Milstolparna

Lillskruttan tappade sin första tand för några veckor sen. 
Första tanden för min sista bäbis. 
En stor grej? 
Det kändes så. Det kändes milstolpe. Nu ser jag hennes glugg och hennes kompisars gluggar på förskolan som hon bara ska gå på en termin till och tänker, ja nu är snart den här fasen över. Också.

Av alla de milstolpar man liksom räknar till de klassiska, de stora, var det nog ingen som direkt kändes så milstolpig för mig. De kändes allihop, de gjorde de visst det. Men inte sådär Wow, milstolpe.
Att flytta hemifrån.

Att gifta sig.
Att köpa hus.
Att skaffa barn.
Speciellt, javisst.
Men nja. Nä, inga milstolpar.

När jag och min man varit tillsammans i drygt 5 år och gifta kanske ett halvår så föreslog han att vi skulle skaffa ett gemensamt konto. Mycket rimligt egentligen, kanske konstigt att vi inte gjort det tidigare. Men jag fick akuta commitment issues och började känna att ska vi verkligen...? det kändes som ett väldigt stort steg. Never mind att vi redan gift oss liksom. Känslan var milstolpe i kvadrat. 

När vi bott i vårt första gemensamma hus, alltså villan vi ägde, i några månader så tyckte min man att vi behövde en frysbox i garaget pga vi hade en såndär klassisk amerikansk kombinerad kyl och frys i köket där kylen får 80% av utrymmet och frysen endast rymmer lite glass och nån bortglömd matlåda.

Rimligt.
Så han köpte en frysbox. 
Och då fick jag igen ett milstolpigt tryck över bröstet och höll på att vika mig under tyngden av alla plöstliga vuxenpoäng. Att vi ägde ett hus....? Aja det var väl ingen stor sak. Men en frysbox i garaget! Herregud. Det var jobbigt att acceptera. 

Och så har det hållit på. Vi köper sommarstuga och det äldsta barnet börjar skolan. Min milstolpebarometer är lugn. Så tappar minstingen en tand och den rycker till och gör utslag. 

Det är inte logiskt, men det är mina emotionella milstolpar. 

Mmm weekend

Tillbaka efter en liten weekend away. 
Det låter betydligt mer romantiskt och äventyrligt än en helg borta pga bandymatcher. 
Men ändå. 
Vi reste bort en helg och fick uppleva en ny stad, solsken, en herrans massa bandy, och ett nytt äventyrsbad. Bland annat. 

Det var fint. 

Jag älskar att resa med familjen när det är såpass okomplicerat. 
Och det behöver inte vara Budapest, det kan vara Sundsvall. 
Det var nytt och det var roligt. 

Varning för skryt men lite sårbarhet också för man är ju människa

Efter några veckor (jamen sen julledighetens slut typ) av upplevd uppförsbacke utan slut och utöver det en allmän opepp på jobbet, så ljusnade det lite idag.

Ett bra samtal med min chef.

Och så de nya lönerna.

Jag hade högst procentuell ökning på kontoret. Igen. 

”Jag brukar ju göra det” sa jag ödmjukt när chefen meddelade att jag vunnit ligan.

Men så här stor ökning har jag aldrig haft.

Jag behövde det.

Inte pengarna, så. Utan erkännandet.

Klappen på axeln.

Det är en lång väg kvar innan jag kommit dit jag vill i karriären, och de senaste veckornas små (men ändå) motgångar har tärt på mig, mer än jag kanske vill erkänna.

Så att höra chefen säga ”då kan prefekten få tycka det, men min lojalitet är med dig” det behövde jag också.

Män i uniform

De lämnar ingen oberörd. 

Värst är män utan uniform som så uppenbart vill ha en. Som inte är får vara med i leken och istället måste hävda sig genom en massa dumma, dryga, onödiga uppvisningar av innehav av testosteron och penis.

Bäst, och okej jag ändrar mig, män i uniform lämnar en grupp oberörda. Bäst är män som har en uniform i garderoben men av en eller annan anledning inte har på sig den. 

De är oftast lugnast. Behöver inte hävda sig.

Jag har precis gått kurs i tre dagar med män i olika uniformer samt män utan.

Men jag har ju sett detta på otaliga övningar genom åren. Belgaren hade ingen uniform, needless to say.

Bakom ratten

Män som kör, ja.
Det skulle man kunna skriva spaltmeter om. 

Och likaså kvinnor som låter bli. 

En av få positiva aspekter med att min man jobbar knäppa arbetstider är att jag tvingas köra mycket oftare än jag är bekväm med. Igår var vi ut till mina föräldrar över dagen vilket innebar att jag fick köra hem på snöiga vägar i mörker. 

Hade min man varit med hade han kört. Alltså jag hade fått om jag velat, men hade inte velat. 

För jag tycker inte speciellt mycket om att köra bil, och speciellt inte i mörker. Snön är en sak, mörkret är värre. 

Men det känns alltid bra efteråt. 

Och jag klappar mig själv på axeln som visar mina döttrar att mamma också kan köra bil.
Och att jag helst inte vill och tycker att det är obehagligt ibland, det är inget jag säker högt till dem. 
De har ju hela livet på sig att utveckla sina egna rädslor, behöver inte ärva mina. 

Platt, hård fil

Alternativa överskrifter på det här inlägget:
Stand off på parkeringen, Traktorns topplock, eller Back off Berit 

Jag vet inte hur det är för er, men ibland kommer titeln på ett blogginlägg till mig och sen får jag mer eller mindre lov att knåpa ihop ett par rader på ämnet bara för att jag är så nöjd med överskriften. Andra gånger skriver inlägget sig själv medan jag sedan måste värka fram nån halvdan överskrift bara för nåt ska det ju stå.

Men. Såhär var det. Det har kommit en del snö. I onsdags kväll var jag osäker på om jag skulle ta mig till kontoret dagen därpå pga redan ymnigt snöfall och löfte om mer. Igår morse var garaget så pass igensnöat och innegården oplogad att Berit (lådcykeln) inte var att tänka på. 

Hon är heller inte speciellt smidig så plogvallar är besvärliga. Det går inte lyfta henne och kör framvagnen fast är det kört. Iallafall, jag tog bussen till jobbet och det var bara ett sidospår. Sen igår kväll kom jag tillbaka från simskolan, med båda barnen i Berit. Innegården och parkeringen var fortsatt oplogade efter jobb och skola men då hade vi iallafall tid att skotta fram vår trofasta tant för egen maskin (plus att jag ju hade koll på att cykelvägarna var ok för framfart.) 

I alla fulla fall. Vi svänger in på parkeringen och bländas omedelbart av plogtraktorns skarpa extraljus. Nu minsann, strax efter åtta på kvällen, har den kommit till vårt kvarter. Jag är inte dum eller missunnsam. Jag fattar att plogbilarna gått som galningar över stan hela dagen. Ja hela föregående natt också. Även om jag varken kan se föraren pga helljus i ögonen eller skulle kunna veta just något om henom även om jag kunde det så är det ju en kvalificerad gissning att människan är trött, less och vill få undan skiten (snön) så hem kan få gå av passet nån gång. 

Men. Det som händer är att traktorn går fram och tillbaka över parkeringen, precis framför garaget där jag vill parkera Berit, i en sån jäkla fart att jag inte törs lita på att föraren ser mig. Så jag kör istället in Berit så långt jag kan framför raden av parkerade bilar (där traktorn inte kör) och när jag inte kommer längre pga snön säger jag åt barnen att springa till porten och gå in och vänta. Vilket de gör. De har inte nycklar till lägenheten (jag behöver ju kunna låsa upp garaget) så de trycker bara in portkoden och ställer sig med näsorna mot dörrglaset och bevittnar det som händer härnäst.

Jag tänker att det är kanske bäst att låta plogaren do his thing och ställa Berit i garaget senare så jag låser cykeln intill väggen, tar så mycket av badväskor, cykelbatteri och matvaror jag kan bära och pulsar mot porten.
Då kommer traktorn plötsligt mot mig i full fart.
Tvärstannar sedan och blockerar min väg till porten. 
Vi står så, jag och traktorn, frusna i våra positioner några sekunder innan jag vänder och går tillbaka till Berit. Tänker inte krypa under skopan, längst med traktorn i djupsnö, mot porten då jag ju inte vet 100% att föraren sett mig och tänker att det är det jag ska göra. 
Jag går nu framför traktorn, medan denne kör efter, jag tappar en liter fil, vänder mig om och ser hur traktorn kör över filpaketet.
Jag slänger ner övriga grejer i lådan på Berit, låser upp cykeln och drar den baklänges genom snön medan traktorskopan på riktigt är 2 dm från lådcykelns framkant. 
Typ hotad av en traktor.

Jag backar, han (för nu är det en man jag hatar i förarhytten trots att jag fortfarande inte sett människan) fortsätter köra på, i exakt samma hastighet så att han hela tiden har traktorskopan bara några decimeter från mig. 

Jag får in Berit i garaget, låser och går till porten där mina barn står med uppspärrade ögon och darr på läppen. Så fort jag får upp dörren början lillskruttan gråta "han körde över filen!"

Det gjorde han. Det blev rostmackor till frukost istället.
Nånstans under snön på parkeringen finns ett hårt, platt filpaket.
Och nånstans i stan finns en traktorchafför som kanske borde fundera på lite anger management.

Platt, hårt fall

Det är som ett hus med flera tusen dörrar. Man vet att nån, eller till och med några är olåsta. Men hur många måste man rycka och dra i innan man hittar en som går att öppna?

Hur orkar man?
Hur gör man för att orka och hur gör man för att peppa nån att fortsätta orka, när dörr efter dörrjävel bara är låst? 

Så. 

Känns det nu.

I sex år har min man, mer eller mindre konstant sökt jobb och ju mer lovande det verkar, ju mer lovord han får och ju mer folk folk säger "men absolut! jag vet vem du borde prata med!" ju mer hoppas man och ju hårdare faller man sen. 

Det är så fruktansvärt jobbigt att inte kunna hjälpa och försöka, försöka, försöka, att inte tappa hoppet helt. 

Jag och höjdskräcken

Jag är inte bara morgonmänniska, jag har höjdskräck också. 
För nåt år sen betalade jag för Disney+ bara för att kunna se Free solo. Det var en helt fruktansvärt spännande upplevelse att se den. Naturligtvis visste jag ju att han klarade sig, annars hade jag aldrig i livet sett den. Men jag var ändå genomsvettig efter båda passen. Alltså jag pallade inte att se hela på en gång utan fick dela upp den i två sittningar. 

Nu finns en kortfilm på SVT play som heter Hopptornet. Den går ut på att filma personer som törs eller inte törs hoppa från ett 10 meters hopptorn, ner i en bassäng. 

Det är hela filmen. 
Folk som står i badkläder och gruvar sig.

I de flesta klipp ser man inte ens bassängen. Som tittare vet man egentligen inte om bassängen verkligen är 10 meter ner eller om de står på en plattform 2 cm från marken. 

Men det spelar ingen roll, för det är ju det där mänskliga som är viktigt.

Hur man bestämmer sig i huvudet men kroppen sedan ändå fegar ur.

Det var helt otroligt fascinerande och superspännande att se den.
För en sån som mig. 

En sak till

Sticker kanske ut näsan nu men det här med att inte räkna mål på barnens matcher... vad är det för dumheter?

Ja, lagidrott handlar om så mycket mer än att vinna.
Ja, alla ska få vara med. 
Ja, det är att kämpa och ha roligt tillsammans som är viktigast.

Så varför räkna mål då, undrar ni kanske?
Och nej, jag tänker inte komma med argumentet "barnen räknar ändå, de har stenkoll på vem som har vunnit så det spelar ingen roll om tränare och föräldrar vägrar räkna!"
Det är sant att det är så, men det är inte därför jag tycker att man ska räkna målen, eller sluta låtsas att man inte gör det. 

Jag tycker absolut inte att man ska fokusera endast på antal mål och hetsa barnen att det är det som är viktigast. Vill bara säga det först. 
Men. 
I slutändan handlar fotboll, bandy, innebandy, handboll osv. om just att göra mål och att låta bli att släppa in dom. Det är därför man passar, därför man dribblar, därför man jobbar hem, därför man går till anfall. Och jag tycker att det blir konstigt och svårt att lära ut grunderna, att prata taktik, att få barnen att förstå hur man ska tänka kring passningsskugga, anfall, osv. om man inte får fokusera på målet. Att det är dit man vill.
Att lära ut hur, men inte varför.  

I storskruttans fotbollslag fans det i slutet på förra säsongen på riktigt ungar som aldrig förstod åt vilket håll dom skulle springa, vilket mål dom skulle sparka in bollen i. Om det viktigaste är att alla ska få vara med, varför begränsa antalet spelare på plan isåfall?
För att alla inte får sparka på bollen lika ofta då, säger du?
Kasta in en boll till då, eller två, vad spelar det för roll?
Om vi inte räknar mål varför ska vi räkna spelare, bollar, eller hålla på de andra reglerna?

Och ja, naturligtvis finns det tränare som klarar det här galant. Att lära ut idrottens grunder och få barnen att kämpa (och vinna!) även utan målräkning. 
Jag vet det.

Men jag vet också att på min tid, när vi räknade mål, så fanns det också gott om tränare som kunde peppa och coacha barnen genom förluster och motgångar utan att behöva låtsas som att de inte visste att de förlorat med 10-2. 

Bandymorsan

Kioskansvarig. Måste ta en ordentlig dusch pga luktar hamburgare på djupet efter 4 timmar vid grillen.

Hemmamatch. Behagliga -2 istället för förra helgens -30. 

Barnen nöjda.

Föreningslivet. Såhär är det.

Ibland får jag ångest

Jag har precis lyssnt på en dokumentär om övergrepp på unga flickor över nätet. Och naturligtvis visste jag det redan innan, men det blev en stark påminnelse om att vem som helst kan råka illa ut och hur mycket man än vill skydda sin barn så är de aldrig helt säkra.

Det jag vill, förutom att skydda min barn och göra vad jag kan för att de aldrig ska behöva råka illa ut, vare sig på nätet eller någon annanstans, är att skapa en relation där de
dels törs berätta för mig (höga ambitioner jag vet) eller åtminstonde någon annan vuxen om nu mamma är för skämmigt och
dels vågar tro på att det inte är hela världen (även om det känns så) att någon får se en naken, postar nakenbilder på nätet.

Igår efter middagen gick det nästan en timme från det att vi lämnat bordet tills jag orkade slita barnen från skärmarna.
De var trötta.
Jag var trött. 
Vi satte oss runt köksbordet med ett gäng ritböcker framför oss och en låda blandade färgpennor.

Först tystnand.
Ljudet av tuschpenna mot papper.
Kan Lilleskutt ha en blå fluga eller måste den alltid vara röd?
Jag vill ha ritboken med fjärilar, var är den?

Vad fick du till lunch idag?

Hur verkar den nya tjejen i klassen trivas?
Vem är din bänkkompis?

Ja, berätta om vad som hände på läsvilan!

Färglägger man bara tålmodigt så kommer orden sen. 

Det funkar nu.

Men när dom är 14 kan jag inte dra fram tuschpennor och målarböcker längre och tro att de ska prata med mig. Vad gör jag då?

Det som värmer

Vardag igen. Fast ändå inte. Fick mail igår där det stod att ventilationen på kontoret pajjat i kylan och vi ombads jobba hemma idag. 
Så mysbyxor en dag till.
Idag är det -2. 
30 grader varmare än i förrgår. 
Ska man ens ta på sig jackan liksom?

Min syster och hennes familj åkte hem igår efter att ha varit hos oss i fyra dagar. 10 personer i en lägenhet. Det går ändå bra, men det klart att det inte finns något extra svängrum. 
Eftersom våra barn är så långtifrån varandra åldersmässigt leker dom inte med varandra. 

Hon har tonåringar, såna leker inte.
Men även om det kan vara svårt att tänka sig hur bröliga tonårskillar kan vara mysiga så är det precis det mina barn tycker att dom är. 

Tonåringarna är som tonåringar är mest. Hormonstinna, trötta, suckar djupt och äter mycket chips när de tittar upp från sina skärmar.
Bjuder inte direkt in till gos och mys. 
Samtidigt finner de sig fogligt i att vara föremål för två småflickors beundran. 
Ungefär som Båtsman i Saltkråkan. 

Ingen uppmuntran, inget motstånd.

Åh vad fint, tack så mycket, målbrottade den ena fram utan minsta gnutta vare sig ironi eller entusiasm när lillskruttan stolt gav honom ett armband hon pärlat, med hans namn stavat bland rosa och gula plastpärlor. Sen bar han det på armen.   

Fint. 

Kej men lek här då!

Det är -28 grader ute och pga det och andra faktorer jobbar jag hemifrån idag. Barnen är också hemma och jag känner att jag inte gärna kan tvinga dem att leka utomhus. De leker istället med en grannflicka och min arbetsro är i det närmaste obefintlig. 
Man skulle kunna tänka sig att de lekte hos grannarna istället, men där har de en sjuk 3-åring och en mamma som är så höggravid att hon ser ut att vara beredd att dra ut ungen genom näsborren. Tror hon var beräknad på julafton eller strax efter. 

Såatte okej. 
Visst.
Lek här då.  

Kyligt

Jag har precis klätt av granen.
Det är något jag alltid gruvar mig för, som jag tycker är väldigt jobbigt (okej allt är ju relativt, men vad gäller egentligen ojobbiga saker så är det här en väldigt jobbig en) så det känns skönt att det är gjort. 

Jag tycker väldigt mycket om julgranar.
Så man skulle kunna tänka att jag därför borde sätta upp granen tidigt och sedan mjölka julen till tjugodagknut. Men jag vet inte, jag gillar inte känslan av att det är över och vill därför avsluta innan det blir för uppenbart att det verkligen är över. 

Det är svinkallt ute idag. Nånstans runt -25 vilket innebär att man inte gärna är ute. Min man, som visserligen är uppvuxen med snö och vinter, är inte uppvuxen med såhär pass kalla grader. Han föreslog att vi skulle fara och åka skidor idag.
Jag sa bestämt nej, det är för kallt. 
Vadå för kallt?  undrade han. Liksom, det är vinter, det är väl alltid kallt?
Men jag tror inte ens liftarna går, tror inte backen är öppen. Nånstans vid -15 brukar man ju dra gränsen för utomhusaktiviteter. 

Tågen går inte.
Då gör kappast liftarna det heller. 

Allt är vitt. Ögonfransar och andedräkt. Det biter i kinderna. Bilar startar inte om inte motorvärmarna stoppats in i god tid. 

Onödigt kallt. 

Men vackert.