Saturday, 31 October 2026

Om en burk Red Bull

Jag hade 1:1 med Eric igår. 
Det betyder i teorin att han alltid ska vara en armslängd ifrån mig, hela dagen, förutom då han går på toaletten med öppen dörr. 
Jag har ganska ofta Eric, så det var inget konstigt. 

Han är en 62-årig man av ursprungsbefolkningen som pratar väldigt lite, men han förstår engelska och apache. Han har haft ett minst sagt problematiskt liv och det är svårt att veta vad som är medfött och vad som är ett resultat av allt han utsatts för. Han har gjort dåliga grejer, men innan dess gjordes en massa dåliga grejer mot honom, typ så. 
Men även om han är stor så är han inte skrämmande, dels pga att han är så långsam och dels pga att han aldrig ser arg ut. Glad, ledsen, trött, finurlig... hans ansiktsuttryck är så expressiva att jag ibland tänker att det inte är något fel på honom alls. Och jag har aldrig sett honom arg. 

Det finns flera anledningar till att Eric måste ha påpassning 1:1.
Den första är att han smiter iväg från daghemmet och kan vandra iväg utan att hitta tillbaka.
Han är heller inte så duktig på att avgöra vilka vägar som är säkra att gå på, ur trafiksynpunkt.
Den andra är att hans vätskeintag är strängt reglerat. Han har något syndrom som gör att han känner överdriven törst och dricker allt som är löst (vatten, kaffe, juice, rengöringsmedel) om man inte stoppar honom. Om ni undrar varför han inte får dricka hur mycket vatten han vill, vatten är ju nyttigt...? så tänkte jag likadant. Men tydligen dricker han då så mycket att han dels tappar kontroll över blåsan och dels får sån obalans av vätska i kroppen att hans mediciner späs ut. Det är också därför han måste ha dörren öppen då han går på toaletten, så att han inte smygdricker vatten ur kranen. 
En tredje anledning är att han stjäl. 
Återigen, allt som är löst. 
När man ser hans beteende är det lätt att tänka sig en liten misshandlad och bortglömd pojke som plockar på sig allt han tror sig kunna ha nytta av för att klara sig i världen.
Kläder, mat, pengar, cigaretter, allt.

De dagar jag är Erics personal brukar han, förutom att se på film och skojbråka med de yngre killarna på daghemmet, gå långa promenader. Han tycker om att vara utomhus och trots att han är så pass otymplig kan han gå flera kilometer (vilket gör honom unik på daghemmet) och jag är en av få, kanske den enda, i personalen som inte har något emot att långsamt strosa efter honom på grusvägar, ibland i timmar i sträck. Jag brukar lyssna på en podd och avbryter honom bara när han försöker svänga in på en allt för trafikerad väg eller plockar upp cigarettfimpar eller annat skräp som han vill stoppa i fickorna. 

Igår förmiddag låg Eric i en sackosäck framför tv:n med jackan över huvudet och snarkade. Jag hade koll på honom, men samtidigt kom Ellen och ville ha hjälp att ta fram målargrejer. Så jag lämnade Eric obevakad (han sov ju) och gick för att hjälpa Ellen. När jag kom tillbaka låg Eric fortfarande i sackosäcken.

Senare visade det sig att Sharon hade haft en stor burk Red Bull i sin väska på kontoret och den var spårlöst borta. Hon frågade mig om jag haft stenkoll på Eric och jag erkände att det fanns en lucka, då jag trott att han sov. Vi hittade burken, tom, på toaletten som Eric delar med Adam och dessa två ytterst icke-verbala män, var inte sena att bokstavligen peka på varandra.
Ingen erkände brottet.
Men Eric betedde sig som att han visst hade kunnat klämma en ohygglig mängd energidryck och resultatet blev att han inte fick mer att dricka förrän sen eftermiddag samt att jag tog honom på en extra lång promenad för att bränna lite energi. 

Sharon var väldigt upprörd. Hon skällde inte på mig, det gjorde hon inte. Men kom ihåg att det är är samma kvinna som inte hade 8 dollar till nya skor. En 20 oz Red Bull kostar nästan 6 dollar.
Hon hade unnat sig med stort U.
Vi har ett riktigt skitjobb, och hon hade dels sett fram emot en energidryck som milstolpe på sin arbetsdag, och dels spenderat alldeles för mycket av sin budget på den, så jag förstår hennes reaktion.

Dessutom är det såklart emot alla regler för Eric att dricka både energidryck och så mycket vätska i ett svep. Så det var dålig stämning och jag kände mig ansvarig.
Det var ju ändå på mitt ansvar.
Eric kände av stämningen och försökte gå runt och krama folk medan hans ena ben inte ville sluta rycka och han sprang på toaletten stup i kvarten.
 
Jag messade min man och bad honom köpa en stor burk Red Bull och ta med när han kom för att skjutsa hem mig. Tänkte att det var en liten gest och det absolut minsta jag kunde göra. 

När jag gav Sharon burken, med ett enkelt "this is for you" så betedde sig både hon och föreståndaren som råkade stå bredvid, som att jag precis offrat min förstfödde.
Lika förtvivlad som hon varit då hon förstod att hennes Red Bull var borta, lika ohyggligt glad blev hon över burken jag gav henne.
Och jag kände... skam, tror jag, över att jag kan köpa en Red Bull utan att blinka. Även om jag tycker att det dyrt för en dricka, så påverkar det min ekonomi, jamen inte alls. 

Och att jag alls skriver den här långa utläggningen om Red Bull, det är för att jag kan inte riktigt kan smälta att en burk energidryck för 6 dollar kan röra upp så otroligt mycket känslor. 
Eller jag kan ju det. 
Förstå alltså. Förstå begrepp som utsatthet och fattigdom.
Men att vara så nära det, mitt i det, det är en ny och omskakande upplevelse. 

Tuesday, 27 October 2026

Home is where the heart is

Jag och barnen såg Sveriges Dummaste medan det gick, och nu ser vi Förrädarna och Bäst i Test.
När det blir reklam och TV4 visar den där bryggan vid sjön eller vad det nu är, så får jag sån hemlängtan.

Jag saknar Sverige på ett sätt som jag aldrig gjorde under åren vi bodde i Idaho. Då kunde jag få akuta ryck av hemlängtan, eller känna mig väldigt ensam då ingen förstod svenska referenser. Men nu har jag som en konstant molande känsla av att jag är färdig med det här landet.
Been here done this.
Jag vill bo i Sverige.

Jag är fortfarande glad att vi gjorde den här resan. Dunkande ner barnen i den amerikanska kulturen. Nu går de på pepp rallies, har lunch boxes, får report cards, och åker gul skolbuss.
Startar varje dag med att säga the Pledge of Allegiance. 

Storskruttan är den enda eleven i sin klass som har straight A's utan extra credits. Alltså hon är den enda som har högsta betyg i allt utan att ha gjort extrauppgifter för att höja sina betyg. Enligt min mening säger det massor om kvaliteten på deras skola här och inte så mycket om hennes intelligens. Hon är ett fullt normalbegåvat barn, kanske till och med lite över medel om jag får mamma-skryta.
Men hon är inget geni.  
Nivån på hennes läxor och skolarbete är så pass lågt att jag hade varit bekymrad om hon inte haft straight A's.

Lillskruttan har mest 3:or och några 4:or på sitt report card. Hon går i tvåan och där får de sifferomdömmen där 0 är sämst och 4 bäst. Hennes lärare tycker att hon är jätteduktig på att läsa, men dålig på att ljuda och stava. Och eftersom hon ljudar på svenska är det väl inte så konstigt. 

Det är också fint att vi får se min mans arbetsplats, träffa hans kollegor och förstå hans kontext. Det kommer förhoppningsvis göra det lite lättare för alla när vi är isär igen. 

Och jag har röstat i mellanårsvalet.
Dragit mitt strå. Det känns faktiskt fint. 

Sunday, 25 October 2026

Kollegor emellan

En sak med på mitt jobb på dagcentret, det är att jag inte kan relatera till just nån alls. 
Igen, om nån missat det, så är det här ett deltidsjobb jag ska sluta om en månad och vill jag kan jag sluta innan dess.
Jag är där för att ha nåt att göra och tjäna lite extrapengar.
Hur man än vrider och vänder på all skit som pågår innanför väggarna på det där stället, och det är mycket, så är det aldrig och på inget sätt mig det är synd om.
Det vill jag vara väldigt tydlig med att jag förstår. 

Mina kollegor däremot. 
Mina kollegor. 

Jag ska ge er några exempel.
Namnen är såklart hittepå. Inte för att jag på något sätt tror att... men ändå.

Sharon stod och lagade lunch för nån vecka sen och en av brukarna gick precis bakom ryggen på henne och råkade peta henne mellan skulderbladen med sina nycklar.
Alltså såna stora, färgglada plastnycklar som småbarn har att dregla på.
Hursom, Sharon skrek till på ett sätt som jag tyckte kändes överdrivet. 
Hon måste ha sett att jag tänkte precis det, för hon ursäktade sig direkt och sa, typ Du vet, när mitt ex slog mig kom han alltid bakifrån, sådär plötsligt och slog första slaget rakt i ryggen. Så jag är lite spasmig när nån liksom...
Och hon sa det på ett sätt som om hon förklarat att hon var pollenallergiker eller inte tyckte så mycket om stark mat. Du vet hur det är...? Liksom.  

Några dagar senare hade hon och några av brukarna varit på Goodwill (second hand-kedja, typ Myrorna) och handlat Halloweenkostymer. Vissa brukare har egna pengar och kan köpa snacks, spel, kläder etc. oftast reglerat av deras föräldrar eller förmyndare.
Vi småpratade lite när de kom tillbaka och jag sa något i stil med, I like Goodwill but I feel like their prices are hit and miss.
Och Sharon svarade I know! I just found these brand new sneakers, tags still on, but they were 8 dollars so...
Det jag menade, var att Goodwill har en väldigt märklig och till synes slumpmässig prissättning av sina varor. Du kan tex hitta typ oanvända barnskor för $2.99 och ett par ganska slitna och ofräsha dambyxor för $18. Så man kan verkligen fynda, men mycket är onödigt dyrt.
Men Sharon hade alltså hittat ett par sprillans nya sneakers, Adidas i vuxenstorlek med lapparna kvar, för 80 spänn. Hon behöver nya skor, det syns och hon har sagt det flera gånger... men hon hade alltså inte 8 dollar över för att köpa dem.

I onsdags satt jag med en brukare på kontoret för hon (brukaren) tycker om att kopiera text, för hand, i ett skrivblock, och är betrodd att sitta i en kontorsstol man kan snurra i (kul ju!) och göra det på kontoret.
Det var fullt hus på dagcentret och en annan personal, Flora, som jag bara sett i förbifarten innan, var inringd för att täcka upp. Hon tog med sin lunchtallrik och satte sig med oss på kontoret för att äta och vi småpratade lite medan Tamara noggrant skrev av text från olika kaffemuggar i sitt block.
Flora frågade hur jag trivdes med jobbet och jag svarade lite svävande att jag uppskattade variationen i arbetet, och även att det var nära. Tar bara 10 minuter för mig att köra. (Hade 100% gått bra att cykla om det funnits cykelvägar och typ övergångsställen så att man även kunde korsa motorvägen... men nä)

Flora höll med om att det är drygt, och dyrt, att pendla. Hon letar ny lägenhet, men har inte råd med en som ligger nära och samtidigt måste hon nu lägga nästan 20 dollar om dagen på bensin.
Och så letar min pojkvän jobb här i området, han kom ut i juli, men eftersom han suttit inne i nästan 20 år det ganska svårt att få jobb... ah, du vet hur det är? babblade hon på. Hon har fem barn, en kille som suttit inne typ halva min livstid (obs inte i sträck... ut och in, fem år här, sju år där, sådär).
Men nej, jag vet inte hur det är.

Igår var Niki sjukt stressad över att hennes kille skulle slösa bort hela sin paycheck på casinot.
I hate paydays when he's off and I'm working.... I just can't be there to stop him, ya know?
Och jag försökte anlägga en min som sa Nja, inte riktigt men absolut. Mer sympati, mindre förvåning över att hon på löningsdag går runt och oroar sig för att hennes kille bränner hela sin paycheck innan hon hinner hem och stoppar honom.

Vi jobbar 8-16 utan raster. Vi täcker upp för varandra när någon måste gå på toaletten. Vi får äta av lunchen som lagas till brukarna och den får vi äta, oftast stående, när alla brukare ätit klart.
Maten är ofta hel- eller halvfabrikat och nästan aldrig vegetarisk, så jag brukar ha med en macka eller proteinbar som jag trycker i mig under förmiddagen och sedan äter jag lite av det som funkar under lunchen.
Igår en skål makaronisallad, ibland chips, ibland ris med tomatsås. Jag äter alltid nånting, även om det är äckligt, för att inte verka förmer. Som att deras mat inte duger åt mig. 

Men Sharon och Niki, som oftast är de som lagar maten, lagar alltid extra så att det blir rester i kylskåpet som de sedan äter till frukost arbetsdagen efter.

Jag har aldrig känt mig rik. Jag har ofta känt mig lite stressad över familjens ekonomi. Men jag har aldrig behövt nya skor och inte kunnat köpa ett par för 80 kronor. Jag har aldrig behövt mygla med mat på jobbet för att försäkra att jag har frukost dagen efter. Jag har aldrig behövt gå runt och stressa över att min partner ska spendera våra pengar på casinot om jag inte hinner hem och stoppar honom.
Jag har aldrig känt mig rik. Men jag har heller aldrig ens nosat på fattigdom.

Det här är en annan nivå.
Jävla krigare är dom, de här kvinnorna.
Överlevare.
Jag kan inte relatera. Men känner stor respekt.

Friday, 23 October 2026

Lite om vädret

Det började igår, på jobbet. Jag har alltid mobilen på mig under arbetsdagen på dagcentret. Vi får det, får vara tillgängliga för familjemedlemmar, skolor, etc. som kan tänkas behöva nå oss under dagen. Sen ska vi väl helst inte slöscrolla, men det förekommer såklart hel del sånt också.
Hursom, jag är tacksam att vi får ha telefonerna, att vi får kolla av dem regelbundet och svara om det ringer. 
Barnens skola skickar mail när de går in i sk Lock In status.
Det händer inte så ofta och samtidigt alldeles i helvete för ofta. 
Men det är ett helt annat inlägg.
Vädret var det ju.
Igår. Slutet på arbetsdagen. Mobilen i bakfickan, på ljudlös. 
Plötsligt börjar min, och alla andras telefoner och enheter, larma på ett sätt som jag tidigare bara hört när det är Amber Alerts.
Tornadovarning.
Sök skydd. I källare eller på bottenplan i en stadig byggnad. Undvik bilar, husvagnar och fristående garage.
Tornadon kom inte hit dock. Istället passerade den ett samhälle typ 30 minuter bort.
Har sett bilder därifrån.
Lador som ligger upp och ner, baracker som ser ut som plockepinn. 
Imorse blixtrade och åskade det utan bara helvete när jag följde barnen till skolbussen. Jag har aldrig sett blixtar i soluppgången förr. 
Sen har dagens väder bjudit på hällregn, mer åskväder, hagel stora som tumavtryck, och däremellan 20 plus och solsken. Nu kom precis en till tornadovarning.
Vädret är f-ing bananas. 
Tur att det här med global warming bara är en bluff ju....

Monday, 19 October 2026

Det sitter i ryggraden

Min äldsta dotter har, ivrigt påhejjad av sin farmor, fått ett handarbetsryck och köpt en massa garn och virknålar och stickor på seccond hand. 
Hon har både virkat och stickat förr, men det har väl gått något år sedan sist. 
Att virka är ju inte svårt, om man nu bara ska göra en lapp, halsduk, eller liknande.
Men så igår kväll ville hon sticka.
Kan du lägga upp maskor, mamma? frågade hon.
Absolut, svarade jag självsäkert.
Jag har inte stickat på vä-häldigt länge.

Satt med stickorna ena handen och garnnystanet i den andra. Försökte tänka efter. Det kom inga tankar. Letade fram en pedagogisk video på youtube som började med att en tjejröst sa Gör en löpögla..
Vad fasen är det, tänkte jag men såg att mina händer visst redan hade gjort en sådan. 
Sen visade videon en massa garn och fingrar och jag fattade ingenting. 

Kort bakgrund. Min mamma är en jävla mästare på sticka. Att storskruttan faktiskt kan sticka är sin mormors förtjänst.
Jag har visserligen själv väldigt lite erfarenhet av att sticka, men jag har ju sett det här hända typ varje dag i under hela min uppväxt.
Att lägga upp maskor borde fan sitta i min ryggrad. 
Så jag la bort youtube och kollade rakt fram istället för på mina händer. 
Och la upp 26 maskor.

Händerna visste hur man gjorde. 

Thursday, 15 October 2026

En helt vanlig dag på jobbet

Alla namn är fiktiva.

Adam har en dålig start på dagen då han inte får ta chokladsås och äta direkt ur flaskan. Han slår sig själv i huvudet med öppen handflata och liksom tacklar vägen med axeln först upprepade gånger. Så gör han när han blir upprörd. Det skrämmer varken mig eller någon annan eftersom vi av vana vet att det snart går över, han tar inte ut det över någon annan, och han varken slår eller tacklar hårt nog för att skada sig själv på riktigt. 

Adam är som regel ganska lugn. Han deltar inte i gruppaktiviteter, han är inte aggressiv, han sköter sina toalettbesök själv och han försöker inte smita från daghemmet. Men han har som vana att klämma fast sitt ollon i shortslinningen och sedan gå fram till personal och dra upp T-shirten och visa. Då ger vi honom verbala prompts som Adam, shirt down please. Adam, that is inappropriate! Adam, we don't show other people that! och det räcker för att han ska släppa ner tröjan. Sedan upprepar han beteendet igen. Kanske om 10 minuter. Kanske om 4 timmar. 

Idag är en 10-minuters dag. Tröjan åker konstant upp.

Tom är rullstolsbunden, verbal men lite svår att förstå ibland, och har ett eget "kontor" på daghemmet där han nöjt arbetar, genom att flytta papper och klossar fram och tillbaka, större delen av dagen. Till lunch rullar vi ut honom i allrummet så att han kan äta med de andra. Han äter dock inte maten som lagas i daghemmets kök utan mackor med jordnötssmör, varje dag. 

Bredvid honom vid lunchen sitter alltid Ellen. Ellen är gissningsvis i 30-års åldern och mentalt att likställa med en 4-åring med stora utmaningar att uttrycka sig verbalt. Hon kan vara väldigt trotsig när hon inte får som hon vill, glömmer ofta att gå på toaletten i tid, och har svårt med tålamodet när hon måste vänta. Men hon kan också sitta och måla i timmar, eller (hennes absoluta favoritsysselsättning när vädret tillåter) krypa runt på gräsmattan och titta efter småkryp. Hon är väldigt sällan fysisk mot de andra eller oss personal. 

Tom har bestämt att han och Ellen är ett par. Ellen is my girlfriend! ropar han ofta. Och när Ellen går förbi honom försöker han ta henne i handen. Eftersom USA är ljusår bakom Sverige när det gäller jämlikhet, samtycke och sånt, och eftersom jag har fler högskolepoäng än resten av personalen, inklusive ledningen, tillsammans, så problematiseras detta på inget sätt alls.
Istället uppmuntrar personalen Tom och skämtar om hans och Ellens "förhållande." Ellen verkar totalt obrydd om hela grejen. Hon reagerar varken på Toms utropanden om att hon är hans flickvän eller på Landons protester. 

Landon sitter också i rullstol, men till skillnad från Tom så kan han styra sin stol själv. Han kan dock inte äta själv utan blir till lunchen matad av personal. Tom är inte dum utan passar på att förkunna att Ellen är hans tjej precis när Landons personal stoppar en tugga i hans mun. Det gör att Landon inte kan ropa No, she is not! utan att det sprutar lunch över bordet. Och när han gör så blir han tillsagd.

Idag äter vi chili bowls till lunch och det sprutar tortillachips ur Landons mun när han inte kan låta bli att tillrättavisa Tom. Ellen bryr sig inte utan pillar koncentrerat i sig sin lunch så att hon ska få gå tillbaka ut i gräset och kolla på skalbaggar. 

Senare på eftermiddagen när Landon är på promenad med sin personal och Tom på sitt kontor, sitter Ellen och målar. Då smiter Jimmy fram och sätter sig på en stol mitt emot henne och börjar ta på sig själv utanpå byxorna medan han intensivt stirrar henne. Han blir tillsagd flera gånger att sluta, men lyssnar inte så det slutar med att han får gå till ett annat rum.
Ellen verkar (tack och lov) inte alls registrera vad som händer. 

Idag ingår det i mina uppgifter att byta på tvillingarna. Tvillingarna är två kvinnor i 40-årsåldern som gissningsvis är ca 140 cm långa och väger absolut max 25 kg styck. De är rullstolsbundna, icke verbala, kan inte tugga utan matas med puread mat, och klockan 15 varje eftermiddag byter vi deras blöjor och  borstar deras hår och tänder.  

Det är första gången jag ska byta på dem och jag uttrycker på väg mot badrummet, dit jag rullar dem en i taget, att jag är lite nervös inför att lyfta dem. Inte för att de är tunga, tvärtom, utan för att de är som fågelungar i glas. Bokstavligen bara skinn och ben. 
Ja, du får vara försiktig, bekräftar Margret som är föreståndare, they bruise really easily!
Det är ju inte så konstigt med tanke på att de inte har någon muskelmassa, svarar jag.
Margret blir tyst. 
Wow.....You are just so direct and outspoken..., säger hon till slut.
Inte som kritik direkt, utan bara som ett konstaterande. 

Och jag tänker att med tanke på den vardag vi delar så är väl inte en (högst korrekt) kommentar om brist på muskelmassa, något direkt kontroversiellt.

Men, som alltid, så säger jag inget mer. Jag tar bara tvillingarna till badrummet och lyfter dem ur sina stolar som vore de gjorda av sockerkristyr.

Monday, 12 October 2026

Bilder!

När?

Men sällan ju.

Här är det ord vi sysslar med.

Men. Undantaget gör regeln eller vad det nu är man säger. Vi har varit i Albuquerque över helgen. Pga där bor min mans kusin och där har dom en årlig luftballongsfestival.
Jag var måttligt peppad men måste säga att det var långt över förväntan. 

Fredag morgon klev vi upp halv sex och körde till ett Burger King som låg lämpligt placerat på en kulle och åt en fet och salt frukost medan vi såg hundratals ballonger glida över gryningen. Det var så pass mäktigt att lördag morgon klev vi upp halv fem och klämde in oss i motorvägens trängsel för att betala 10 dollar för parkering och 20 dollar/skalle för att få gå runt på festivalområdet, fältet där ballongerna lyfte och landade.

Värt. 

Det här kommer vi att minnas.





Friday, 9 October 2026

Två känslor

Lillskruttans klass var på fieldtrip till en pumkin patch igår. Vi fick hem en permission slip som skulle signeras för flera veckor sedan och betalade in de 5 dollar som utflykten kostade.
Barnet hade sett fram emot utflykten med lika delar pepp och nervositet pga hon är inte jättebekväm med nya platser, personer osv och det skulle följa med föräldrar hon aldrig träffat och barnen skulle delas in i grupper blandat med parallellklasserna.

När jag väckte henne skrynklade hon ihop ansiktet och tjöt Nu kan ändå inte det här bli en bra dag för idag är dagen då min katt blev död!
För så är det.
Vår kära, älskade, gamla gubbkatt har fått somna in.
Fått äntra katthimlen. Fått bli död.
Det var väldigt väntat och väldigt sorgligt.

Man kan ha två motstridiga känslor samtidigt, även om det är jobbigt. Det sa jag till mitt barn. Att hon inte är en dålig person, och katten inte mindre död, bara för att hon har roligt på utflykten.
Hon grät hela morgonen.
Men klev på bussen och kom hem strålande glad med en pumpa hon fått välja ut själv.

Vi visste ju när vi åkte hit och lämnade katten i ytterst goda händer hos min syster att det var otroligt att vi skulle återse honom.
Men det är inte mindre ledsamt för det.
Och mycket fint ändå att han fick leva sina sista månader med tillgång till massor med kärlek, gos och en solig altan.
Vi kommer sakna honom oändligt.

Friday, 2 October 2026

Om jobb

Jag knegar på. 
Läser mina kurser och jobbar mina procent mot Sverige. 
Och 2-3 dagar i veckan jobbar jag på dagcentret.
Dagcentret som varje dag tar emot mellan 6-10 personer med olika funktionsvariationer. Vissa bara kognitiva, andra båda kognitiva och fysiska. 
Vissa är så kallade 1 on 1, vilket betyder att en personal är vikt åt dem hela dagen.
Då ska man ha dem på armslängds avstånd. Hela dagen.
Andra kan ingå i en grupp om 2 eller 3 som en personal har ansvar för.

Mycket med det här jobbet är precis vad jag trodde det skulle vara. 
Vuxenblöjorna, matresterna, de eviga tvättmaskinerna. 
Det är vad det är. Varken mer eller mindre.

Men också.
Lukten.
Den är det första som möter mig.
Jag kommer nog aldrig att kunna glömma den.
Det är en söt, äcklig, instängd lukt av upptorkade spyor, bytta blöjor, tvättstuga, rengöringswipes, och mat. 
Ljuden och synintrycken kommer och går. Men lukten är ständigt närvarande.
Jag känner sympati, avsmak, och skuld när jag jobbar på dagcentret.

Sympati.
Både med brukarna och personalen.
Det här är ingens första val. Kanske snarare enda.

Avsmak.
Inför toalettbesöken, andedräkterna, de utspillda matresterna som blandas med saliv och tysta ord om att egentligen vilja nånting annat. 
Inför personalens nednötta, borttorkade entusiasm och hopp en annorlunda morgondag.
Inför ledningens sätt att samtidigt ignorera och utnyttja personalen. Utnyttja dom. Eller, oss. 

Skuld.
För mina möjligheter. För mina val.
Jag kan ifrågasätta ledningen. Jag har råd. Det enda som hindrar mig är mig själv.
Jag har ingenting att förlora och rent krasst också ganska lite att vinna på att ifrågsätta det systematiska utnyttjandet av personalens tid och beroende av anställningen. Anställer man såna som inte just kan få några andra jobb har man makt att, tja behandla dem därefter.
Rätt? Nej. Men makt, ja. 
Jag ska inte vara kvar. Så vad spelar det för roll? För mig. För dom.
Mina kollegor. De buttra, bittra kvinnorna som hasar runt på de ständigt moppade golven.
Det skulle vara för deras skull.
Och för att rätt ska vara rätt.

It's a man's world

Jag håller på att läsa Nobody's Girl av Virginia Roberts Giuffre. Det är en fruktansvärd läsning. Jobbig att ta sig igenom. Men jag känn...