Monday 29 November 2021

PNM

Den här helgen har (också) varit intensiv. Men. Jag har haft samma fokus som barnen, inte jobbat, inte försökt jobba. Städat, pyntat. Klätt granen (i november?!?) och ja, hängt med polska negmamman.

Hon är ändå ljuvlig. Bär konstant sin bäbis i sjal, äger inte ens en barnvagn. Och klagar på att ungen inte kan sova själv. Att hon knappt får lägga ifrån sig henne utan att hon tjorvar. Mmm, nä men konstigt då om du nu har henne kardborre 90% av dygnets timmar..?

Men jag fick hålla knodden. Hon är 4 månader och nån vecka gammal och jag är tydligen den enda vuxna människan förutom hennes föräldrar som hållit henne. Och det gick hur bra som helst, hon skrattade och jollrade. Såg på sina föräldrar samtidigt för första gången och verkade lite häpen faktiskt, som om ”nämen, känner ni två varandra?!”

Det var fint med en liten bäbisfix. Jag fyller 40 om en månad. Det är inte aaaaabsolut för sent att få fler barn. Men jag ska inte det. Jag varken vill eller orkar. Men det är en sak att själv inte vilja skaffa fler barn. Det är annan sak att acceptera att kroppen relativt snart gör det valet åt mig.  Fast PNM är 47 och även om jag tror att hon är klar nu så vet man aldrig.
Hennes 50-årige man verkar sugen på fler.

Friday 26 November 2021

Edit

Eller. Okej, jag köpte en ny microvågsugn också. Den gamla är paj. Vi behöver en. Jäkla förmånliga priser just nu faktiskt. 

So sue me.  

Gobble gobble

Jag tog med kidsen på restaurang igår och åt en Thanksgivingmiddag bestående av vegburgare, pommes och minipizzor. Alla nöjda, mätta och glada.
Kände att jag ändå ville uppmärksamma att det är en högtid, speciellt eftersom kusiner, farmmor och farfar, faster, etc. hör av sig mitt i sitt firande. Ville inte att barnen skulle känna att vi väljer bort Thanksgiving.
Speciellt som det ju dessutom faktiskt är min favorit av de amerikanska högtiderna.
Samtidigt, orka stå och laga en massa mat som barnen knappast skulle äta iallafall. 
Nä, bestämde att det viktigaste är att det känns lite extra, lite roligt.
Att vi firar.
Så det gjorde vi. 

Idag går mobilen varm. Sms på sms från Kappahl, Claes Ohlsson, Elgiganten. Black Friday och Week och allt vad det är. Men det enda jag ska spendera pengar på idag är en massage. 

Wednesday 24 November 2021

Jag hade en gång en chef

För länge sen. Eller ja, allt är ju relativt, men för typ 10 år sen hade jag en chef som på många sätt kunde varit bättre, men som hade flera goda sidor också. Hon gav mig bland annat ett råd jag fortfarande ofta har nytta av.
Jag satt mitt emot henne, på hennes kontor. Hon satt bakom skrivbordet. Långa fejknaglar, lösögonfransar. Hårspray och tunga smycken. Om ni tänker er att Dolly Parton skulle gå upp några kilon och jobba på en bensinmack. Så såg hon ut.
Men hon bar den stilen också. Tog absolut ingen skit. Hon hade varit chef för nåt dussin män på Caterpilar innan hon klev över till universitetsvärlden så hon var hårdhudad, inte rädd att ta konflikter och skönt oimponerad av sånt som liksom bara ger status inom akademin men egentligen inte betyder nåt.

I alla fall, vi skulle ha ett möte om nåt, minns såklart inte vad. Men när jag klev in på hennes rum hade hon precis fått ett mail i ett annat ärende och var minst sagt upprörd. Hon skrev så att naglarna smattrade, mumlade arga ramsor och fick röda fläckar på halsen. Sen slutade hon tvärt och tittade upp på mig.
”I’m not going to send that. Never answer an email when you’re still hot.”

Det har jag aldrig glömt. Det är ett bra råd. Det är såklart ingen dum tumregel att aldrig tala i affekt på jobb osv. Men i lajvsamtal kan det vara svårt att undvika. E-mail finns ju ingen anledning att svara på direkt om man nu är upprörd.

Igår var det deadline på den här EU-ansökan vi jobbat med de senaste veckorna. En av mina kollegor har en alldeles unik förmåga att dels göra saker onödigt svåra och dels få folk omkring sig att känna sig helt utomordentligt korkade.  
Det är så otroligt frustrerande och framförallt icke-konstruktivt.
Jag var så slutkörd igår att jag kände att jag var tvungen att totalt undvika att prata både om och med henne, för skulle den dörren öppnas fans nog heller ingen hejd på vad jag skulle kunnat säga. Bättre då att vänta några dagar. Sova ordentligt, få lite distans.
Sen kanske prata om det som var.  

Sunday 21 November 2021

Helgen

Polska negmamman messade igår när jag var på Leos lekland med barnen. Hon tyckte det var alldeles för länge sen vi sågs och ville försöka styra upp något innan de reser till Kanada över jul och nyår. 

Jag messade tillbaka att det verkligen var för länge sedan och klart vi måste ses snart och kanske nästa helg?

Det var inga tomma ord. Jag vill träffa henne. Det var verkligen alldeles för länge sen och jag vill ju faktiskt umgås lite med deras lilla bäbis.
Eller, umgås är kanske fel ord.
Men typ, hänga i hennes närvaro tills jag åtminstonde börjar tänka på dem som trebarnsfamilj. 

 

Sen vallade jag kidsen till fiket på Leos och spenderade en dryg hundring på en sockerfri läsk, två slushies, och två skumraketer.
Tommare kalorier får man leta efter.
Men det var liksom det vi ville ha och har man väl släppt greppet och betalat in sig på Leos (känner jag) så finns liksom inga spärrar kvar sen. 
Fattar att kidsen älskar att vara där. 
Fattar inte att folk kan köpa klippkort och hänga där varje helg. 


Men barnen härjade gärnet i två timmar och sen cyklade vi hem i Berit och de var helt slutkörda bägge två. Höll sig vakna länge nog att få trycka i sig lite lördagsgodis, men det var tomma blickar och inga som helst protester när jag sedan sa att det var läggdaggs. 


Nästa helg ska jag inte jobba en endaste minut, har lovat både dem och mig själv. Och alltså försöka få till lite social samvaro och polsk negativitet. 

Friday 19 November 2021

Berit

Det är fortfarande mycket annat. Deadline som springer mot oss och spanjorer som plötsligt fått kalla fötter. Men jag måste bara säga.
Vi har fått hem henne nu.
Jag har köpt lådcykel. Berit heter hon. Hon är stark, stabil, och stadig, precis som man tänker sig att en Berit ska vara. Men hon är också snabb, kraftfull och slimmad (för att vara en dam med låda).
Maken tyckte att hon skulle heta Beatrice. Men det hör man ju... att en Beatrice vill inte bli smutsig på ramen eller få grus på fälgarna.
Berit bryr sig inte. Hon kör på. 

Hon är så fin. Plötsligt förstår jag hur man kan bli kär i en bil. Eller hur män kan stå i garaget och äta chips och bara stirra på sin nya bil (true story). Nu skulle jag kanske inte välja en chipspåse, och det är lite kallt att stå ute på innegården. Men vore det bara varmare väder så... en liten ostbricka och ett glas rosé tillsammans med Berit?
Absolut. 

Hälsningar,

Nöjd kund

Wednesday 17 November 2021

Tunna isar och svettiga mornar

Hade en sån där morgon med skrik, tårar, svettiga pannluggar under mössa och hjälm medan man letar matlåda, nycklar, laddare. Ser att det regnar ute (det var ju minus 8 nyss?!) och måste leta galonisar. 
Sen sitter jag på bussen med en klump i halsen och känner att jag är världens sämsta mamma. VET att jag inte är det. Men säg det till känslorna. 

Det är stressigt på jobbet nu. Har jobbat senaste två helgerna, ska jobba även den som kommer, mot en deadline som är nu på tisdag. Det gillar jag faktiskt ändå verkligen med mitt jobb, med prokektarbete. Att även om det är j-igt körigt ibland så tar det ändå alltid slut inom en överskådlig framtid. 

Men barnen känner såklart av det. Ser oroliga ut när jag tar fram datorn på kvällen.
Ska du jobba nu mamma...?
Igår såg jag tre avsnitt på raken av Paw Patrol istället. Gosade i soffan med det som är viktigast i världen. 

Det är mycket, det är stressigt, det är tunna isar och man får bita ihop. Men det går. 

Tuesday 16 November 2021

Mamma hjärta pappa

Nu när det är mindre än en månad kvar tills mannen kommer hem har jag plötsligt börjat längta efter honom. Jättemycket faktiskt. Och jag är helt orimligt förvånad över det själv. 

När han for i våras var jag så inställd på att dels få allt praktiskt att funka och dels visa alla (honom, mig själv, släkt osv.) att det här verkligen var ett klokt beslut, att jag bestämt la alla eventuella känslor av saknad och tvivel på hyllan. Sen var ju resan till honom i USA i början på sommaren så kantad av pcr-tester, utstädning, andrahandskontrakt, och andra praktiska parametrar, att jag inte heller då riktigt kände någon direkt längtan efter honom… bara att allt bestyr med resan skulle vara överstökat.
Och när han for nu i höstas så var det skolstart och annat och så var det ändå så lång period han skulle vara borta igen att jag nog på något undermedvetet plan inte heller då lät mig känna efter.
Barnen pratar varje dag om hur mycket dom saknar honom, när vi pratar i telefon säger jag hela tiden Love and miss you.
Men känslan har verkligen inte funnits där.
Skulle jag liksom gå runt och toklängta efter honom en hel termin liksom? Hur skulle det funka? Jag har ju ett jobb och två barn att sköta for crying out loud.

Men nu alltså, helt plötsligt. Som över natten har luckan öppnats. Känslorna ramlat ner från hyllan. Och jag verkligen längtar tills han kommer hem.
Naturligtvis för att jag då kan kila på Konsum efter middan om det behövs. Gå på gymmet före jobbet när jag känner för det. Träffa vänner en kväll nångång.
Men också för att jag faktiskt saknar honom nu. 

Friday 12 November 2021

Dagens barnen i Afrika

Vi har bekanta, ganska ytligt bekanta visserligen, men ett amerikanskt par där mannen gick High School tillsammans med min man och frun är barndomsvän med min svägerska och mamman till frun är min svärmors bästa kompis. Så även om vi aldrig direkt hängt så har de liksom funnits i våra liv väldigt länge och vi har stött på varandra med jämna mellanrum.

Nu ligger han nedsövd i koma och det är ytterst osäkert om han kommer överleva. Han har tydligen haft väldigt grava alkoholproblem i ett par år utan att någon utom den allra närmsta kretsen förstått hur det stått till. För bara några veckor sedan satt ju mina svärföräldrar i mitt kök och berättade om honom, hur de trodde läkarna misstänkte långtidscovid eftersom han var så blek, trött, yr, osv.

Jag tycker så otroligt synd om frun. Det är hennes andra äktenskap. Hon gifte sig ung med en man som misshandlade henne och lyckades till slut lämna honom.
Och så nu det här.
En man som visserligen nog alltid varit snäll mot henne men som istället uppenbarligen misshandlade sig själv, och därigenom även sin familj. De har två små flickor i samma ålder som våra. Barnen lekte tillsammans vid flera tillfällen i somras.

Jag minns även hur jag satt och pratade med henne på min Baby Shower när jag väntade storskruttan. Jag var förvånad över att hon kom, kalaset hölls visserligen hemma hos hennes mamma (i egenskap av bäbisens farmors bästa vän…) men jag visste också att hon då precis gått igenom ett missfall och tänkte att då är en Baby Shower det absolut sista man vill utsättas för.
Men hon var där. Och var så ödmjuk och verkade ändå ta det så bra.
En alltigenom snäll människa.
Ska hon bli änka nu?
Eller ska hon få hem en man i bedrövligt skick, både fysiskt och psykiskt. Och oavsett kommer hon garanterat få dras med de ekonomiska konsekvenserna av hans sjukhusvistelse under en lång tid framöver.

Såna här historier berör så djupt. Barnen i Afrika och människorna vid polska gränsen i all ära… missförstå mig rätt. Det är fruktansvärt. Fruktansvärdare.
Men beröringspunkterna är på nåt sätt inte lika många.

Thursday 11 November 2021

Störiga snillen

Tillbaka på nordligare breddgrader. Konferens i dagarna två men nu är det vardag igen. Hotellnätter och lyxen att vara ensam i badrummet bytes till möjligheten att vakna med två barn och en katt i sängen. 

Vet ni vad som verkligen stör mig? När folk som ska presentera på konferenser helt uppenbart inte förberett sig mer än att de har en standarduppsättning på ca 30 slides som de använder oavsett om de ombetts prata 10 eller 80 minuter. Ju kortare presentation de förväntas leverera, desto större del av den lägger de på att bläddra i sin power point och där och då bestämma sig för vilka bilder som är viktigast. Medan publiken tydligen förväntas sitta och imponeras över mängden kunskap som fladdrar förbi på skärmen i ett icke läsbart tempo.

Det är så otroligt respektlöst. Kanske är det här typiskt akademiker. Förlorar man förmågan att ta till sig så basal information som förväntad längd på en presentation när man disputerat? Eller är det bara helt otänkbart för forskare att folk inte skulle vilja lyssna tills man pratat till punkt?
Vet inte. Men detta är definitivt ett lika vanligt som irriterande fenomen.

Monday 8 November 2021

Reser söderut

Är i Linköping på jobb. Åkte tåg från Arlanda. Här sken solen på eftermiddagen och marken är fri från snö, is och frost. Minsann. 
Ser mycket fram emot hotellfrukost imorgon.

Igår åkte svärföräldrarna hem. Det var väldigt skönt. Nu är det sex veckor kvar till maken och fadern kommer hem.
Det rullar på.
Satt på tåget med en kollega och pratade om relationer, att sitta fast och få kris. Köpa motorcykel, hoppa fallskärm, tattuera sig eller ha en affär.
Säga vad man vill om min situation, men jag sitter iallafall inte fast. Kanske snarare lite löst. Och det finns eventuellt fördelar med det också. 

Saturday 6 November 2021

Guilty pleasure

I vanliga fall är jag ganska miljömedveten. Sorterar sopor, äter grönt, släcker lamporna, köper mycket begagnat, osv. 
Men ibland, och framför allt i samband med städning, så tar jag fram en stor papperskasse och ställer mitt på golvet. Sen går jag runt i lägenheten och plockar upp allt som inte ligger där det ska, och framför allt sånt som egentligen inte har någon stans där det borde vara heller, (typ barnens pyssel som kom hem från förskolan förra veckan och redan är lite trasigt, ensamma sockar, spelpjäser och pusselbitar man bara har en vag uppfattning om i vilket låda de kan tänkas höra hemma, hårsnoddar, dockskor och legobitar) och bara slänger skiten i papperskassen. 

Inte en tanke på källsortering. I med ett bananskal också. Och ett julkort från ifjol. 

Sen smiter jag ut till soprummet och dumpar alltihop. Borta.
Out of sight, out of mind. 
Det är så jävla skönt. 

Thursday 4 November 2021

You know the type

Kommer in i lunchrummet efter ett maratonmöte. Det är en centimeter kaffe kvar i bryggaren. Medan jag tar fram en kopp kommer en annan person in i rummet. 
Åh, finns det kaffe kvar! utropar hen och tar också fram en kopp.
Ja lite, svarar jag.
Jamen jag behöver bara lite, säger hen och tar centimetern.

Jag står kvar med min kopp och sätter på tevatten istället.

Tuesday 2 November 2021

Myntets två sidor

Sen jag på egen hand diagnoserade min svärmor med ADHD har hon blivit lite lättare att handskas med. Eller alltså, mitt tålamod har blivit lite mer töjbart.
Nu är det sista veckan, de åker hem på söndag. 
Höstlov och lediga barn. Aktiviteter och utflykter. 
Jag är väldigt tacksam för att de gjorde den här resan. Lade tid, pengar och energi på sina svenska barnbarn (och deras mamma). Det är jag verkligen.
Och jag ser samtidigt naturligtvis fram emot att de åker också. 

Nu är det november. På ytan kanske den sämsta månaden. Men just nu känns allt helt okej ändå. Och efter alla dessa pandemimånader har vi kanske lärt oss att ta vara på det, känslan av att det är okej. Det kan ju uppenbarligen snabbt bli värre liksom. 

Om en klänning. Och ett äpple som föll rakt ned.

Vi skojar ofta om att min man föddes i fel årtionde. Han älskar, och har alltid älskat, allt som har med 70-talet att göra vad gäller kläder...