Läser mina kurser och jobbar mina procent mot Sverige.
Och 2-3 dagar i veckan jobbar jag på dagcentret.
Dagcentret som varje dag tar emot mellan 6-10 personer med olika funktionsvariationer. Vissa bara kognitiva, andra båda kognitiva och fysiska.
Vissa är så kallade 1 on 1, vilket betyder att en personal är vikt åt dem hela dagen.
Då ska man ha dem på armslängds avstånd. Hela dagen.
Då ska man ha dem på armslängds avstånd. Hela dagen.
Andra kan ingå i en grupp om 2 eller 3 som en personal har ansvar för.
Mycket med det här jobbet är precis vad jag trodde det skulle vara.
Vuxenblöjorna, matresterna, de eviga tvättmaskinerna.
Vuxenblöjorna, matresterna, de eviga tvättmaskinerna.
Det är vad det är. Varken mer eller mindre.
Men också.
Lukten.
Den är det första som möter mig.
Jag kommer nog aldrig att kunna glömma den.
Den är det första som möter mig.
Jag kommer nog aldrig att kunna glömma den.
Det är en söt, äcklig, instängd lukt av upptorkade spyor, bytta blöjor, tvättstuga, rengöringswipes, och mat.
Ljuden och synintrycken kommer och går. Men lukten är ständigt närvarande.
Jag känner sympati, avsmak, och skuld när jag jobbar på dagcentret.
Sympati.
Både med brukarna och personalen.
Det här är ingens första val. Kanske snarare enda.
Både med brukarna och personalen.
Det här är ingens första val. Kanske snarare enda.
Avsmak.
Inför toalettbesöken, andedräkterna, de utspillda matresterna som blandas med saliv och tysta ord om att egentligen vilja nånting annat.
Inför personalens nednötta, borttorkade entusiasm och hopp en annorlunda morgondag.
Inför ledningens sätt att samtidigt ignorera och utnyttja personalen. Utnyttja dom. Eller, oss.
Skuld.
För mina möjligheter. För mina val.
Jag kan ifrågasätta ledningen. Jag har råd. Det enda som hindrar mig är mig själv.
Jag har ingenting att förlora och rent krasst också ganska lite att vinna på att ifrågsätta det systematiska utnyttjandet av personalens tid och beroende av anställningen. Anställer man såna som inte just kan få några andra jobb har man makt att, tja behandla dem därefter.
Rätt? Nej. Men makt, ja.
För mina möjligheter. För mina val.
Jag kan ifrågasätta ledningen. Jag har råd. Det enda som hindrar mig är mig själv.
Jag har ingenting att förlora och rent krasst också ganska lite att vinna på att ifrågsätta det systematiska utnyttjandet av personalens tid och beroende av anställningen. Anställer man såna som inte just kan få några andra jobb har man makt att, tja behandla dem därefter.
Rätt? Nej. Men makt, ja.
Jag ska inte vara kvar. Så vad spelar det för roll? För mig. För dom.
Mina kollegor. De buttra, bittra kvinnorna som hasar runt på de ständigt moppade golven.
Mina kollegor. De buttra, bittra kvinnorna som hasar runt på de ständigt moppade golven.
Det skulle vara för deras skull.
Och för att rätt ska vara rätt.
