Pratade med en kompis i Utah imorse. Hon var arg och sjuk. Mest arg. Hennes mans kusin kom till julfirandet trots positivt covidtest. Smittade hennes man, och nu är hon också sjuk. Inte väldigt sjuk, men det spelar ingen roll för hon är positiv och kan därför inte resa med sin familj till Mexico och fira sin fars födelsedag, vilket var hennes julklapp och något hon såg fram emot redan när jag hälsade på dem i augusti.
Surt såklart. Hon jobbar på labb, är trippelvaccinerad och har munskydd 99% av sin tid utanför hemmet. Samtidigt var vi eniga om att nu känns det som när och inte om man åker dit…igen.
Själv har jag spenderat dagen i en gympasal med 12 fyraåringar och minst lika många föräldrar. Plus ett gäng småsyskon. Jag var förvånad över hur stort kalaset var. Samtidigt. Inte om men när. Och innan nån blir upprörd över den inställningen… jag följer restriktionerna (så gott jag kan) och har bokat tid för tredje sprutan. Jag försöker bara leva också.
Jag känner lite att denna omgång (våg 150 eller vad det nu är) håller jag hårt i det man får göra. Förra vintern var så lång, så lång. Imorgon börjar skolorna och det ska bli spännande att se när första vabben kommer. Gissningsvis innan födelsedagen, mitt öppna hus känns lite halvöppet just nu.
ReplyDelete