Jag svarade: he is starting to act his age.
För så är det.
Han fyller 20 år i november.
I våras var han till vetrinären som gav ett långt mycket mer positivt utlåtande än jag vågat hoppas på. Gammal? ja absolut. Men i bra skick och (viktigast av allt) inga orimliga krämpor såvitt hon kunde se.
Men ibland går det fort. Det är synen. Det är hörseln. Det är höfterna. Storskruttan sa det igår när vi skulle lägga oss. Mamma, hur mår Sushi egentligen?
Han mår nog inte så bra.
Han kom till oss när han var 15 år. För fyra, snart fem år sen. Han var gammal då. Vi visste ju att han inte skulle vara hos oss för evigt, eller ens så länge. Det var ju perfekt tänkte vi, eftersom då binder vi inte upp oss så länge och han levde redan då ett så stillsamt liv att det inte kändes som något straff att inte få gå ut hursomhelst under större delen av året.
Men åren gick och nu har han varit en del av barnens liv typ så länge de kan minnas. Han är en familjemedlem. Han är en kelig surgubbe som älskar smör och sol och helst vill ligga i någons knä och sova bort dagarna.
Jag vill inte att han ska lida. Jag vill ha honom kvar. Jag vet inte vad vi ska göra.
No comments:
Post a Comment