Det regnar ute. Jag har en hög med tvätt att vika och lägga undan. Barnen ser på tv och ropar då och då efter smoothien jag frågade om de ville ha för en kvart sen men sedan inte idats mixa ihop.
Igår kväll, efter ännu en dags arbete (lördag ja, men det var Beredskapsdag) var jag och barnen på bowling och födelsedagsmiddag. Fyra mammor, sex barn. Det var alldelens vilt och stökigt och underbart. Det var inte alls vad vi behövde och samtidigt kanske precis vad vi behövde.
En av mammorna var en ny bekantskap för mig. Och förrutom att hon var alldelens otroligt trevlig så visade hon sig precis ha hämtat sig från en lång tids svår sjukdom.
Det är nånting med människor som överlevt.
De utstrålar nånting.
Nånting man önskar man kunde få känna utan att först måsta genomlida prövningen. Men det är såklart inte så det funkar. Man kan inte njuta av känslan av att genomfört ett överjävligt träningspass utan att faktiskt ha gjort det, även om det kanske är en opassande jämförelse.
Men bara att lyssna på henne, trots att hon inte alls pratade om sin sjukdom, var inspirerande.
Jag vet inte var vi kommer bo om fem år, var jag kommer jobba, hur vi kommer leva.
Men vad har det med den här söndagsmorgon att göra?
No comments:
Post a Comment