Friday, 2 October 2026

Om jobb

Jag knegar på. 
Läser mina kurser och jobbar mina procent mot Sverige. 
Och 2-3 dagar i veckan jobbar jag på dagcentret.
Dagcentret som varje dag tar emot mellan 6-10 personer med olika funktionsvariationer. Vissa bara kognitiva, andra båda kognitiva och fysiska. 
Vissa är så kallade 1 on 1, vilket betyder att en personal är vikt åt dem hela dagen.
Då ska man ha dem på armslängds avstånd. Hela dagen.
Andra kan ingå i en grupp om 2 eller 3 som en personal har ansvar för.

Mycket med det här jobbet är precis vad jag trodde det skulle vara. 
Vuxenblöjorna, matresterna, de eviga tvättmaskinerna. 
Det är vad det är. Varken mer eller mindre.

Men också.
Lukten.
Den är det första som möter mig.
Jag kommer nog aldrig att kunna glömma den.
Det är en söt, äcklig, instängd lukt av upptorkade spyor, bytta blöjor, tvättstuga, rengöringswipes, och mat. 
Ljuden och synintrycken kommer och går. Men lukten är ständigt närvarande.
Jag känner sympati, avsmak, och skuld när jag jobbar på dagcentret.

Sympati.
Både med brukarna och personalen.
Det här är ingens första val. Kanske snarare enda.

Avsmak.
Inför toalettbesöken, andedräkterna, de utspillda matresterna som blandas med saliv och tysta ord om att egentligen vilja nånting annat. 
Inför personalens nednötta, borttorkade entusiasm och hopp en annorlunda morgondag.
Inför ledningens sätt att samtidigt ignorera och utnyttja personalen. Utnyttja dom. Eller, oss. 

Skuld.
För mina möjligheter. För mina val.
Jag kan ifrågasätta ledningen. Jag har råd. Det enda som hindrar mig är mig själv.
Jag har ingenting att förlora och rent krasst också ganska lite att vinna på att ifrågsätta det systematiska utnyttjandet av personalens tid och beroende av anställningen. Anställer man såna som inte just kan få några andra jobb har man makt att, tja behandla dem därefter.
Rätt? Nej. Men makt, ja. 
Jag ska inte vara kvar. Så vad spelar det för roll? För mig. För dom.
Mina kollegor. De buttra, bittra kvinnorna som hasar runt på de ständigt moppade golven.
Det skulle vara för deras skull.
Och för att rätt ska vara rätt.

8 comments:

  1. Det låter som ett obehagligt jobb. Blir något bättre för de övriga i personalen om du ifrågasätter - då kanske det är värt det. Jag brukar tänka att man får välja sina strider noga för man orkar bara med ett par stycken.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Det är ett ganska obehagligt jobb....just för att man får en skarp inblick i hur vissa människor har det. Men ja, jag tänker ju att mina kollegor kan få det lite bättre om jag påpekar att det faktiskt är olagligt att kräva att personal är på plats kl 8 men att sedan inte låta dem logga in förrän 8:30... och att välja att vara den som tar striden.

      Delete
  2. Jag antar att arbetsgivaren inte accepterar att de anställda stjäl på arbetet, då gäller samma skyldighet för arbetsgivaren. Det är inte tillåtet att stjäla arbetstagarens tid.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Eller hur? Så självklart egentligen.

      Delete
  3. Finns det ingen fackförening som ni kan ansluta er till?

    ReplyDelete
    Replies
    1. Hej - tar mig friheten att svara lite kort här: Arizona är en "right to work" state (inga fackföreningar) och chefer har rätt att säga upp personal utan anledning eller förvarning.

      Det är alltså bara en arbetstagare som inte behöver vare sig lönen eller jobbet och som redan bestämt sig för att sluta som kan kritisera arbetsförhållandena. Finns kanske något undantag - dvs. att kritisera kan KANSKE leda till en förbättring om de förlorar så mycket personal att de börjar bli desperata eller om deras problematiska beteende kan leda till stämningar från anhöriga till patienterna. Men annars är det i stort omöjligt att vare sig organisera sig eller kritisera chefskap skulle jag säga.

      Delete
    2. Exakt så, tack för att du hoppade in :-) Jag jobbade i Idaho, som också är en right-to-work state i flera år innan jag flyttade tillbaka till Sverige och höll på att trilla av stolen när jag hörde svenska kollegor öppet kritisera (och i vissa fall gnälla) på ledning och arbetsförhållanden. Det är väldigt skilda världar jämfört med Sverige.

      Delete
  4. Det låter fruktansvärt. Mitt inneboende skyddsombud hoppas att du tar dina sista dagar till att röra om i grytan och säga precis vad du tycker!

    ReplyDelete

It's a man's world

Jag håller på att läsa Nobody's Girl av Virginia Roberts Giuffre. Det är en fruktansvärd läsning. Jobbig att ta sig igenom. Men jag känn...