Saturday 3 February 2024

Vägskäl, fulgråt och hopp

Det var längesen jag grät så för något jobbmässigt.
Men plötsligt händer det, som man säger. 
Det är en relativt lång historia och jag menar inte att vara svår och hemlighetsfull, ska berätta allt i sin helhet så småningom men än så länge är det för sårigt och osäkert för att ens bli meningsfullt att nysta i.

Det känns som att jag sakta men säkert närmar mig ett vägskäl. Och jag har redan valt, lagt mig i rätt fil och satt på blinkers. Det skulle gå att gira åt andra hållet, det är inte för sent ännu.
Men jag vill inte svänga, jag vill ju köra hitåt. 
Fast nu ser det tungt ut. Uppförsbacke. Målet så lågt bort i dimman att det bara är det envisa hoppet kvar att leva på. Och hoppet svajjar. 

Jag vet verkligen inte.

Ni vet det där hopptornet på badhuset? Har man väl klättrat upp och ställt sig längst ut med tårna över kanten.
Då kan man antingen hoppa:
Eller klättra ner igen med torr baddräkt. 
I teorin iallafall.

Det känns som att jag står där, i baddräkt med tårna över kanten, och nån jävel har tömt bassängen på vatten. 

2 comments:

  1. När jag mådde skit p g a en elak mobbare till chef var jag så fast i någon skruvad föreställning om att stå ut och fortsatt plikten framför allt men till slut blev en veckas sjukskrivning vändningen, när jag fick lite distans. Vet inte om det går att applicera på din situation men… ja, lite distans är aldrig fel.

    Stor kram!

    ReplyDelete
  2. Usch hoppas det löser sig! /karin

    ReplyDelete

Vad tror ni om det här då?

Ni vet hur man ibland inte kan släppa något som någon sagt? Även om det handlar om en till synes trivial kommentar.  Vad menade människan eg...