Två sidor av mig

Jag är på väg söderut. Igen. Sista jobbresan för det här året.
Ett år som jag inte haft en enda utlandsresa i tjänsten, nu när jag tänker efter. Det är första gången på länge. Ett tag, precis efter pandemin var det ju helt bananas... Belgien, Tyskland, Polen, Italien, Belgien igen, England.
Jämt var jag iväg kändes det som.

Nu reser jag inte bara mindre ofta utan framför allt nästan bara inrikes.
Det innebär att man kan faktiskt kan få till arbetsmöten samma dag man också reser.
Nu på fredag tillexempel har jag ett möte hela förmiddagen i Stockholm och sen far jag hem och är hemma samtidigt som barnen kommer hem från skolan.
Ja jag flyger då, men jag åker tåg nu, sådeså. 

En annan bra grej med att resa inrikes, faktiskt, är att få bo på svenska hotell. Dvs svensk hotellfrukost på morgonen och svensk tv på rummet på kvällen. Det låter ju flashigt att bo på hotell i Paris och sådär. Men juice och croissant till frukost är inte min favorit, och vad är det för mening med tv på rummet när man ändå inte fattar vad de säger?

Hur som. Den här resan är 100% mitt eget fel. En jag tjatade mig till. Eller nja okej då, ingen sa emot så jag behövde inte tjata. Men det var min idé. Jag ska besöka programkontoret och få en introduktion, nästan exakt ett år sedan jag började min tjänst. 

När jag sa att jag ville det möttes jag av två olika reaktioner.
Den ena var Ja, jättebra initiativ, du är så välkommen!
Den andra var Okej.... varför vill du..? Nämen okej, ja det klart du kan om du vill..

Vilket triggar de två proffesionella sidor av mig som är i ständig konflikt.

Den jag försöker bejaka, som är på och driven och såg till att den här resan blev av och ställer frågor och tar initiativ.

Och så den som helst vill gömma sig och krypa undan. Inte smita från jobb, men smita från uppmärksamhet, följdfrågor och obekväma diskussioner. 

Den förra tänker att det här blir bra. Det här är viktigt. Det här borde jag ju inte ens ha behövt bett om, det borde ha varit en självklarhet och är det nån som inte tycker så, så har dom fel.
Den senare tänker att vad ska dom tro? Ska jag komma här och komma och bete mig som att jag är nån?

Men ja, det ska jag.