Om ni inte fått nog av detta redan

Angående abortmotståndare och att Roe v. Wade gått i graven. Funderade på om jag skulle orka skriva nåt om det.
Men ja. Jo det orkar jag.

Å ena sidan, det är såklart fruktansvärt och förjävligt. Att liksom 70-talet plötsligt var framtiden och nutiden backar. Å andra sidan, det handlar bara om makt.
Och då menar jag inte bara som i att äsch det är lugnt det är bara en massa maktgalna gubbar.
Jag menar bara som i att, det handlar bara om makt, inte om bäbisar, foster, eller celler.

När jag var lite drygt 20 och pluggade på universitet i USA och såg en stor annonstavla vid motorvägen med en gullig bäbis och texten PRO-LIFE på, så tänkte jag först att det var ett jättekonstigt namn på en barnprodukt. Jag utgick från att det var reklam för typ välling eller blöjor. Hade aldrig hört talas om pro-life och pro-choice. Visste som en naiv svensk inte ens att aborträtt var något man kunde vara emot.

Men det kan man såklart. Och i Idaho där jag spenderat majoriteten av alla mina år i USA är många det. Jag har pratat med flera av dem. Gjorde mitt ex-jobb om abortmotståndare. Och det jag vill lyfta fram är att av de jag pratat med som är mot abort, så är det flesta det på samma sätt som svenskar inte är rasister.

Alltså. Man tar den ställning som man vet är socialt accepterad i de kretsar man umgås, som anses rätt och moraliskt riktig. Och sen hamnar man ibland i diskussioner där man inte riktigt bottnar i den övertygelse man adopterat och måste säga saker som ”asså jag är inte rasist, men..”

På samma sätt finns många amerikaner som är pro-life för att det är med den moraliska kompassen de växt upp. De har ifrågasatt sitt abortmotstånd lika lite som de flesta svenskar ifrågasatt sitt stöd för aborträtt. De har argument av typen:
Jamen jag kan inte tänka mig att jag skulle kunna ta bort mitt eget barn!
Min mamma var 16 när hon fick mig så hur skulle jag kunna stödja abort?
Jag tycker inte man ska ha sex om man inte är beredd att stå för konsekvenserna.

Men, när de konfronteras med argument som handlar om situationer där moderns och/eller barnets liv är i fara, där det handlar om våldtäkt, etc. så kan de snabbt ändra sig till att
Jamen, nä alltså det klart, i vissa fall kan det nog kanske vara berättigat…

Vad vill jag säga med det här då?
Jo, detta: jag tror att det finns (minst) två sorters abortmotståndare.
Den ena sorten är grym och hänsynslös och består av till 99% av män. De är inte många, men de har makt och vill ha mer.
Den andra sorten är oinsatt, lite naiv, och ofta religiös.
Och den första sorten använder den andra sorten för att utöva sitt missbruk.

Belgaren

Jag tycker mig kunna samarbeta med de flesta. Jag är ingen solstråle som alla bara älskar, ingen fluga på väggen och ingen extremt kompetent wonder worker heller. Jag är typ punktlig, ordentlig, socialt kompetent och försöker i nästan alla lägen göra mitt bästa.
Det räcker som regel långt. 

Så när det dyker upp en människa som inte bara känns lite svår att arbeta med, utan dessutom aktivt verkar ogilla mig som person... så blir jag, förvånad, lite skakad.
Ledsen. 

Undrar vad fasen jag har gjort den här människan.

Vi har träffats några gånger. Första gången i höstas. Då satt vi runt samma mötesbord och hade ytterst lite med varandra att göra. Nu i maj, var jag på hans hemmaplan. I två dagar gick runt med känslan av att han inte bara var lite svår i allmänhet, utan metodiskt hackade på mig i synnerhet. 

Avbröt mig. Ställde frågor som han redan visste inte hade med min område att göra och som jag därför inte hade en chans att kunna svara på. 

Förra veckan hade vi ett Teamsmöte som jag bad min chef leda just för att den här mannen skulle vara med och jag misstänkte att han skulle göra mitt liv jobbigt om jag satt som moderator under mötet.
Så det gjorde jag inte, men det gjorde han ändå. 

Efteråt kom en annan kollega, som varit med på mötet, in på mitt rum och undrade om jag gjort något, om det hänt något, eller varför den här mannan gick så hårt åt just mig.

Sen grät jag en skvätt av frustration och ilska. Och tog midsommarhelg. 
Nu väntar snart semester och paus från denna kränkta, gamla, vita man.

Sen ses vi till hösten igen och då har jag en känsla av att det bara kommer bli värre.

En kurk!

I lördags när vi var och badade blev mina shorts tjuvade från omklädningsrummet. Jag säger tjuvade för att
1) vi var där även på söndagen och ingen hade lämnat tillbaka dem, och 
2) trosorna, som var i shortsen när jag hängde av mig dem, var urplockade och hängde kvar på kroken

En skurk alltså. Lillskruttan tyckte absolut det var ett fall för mini-agenterna, men de svarade inte på anrop så de har väl semester.
Typiskt, det var ett av mina favoritpar. 

På stugan

Innekatten smyger i det höga gräset och väcker vilande instinkter till liv.

Stadsbarnen lär sig snabbt att inte kissa på utedasset i onödan och hukar villigt på gräsmattan istället.

Genom köksfönstret ser man korna lunka fram och tillbaka och slänga med sina svansar.

Att på riktigt vakna till fågelsång, det är nog verkligen bra för själen.

Alltså jag vaknar ju fortfarande av att lillskruttan petar mig i ansiktet och frågar om det är morgon tjugoelva gånger. Men sen, när hon tvingat upp mina ögonlock och tjatat mig till medvetande, då hör jag fåglarna.

Och det är fint.

Och jag kan släppa tankarna på den belgiska man som ser ut att komma att göra mitt liv svårt det närmaste året. Mer om det snart.

Ännu är det mycket helg kvar.

Å andra sidan

På andra sidan av det jag sa... och som ännu ett svar på komentarerna. 
Jag uppskattar vad jag har också.

Och jag är tacksam över att jag fått uppleva den sprudlande, smärtsamma, överväldigande, förlamande och samtidigt bärande känska som förälskelse, dessutom besvarad, kan ge. 

Att jag varit så lyckligt kär, och det i den människa som sedan blev min man.

Det är fint. 
Det är inte alla förunnat. 

Och nä jag känner inte så för honom längre.
Men det är väl självklart... 

Jag försöker inte lära känna honom.
Jag försöker inte visa min bästa sida när han är med.
Han har sett alla mina sidor redan. 

När jag var nyopererad efter att ha brutit armen, då satt jag naken i ett badkar, hög på smärtstillande med gipset i plastpåse medan han varsamt rakade mina ben och armhålor (för att jag bett honom om det) utan att jag kände mig det minsta generad. 

Det är en annan sorts intimitet.
När man älskar, men kanske inte är kär. 

Tisdagstankar

Ibland kan jag undra om jag nånsin kommer att bli kär igen.
Och om jag ens vill det.
Det känns som ett tveeggat svärd. Minns sagt. 

Vore liksom tråkigt att inte få uppleva det igen. Eller så var det bara så länge sen jag var kär att jag tror att det är ljuvligare än vad det är. 

Samtidigt skulle ju ett anfall av förälskelse antingen sluta i olycklig kärlek eller olyckligt äktenskap och inget av det är ju nåt att sträva efter.

Såatte. Nä. Tänker bara. 
På allt som inte är. 

Traff

Lillskruttan kan inte kombinera "s" med andra konsonanter i början på ord.

Skatt blir katt
Stopp blir topp
Stanna blir tanna
Skotta blir kotta

Osv.

Eftersom föräldrar skyldiga till att lämna sina barn för något så oviktigt som jobbresor ska straffas så har jag spenderat en stor del av min helg i häktet.

En kurk som ka traffas.

Med handbojor på har jag fått sitta i kojan under våningssängen. Utan mobil.

Det är hårt traff. 

By the way

Saker som är knäppa med England:

Vita bönor i tomatsås (alltså varför äter man det, det är ju liksom inte gott)

Peter André (Ni vet, han som sjöng Mysterious Girl med supermycket hårprodukter i luggen och värsta tvättbrädan på MTV för 25 år sen. Han är väl inte ens brittisk? Men på brittisk TV är han. Typ hela tiden)

Eluttagen (Men det går att ladda mobilen i badrummet om man med lite våld knölar in laddaren i uttaget för rakapparater)

Allas tänder (Skojar. Inte)

Saker som är bra med England:

Fish and chips
Mjölk i teet (i USA tycker folk att det är knäppt, men liksom England knows best)
Torr cider 

Kom hem nu mamma!

Det gick någorlunda snabbt genom säkerhetskontrollen. Vi hade inte behövt åka från hotellet 05:15, kan vi lugnt konstatera såhär i efterhand. Men stressigt blev det iallafall inte, och det första planet ser ut att gå i tid. 

Lillskruttan var så arg på FaceTime imorse. 
Kom hem nu mamma!
Ja, jag kommer. 
Väskan är full med engelska kakor och godis. 
Och nu ska jag inte resa igen förrän i september. 

Dessa människor

Inför en ännu en projektmiddag berättar en kollega från Tjeckien att han sedan projektet började separerat från sin fru, varit singel, nätdejtat och nu har en flickvän han är jättelycklig med. Så lycklig att han, när han lite då och då är otrogen mot henne, noggrant lägger varje sådan episod bakom sig och inte på något sätt låter henne ana vad som hänt.
För hennes skull.
För att han uppskattar henne så mycket. Och att han genom att då och då vara otrogen bara befäster sin kärlek till henne. 
Projektledaren berättar att hans fru är gravid och barnet beräknat precis runt tiden för vår nästa fältövning. 
En har haft en stroke.
En annan förlovat sig.
Några har bytt jobb och försvunnit ur vår grupp. Andra tillkommit. 
Dessa människor som jag har så mycket och så lite att göra med. 

Med reservation för förseningar

Reste till Lancaster via Manchester igår och kom fram bara nån timme efter utsatt tid.
Arlanda var som väntat kaos.
Knep den sista, ledsna baguetten till den sena lunchen som visade sig bli middag.

Men asså, vi kom fram på samma dag som planerat.
Med bagage och utan större trauma.
Förväntningarna man har på resande i dessa dagar.
Sitter nu i ett rum men folk med som rest från olika hört av Europa. De flesta har varit kraftigt försenade, flugit kors och tvärs, fastnat i tågtrafik, osv.

Ser fram emot en sommar utan flygplatser.

På vår gata i stan

Vi har inte ens bott här i två veckor ännu, men vi har verkligen bott in oss. Det enda jag saknar med förra lägenheten är badkaret. Ungarna kunde verkligen ha jätteroligt tillsammans i badet, och med dusch har den möjligheten att förena nytta med nöje försvunnit.

Men det är också det enda jag saknar. 

Nu bor vi 7 raska minuters promenad från stadskärnan.
Men det känns inte. 
Det är lugnt här.
Park, lekpark, kyrkogård, radhus.  
Och en av grannarna, som har ballkong mot baksidan där vi har garaget, öppnar ballkongdörren varje morgon vid halv 9 och spelar piano. 
Jag trivs. 

Second to none - eller iallafall inte Finland

Har väl som de flesta svenskar varken tradition eller direkt behov av att fira nationaldagen. Men jag försvarade iallafall mitt fosterland en aning igår.

Vi hängde med Poliska Negmamman med familj och hennes kanadensiske man berättade i förbifarten att han bara har några månader kvar till svenskt medborgarskap. Eftersom han även är finsk medborgare kan han efter fem år i Sverige helt enkelt även kalla sig svensk.
Och han sa att han såg fram emot det, välkomnade det. Att det kändes bra, även om deras plan (precis som vår) varit just 5-årig och de inte avsett att stanna. 

Hon däremot, suckade sin vana troget djupt och förklarade till ingens förvåning att hon inte kände likadant. Hon saknar Finland ur djupet av sitt polska hjärta och inser att hon kanske aldrig kommer få bo där mer men tänker fasen inte välkomna Sverige i dess ställe heller. 

Och kanske var det just att det var nationaldagen. Eller så var det bara länge sen sist hon blåste upp det finska luftslottet i all sin prakt, men jag kunde inte låta bli att utmana henne. 
Alltså jag är ingen benhård patriot. Jag älskar Sverige på många sätt men kan hålla med om kritik från alla håll, det är inget perfekt land vi lever i. 
Sverige är inte bäst i världen, det kan jag väl hålla med om. 
Men det är fan inte Finland heller! 

Det är där det skaver. Att hon, som inte ens är finsk, så onyanserat har gjort Finland till facit för allt ett land och samhälle ska vara.

Vi pratade lite lagom hetskt i munnen på varandra om detta, men eftersom hon inte lyssnar blir hon heller aldrig förorättad. Sen åt vi efterrätt och så var det bra med det. 

Mmm jobb

En vanlig lördagsmorgon ska vara precis såhär.
Som den är nu.
Jag vaknar av att lillskruttan vill kliva upp, oftast runt sextiden. Jag låter henne göra det, springa och hämta paddan och krypa upp i soffan och gå loss på youtube. Att bara få ha paddan på helgerna funkar (i nuläget, sommarlovet kommer såklart ställa detta på ända) och då har de ca 20 minuter var som de får se vad de vill (barnvänligt) på youtube. Resten av skärmtiden är typ netflix, SVT Barn, elevspel, ni fattar....

Jag drar mig nån kvart, sen kliver jag upp och sätter på kaffet och kokar ägg. Tar fram datorn. Jobbar medan jag äter frukost.
I de bästa av världar har jag en lagom stor, hanterbar uppgift att göra undan så att helgen blir lite lugnare sedan. Jag kan tycka att det är väldigt skönt att jobba nån timme på helger, dels för att man känner sig lite extra duktig och dels för att man inte behöver oroa sig för att folk ska maila och störa medan man jobbar.  Jag smiter också ofta (alltid) tidigare på fredagar, så lördagsmorgon ser jag till att inget landade i inboxen efter fyra på fredagen som behöver åtgärdas.

Sen äter kidsen frukost och så drar vi till gymmet. De leker i budorummet och jag tränar. Ofta synkar vi med en kompisfamilj med barn i samma ålder. Sedan är vi hemma vid 10-tiden, tränade, jobbade och redo för dagen. 

Det här har varit en helt bananas vecka, med massor på jobbet samt psykfallet i gamla lägenheten och vattenläckan i stugan. Det har varit kämpigt, men igår eftermiddag när vi sprang mellan varandras kontor, alla med fyra olika tankar i huvudet och avslutade varandras meningar, då fick jag ändå en såndär känsla av att det här är kul, vi är ett team, och vi löser grejer!
Det var ganska länge sen sist. 

Dumma människa!

Jag har så svårt att släppa gårdagen. Den var stökig på flera plan, inte minst jobbmässigt, men det som gnanger, DEN som gnager, är kvinnan som från och med idag bor i vår gamla lägenhet. 

Det är nånting som händer när i mig när jag försöker vara snäll och tillmötesgående och människor sedan inte alls beter sig så som jag förväntar mig att de ska göra i gengäld. Så som jag tänker att jag själv betett mig, typ. Paffheten blir liksom en kliande drog som inte släpper. 

Nu har jag svårt att se att jag ens skulle komma på tanken att be att få komma in och tapetesera ett rum i en lägenhet jag ännu inte övertagit, men skulle jag det, och få svaret
Ja det går bra så länge du är färdig måndag morgon..
Så skulle jag INTE försöka tapetsera även vardagsrum och hall långt in på tisdagen.
Kräva att dörren lämnades öppen.
Kräva kontaktuppgifter till städfirman som bokats för flyttstäd.
Skicka screenshots på konversationer med mitt ex till personen som släppt in mig i lägenheten (jag alltså) för att på nåt vis styrka att dörren verkligen måste lämnas öppen trots upprepade nej.

Hon gav sig inte. FYRA gånger fick jag avbryta jobbmöten för att säga till henne "Nej det har jag inte gjort/kan jag inte göra nu/kommer jag inte att göra, för jag är som sagt på jobbet!"

Det hör inte hit men dessutom tapetserar hon vardagsrummet i en fruktansvärt ful mossgrön tapet med snirkliga blommor på. 

Så ni fattar. Typ galen.