Belgaren

Jag tycker mig kunna samarbeta med de flesta. Jag är ingen solstråle som alla bara älskar, ingen fluga på väggen och ingen extremt kompetent wonder worker heller. Jag är typ punktlig, ordentlig, socialt kompetent och försöker i nästan alla lägen göra mitt bästa.
Det räcker som regel långt. 

Så när det dyker upp en människa som inte bara känns lite svår att arbeta med, utan dessutom aktivt verkar ogilla mig som person... så blir jag, förvånad, lite skakad.
Ledsen. 

Undrar vad fasen jag har gjort den här människan.

Vi har träffats några gånger. Första gången i höstas. Då satt vi runt samma mötesbord och hade ytterst lite med varandra att göra. Nu i maj, var jag på hans hemmaplan. I två dagar gick runt med känslan av att han inte bara var lite svår i allmänhet, utan metodiskt hackade på mig i synnerhet. 

Avbröt mig. Ställde frågor som han redan visste inte hade med min område att göra och som jag därför inte hade en chans att kunna svara på. 

Förra veckan hade vi ett Teamsmöte som jag bad min chef leda just för att den här mannen skulle vara med och jag misstänkte att han skulle göra mitt liv jobbigt om jag satt som moderator under mötet.
Så det gjorde jag inte, men det gjorde han ändå. 

Efteråt kom en annan kollega, som varit med på mötet, in på mitt rum och undrade om jag gjort något, om det hänt något, eller varför den här mannan gick så hårt åt just mig.

Sen grät jag en skvätt av frustration och ilska. Och tog midsommarhelg. 
Nu väntar snart semester och paus från denna kränkta, gamla, vita man.

Sen ses vi till hösten igen och då har jag en känsla av att det bara kommer bli värre.