Tick tack

Det händer så mycket och är så mycket att göra att jag nästan börjar stänga ner. Känns som att stå i en bubbla och se hur det stormar utanför. Som en såndär snöglob, fast tvärtom.

Telefonen plingar och överentusiastiska föräldrar planerar presenter till tränare och lärare. Jag svarar inte. Väntar bara på messet där det står hur mycket man ska swisha och till vem. 

PNM undrar om jag kan hjälpa henne att hämta deras lass med 16 balar toapapper från All Office. Jag svarar att det måste bli först imorgon isåfall. Ikväll ska jag skjutsa till en gymnastikavslutning och visa lägenheten för ytterligare ett par tjejkompisar som vill prova på att bo tillsammans.
De förra veckan tog den inte. 

På en av fotbollsmatcherna i helgen frågade en pappa till en av barnens kompisar om vi inte skulle styra upp någon avskedsfest innan vi åker?
Jag svarade något undvikande.
För nej, det ska vi inte.
När ska vi hinna det?

Dessutom hatar jag avskedsfester och avsked. Och att styra upp festligheter, för den delen. Bjud mig så kommer jag. Annars ses vi i januari.