Eller ja, det låter ju onödigt dramatiskt.. men vi ska gå vidare.
Kombinationen av att lillskruttan var en av de bästa i gruppen och dessutom haft sin mamma som tränare har inte varit bra för nån av oss.
Hon har varit dryg och jag har varit irriterad.
Jag har även varit något irriterad på militärmorsan som i min mening inte alls levererat gymnastikträneri på den nivå hon utlovade innan terminstart.
När jag flaggade till kansliet att jag varken hade tid eller erfarenhet för att vara huvudtränare, gick hon ju in snabbt in och försäkrade att hon hade gedingen erfarenhet och skulle axla det.
Men det har hon inte gjort.
Erfarenheten lyste snabbt med sin frånvaro, en nyoppererad fot gjorde henne orörlig och hon har hela tiden försökt anpassa nivån till hennes två barn, varav den ena är iallafall två år för ung för gruppen.
Jag har alltså tyckt att hela uppläget varit ganska kass, men bitit ihop. Våra unga hjälptränare, fjortisarna, har varit underbara.
Och det är inte så att min irritation gått jättemycket ut över någon annan, törs jag nog ändå säga. Militärmorsan förstod inte alls vad jag menade när jag förklarade att jag inte varit helt bekväm och valt att gå vidare. Men så är det ofta tänker jag, och i slutändan handlar det om vad jag tror är bäst för mitt barn. Nästa termin blir det truppgrymnastik istället, och jag ska fortfarande leda, men nu i en assisterande roll där jag kommer ha en huvudtränare att luta mig emot vad gäller planering och beslut.
Men det har hon inte gjort.
Erfarenheten lyste snabbt med sin frånvaro, en nyoppererad fot gjorde henne orörlig och hon har hela tiden försökt anpassa nivån till hennes två barn, varav den ena är iallafall två år för ung för gruppen.
Jag har alltså tyckt att hela uppläget varit ganska kass, men bitit ihop. Våra unga hjälptränare, fjortisarna, har varit underbara.
Och det är inte så att min irritation gått jättemycket ut över någon annan, törs jag nog ändå säga. Militärmorsan förstod inte alls vad jag menade när jag förklarade att jag inte varit helt bekväm och valt att gå vidare. Men så är det ofta tänker jag, och i slutändan handlar det om vad jag tror är bäst för mitt barn. Nästa termin blir det truppgrymnastik istället, och jag ska fortfarande leda, men nu i en assisterande roll där jag kommer ha en huvudtränare att luta mig emot vad gäller planering och beslut.
Storskruttan ska äntligen få börja klättra efter jul. Alltså uppför en vägg, fastknyten i diverse rep och för dyra pengar. Det har hon tjatat om länge, länge... och jag har bromsat.
Inte för att jag inte gillar klättring. Utan för att jag tänker att det är ungefär som crossfit eller aerobics, man kan börja närsomhelst. Som 20-åring, eller tom senare. Det är liksom ingen brådska. Men hon ville verkligen och höll sig till regeln om 3 aktiviteter per säsong och kapar alltså simhoppet till förmån för klättring.
Inte för att jag inte gillar klättring. Utan för att jag tänker att det är ungefär som crossfit eller aerobics, man kan börja närsomhelst. Som 20-åring, eller tom senare. Det är liksom ingen brådska. Men hon ville verkligen och höll sig till regeln om 3 aktiviteter per säsong och kapar alltså simhoppet till förmån för klättring.
Och så är vi tillbaka på bandyplan. Storskruttan har bestämt sig för comeback och lillskruttan har gjort debut. Det är ett otroligt meck med utrustningen (skridskor, hjälm, benskydd, armbågsskydd, halsskydd, klubba, etc.) och bortamatcherna är alltid minst 4 timmar (enkel väg!) i buss bort. Men som jag skrivit tidigare så finns det inga tränare som brinner så mycket för sin sport som just bandytränare.
Och när det blev klart att båda barnen ville ut på isen satte jag villkoret att det då blir pappas ansvar, både ekonomiskt och utrustningsmässigt. Och det gick alla med på.
Och när det blev klart att båda barnen ville ut på isen satte jag villkoret att det då blir pappas ansvar, både ekonomiskt och utrustningsmässigt. Och det gick alla med på.
Såatte. Det blir nog bra. Älskar ändå idrott.
