (typ tävlade i spandex liksom) men la av i tonåren och som vuxen har flyttar, boende långt från lämpliga spår, småbarn, prio utförsåkning pga det är det min man brinner för, osv osv. gjort att jag inte ägt, än mindre stått på ett par längdskidor, på år och dar.

Har spanat på Marketplace efter bättre begagnat men utan napp och nu när säsongen börjar sjunga på sista versen och rean kommit igång tog jag till slut steget.
Men inte steget som i Nu prioriterar jag mig själv och drar till sportaffären med gott om tid. 
Utan steget som i Ahmen fasen vi kör ju ändå förbi XXL på väg ut till den där middagen så då kan jag ju svänga förbi och kuta in och kolla på skidor. Båda barnen är med, men äsch... det går väl fort!

När lillskruttan på låg på golvet och grät över svett under mössan som hon vägrade ta av och storskruttan gick runt och testade ringklockorna på samtliga cyklar i butiken sa försäljaren: Det här är ju lite av process, att köpa skidor. De flesta brukar lämna sin barn hemma. 

Det säger du inte?
Tack för tipset. 
För jag tänkte ju snarare att det skulle bli en kul family outing att köpa längdskidor till mamma. 

Men, jag fick ett helt kit för under 5-tusingen och det tycker jag man får vara nöjd med. Plus in och ut ur affären på under 20 minuter. Rekord eller?

Tuesday 27 February 2024

En liten lista om tiden

Har sett lite olika varianter på den här listan på lite olika ställen på sistone. Kul ju. Så vi kör. 

Om en timme
Så sitter jag med allra största sannolikhet kvar precis där jag sitter nu. Framför datorn, vid köksbordet. Men förhoppningsvis har jag varit duktig och fått något vettigt gjort.

Om en dag
Så är jag på förskolan för att prata med lillskruttans pedagoger om hennes jä**a humör. Jag tror inte att hon egentligen är så mycket värre än 5-6-åringar generellt, men av två anledningar ska vi nu prata med hennes pedagoger om det. 1) jag känner stundvis att jag blir galen och inte hanterar hennes utbrott så värst bra, och 2) när jag förra veckan slängde ur mig "om inte det här blir bättre måste jag snart prata med dina fröknar!" under ett av hennes utbrott, så svarade ungen (extremt oväntat) att "ja det vill jag!". Och sen vid läggdags samma kväll sa hon det igen, utan att jag tagit upp det, "mamma jag vill det, att du pratar med mina fröknar." Så då ska jag det. Det kan inte skada iallafall. 

Om en vecka
Är vi i fjällen och röjer sportlov. Längtar. Och hoppas på sol. När vårvintern är fin, då är det fasen det finaste som finns. 

Om en månad
Är det väl nästan påsk? Eller, har lite dålig koll. Då är vi kanske på väg till slalombacken igen då, hoppas jag. 

Om ett år
Så hoppas jag att vi alla fyra i familjen mår bra och ägnar oss åt något som känns roligt och meningsfullt. Det är väldigt ambitiösa drömmar. Jag vet. Men önskan är fri. 

Thursday 22 February 2024

La la... gah!

Storskruttan är en till synes alldelens normal 8-åring. Skulle kalla henne normalbegåvad på gränsen till smart (men hey, det är ju inte så att jag är objektiv direkt) och även om ribban är exremt låg så är hon också den mest musikaliska av oss fyra i familjen.
Men. 
Ungen har gått runt och trallat på La la Gunilla sen helgen.
Hon tycker den är jättebra.
Det är fasen inte normalt.
Eller okej. 

Tuesday 20 February 2024

AITA

Använde jag det rätt nu. Am I The Asshole?
Hoppas det. Att jag använde det rätt alltså, inte att.... ni fattar.
Och ni avgör.

Andra halvan av sportlovet ska vi återigen vara hundvakt åt den lilla lurvtuss som med jämna mellanrum gästar vårt hem. Barnen gillar det. Katten not so much. Och jag ser det mest som en tjänst jag gör åt en vän. Alltså jag hatar inte hundar, men det finns flera anledningar till att vi inte har en egen om man säger så. Jag är ganska säker på att jag skrivit om detta flera gånger tidigare, så ber om ursäkt för upprep.

Första gången vi passade den här lilla vovven var under brinnande pandemi. Barnen var typ 1 och 3 och klättrade på väggarna. Vi hade ingen katt då heller. Och då var det ett välkommet och välbehövligt kaos att slänga in en hund i mixen och få fokusera på något helt nytt i några lediga påskdagar.
Absolut.
Då var det verkligen win-win.
Men nu.
Fast forward är det här kanske 6-7 gånger senare och jag har som sagt inget direkt emot att vara hundvakt, då hade jag inte sagt ja, men jag tycker inte att det är superkul och det är en hel del extra jobb. Framför allt för mig. 

Så. För några veckor sedan fick jag, inte oväntat, frågan om sportlovet. Kunde vi vara hundvakter då? Nä, så ställdes inte frågan, den ställdes såhär : Vill ni vara hundvakter?
Men jag svarade inte på frågan om vi ville.
Jag svarade att vi kunde, andra halvan av lovet, då vi kommit hem från fjällen. 
För jag antog ju, vilket också visat sig korrekt, att de skulle åka bort och behövde hundvakt. Jag antog också, att ingen i familjen skulle vara kvar hemma för då skulle ju per definition min första tes fallera. Då skulle de inte behöva hundvakt. 

Okej. Det här vart babbligt och jag ska komma till sak.
Såhär är det.
Mina nyseparerade vänner har delad vårdnad om sina barn och sin hund a la varannan vecka-principen. Den som har barnen har också hunden. Och nu ska ena föräldern åka bort med barnen på lovet och den förälder som inte ska följa med pga skilsmässan vill inte ha hunden på veckan som inte är hens.
Vill inte.
Ha sin egen hund.
Eller det passar kanske inte så bra eller vad vet jag, men det var den (bristande) förklaring jag fick när jag frågade, bara i förbifarten, Aha vars ska P vara på lovet då eftersom ni behöver hundvakt?
P ska ingenstans.
P ska vara hemma och jobba. 
Jag tappade hakan. 
 
Och känner mig något lurad. 
Känner definitivt att nästa gång jag får frågan om vi vill vara hundvakter så kommer jag nog svara ärligt på exakt den frågan. Om vi vill. Inte om vi kan. 

Men jag vet inte.
Am I The Asshole? 

Sunday 18 February 2024

Det var ju lite olyckligt

Vi hade en online-grej med jobbet nyligen. En av föreläsarna är från Holland men har bott i Sverige i 8 år nu och precis börjat hålla sina föreläsningar på svenska istället för på engelska, om publiken är svensk alltså. Vilket den var i det här fallet. 

Det var också första gången jag hörde den här människan föreläsa på svenska. Vi hade haft mailkontakt innan och jag hade gått igenom presentationen och visste vad som skulle sägas. Alla slides var på svenska och rättstavade.

Inga konstigheter. 

Och jag är absolut inte den som tycker att man måste kunna ett språk helt perfekt för att kunna använda det. Tvärtom. Det är modigt att våga och när man har en power point som stöd är det ju ännu mindre sak om man säger fel eller uttalar något lite knasigt, publiken hänger med ändå.

Absolut. 

Men. Den här personen uttalar svenska v som f. Det viste inte jag. 
Och presentationen innehöll väldigt, väldigt många upprepningar av ordet vitamin. 

Det blev lite tokigt. 

Thursday 15 February 2024

Tiderna

07:00
Finns det ännu tid kvar. Kaffe kvar. Jag kan sitta vid köksbordet en stund till. Har svarat på de mail som kräver det. Planerat dagen.
Tänk de som sover ännu. 

07:30
Tiden har tappat fotfästet och slirar fram över urtavlan. Är frukosten klar? På bordet. I magen. Vem är inte ens vaken ännu? Vad är klockan har vi bråttom än?

07:45
Nu har vi bråttom. Tänder och hår ska borstas. Strumpor vara sköna och inte för hårda, för lösa, för osköna i hälen. Vad är det på idrotten idag?
Tänk de som ser på nyhetsmorgon nu. 
Som kanske redan vet saker jag inte får veta förrän om en timme.

16:00 
Det börjar bli dags att planera hemfärd. Måste jag stanna och handla? SMS. Vem gör vad och hämtar vem? Att folk på allvar tror att man kan ha möten mellan 16-17. Kan andra människor det? 

17:00
Alla hemma. Blöta strumpor och mjölkfläckiga tröjor. Packa upp gympapåsen. Vem har träning? Äta nu eller sen? Det blir bra med nudlar. 

20:00
Är det någon som ska duscha som inte gjort det ännu? Någon som behöver en filtallrik innan läggdags. Det börjar bli just det. Dags. Tänk folk som ser på TV nu. 

21:00
Barnen sover. Eller så gör de inte det och jag är stressad för att de inte gör det. Stress smittar. Sov nu. Jag måste hänga en tvätt. 


Wednesday 14 February 2024

Bland hjärtan och semlor

Jag fick semla på jobbet igår.
Storskruttan fick semla på skolan.
Maken fick det på sitt jobb.
Endast lillskruttan vart utan.
Asch då, liksom. Så jag har lovat att hon ska få en idag.
Ska också gå och köpa blommar och något gott till alla eftersom mina svärföräldrar skickat över Alla <3 dagspengar till oss. 
De är duktiga på att uppmärksamma såna dagar, amerikanarna. 

Igår kväll passade jag ensam 6 barn (mina+PNMs+en granne) då make jobbade och PNM och hennes man gick på date för första gången på tusen år. Eller kanske 5-6 eller så.
Det var snällt av mig.
Och roligt för dem.
De var borta nästan 3 timmar och väldigt glada när de kom tillbaka. Barnen skötte sig helt okej också, men nä, jag bjöd inte ungarna på semlor, nån gräns får man faktiskt dra vad gäller hur mycket kladd man vill torka. 

Men förutom inte så lite självgod så var jag också glad att PNM faktiskt följde med sin man på restaurang och unnade sig. Hon och självunn är ju, som ni alla förstått, inte någon vanligt förekommande kombo. De har heller aldrig lämnat sin 2-åring hos annan än förskolan tidigare. Men det gick såklart jättebra. En gång frågade ungen vars mamma var, jag sa att hon gått en kort promenad och snart skulle komma tillbaka, vilket barnet nöjde sig med och fortsatte leka. Hjälpte såklart att hennes syskon var där, att vi känner varandra, att vi har en katt, osv. 

Kohandel med barn ftw och mer unn till föräldrar.

Saturday 10 February 2024

Bara PNM

Vi var hos polska negmamman med familj igår kväll. Vi åt middag på golvet, delade en flaska vin och pratade om ditten och datten. De hade köpt en ny sorts knäckebröd (Wasa Havre fast tunna skivor med havssalt på) och vi smakade och höll med om att den var god.
Lillskruttan åt tre skivor.
Sen pratade vi lite mer om barns matvanor i allmänhet och om knäckebröd i synnerhet. Både PNM och hennes man var imponderade över det breda utbud som finns på svenska affärer vad gäller knäckebröd. Det är faktiskt bättre än i Finland(!)
När polska negmamman sa det ville jag ställa mig upp och vråla In your face Finland! men iddes inte eftersom jag satt på golvet. 

Sen sa hon att de alltid har minst tre sorters knäckebröd hemma och varje gång hon står framför köksskåpet och väljer sort så tänker hon på hur rika och lyckligt lottade de är.

Och jag kan verkligen inte bestämma mig för hur jag känner inför det uttalandet.  

Thursday 8 February 2024

Det var väl ändå det absolut jävligaste

Jag fick lite pfas-panik nån gång i höstas och försöker nu köpa och använda ekologiska och icke-pfasproppfulla produkter vad gäller smink, hudvård, och sånt jox. 
Köpte en mascara av märket Lavera som skulle vara fri från allt utom naturligt svart färg, typ. Och den är helt okej, har jag ändå tyckt. Att den inte är den bästa mascara jag nånsin haft vägs ju liksom lätt upp av det faktum att jag typ räddar både jorden och mig själv varje gång jag sminkar mig.
För jo, det är så det funkar. 
Men parallelt med att jag räddar regnskogen och världshaven framför spegeln varje morgon har jag också upplevt att mina ögon är ljuskänsliga, svider, kliar och tåras. Har tänkt att det har med återgång till jobbet efter julledighet att göra, plus det har ju varit absolut svinkallt i perioder, och så är det mörkt jämt (vad nu det har med nånting att göra, men jävlighet föder jävlighet tänker jag).
Tills.
Jag en dag från ingenstans la ihop ett och ett. Eller, det var inte från ingenstans, det var så att jag skulle ut och springa på lunchen vilket betyder att jag skulle duscha på jobbet och därmed använde jag vattenfast mascara en dag.
Det gör jag typ aldrig annars, att jag ens har en vattenfast mascara är för att jag köpte fel en gång. Men när jag lunchduschar är det värt. Jallefall. Den dagen hade jag noll ont i ögonen. 
Say word?!
Eller hur ba.
Så jag gjorde gedigna efterforskningar och empiriska försök och absolut serrni. Det är den naturliga mascaran som gör mina ögon så illa. Sminkar jag mig med havens och trädens vän så svider ögonen utav satan. Tar jag min gamla vanliga MaxFactor är det noll svid och gnid.
Knäppt ju. 

Tuesday 6 February 2024

Uppet och neret

Det känns lite bättre nu.
Det var skönt att få gråta ut och tycka synd om mig själv. 
Skönt att unna mig självömkan.
Skönt också att minnas att jobb är bara jobb.

De där svängningarna mellan upp och ner. Hopp och förtvivlan.
Tänk den som inte kände något alls. 

Saturday 3 February 2024

Vägskäl, fulgråt och hopp

Det var längesen jag grät så för något jobbmässigt.
Men plötsligt händer det, som man säger. 
Det är en relativt lång historia och jag menar inte att vara svår och hemlighetsfull, ska berätta allt i sin helhet så småningom men än så länge är det för sårigt och osäkert för att ens bli meningsfullt att nysta i.

Det känns som att jag sakta men säkert närmar mig ett vägskäl. Och jag har redan valt, lagt mig i rätt fil och satt på blinkers. Det skulle gå att gira åt andra hållet, det är inte för sent ännu.
Men jag vill inte svänga, jag vill ju köra hitåt. 
Fast nu ser det tungt ut. Uppförsbacke. Målet så lågt bort i dimman att det bara är det envisa hoppet kvar att leva på. Och hoppet svajjar. 

Jag vet verkligen inte.

Ni vet det där hopptornet på badhuset? Har man väl klättrat upp och ställt sig längst ut med tårna över kanten.
Då kan man antingen hoppa:
Eller klättra ner igen med torr baddräkt. 
I teorin iallafall.

Det känns som att jag står där, i baddräkt med tårna över kanten, och nån jävel har tömt bassängen på vatten. 

Thursday 1 February 2024

Med näsa för rätt jobb

Vi har haft problem med avloppet i köket i flera månader. Inte så att det blivit helt stopp, men typ man kan inte diska för hand samtidigt som diskmaskinen är i gång och diskar man nån större mängd så rinner inte vattnet undan på nån timme. Vi har köpt det starkaste och giftigaste Claes Ohlson har att erbjuda och då har det blivit lite bättre några veckor, för att sedan bli sämre igen, och så har det hållit på. 

Vår hyresvärd är en gubbe som likt många andra gubbar (obs ej alla) dels vägrar prata engelska och därför inte kommunicerar med min man och dels vägrar tro att fruntimmer kan nåt om typ avlopp, spikar, och manliga grejer. 
Men i tisdags var min pappa hemma hos oss och då såg jag chansen. Ringde hyresvärden och lät honom prata med min far, gubbe till gubbe, som intygade att avloppet indeed var i behov av tillsyn och det efter att min far själv krypit in under vasken och lossat på lite lämpliga rör. Då minsan. Förstod hyresvärden att det faktiskt var ett problem och jag fick tillåtelse att kontakta rörmokare. 

Och imorse kom han. Rörmokaren Roger. Grymtade och mumlade kod likt en tandläkare (mhm, ja, nedborst, mjo, slamslug, jojo, mm) innan han körde ner en slang i nåt rör och det började lukta satan i hela köket. Jag stod bredvid och vill kräkas medan Roger obekymrat pratade på om stormen Ingun och värdet av varmgarage. 

Sen tog han hinken med blandat slam från husets innanmäte som stank död och mögel, tackade för sig och gick. Jag vädrade köket så gott det gick och önskade för första gången ever att jag haft en släng av nedsatt luktsinne. Men nu jäklar rinner vattnet undan. 

Vad tror ni om det här då?

Ni vet hur man ibland inte kan släppa något som någon sagt? Även om det handlar om en till synes trivial kommentar.  Vad menade människan eg...