Hört i fikarummet

När en chef (obs ej min) säger Vem är ansvarig för att köpa in te egentligen? Det är ju slut!? och står med dum blick och tom teburk och ser sig omkring.
Då tänker jag
Ja asså, du är ju chef... så vem har du då gett det ansvaret till? 
Men eftersom jag vet att det inte skulle landa väl hos personen i fråga, och det som sagt heller inte är min chef, och hen kan ge fan i att lägga teansvar på mig, så säger jag inget.

Men tänker. Vilken jäkla idiot. 

Bye bye

Nu har vi vinkat av grandma och grandpa som varit extraföräldrar, au-pairer, lektanter och you name it, i en hel månad. Dom har sannerligen inte legat på latsidan utan tagit med barnen på badhus, skogspromenader, caféer, bibliotek... pysslat nåt in i h-vete, bakat och haft sig. 

Barnen har älskat det, men är nog lite trötta också.

"Vad ska vi göra efter skolan idag?" frågade storskruttan imorse. 

"Så lite som möjligt, typ helst ingenting" svarade jag. 

Jag skönhetsbloggar också

Sen några år tillbaka använder jag nästan uteslutande ekologiska shampokakor. Men för några månader sedan började reklam för ett märke som heter Under Your Skin ploppa upp i alla mina kanaler, sociala medier, you name it.
Dom ville ha mig som kund. 
Och jag är ju lite en sucker för typ ekologiskt och fritt från skit. Lite hippie wannabe fast eh, ja en ren hippie alltså. Och igår när jag lyssnade på en av mina favvo-poddar så hade dom en kod för just Under Your Skin... såatte, jag beställde.
Ska bli lite spännande.
Om än knappast revolutionerande. 
En annan grej jag börjat med (förlåt för ointressant) är att bara massera in shampo i hårbotten, inte gnugga in det i längderna.
Det gör verkligen håret mindre frissigt. 

Och så morotsolja i ansiktet när man börjar bli vinterblek och knastertorr i fejjan. 

Så. Det var allt för idag. 

Easy like Sunday morning

Det regnar ute. Jag har en hög med tvätt att vika och lägga undan. Barnen ser på tv och ropar då och då efter smoothien jag frågade om de ville ha för en kvart sen men sedan inte idats mixa ihop. 

Igår kväll, efter ännu en dags arbete (lördag ja, men det var Beredskapsdag) var jag och barnen på bowling och födelsedagsmiddag. Fyra mammor, sex barn. Det var alldelens vilt och stökigt och underbart. Det var inte alls vad vi behövde och samtidigt kanske precis vad vi behövde. 

En av mammorna var en ny bekantskap för mig. Och förrutom att hon var alldelens otroligt trevlig så visade hon sig precis ha hämtat sig från en lång tids svår sjukdom.
Det är nånting med människor som överlevt.
De utstrålar nånting. 
Nånting man önskar man kunde få känna utan att först måsta genomlida prövningen. Men det är såklart inte så det funkar. Man kan inte njuta av känslan av att genomfört ett överjävligt träningspass utan att faktiskt ha gjort det, även om det kanske är en opassande jämförelse.

Men bara att lyssna på henne, trots att hon inte alls pratade om sin sjukdom, var inspirerande.
Jag vet inte var vi kommer bo om fem år, var jag kommer jobba, hur vi kommer leva.
Men vad har det med den här söndagsmorgon att göra?

  

Skönt när man är överens

Dåliga saker: Trots själv på fint hotellrum har jag sovit dåligt i tre nätter. Och nu landar jag vid midnatt och har tur om jag somnar före ett i natt. Sen börjar vardagen igen vid sex på morgonen.
Fast det sista är inte så dåligt för mina skruttisar kommer att gosa mig vaken och det kan jag leva med. 

Bra saker: Det har varit en riktigt bra konferens, känns både värt och roligt. Min presentation i dag gick väldigt bra. Och, och.... vi hade mötet med Belgaren idag. Det gick inte alls bra, det gjorde det inte, men det hamnar under bra saker ändå för min chef höll i mötet så att jag slapp och när det var klart och vi kopplat ner sammanfattade han sitt intryck av Belgaren med "Vilken jävla skithög!"

Det är han ja. 

Plus minus noll

Tog cykeln imorse för att hämta upp ett gäng broschyrer på ett tryckeri som ligger på andra sidan stan. Broschyrerna ska med till en konferens jag reser till om några timmar och det var på håret att de skulle bli klara i tid. Men jag hade tid att cykla, och tänkte att här värnar vi om planeten och kör inte bil i onödan minsann! 

Fyrtiofem minuter senare, efter en cykeltur i snålblåst och duggregn, utan vantar och mössa, ställde jag mig i duschen och spolade varmt bort alla illusioner att jag sätter miljön först. 

Ett sista övergrepp

Lyssnade på P3 ID om Hugh Heffner igår och kan inte släppa en grej som berättades där.
Att han är begravd bredvid Marily Monroe. För att han ville det, och betalade en duktig summa för att det skulle bli så. 
Hon prydde omslaget på den första utgåvan av Playboy. 
Tidningen var först med att publicera nakenbilder på henne. 
Vad tror ni hon fick för det?
Mätt i kändisskap... ja okej, mycket. 
Mätt i pengar, you guessed it, ej mycket. 

Hon och Hugh Heffner träffades aldrig. Dom kände inte varandra. Han byggde sin karriär på mäns fantasier om kvinnor som henne. Det gjorde väl iofs hon också. Men vad gäller tex nakenbilderna så var hon (enligt P3) aldrig ens tillfrågad innan publicering. 

Och nu ligger dom bredvid varandra i den eviga vilan. Och det känns så otroligt jävla respektlöst och egoistiskt och otäckt.
Ett sista, evigt, övergrepp.   

På tal om tårar

Tredje kvällen på rad utan tårar igår. Alltså nån tår här och där för att syrran retas eller man inte fick en till isglass räknas inte.
Men inga tårar på temat Pappaaaaaa, mamma är duuuuummm, jag vill ha pappaaaaaa!

Det är en enorm vinst för mig. 
Barnen har en ny gemensam favoritlek som går ut på att de lånar mina klänningar och finskor och går runt och leker vuxna. Igår satt jag i köket med mina svärföräldrar när lillskruttan kom invacklandes i klackeskor och kort sidenklänning släpandes i golvet och slängde en docka i mitt knä
-Här! Ta mitt barn, jag ska till Tyskland!
Jag blev både stolt, road och lite rädd. 
Ja, jag reser ifrån mina barn lite titt som tätt. 
Och de bearbetar det såklart genom lekar där de normaliserar att mamman lämnar sitt barn och far på jobb. Det är okej. Det är så barn gör. Vi är okej. 

Far och flyg

Nu har jag köpt våra flygbiljetter till jullovet. Vi drar till ldaho, återförenas med far och make, snusar på ny bäbiskusin, och firar amerikansk jul, lillskruttans första. 

Det blir bra. 

Själva resan är jag heller inte speciellt oroad över. Fortsätter covid ligga så pass lågt att vi inte behöver testas, slipper munskydd, och nu när jag har två barn som roas av paddor... vad är ens grejen? 

Känns ju typ inte ens jobbigt. Nu. Fråga mig igen i december. 

Fortsättning följer

Nu har vi styrt upp ett möte. Nästa torsdag. Direkt efter min presentation på ett större forskningssymposium ska jag krypa in i ett hörn och ha digitalt möte med Belgaren, samt typ sju personer till från konsortiet. 

Vi har ännu inte bestämt vem som ska leda mötet. Nån från vårt kontor blir det ju. Men förmodligen inte jag. Har inte sagt högt att jag inte vill ännu, men tar inte min chef aktivt på sig det själv så får jag be honom. 
För jag vill inte gråta på det mötet. 
Och risken är att jag gör det, eller att jag lägger all energi på att inte gråta och därför inte lyssnar och aktivt deltar. 

Jag är annars inte direkt rädd att gråta på jobbet. Försöker väl undvika det såklart, men min chef har sett mig böla fler gånger än både han och jag kan räkna. Det är inget som direkt stör mig.
Men Belgaren, nä... tårar ska han inte få. 

1-0 till Belgien

Hemkommen från tre dagars möte i Polen kände jag mig stärkt i att projektgruppen stod bakom mig i min kamp mot den Belgiske man som vi, inte bara jag, ska samarbeta med. 
Vi hade långa samtal där vi internt var överens om hur vi, med mig i spetsen, skulle tackla honom. 
Så tacklade jag. 
Han tacklade tillbaka. 
Och vår projektledare lät mig falla.

Fullt så dramatiskt var det såklart inte. Det är sårad stolthet som skriver nu. Men sårad stolthet måste också få utlopp. Belgaren gick direkt till vår projektledare och klagade på mig och även om jag inte vet exakt vad som sas så blev resultatet att jag (i indirekta ordalag) ombetts be om ursäkt. 
För att gubbfan missförstod mitt email som vi formulerat som grupp!
Jag gör det inte. 
Jag vägrar. 
Jag har inget att be om ursäkt för. Som jag tidigare berättat (tror jag) följer jag min tidigare chefs kloka råd att aldrig svara på mail medan man fortfarande är flammande arg. Så jag ska vänta tills på måndag. Fundera och låta detta landa. Sedan formulera något vänligt. Absolut.
Jag vill inte bråka.
Men jag lägger mig fan inte platt heller.  

Sånt man minns

När jag fick veta att Diana var död var jag hemma hos en kompis. Jag hade fotbollsshorts på mig och vi stod i hennes vardagsrum. 
När Michael Jackson gick ur tiden var vi hos en av min mans barndomsvänner i Rathdrum och på väg att fara och bada. Det gjorde vi också. Och pratade om the king of pop hela dagen. 

Och nu sitter jag på Arlanda och väntar på flyget och Englands drottning är död. I tre dagar har jag umgåtts intensivt med en handfull britter. Känns både skönt och lite, lite synd att inte få uppleva deras reaktion på det här. 

Länge levde då verkligen drottningen. 

Fördommar någon

Vi går runt bland Warszawas pampiga byggnader, gröna parker och putsade fasader. Visst, det finns graffiti och skräp här också. Men som regel är det betydligt renare och liksom finare än jag förväntat mig.
Jag och alla andra tydligen.
Men vad fiiiint det är här!
Ja, eller huuur?
Hade jag inte trott....
Nä, inte jag heller...

Igår avslutade vi ett 9 timmar långt möte med middag på kareokeklubb.
Det var oväntat lyckat.
Många sjöng.
Jag gjorde det naturligtvis inte. Skulle aldrig, aldrig ställa mig inför folk och sjunga. Hellre skulle jag dansa naken. Vilket jag inte heller är så sugen på. 
Men en brittisk polis som jag alltid tyckt varit ganska dryg och ocharmig visade sig ha ett alter ego som sångare i ett coverband och underhöll på ett väldigt ödmjukt sätt.
En blyg kille som är lätt att känna mamma-sympatier för tog en shot vodka och gick sedan upp och sjöng sämre än jag ens kunnat drömma mardrömmar om... och då tog hela gruppen upp allsång och hjälpte honom genom låten utan att tveka eller skratta. 
Ytterligare en kille som jag aldrig riktigt pratat med visade sig älska Take That och då kan man ju inte annat än gilla honom.
Det var en trevlig kväll. 

Kungens badrum

Packar, tvättar lakan, tar ut soporna. Skriver listor till svärföräldrarna med instruktioner till allt från kattmat till gymnastikträning och godnattsagor. 
Det har varit en intensiv helg med två födelsedagsbarn och tre kalas. 
Nu lämnar jag mina barn i farmor och farfars goda händer och far till Polen. Där har jag aldrig varit så det ska bli spännande. Polska negmammans äldsta son tycker det är helt åt skogen att han som är polsk och kan polska aldrig har fått åka, men jag minsann får flyga dit.
Det har han ju helt klart en poäng i. 
Nu tror jag inte jag kommer ha så mycket fritid, vi brukar inte ha det. Men hinner jag har jag lovat besöka en park som heter nåt i stil med kungens badrum och tydligen ska vara väldigt vacker enligt PNM.

Det svider alltid att lämna barnen. 
Samtidigt ska det bli en skön paus från personlighetsbytet jag hela tiden måste göra hemma.
Mamma-jobbjag-mamma-jobbjag.
Nu tar mamma lite ledigt och jobbjaget drar till kungens badrum.   

Vem bryr sig?

Det blir torsdag. Varenda kväll tänker jag att jag ska vara en snällare, tålmodigare och mer närvarande mamma imorgon. Varenda dag känner jag att jag misslyckas med det. 
Nästa vecka är jag i Polen på jobb. 
Ser fram emot att inte behöva byta jobbjaget mot mammajaget på cykelresan mellan hem och arbete, två gånger varje dag. 
Min chef sa en grej till mig för några dagar sedan, som skaver lite.
Han sa något i stil med att jag är trygg i mig själv och inte tar motgångar på jobbet personligt. Jag vet att han menade det som en positiv grej. Som kontrast mot andra medarbetare som kan ta motgångar mer personligt. Men det jag hörde, som skaver, är det verkar som att du inte bryr dig. 
Men jag bryr mig precis så mycket som jag orkar.