Jag och dom

Så har vardagen börjat smyga sig på. Ännu mer. 

USA har som ni kanske redan vet inte jättemycket utbyte delstater emellan och det är långt ifrån lika smidigt som i Sverige att få fram olika dokument genom personnummer, mobilt Bank ID, etc. 

Vårt äldsta barn är ju född här, fast inte i Arizona utan i Idaho, så för att få ut hennes vaccinbevis måste jag först begära en ändring i Idaho State and Welfares register och uppdatera adress och telefonnummer och annat som inte är detsamma som när ungen föddes för snart 11 år sedan. 

Sen visade det sig att Arizona kräver andra doseringar av de vanliga vaccinen (polio, mmr, etc.) så trots att båda barnen följt vaccinprogrammen, först i Idaho och sen i Sverige, så har de inte halter som är höga nog för Arizonas skolsystem. 
Djuup suck.
Lillskruttan är heller inte vaccinerad mot vattkoppor, hon har haft det, men det går bara bevisa genom ett ytterst kostsamt labbtest.
Hursom. 

Nu lutar vi istället åt att lösa detta problem genom att helt enkelt signa ett sk exempt form.
Precis som alla kokosnötter som inte vaccinerar sina barn alls.

Alternativet, att försöka vaccinera ikapp ungarna, känns dyrt, meckigt och riskerar ju dessutom att bli knöligt när vi sedan kommer hem.
Vi ska ju ändå bara vara här en termin.

Det som händer då, om vi signar, är att barnen får gå i skolan som vanligt, men blir det ett utbrott av något (typ mässlingen eller vattkoppor som ändå går relativt ofta här) så skickas de hem och får inte komma tillbaka tills utbrottet är över eller de fått vaccin. De är ju ändå skyddade mot virusen tänker jag. De är ju ändå vaccinerade. 
Men.
Såatte. 
Ja, på papperet blir jag en av dom.

Resan och målet

Salt Lake City blev späckat av besök hos vänner.

Inte så kul för barnen kanske. 

Men fint för oss vuxna. Varje gång jag är i Salt Lake tänker jag att nästa gång ska vi stanna längre.

Igår kväll sov vi i Moab (södra Utah) och var med om ett riktigt åskväder. När det regnar i öknen, då regnar det verkligen.

Så trots att vi var på väg i säng kastade vi på oss lite shorts och T-shirts och rusade ut till bilen och körde bort från stadsljusen. Sen satt vi i bilen och tittade på blixtar som lyste upp ökenlandskapet och lyssnade till åskan som dånade.

Det var mäktigt. Men barnen var inte rädda, utan snarare fulla av andakt och jag tänkte att det här kommer vi alla att minnas. Bara vi. Och vädret. 

Efter så intensivt socialiserande var det fint att vara bara vi fyra.

I morse när vi packade bilen och jag gick över hotellets parkering hörde jag ett gnällande rop som jag gissade kom från vildkatter.

När jag kom in i rummet stod lillskruttan och pekade ut genom fönstret.

- Mamma mamma!! Det är en sån som öppnar stjärten!

Inte vildkatter alltså, utan en påfågel på morgonpromenad. Visste inte att de lät så.

Sen körde vi sex timmar genom nästan ingenting annat än öde öken.

Och.

Nu är vi framme.

En route

Nu är det snart över.

Nu börjar det snart.

Sommarlovet och allt det bekanta har vi bokstavligen lämnat bakom oss.

Resan mot Arizona går från norra Idaho genom Montana, södra Idaho, Utah och sen Arizona.

Det går att köra på drygt två dygn, min man har provat, men vi ska göra det på fem dagar. 

Nu är vi i Pocatello. 

Våra gamla hoods. Min man disputerade här och vi bodde… vad blev det, typ fyra år här.

Vi har ätit middag med vänner från förr. Badat. Gått runt på det campus vi båda spenderade så många långa arbetsdagar på.

Jag minns att vi aldrig riktigt landade här.

Vi visste ju att vi skulle vidare.

Det är lite synd. För den har ändå sina sidor, den här staden. Och ett underbart vackert campus.

Ecco fatto!

Bokade en privat simlektion till lillskruttan i stadens pool. 
Hon kan simma, har som sagt klarat provet och får vara själv på det djupa (även om vi såklart alltid har koll ändå) men hon simmar en slamsig blandning mellan bröst-och hundsim som är allt annat än ekonomisk energimässigt och blir fort trött. 
I teorin kan hon bröstsim, men får det inte att klicka med ben och armar samtidigt.

Så.

Privatlektioner kostar 25 dollar för 30 minuter och det tyckte jag var extremt värt.

Instruktören stod på land och pekade och förklarade. 
Barnet var i vattnet och sköt ifrån. Vände. Andades.
Fokuserade än på benen än på armarna.
Jag satt en bit ifrån och pratade med min svärfar som simmat längder tidigare. 
Så märker jag hur instruktören börjar upprepa sig.

No, that's when you want to exhale!

Exhale under the water. No! Exhale!
Och barnet i vattnet ser ut som ett frågetecken.

Jag går fram till poolkanten.
Ursäktar att jag avbryter och frågar mitt barn Vet du vad exhale betyder?
Men neeej!! skriker hon frustrerat.

Så jag översätter snabbt och barnet börjar blåsa ut luft i enlighet med instruktionerna.

Simcoachen tittar på mig och nickar menande.

Aha, italienska!

Det blir sådär ibland. Folk fattar inte att barnen inte pratar sitt modersmål (eller ja, fadersmål iofs) och inte förstår exakt allt, inte hänger med i vissa uttryck.

Tänker att jag ska prata med deras lärare om det. 
Det kommer ju att gå fort över, men än så länge är det en inlärningsperiod med stunder av fågelholk. 

Slutet gott så

Så var VM slut och det var verkligen kul så länge det varade.

Det skapar en samlingspunkt, ett givet samtalsämnde. Även de mest okunniga amerikaner är inte obrydda. Här alltså, av de jag träffat. 

Man känner en viss stolthet över att ett spektakel i världsklass utspelar sig på deras hemmaplan. 

Hela världen hejar.
Heja heja!
Då hejar vi väl också. 

Första dagarna efter Trumps slafsande med fingrarna i syltburken försökte man argumentera att det röda kortet verkligen var orättvist. Att man kanske inte stöttade Trump generellt, men just här hade han ju faktsikt rätt.

Jag sa, inför matchen mot Belgien, att det är inte bara jag som hejar mot er. Det är världen mot USA nu. Inte alls, sa dom.

Nu låter det annorlunda. 

Alla är inte lika inför lagen, det visste vi redan.

Alla är inte lika på fotbollsplanen heller, nu vet vi det också. 

VM har varit bra för fotbollen i USA. 

Tror jag, men vad vet jag?
Och nu snackar jag absolut inte raklamavbrott, half time shower, och VAR. 
Utan insikten att det finns folk från andra länder som bara är här för att de älskar fotboll och hade rest till Ulan Bator om det så var där VM spelades. 

Hur som. VM har varit bra. 

Vår sommar har också varit bra. 

Inte avslappnande direkt. Men bra.
Överkörd eller inte.
Jag är iallafall inte så platt att jag inte kan resa mig med rak rygg. 

Och sommaren är inte slut, speciellt inte vädermässigt.

Men nu börjar vi ändå räkna ner de sista dagarna inför avresa mot Arizona.

Fredag morgon kör vi första sträckan.

Stannar för natten nånstans i Montana och spenderar en natt med min mans bästa vän från barndommen och hans två döttrar.
Sen vidare söderut, en natt i Pocatello. En i Salt Lake City. 
Vänner vi inte sett på många år. 

En bäbis vi aldrig träffat.

Ser fram emot resan men också målet.
Imorse pratade vi med barnens skola. Terminen börjar 5:e augusti. Det är 30 grader varmt på dagarna men sommarlovet lider alltväl mot sitt slut. 

What's cooking

Släkten. Det går bra, men det skaver. Vi är i gruvsamhället. Vi har stugan och mina svärföräldrar bor i lägenheten som ligger ovanpå garaget. Samma adress. Olika boenden.
Bara det att vi aldrig stövlar in i lägenheten oannonserade.
Lägenheten är deras. 
Men stugan är ju också, de facto, deras.

Min svärmor kliver in som om hon ägde stället (vilket hon gör) utan att knacka, och öppnar kylskåpet (som är hennes) eller tar sig en kopp kaffe, som jag bryggt i hennes bryggare. 
När min svägerska är här är det i stugan vi alla äter och där maten lagas. 

Då försvinner männen och min svärmor rumsterar bland byttor och förpackningar och jag vet inte om jag ska hjälpa till eller hålla mig undan. 

Det är hennes kök, men jag som hålls ansvarig om något fattas, inte fungerar, tagit slut, etc.

Det är ett monster jag inte kan klä synligt i ord. Min man tycker inte att det är något att bråka om och jag försöker verkligen att låta bli.
Men jag inbillar mig inte.
Jag vet att det är en maktdemonstration från hennes sida.
På samma sätt som hon hon alltid frågar mig om barnen gillar olika maträtter och sedan snörper på munnen när de inte gör det. 

Att äta det som bjuds och inte vara petig i maten är en högt värderad egenskap i min mans familj. Och även om grundtanken är god har de dragit det till en sån extrem att det är löjligt.
Jag tycker tillexempel inte om Jell-O och vägrar äta det.
Tvingar inte heller barnen att ens smaka.
Och hallå, det är en äcklig efterrätt på gelatin och socker, varför skulle de tvingas smaka om de inte vill?
 

Jag uppmuntrar dem att smaka det mesta som bjuds i matväg men accepterar om de inte tycker om vad de smakat. Då får de (och jag) istället höra hur duktiga deras kusiner är på att äta den eller den maten (som de ju vuxit upp med!).
Skulle vilka ta dessa amerikanska barn till Sverige och bjuda dem på kaviar, fil, och messmör.  

Mera Amerika

Vi fortsätter flänga mellan mellan staden med villakvarteren och det pittoreska gruvsamhället. Båda har sin charm och sina fördelar. Men mest föredrar jag att vara där mina svärfödäldrar inte är.
För lugnet. För egentiden.
Nu är vi i gruvsamhället. Här finns en pool som är både gratis och öppen varje dag mellan 12-17. 

Båda barnen har klarat det simprov som gör att de får vara på det djupa.

Varje dag springer de fram till luckan. 

Lillskruttan måste stå på tå för att nå upp. De säger sina namn och får ett plastband (olika färger varje dag) runt armen. Sen är det bara att hoppa i. 

Idag lyckades vi äntligen tajma bibliotekets öppettider och lånade inte bara en hög böcker utan sajnade även upp barnen för deras Summer Reading Program. 

Ett belöningssystem där man fyller i varje kvart barnet läser och de kan sedan kvittera ut olika små priser och presenter. Första tre timmarnas läsning ger en glass på McDonald's.

Båda barnen har redan läst en timme bara idag. 

Här finns också familjen Antivaxx. 
Eller, det är frun som är antivaxxare och barnen som är ovaccinerade. Mannen har eventuellt politiska åsikter också men håller dem mer för sig själv. 
Vi lärde känna varandra för typ 15 år sedan. BK. När livet var mycket skidor och inte lika mycket ansvar. Min man och hennes man klickade pga high school nånting och de visste av varandra sedan innan. Hursom. 

Hon är den största patriot jag vet och det knäppaste är att hon inte ens är amerikan utan från Kanada. 
Men hon hemskolar barnen som är jämnåriga med våra barn och följer man henne på Instagram repostar hon den ena vidriga videon och åsikten efter den andra. 

Jag har slutat klicka på hennes inlägg.

Det eskalerade under pandemin och när den var över gled hon istället in på anti-trans och anti-alltmöjligt. 
Dessutom har hennes man nyligen gått igenom en väldigt svår sjukdomstid och det är typ ett under att han ens lever. Så familjen har inte haft det lätt. 

Hon känns också lite som ett klassiskt offer för högerpropaganda då hon är en hemmafru som hemskolar barnen i ett pyttelitet blue collar-samhälle och spenderar mycket tid online. 

Bla bla. 

Vi hade iallafall inte setts på tre år när vi sammanstrålade nu för några veckor sedan. 

Jag tänkte att det skulle vara spänt.

Att hon blivit någon annan med tanke på all skit jag ser henne lägga ut.

Men icket. 
Barnen klickade direkt och även om hennes nyfunna åsikter ibland lyser igenom så tar de inte över umgänget. 

Och jag känner att jag å enda sidan visst skulle kunna säga att det är en dealbreaker att inte hänga med Trumpare som har politiska åsikter jag inte kan stå i närheten av. Men å andra sidan tror jag inte att hon egentligen tycker det hon säger sig tycka, och att det då är ännu viktigare att  kunna umgås och föra samtal och visa att man kan tycka olika men ändå bete sig.
Jag vet inte. 
Hade jag inte sociala medier skulle jag ju inte ens veta det här.

Kanske är det bara ursäkter.  

Men en sak är säker. 

Det är inte bara mjölken, kanelen, och smöret som är annorlunda här. 

Det sociala klimatet är det också. 

Man ska säga Thank you, Excuse me, Please, och You're welcome. Ordentligt, så man inte får ett I can't hear you.

Speak up.
Håll upp dörren. 
Det är viktigt. 
Bordsskick är det inte.
Och man kan inte anta att folk vet om, eller tycker, eller tror på, nånting...
Inte som i Sverige.
Allt det här som jag lärde mig för så länge sedan. 
Barnen lär sig nu.

Status

Jaha.

Jomen.
Om vi börjar med fyrverkerierna. Det smällde verkligen, och slutade fan aldrig. Tacka vet jag nyår då man liksom ändå har tolvslaget att förhålla sig till. Sen smäller det ju alltid både före och efter ändå, men man man kan ändå räkna med att kulmen är kring midnatt.

4:e juli, not so much.

Det började så smått redan vid 19-tiden, trots att det inte ens börjat skymma. En timme senare började solen så smått gå ner och då pangade det desto mer. Vid 21 var det mörkt och man kunde se (och inte bara höra) fyrverkerier från alla håll.
Sen höll det på. Vid 22 hade siste man och barn ur vår skara gett upp och vi borstade tänderna till höga knallar och väggar som lystes upp av färgglada blixtar. 
Jag vaknade upp vid 02 och då höll det fortfarande på, om än lite mindre intensivt.

Igår var det rea på fyrverkerier och det smällde en hel del igårkväll igen. 

Idag ska vi se matchen (USA-Belgien) hos vänner. De smäller upp en projektor i trädgården och samlar grannar och bekanta. Jag låtsas inte längre heja på USA. Höll god min för barnens skull tills Trump gav sig in i syltburken och gjorde det han gör bäst, riva upp dommar och visa att lagar och regler minsann inte alls gäller för alla.

Fy fan.

Heja Belgien.

Nu har vi varit här i tre veckor och det är dryga två veckor kvar tills avresa mot Arizona. Jag ser fram emot det. Det är supermysigt att träffa gamla vänner. Men också så sjukt tärande att bo i väskor och inte få äga sitt utrymme nånstans.  

Nu smäller det

Idag, 3:e juli, är inte bara dagen före 4:e juli. Det är också Idahos födelsedag. Statehood Day. Vi befinner oss i det lilla gruvsamhället. Jag sprang en vända imorse i rimliga 17 grader (ska ändå inte bli så varmt idag, 25 typ) och såg två stora pickups med sydstatsflaggan som körde genom stan. 

Det är alltid så. Nån som ska hålla på. Lätt att vifta bort å ena sidan. Idaho är väldigt rasistiskt å andra sidan och Kluxarna äger så vitt jag vet fortfarande mark här omkring. Så är det.

Barnen har rött, vitt och blått allting. Kläder, naglar, hattar. Det blir parad och flagghissning och tal och sång. Fyrverkerier. Det har redan provsmällts så att öronen fladdrar. 

Idag till Idahos ära, imorgon för hela landet.
U.S.A. 250 år. (Vilket ju verkligen är ingenting med svenska mått men det säger jag inte heller högt.)

Jag har väldigt motstridiga känslor men försöker hålla god min och låg profil. Har en t-shirt med USAs flagga på bröstet, där flaggan utgörs av små siluetter av Idaho i rött, vitt och blått.

Vill att barnen ska få uppleva allt det traditionella. Det roliga och glada. Barndomsminnen med kusiner. Se fyrverkerier mitt i sommaren. 

Mer fotboll

Fun fact. När USA spelar VM-match är kommentatorerna amerikaner. När alla andra länder spelar är det britter som kommenterar. 

Varför? Jag har mina gissningar.

Slump? Abselut icket.

Nu snackar vi ju de amerikanska sändningarna. Som Zlatan för övrigt dominerar. 

Kul när fotbollsnyvakna amerikaner frågar en om man vet vem Zlatan är.

Sätt er ner, liksom.