What's cooking

Släkten. Det går bra, men det skaver. Vi är i gruvsamhället. Vi har stugan och mina svärföräldrar bor i lägenheten som ligger ovanpå garaget. Samma adress. Olika boenden.
Bara det att vi aldrig stövlar in i lägenheten oannonserade.
Lägenheten är deras. 
Men stugan är ju också, de facto, deras.

Min svärmor kliver in som om hon ägde stället (vilket hon gör) utan att knacka, och öppnar kylskåpet (som är hennes) eller tar sig en kopp kaffe, som jag bryggt i hennes bryggare. 
När min svägerska är här är det i stugan vi alla äter och där maten lagas. 

Då försvinner männen och min svärmor rumsterar bland byttor och förpackningar och jag vet inte om jag ska hjälpa till eller hålla mig undan. 

Det är hennes kök, men jag som hålls ansvarig om något fattas, inte fungerar, tagit slut, etc.

Det är ett monster jag inte kan klä synligt i ord. Min man tycker inte att det är något att bråka om och jag försöker verkligen att låta bli.
Men jag inbillar mig inte.
Jag vet att det är en maktdemonstration från hennes sida.
På samma sätt som hon hon alltid frågar mig om barnen gillar olika maträtter och sedan snörper på munnen när de inte gör det. 

Att äta det som bjuds och inte vara petig i maten är en högt värderad egenskap i min mans familj. Och även om grundtanken är god har de dragit det till en sån extrem att det är löjligt.
Jag tycker tillexempel inte om Jell-O och vägrar äta det.
Tvingar inte heller barnen att ens smaka.
Och hallå, det är en äcklig efterrätt på gelatin och socker, varför skulle de tvingas smaka om de inte vill?
 

Jag uppmuntrar dem att smaka det mesta som bjuds i matväg men accepterar om de inte tycker om vad de smakat. Då får de (och jag) istället höra hur duktiga deras kusiner är på att äta den eller den maten (som de ju vuxit upp med!).
Skulle vilka ta dessa amerikanska barn till Sverige och bjuda dem på kaviar, fil, och messmör.