Ändå. Mitt USA

Jaha, men hur känns det då? 
Alltså än så länge känns det ganska som vanligt. Det var ju inte så länge sen vi var här sist. Det som känns mest är väl att det är sommar. Vi har ju rest tillbaka vintertid de senaste åren så det var länge sen vi var här i värmen. 

Än så länge är det också bara sånt barnen är vana vid, Idaho, kusiner, farmor och farfars hus i villakvarteret och deras stuga i det lilla pitoreska gruvsamhället. Glass i stora lass, frukostflingor i självlysande kulörer och jordgubbar och ärtskidor direkt från farfars trädgård. 

Snart kommer hallonen. Sen björnbären. 

Vi springer ihop med folk från förr som först hejar lojt och sen kommer på sig själva och bara Vänta, va?! vad gör NI här? 

Min svärmor har en irriterande vana att alltid presentera barnen som sina svenska barnbarn som bor i Sverige. Så gjorde hon alltid med mig också förr i tiden. Och jag ser min egen reaktion då reflekteras i barnen nu. Svärmor, nu farmor, är ju bara stolt. Men det är en så skev ingång i alla samtal att bli stämplad som först och främst en utomgjording. Det gör att alla känner sig tvingade att först ställa några frågor om Sverige, som de som de flesta amerikaner inte vet nånting om alls. 

Såhär.

- And these cuties, are they yours?

- Yes, yeah they are visiting grandma all the way from Sweden, huh girls? They live in Sweden!

- Oh wow. Okay! Right, well that's a long ways..... How do you like Sweden?

Och barnen bara... tja. Vad ska man säga. Hur gillar du USA liksom? Och sen får de frågor om hur svårt de tycker att det är att prata svenska hela dagarna och biter ihop för att inte visa hur dumma dessa frågor är.

Men. Också. Ignoransen i all ära. Amerikaner är generellt väldigt öppna, vänliga och varma. Det småpratas och minglas och bjuds in på ett sätt som jag ändå uppskattar. 

Och det vill jag att barnen ska ha med sig. 

Amerikaner är många saker. Men de är inte ängsliga. De är inte så rädda att säga fel sak att de inte säger nånting alls. De bjuder på sig själva. 

Vänner vi inte träffat på hundra år ser det som självklart att vi ska komma och hälsa på. Sova över. Det är aldrig stelt. 

Allt som händer. Allt som hänt politiskt. Det finns där, det finns här. Men mitt USA som jag ändå älskar. Det finns också här.