Planerna som blev av

Fredag förmiddag ringde jag min kompis som jag (tillsammans med hennes man och barn) bjudit hem på middag på fredagkväll. När jag bjöd in var det naturligtvis med förebehållet "om alla är friska" och det räknade vi båda två med att alla inte skulle vara.

Men dom var friska. 
Och vi också.
Helt förvånade kom vi alltså fram till att vi faktiskt kunde ses. 

Och det blev jättetrevligt.

Min man lagade all mat och bakade två tårtor. 

Det fick han mycket beröm för.

Det var ingen som kommenterade hur rent det var på toaletten eller lovordade min insats då jag hållit barnen ur vägen för kocken så han fått jobba totalt ostört. Samt sprungit på affären tjugoelva gånger då han behövde mer mascarpone eller fått slut på aluminiumfolien.

Det är sånt som inte genererar lika stora applåder.  

Klädregler

Förrutom covid står det inte mycket i tidningarna nu för tiden. Men en grej jag läste om häromdagen var att Engelska Skolan fått kritik för att de har regler angående hur långa flickors kjolar måste vara. De har även regler kring hur långt ner på höften/rumpan byxor får vara nedhasade. 

Fruktansvärt!
Ett brott mot valfriheten!

Nu anmäler vi!

Så, typ, var den journalistiska vinkeln.

Till de som upprörs över dessa regler... jag vet inte. Om jag var lärare och en ung flicka kom in klassrummet i väldigt utmanande kläder, så skulle nog min instinkt vara att vilja svepa en filt om henne och säga något snällt om att inte växa upp så fort.
Men det får ju inte en lärare göra. En lärare får däremot luta sig mot skolans regelverk och hämta låne-leggings som flickan får dra på under kjolen.

Jag tycker det är bra. Jag tycker att det skyddar eleverna. Får man inte ha kort kjol blir det heller inget tryck att ha kort kjol. Måttstocken de använder är att om man står med armarna hängandes rakt ner och knyter näven, får inte kjolen sluta ovanför knogen. 

Prova.
Det är ganska kort. 

Jag tänker också som mamma till flickor, att det är tacksamt att skolan har såna regler. Då slipper man ta fajten hemma. För knappast att jag skulle låta, eller vilja att min dotter gå till skolan med så kort kjol. 

I övrigt håller jag inte Engelska Skolan om ryggen, btw. 

 

Bonus för jag vet ju att ni saknar na'

PNM. The mother of negg.
Hår mår hon?
Vad suckar hon tungt och östeuropeiskt över?
Vad saknar hon?
Den sista var lätt. Finland såklart.

Vi skulle ju ses i helgen eftersom vi hade en morfar att gratta förra helgen. Men nu var dom sjuka. Allihopa. Väldigt sjuka.
Behövde inte hjälp med att handla nånting för ingen åt nånting. 
Har ni testat er? frågade jag såklart. 
Njet, sa hon, this is not covid. This is worse. 

Veckans matsedel

Har fortfarande inte fått covid. Eller blivit sjuka i huvudtaget. Vad vi har märkt. Är helt klart förvånad.
Så vi inleder en vecka till och ser hur länge det håller. Räknar inte direkt med att planerna jag faktiskt gjort för helgen ska bli av. 

Och på tal om planering. Jag har förstått att det är populärt att göra veckoplaneringar för vardagsmaten. Framförallt hos barnfamiljer.
Jag fattar varför.
Har faktiskt själv försökt ibland. Men ids sen aldrig hålla fast vid det. 

Man skulle såklart kunna sitta ner en gång i veckan, reka kyl, frys och skafferi, stämma av med skolornas matsedlar och sedan planera veckans alla middagar, samt inköp.

Men orka. 

Jag gör istället så att när jag hämtar barnen på eftermiddagarna frågar jag vad de fått till lunch och sen försöker jag bara se till att vi inte äter exakt samma hemma. Eftersom de går på olika skolor får de inte samma sak till lunch. Och eftersom de är barn kommer de inte alltid ihåg, eller bryr sig om att försöka komma ihåg, vad de ätit. 

Ibland har jag tänkt att om man skulle skapa en matsedel utifrån hur mina barn beskriver sin mat... då skulle den se ut typ såhär. 
Varsågoda.

Mån: Vit sås som är god men är gurkan är slut
Tis: Ketchup med makaroner eller kanske majs
Ons: Inte så god gryta
Tor: Gul mat
Fre: Ris och nåt mer
Lör: Mat med röd sylt
Sön: Inte köttbullar utan det där andra

Bon appetit!

Sjukt, eller bara osvenskt, beteende

Jag dricker kaffe varje morgon. De allra flesta dagar dricker jag sen även en kopp på eftermiddagen. Inget konstigt med det. Jag laddar som regel bryggaren på kvällen så att det bara ska vara att slå igång den innan jag ställer mig i duschen på morgonen. 

Det går liksom av sig självt.

Min man dricker kaffe ibland. Vissa dagar. Andra inte alls. Ibland på morgonen, ibland på eftermiddagen. Det gör det omöjligt att ladda bryggaren med lagom mängd kvällen innan, för jag måste ta i så att jag får en full kopp även om han får feeling och också ska ha, samtidigt vill jag ju inte brygga en massa kaffe som ingen sen dricker upp.

Det som stör mig mest är det här oskicket att liksom hålla på och känna efter.
Hmm få se nu... ääär jag sugen på kaffe idag? 
Och mind you, det här är ingen gourmand vi snackar om. Utan en helt vanlig karl som gärna står framför kylen i bara kallingar och äter kall pasta direkt ur plastbyttan. 

Men coffee you said?
Well, well.... let me think.

Mitt i livet?

Min 40-årsdag är alldelens runt knuten. Det känns gammalt. 40.
Men min eventuella 40-årskris är ingenting jämfört med den kris jag hade när jag skulle fylla 30. Den började typ ett halvår innan födelsedagen och förvärrades, eller intensifierades, av framförallt två faktorer: att jag inte hade fått barn ännu och att vi vid det tillfället hade en bekantskapskrets där många, inte alla, men majoriteten kändes det som, var ett par år yngre.
Först ut var jobbigt.

Vid 40 har jag mina två barn, ett jobb jag trivs med även om jag fortfarande funderar på vad jag ska bli när jag blir stor, och har provat köpa stora grejer som hus och frysbox, även om jag sedan sålt bägge.

Vid 30 stressades jag av tanken på det jag ännu inte gjort. Nu stressas jag snarare av att tanken på tidens gång och all tid som inte längre finns kvar. Där bristen på barn var en stor orosfaktor för tio år sedan är närvaron av samma barn nu en källa till ro. När jag stressas över tiden kan jag tänka på barnen, se min egen obetydlighet, och landa i att det är deras framtid som är viktigast.

En stor anledning till att jag så starkt ville ha barn var just att jag ville bli mindre självisk. Därmed inte sagt att man automatiskt är en självisk person om man inte har, eller vill ha, barn. Det var bara så jag kände. 

Eftersom jag och min man träffades när vi var 22 och gifte oss vid 27 har jag aldrig heller känt den där stressen att hitta den rätte innan det är försent. Nu när vårt förhållande visserligen knakar och brakar så känner jag ändå ingen direkt stress över just min egen identitet i förhållande till mitt äktenskap.
Det är tärande att bråka, det är en stress att inte kunna bestämma hur vi ska ha det.
Det är det absolut.
Men tanken på separation är främst jobbig på grund av de praktiska frågeställningarna. Tanken på mig själv som singel vid 40 känns inte speciellt jobbig, tror tvärtom det är en ganska bra ålder att vara singel, förutsatt att man inte har panik att hinna föröka sig.

Men det är hypotetiskt alltså. Vi har planer på att hyra stuga på sportlovet. Inte på att skilja oss. Såatte, summa summarum så finns det som alltid mycket att gnälla på. Men det tar vi en annan gång. Är detta mitt i livet mitt så är det inte så illa. 

Hur lyckas man?

Armen värker av tredje dosen.
I övrigt inga bivärkningar att gnälla över, ännu iallafall. 

Imorse när jag och barnen gick till cykelgaraget för att hämta Berit släpade storskruttan efter. Dom är aldrig synkade, är en arg är den andra glad. Är den ena långsammare än en drogad sengångare är den andra färdigklädd och tandborstad på fem röda. 

Lillskruttan studsade fram och babblade om hur spännande det skulle bli att visa sina kompisar den nya Paw Patrol-tröjan jag fyndat på Tradera och som kom och lyste upp måndagseftermiddagen igår.

Jag ropar över axeln till storskruttan att gå fortare. 
"Det går inte!" ropar hon tillbaka.
"Kom igen nu, skynda dig!"
"Men mammaaaa, mammaaaa!! Jag kan inte gåååå!"

Till slut vänder jag mig om. Då har ungen lyckats trassla in benen i gympapåsen hon bär på ryggen och ligger på mage på cykelbanan med ben och armar ihopsnörda på ryggen. 

Och nä, okej då. Då kan man ju faktiskt inte gå. 

Måndag

Var på jobbet 07:20 imorse för det är inte klokt var fort det går på morgonen när barnen sover och man inte behöver ta hand om nån annan än sig själv. 
Väl här öppnar jag datorn och ser att två kollegor nu sitter i karantän. 
Jahaja, inte när men om som sagt. 
Men jag tar tredje sprutan idag och förhoppningsvis har man nåt för det också.

Första helgen efter första skolveckan var så lugn som den behövde vara och ändå så pass innehållsrik att vi slapp klättra på väggarna. Jag fick köra alla träningspass jag ville för nu blir det vila en vecka. Vet inte exakt vad rekomendationerna kring träning efter covidvaccin är, men har som för mig att det är klart klokt att välja soffan framför löparskorna iallafall 3-4 dagar efter dos. Så så får det bli. 

Och efter sjuhelvetes bråk med hårda ord och stora tårar i torsdags så har jag och mannen varit någorlunda sams i ett par dagar nu. Det kommer såklart inte hålla i sig. Men det känns som att vi blåste ur lite av det värsta där iallafall, så att det kanske inte blir fullt lika stormigt nästa gång. 

Pepp på pump

Idag har inte varit en jättebra dag, och vi har bara knappt passerat lunch. 
Men, för att fokusera på det som faktiskt har varit bra... så började jag dagen med ett riktigt grymt gympass. Jag skulle säga att 80% av alla mina träningspass, oavsett om det är löpning, styrka, yoga eller nåt annat är liksom okej.
Eller någonstans inom den stora gråzon som begreppet "okej" innefattar. 
Det som en löpcoach jag hade för länge sen kallade "Bread & Butter runs". Alltså basträningen. No frills.  
Sen finns det tillfällen då träningen går piss och kroppen känns tung och död och man lider genom hela passet, eller avslutar det tidigare än man tänkt.
Och sen finns det pass då man bara känner Wow, fan vad grym jag är! Kroppen bara svarar och det går bra och lätt och man känner sig elit.
Det är inte ofta det är så, men så var det idag.

Jag brukar tänka, när jag inte haft ett sånt pepp-pass på länge och man bara harvar på och det känns slitigt och tungt, att ju fler baspass man får in, dessto närmare kommer man sitt pepp-pass. 

Och nu kom det, välbehövligt. 

Älskar barn

Det har kommit en ny elev i storskruttans förskoleklass. Hon är jättesnäll tydligen, och de hade lekt och byggt pärlplattor och kommit väldigt bra överens under hennes första dag igår.

Den nya flickan pratar endast arabiska. 

Jaha....Sa jag. Hur pratade ni med varandra då?
Och mitt barn bara kollade på mig som vaddå....?
Vaddå "hur pratade ni med varandra?"
(typ som Baloo "tror du att han...? Han är med mig asså!") 

Det var ju inga som helst problem.
Ayman i klassen kan arabiska, och när den nya flickans pappa kom och hämtade henne på eftermiddagen visade det sig att han kunde engelska. Så storskruttan snackade med pappan och använde Ayman som tolk när det knep. 
Så vaddå?
Vad är problemet?

Vardagen och vågorna

Snart har barnen gjort sin första dag tillbaka i vardagen efter jullovets överflöd av sötsaker, sena morgonar, iPad och slappa regler. Ser fram emot att få hem dem och höra allt om vem som fått ett Barbiehus i julklapp, som varit dum idag, vad det blev till lunch, vem som fått hålla samlingen, och all annan livsviktig information. 

Det har varit fint med långt lov. Men jag tror också stenhårt på att man behöver få vara ifrån varandra ibland. Det är nyttigt att få egna historier att berätta, som ingen annan kan rätta och peta i, för vi var inte där. 

Satt i ett möte imorse där vi (som väntat) bestämde att det inte är realistiskt att hålla en konferens på plats i Lancaster i början av februari.
Däremot känns väl början på april i Paris som ett rimligt alternativ? Inte för att nån tror att pandemin är över då, det var längesen man slutade tänka så optimistiskt, men vi kom samtliga fram till att det borde kunna ligga bra i tid mellan peakarna. 

Det är då man får passa på. 
Innan nästa våg. 

Ja, vad gör man egentligen?

Så börjar arbetsveckan. 
Jag är på kontoret, får man vara det?
Tydligen, men bör helst inte. Som med typ allting annat. 

Men barnen börjar inte skolan förrän imorgon och att arbeta hemma med två barn och en man är fullständigt omöjligt. Alltså. Cyklade hit i 20 bitande minusgrader. 

När jag ska på jobbet och han ska vara hemma kliver jag upp först, fixar frukost till barnen, slår på Barn TV, hjälper dem med allt det brukar vara (strumbyxor som korvat sig, hårborstar som fastnat, mjölk som spillts och livsnödvändiga leksaker som försvunnit spårlöst sen igår kväll) medan jag duschar, dricker kaffe (mån-fred äter jag antingen frukost på stående fot eller på jobbet) och gör mig iordning. 

Så är det. Hade situationen varit omvänd, att det var han som skulle på jobb och jag som skulle vara hemma finns naturligtvis inte ens på kartan att han skulle gjort detsamma medan jag låg kvar i sängen.
Det är skrattretande att ens tänka tanken. 

Vi är inte jämnställda. Har inte varit det sen vi blev föräldrar. Men jag har bestämt mig för att sluta skämmas över det.
Det är inte mitt fel, eller inte bara mitt fel iallafall.
Jag är inte nöjd med situationen. Och jag vet inte om jag har, kan eller vill acceptera den heller.
Men jag kan försöka sluta slösa energi på att hoppas att det ska förändras av sig själv. 

Det är inte så att jag gör allt och han gör inget. Jag önskar att han tog större ansvar för vardagen.
Men jag har slutat hoppas att han ska göra det. 

Tänker att det jag rår över, det är mina egna val och handlingar. Inte hans. 

Vad gör man?

Pratade med en kompis i Utah imorse. Hon var arg och sjuk. Mest arg. Hennes mans kusin kom till julfirandet trots positivt covidtest. Smittade hennes man, och nu är hon också sjuk. Inte väldigt sjuk, men det spelar ingen roll för hon är positiv och kan därför inte resa med sin familj till Mexico och fira sin fars födelsedag, vilket var hennes julklapp och något hon såg fram emot redan när jag hälsade på dem i augusti.

Surt såklart. Hon jobbar på labb, är trippelvaccinerad och har munskydd 99% av sin tid utanför hemmet. Samtidigt var vi eniga om att nu känns det som när och inte om man åker dit…igen.

Själv har jag spenderat dagen i en gympasal med 12 fyraåringar och minst lika många föräldrar. Plus ett gäng småsyskon. Jag var förvånad över hur stort kalaset var. Samtidigt. Inte om men när. Och innan nån blir upprörd över den inställningen… jag följer restriktionerna (så gott jag kan) och har bokat tid för tredje sprutan. Jag försöker bara leva också.

Thermos dogs

Vi var på äventyrsbad med barnen igår. En julklapp, med tillhörande tågresa, från mormor och morfar. 

Vid lunch satt en familj vid bordet bredvid vårt och åt medhavd korv med bröd som fraktats in och hållits varm i termos.

Mannen (alltså min man) blev först full i skratt, tyckte det var helknäppt. Men i takt med att hans egen tunnbrödsrulle (gjord kvällen innan och foliesvettig) blev mindre och korvfamiljen fiskade upp den ena rykande slangen efter den andra, ändrade han inställning.

Life hack!

Genious!

Imorse försvann han ut på stan medan vi andra satt med frukostflingorna och återvände sedan med en termos med öppning stor som en grapefrukt.

Och korv.

Vi åt lunch i snön och hann med båda lite pulkaåkning och snökrig innan solen gick ner och fingrarna frös.

Jag är glad att jag tog ett längre jullov.

Första dagen

Nu har jag läst ikapp så att det snart är nyårsdagen både i boken och utanför dess pärmar. Ska strax masa mig ur soffan och göra mig redo för sängen och därmed ha ihjäl huvudpersonen.

Annars hade jag som enda mål idag att lägga ett 500 bitars pussel. Det lyckades inte. Får fortsätta imorgon.

Det blev en fin nyårsafton i goda vänners sällskap. Mindre fancy och mer mys. Pizza och pulka.

Nu hoppas jag att vi får vara friska jullovets sista vecka och på riktigt ta det lite lugnt.