Kollegor emellan

En sak med på mitt jobb på dagcentret, det är att jag inte kan relatera till just nån alls. 
Igen, om nån missat det, så är det här ett deltidsjobb jag ska sluta om en månad och vill jag kan jag sluta innan dess.
Jag är där för att ha nåt att göra och tjäna lite extrapengar.
Hur man än vrider och vänder på all skit som pågår innanför väggarna på det där stället, och det är mycket, så är det aldrig och på inget sätt mig det är synd om.
Det vill jag vara väldigt tydlig med att jag förstår. 

Mina kollegor däremot. 
Mina kollegor. 

Jag ska ge er några exempel.

Namnen är såklart hittepå. Inte för att jag på något sätt tror att... men ändå.

Sharon stod och lagade lunch för nån vecka sen och en av brukarna gick precis bakom ryggen på henne och råkade peta henne mellan skulderbladen med sina nycklar.
Alltså såna stora, färgglada plastnycklar som småbarn har att dregla på.
Hursom, Sharon skrek till på ett sätt som jag tyckte kändes överdrivet. 

Hon måste ha sett att jag tänkte precis det, för hon ursäktade sig direkt och sa, typ Du vet, när mitt ex slog mig kom han alltid bakifrån, sådär plötsligt och slog första slaget i rakt i ryggen. Så jag är lite spasmig när nån liksom...

Och hon sa det på ett sätt som om hon förklarat att hon var pollenallergiker eller inte tyckte så mycket om stark mat. Du vet hur det är...? Liksom.  

Några dagar senare hade hon och några av brukarna varit på Goodwill (second hand-kedja, typ Myrorna) och handlat Halloweenkostymer. Vissa brukare har egna pengar och kan köpa snacks, spel, kläder etc. oftast reglerat av deras föräldrar eller förmyndare.
Vi småpratade lite när de kom tillbaka och jag sa något i stil med, I like Goodwill but I feel like their prices are hit and miss.
Och Sharon svarade I know! I just found these brand new sneakers, tags still on, but they were 8 dollars so...

Det jag menade, var att Goodwill har en väldigt märklig och till synes slumpmässig prissättning av sina varor. Du kan tex hitta typ oanvända barnskor för $2.99 och ett par ganska slitna och ofräsha dambyxor för $18. Så man kan verkligen fynda, men mycket är onödigt dyrt.
Men Sharon hade alltså hittat ett par sprillans nya sneakers, Adidas i vuxenstorlek med lapparna kvar, för 80 spänn. Hon behöver nya skor, det syns och hon har sagt det flera gånger... men hon hade alltså inte 8 dollar över för att köpa dem.

I onsdags satt jag med en brukare på kontoret för hon (brukaren) tycker om att kopiera text, för hand, i ett skrivblock, och är betrodd att sitta i en kontorsstol man kan snurra i (kul ju!) och göra det på kontoret.
Det var fullt hus på dagcentret och en annan personal, Flora, som jag bara sett i förbifarten innan, var inringd för att täcka upp. Hon tog med sin lunchtallrik och satte sig med oss på kontoret för att äta och vi småpratade lite medan Tamara noggrant skrev av text från olika kaffemuggar i sitt block.
Flora frågade hur jag trivdes med jobbet och jag svarade lite svävande att jag uppskattade variationen i arbetet, och även att det var nära. Tar bara 10 minuter för mig att köra. (Hade 100% gått bra att cykla om det funnits cykelvägar och typ övergångsställen så att man även kunde korsa motorvägen... men nä)

Flora höll med om att det är drygt, och dyrt, att pendla. Hon letar ny lägenhet, men har inte råd med en som ligger nära och samtidigt måste hon nu lägga nästan 20 dollar om dagen på bensin.

Och så letar min pojkvän jobb här i området, han kom ut i juli, men eftersom han suttit inne i nästan 20 år det ganska svårt att få jobb... ah, du vet hur det är? babblade hon på. Hon har fem barn, en kille som suttit inne typ halva min livstid (obs inte i sträck... ut och in, fem år här, sju år där, sådär).
Men nej, jag vet inte hur det är.

Igår var Niki sjukt stressad över att hennes kille skulle slösa bort hela sin paycheck på casinot.
I hate paydays when he's off and I'm working.... I just can't be there to stop him, ya know?
Och jag försökte anlägga en min som sa Nja, inte riktigt men absolut. Mer sympati, mindre förvåning över att hon på löningsdag går runt och oroar sig för att hennes kille bränner hela sin paycheck innan hon hinner hem och stoppar honom.

Vi jobbar 8-16 utan raster. Vi täcker upp för varandra när någon måste gå på toaletten. Vi får äta av lunchen som lagas till brukarna och den får vi äta, oftast stående, när alla brukare ätit klart.
Maten är ofta hel- eller halvfabrikat och nästan aldrig vegetarisk, så jag brukar ha med en macka eller proteinbar som jag trycker i mig under förmiddagen och sedan äter jag lite av det som funkar under lunchen.
Igår en skål makaronisallad, ibland chips, ibland ris med tomatsås. Jag äter alltid nånting, även om det är äckligt, för att inte verka förmer. Som att deras mat inte duger åt mig. 

Men Sharon och Niki, som oftast är de som lagar maten, lagar alltid extra så att det blir rester i kylskåpet som de sedan äter till frukost arbetsdagen efter.

Jag har aldrig känt mig rik. Jag har ofta känt mig lite stressad över familjens ekonomi. Men jag har aldrig behövt nya skor och inte kunnat köpa ett par för 80 kronor. Jag har aldrig behövt mygla med mat på jobbet för att försäkra att jag har frukost dagen efter. Jag har aldrig behövt gå runt och stressa över att min partner ska spendera våra pengar på casinot om jag inte hinner hem och stoppar honom.
Jag har aldrig känt mig rik. Men jag har heller aldrig ens nosat på fattigdom.

Det här är en annan nivå.
Jävla krigare är dom, de här kvinnorna.
Överlevare.
Jag kan inte relatera. Men känner stor respekt.