Fotboll

Mannen är och forsränner med svärfar och svåger. Barnen har haft sleepover hos kusinerna och väntas tillbaka närsomhelst. Svärmor är och spelar pickleball.
Brasilien har precis avgjort mot Japan.

Jag ser matchen själv.

Det är mycket fotboll. Kul med VM. Kul att Sverige hänger sig kvar. Barnen har varsin samlarbok fulla med statistik och information om mästerskapets historia.
Man kan köpa häften om 7 samlarbilder för 2 dollar styck och klistra in spelarna i respektive lands uppställning. De dammtorkar, klipper gräs, och rastar grannens hund för att tjäna pengar till dessa häften och som skärmfritt alternativ är det utmärkt. 

Nu Tyskland mot Paraguay.

Bland tinnar och torn

Googla CdA Resort. Gör det. Ser ni. Där är jag nu. På 15:e våningen och utsikten är den här. 

Jag har varit här otaliga gånger tidigare, till och med jobbat (två pass, det var fruktansvärt) i baren. 

Men jag har aldrig bott över tidigare. Inte min man heller, som ändå är uppvuxen i krokarna. Men nu, bjöd svärfar stort och vi har sovit över med kusiner och faster och farbror. Barnen är saliga. Tur ändå att det kommer en vardag så småningom. 

Efter frukost ska vi gå en promenad längs stranden, ca en halv kilometer till mitt gamla jobb. Där jag jobbade när storskruttan föddes.
Och sen ska vi bada. Bada, bada, bada.  

Ändå. Mitt USA

Jaha, men hur känns det då? 
Alltså än så länge känns det ganska som vanligt. Det var ju inte så länge sen vi var här sist. Det som känns mest är väl att det är sommar. Vi har ju rest tillbaka vintertid de senaste åren så det var länge sen vi var här i värmen. 

Än så länge är det också bara sånt barnen är vana vid, Idaho, kusiner, farmor och farfars hus i villakvarteret och deras stuga i det lilla pitoreska gruvsamhället. Glass i stora lass, frukostflingor i självlysande kulörer och jordgubbar och ärtskidor direkt från farfars trädgård. 

Snart kommer hallonen. Sen björnbären. 

Vi springer ihop med folk från förr som först hejar lojt och sen kommer på sig själva och bara Vänta, va?! vad gör NI här? 

Min svärmor har en irriterande vana att alltid presentera barnen som sina svenska barnbarn som bor i Sverige. Så gjorde hon alltid med mig också förr i tiden. Och jag ser min egen reaktion då reflekteras i barnen nu. Svärmor, nu farmor, är ju bara stolt. Men det är en så skev ingång i alla samtal att bli stämplad som först och främst en utomgjording. Det gör att alla känner sig tvingade att först ställa några frågor om Sverige, som de som de flesta amerikaner inte vet nånting om alls. 

Såhär.

- And these cuties, are they yours?

- Yes, yeah they are visiting grandma all the way from Sweden, huh girls? They live in Sweden!

- Oh wow. Okay! Right, well that's a long ways..... How do you like Sweden?

Och barnen bara... tja. Vad ska man säga. Hur gillar du USA liksom? Och sen får de frågor om hur svårt de tycker att det är att prata svenska hela dagarna och biter ihop för att inte visa hur dumma dessa frågor är.

Men. Också. Ignoransen i all ära. Amerikaner är generellt väldigt öppna, vänliga och varma. Det småpratas och minglas och bjuds in på ett sätt som jag ändå uppskattar. 

Och det vill jag att barnen ska ha med sig. 

Amerikaner är många saker. Men de är inte ängsliga. De är inte så rädda att säga fel sak att de inte säger nånting alls. De bjuder på sig själva. 

Vänner vi inte träffat på hundra år ser det som självklart att vi ska komma och hälsa på. Sova över. Det är aldrig stelt. 

Allt som händer. Allt som hänt politiskt. Det finns där, det finns här. Men mitt USA som jag ändå älskar. Det finns också här. 

Karen?! Get outta here

En sjukt otippad grej från resan förresten.
När vi precis boardat planet till Island och jag satt och typ spände fast barnen samtidigt som jag har en podd i örat så klappar en ljus kvinna med mycket smink mig lätt på knät och säger "...Paul Sanchez?"
Hon sa nog några ord före namnet också, men de hörde jag inte.

Paul Sanchez är den Paul jag skrev om för bara några inlägg sedan, appropå hans work wife Karen.

Och. Nu får ni slå er själva på knäna och unisont utropa Näe! för vem står framför mig i den trånga mittgången om inte just Karen.
The Karen!
Get the F out.

Jag kände natuligtvis inte igen henne först. Jag har har träffat människan kanske två gånger och senaste gången var 12 år sen. Dessutom har jag inte aktivt tänkt på henne heller förrutom just då för nån vecka sen när jag skrev om henne.
Så först hasplade jag bara ur mig en lång version av "Va?" men sen förklarade hon att hon suttit och messat med Paul på Arlanda och sagt att hon precis skulle gå på planet nu och han hade skrivit att hon borde spana efter hans kompisar (oss) som faktiskt också skulle åka från Sverige till Idaho just idag.

Så hon letade efter mig. Och hittade mig på stolsraden bakom. Och då kände jag ju igen henne, när jag fått lite på fötterna.
Och, jag kunde stoltsera med att jag mindes hennes namn. Vilket imponerade på henne. Sa dock inte att nyligen bloggat om henne, hade väl kunnat landa konstigt tänker jag..

Men ja. What are the odds?

Världens längsta dag

Det var igår det. Vi slog upp våra blå strax efter 04:00 för att följa Sverige - Tunisien från hotellsängarna. Ett mycket behagligt sätt att vakna ändå, det var det. Sen gick vi till tågstationen och åkte nästan 7 timmar till Arlanda. Alla sov nån timme på tåget, men det var ändå inget piggt gäng som strax efter 17 boardade planet till Island.
På det flyget sov lillskruttan nästan non-stop, storskruttan kollade skärm. 
Byte på Island. Flyget till Seattle tar 8 timmar. På det sov jag nog faktiskt jag mest av alla. Barnen, och framför allt de äldsta, blev åksjuka och det var en dryg process att ta sig genom tull och till rätt gate i Seattle.
Sen ett sista flyg till Spokane. 
Vi var i säng strax innan 02:00 tisdag. Lokal tid. 

Nu är vi alla härligt mosiga i huvudet. Men barnen lever sitt bästa liv. Har redan bakat chocolate chip cookies med grandma. Snart ska gå de gå till parken. Efter lunch kommer kusinerna.
Let the  American Summer commence. 

Inte normalt, inte okej

Vi har ett möte inbokat.
Jag skriver ett sms och dubbelkollar att det blir av.
Det gör jag inte med någon annan. 

Men har man suttit ensam i zoomrum tillräckligt många gånger. Eller stått utanför ett kontor som är släckt och låst. Eller väntat i ett konferensrum man bokat, ensam.
Då vet man att en accepterad bokning i Outlook betyder ingenting. 

Jag får inget svar på sms:et. Väntar ändå. Förberer mig. På andra brukar jag vänta 7 minuter. På henne väntar jag alltid. I tomma zoom- eller teamsrum brukar jag stänga ner 7 minuter efter utsatt tid om inget dykt upp. Ofta skriver jag ett välformulerat mail under de 7 minuter jag väntar. Något som på ett svalt men professionellt sätt visar att jag minsann var i mötet, men antar att andra parter fått förhinder, eller kanske glömt att meddela mig att det ställts in? Jag brukar punkta ner vad jag tänkt lyfta eller feedback/input jag tänkt ge. Skriva något kommande möte. Önska en fortsatt trevlig dag, eller kväll. 

Ibland får jag svar att mötet indeed var inställt. Av henne. Har jag inte fått veta det? Nej, men jag svarar något klämkäckt om typiska, enkla missar. 

Den här gången går jag förbi hennes kontor en timme senare. Ser att hon sitter därinne. Hon har fortfarande inte svarat på sms:et. 

Vi har inget möte den dagen. Heller.

Senare skickar hon ett mail om en annan grej. Vill ha ett kort, enkelt svar. Det här är en av sakerna jag ville gå igenom på mötet. Jag skakar uppgivet på huvudet för miljonte gången. Har himlat med ögonen så många gånger att de nästan fastnat bak och fram. Vi skickar mail fram och tillbaka. Jag försöker förklara i skrift det som skulle gå så snabbt att ta om vi pratade med varandra. Det har hon inte tid med. 

Jag är lika less, lika bitter, lika uppgiven. Men jag försöker inte längre förstå. Försöker inte snälltolka och tänka att det blir bättre. Det är inte normalt. Och det är inte okej. 

Några dagar inpå

Jag tycker det är jobbigt när alla bara frågar hur det känns och hur det känns jämt!
Sa min yngsta unge för någon dag sen. 

Jag är beredd att hålla med henne.

Kom precis hem från en studentmottagning. 

När är det ni åker nu igen? frågade alla.

På måndag svarade vi.

På måndag!?! skrek alla.

Vad gör ni ens här? Har ni packat klart? Herregud, det är ju jättesnart! Har ni verkligen tiiiiiid att fara runt och vara sociala såhär nära inpåååå?
Fortsatte de, med olika variationer på samma tema.

Nej, ni har rätt, såklart vi inte har tid! svarade vi (inte) och vände i dörren. 

Ja det är jättemycket att göra.

Jo vi är stressade.

Men dels tycker vi oss ha några timmar över här och där för sociala grejer och dels ska barnen ju ändå äta ibland så när frysen töms och avfrostas sitter en studentmottagning som ett smäck.
Potatisgratäng och jordgubbar. 
Halva kostcirkeln iallafall. 

Släkten är värst ju

Märkligt att det ska vara så svårt med släkt. Eller?
Kanske är det helt naturligt.
Vuxna barn ska inte bo hemma och att det ska gå helt friktionsfritt vid återträffar är väl inte att begära heller. 

Skulle jag kunna sätta gränser? Vägra bo så många veckor hos mina svärföräldrar. Kräva att de upplåter ett av sina hus till oss och bara oss och knacka när de kliver på och låter oss sköta oss själva. 
Ja, det skulle jag kunna.
Men det skulle inte vara värt det pga hur onaturligt de skulle tycka att det var och hur dålig stämning det skulle bli. 

Jag återvänder hela tiden i tanken till hur det skulle vara om vi bodde i USA och kom till Sverige för en sommar. Jag vet att jag skulle bli förolämpad och ledsen om min man och mina (då) amerikanska barn inte kunde tolerera att tex ta av sig skorna inomhus, ta av sig kepsen vid köksbordet, bada bastu nakna, kanske få för sig att bre smör på sockerkaka, etc.

Bit ihop för helvete, skulle jag tänka då. Ansträng er. För nu är vi här och det här är också ert arv. 

Men. En sak som jag faktiskt har tänkt ta upp med min svärmor och min svägerska är inför julen... jag kommer förslå och rösta för att vi skippar presenter vuxna emellan. Presenter till alla barn, och vi vuxna kan antingen ha nåt slags lotteri där alla bara köper till en person, eller så lägger vi några dollar i en gemensam pott och går ut och äter gott eller går på vinprovning. 

För det här med julklappar är en sån jäkla ångest varje år vi firar i Idaho.
Och det vill jag slippa. 

I am sorry but that is just the way that I feel

Ni vet det där avsnittet av Vänner där Rachel är gravid med Ross barn och hon inte vill att han ska dejta någon annan? 

Och hela utläggningen går ut på att hon inte vill att han ska dejta henne heller, utan bara låta bli att dejta överhuvudtaget. Och Ross säger ok och Rachel bara Really?! But I'm being so unreasonable!

Typ så känner jag nu inför sommaren, men framför allt vintern, men min svärföräldrar och hela, tjocka amerikanska släkten. Unreasonable. För vi bor i Sverige och när man väl är där så stannar man liksom inte bara nån vecka och naturligtvis bor man inte på hotell utan man umgås och är nära och får en massa kvalitetstid tillsammans.
Och jo, vi ska visserligen stanna i USA nu hela hösten, men Idaho och Arizona ligger inte nästgårds.
Och, jo. Jag tycker om mina svärföräldrar och min mans syster och hennes man. Jättemycket.
Men det är så länge och det blir så förbannat intensivt och trots att det finns massor av plats för oss att bo finns det ingenstans att vara ifred. 
Och hur mycket jag än försöker förklara detta för min man fattar han inte.
Han tycker att min relation till hans familj är mitt ansvar och om jag stör mig på något hans mamma gör får jag säga till själv. 

Jag håller inte med. 

Men.

Igen.
Vi bor i Sverige. Relativt sett spenderar vi väldigt lite tid med hans släkt så jag ska verkligen försöka att bara bita ihop.
Fokusera på att låta barnen, och honom, njuta av Idaho.

En sak i taget.

Först sommar i Idaho.

Sen höst i Arizona. Det blir vår grej. Familjen. En ny vardag. Det ser jag mycket fram emot.

Sen jullov i Idaho igen. Min man pratar om att åka upp redan till Thanksgiving.
Det vill jag inte. 
Men det får vi ta då. 

Del två

Jo alltså. Det andra. 

I förra veckan skriver min f.d. work husband, David i den Teamschat vi tidigare använde flera gånger dagligen men numera bara planerar träningspass i, och berättar att det kommer lysas ut en doktorandtjänst i dagarna. I ett projekt han jobbar i tillsammans med sin nya work wife.
Mållös.

Det här drar i trådar som sträcker sig tillbaka till våren 2023 när jag blev erbjuden ett jobb jag inte ens sökt och bara motvilligt intervjuades för.
Jag vet att jag skrivit om delar av det här tidigare.
Men inte allt.
Pga jag tycker inte om att outa planer och viljor innan det är typ klappat och klart.
Speciellt inte om det är något jag verkligen, verkligen vill.
Iallafall. Då velade jag fram och tillbaka men bestämde mig för att tacka nej till jobberbjudandet och stanna på universitetet.
Av flera anledningar, men den huvudsakliga var att jag efter viss självransakan kommit fram till att jag ville doktorera. Less på att jobba nära forskare men aldrig få ta full cred för arbetet kände jag att det var dags att levla.
Motiverad. 

Jag sa det till min dåvarande chef. Han var stöttande och förstående och lovade att göra allt för att hjälpa mig nå min dröm. Men, varken han eller jag visste hur svårt det skulle bli. Jag anade nog, men smittades av hans entusiasm. Hursom. Det var återvändsgränd på omväg och ett och ett halvt år senare var han redo för pension och jag hade tre misslyckade försök bakom mig. 
Tom.

För er som aldrig sökt en doktorandtjänst kan jag avslöja att att det ej är plättlätt. Trots att det ofta finns en person i åtanke måste alla doktorandtjänser utlysas. Ja, man kan höra av sig och fråga om det redan finns en person i bakgrunden men man kan aldrig vara säker på att få ett ärligt svar. Sen ska man, förrutom personligt brev och cv och allt det vanliga, oftast även skicka med en forskningsplan.
Hur detaljerad den behöver vara varierar. 
För in en redan insatt student är det kanske inte heller så svårt att slänga ihop en sådan då man ofta redan arbetat nära ett forskarteam, assisterat med artiklar, etc. Men för en totalt icke-insatt person att sätta sig in i ämnet, formulera en plan, läsa 12-15 akademiska artiklar på ämnet.... det tar sin tid.
Ca 2 veckor skulle jag säga att det tar.
Eller tog för mig iallafall.
Per ansökan.
För det går ju inte att återanvända dem heller.
När man horar runt akademiskt och söker på olika institutioner. 
Själlös.

Hur som haver. Jag kom på några intervjuer men nådde inte hela vägen. Förra sommaren skrev jag den senaste ansökan. När jag inte fick den tjänsten heller kände jag väldigt tydligt att det var den sista. Insåg att det inte var rimligt att arbeta så hårt för inte ens få chansen att kraftigt sänka sin lön.

La ner ambitionerna. Tänkte att det var lika bra. 
Och det har jag fortsatt att tänka tills dess att David nu skriver att Hej, vill du jobba med mig igen och samtidigt revajva den där drömmen du har?
Frustration.

Gah!
Så idag har jag tagit en semesterdag för att följa med på samverkansövning. Det var som att kliva tillbaka in i min kropp för fyra år sen. Blåljus, varselvästar, figuranter och ledningscentraler.
Folk som jobbar operativt och övar för att kunna göra skillnad på riktigt. 
Så långt ifrån min vardag nu.

Jaha. Jag kommer söka. Kommer riva upp alla gamla förhoppningar.
För att jag vill?
För att jag inte kommer kunna stå ut med mig själv om jag låter bli.
Pannben.

Ursäkta, vad händer?

Här kommer, om inte alla, så iallafall en rejäl samling känslor i rakt följande led.

Spänn fast er. 
Långt är det också.

Torsdag visade jag ju lägenheten över zoom för professorn från Florida.
Hon var positiv men flaggade för att hennes vuxna dotter skulle kunna komma att ha andra åsikter. Sen frågade hon väldigt mycket kring vintrarna här, om kylan, väglaget osv.
Jag svarade ärligt men tänker att vi båda förstår att nån som bott i Florida 20 år har en anning uppfattning om vad inte såvärst kallt betyder, än vad jag har. 

Innan vi la på frågade hon när jag ville ha besked. 
Innan helgen, sa jag. Alltså typ senast fredag kväll, svensk tid. 

Absolut, det blir bra. Sa hon.

Hoppet 

Sen gick jag och la mig och vaknade utan att ha fått svar.
Cyklade till jobbet och försökte intala mig själv att det är lugnt, det betyder inget.

Bestämde att om hon svarade positivt under dagen skulle jag köpa en flaska bubbel på vägen hem. 
Halv fyra cyklade jag hem utan att stanna på systemet. 
Min man hade ändå varit där visade det sig, och köpt en flaska Riesling, dock av misstag en alkoholfri sådan. Jag tycker inte om Riesling. Och alkoholfritt vin ska vi inte ens prata om. 

Jag såg det som ett tecken.
Och inte ett gott sådant.

Uppgivenheten

Halv tio på kvällen svarade hon. Jag vill gärna hyra lägenheten om det går bra. Skrev hon. Eh, ja. Jo det går jättebra. Svarade jag. 

Lättnaden.

Hon undrade hur vi gick vidare. Jag förklarade att jag skickade ett förslag på avtal så fick hon granska och signera om allt såg ok ut. Det gjorde lördag.

Radiotystnad.

Ångest.

Men nu. Nu är det påskrivet!

Ny lättnad.

Nu får vi nog ta paus. Det kommer mer känslor. Men jag sitter på bussen och skriver och börjar må lite illa av att glo på skärm.