Ett annat liv

Under det här tillfälliga, amerikanska livet vi lever nu, bor vi (som jag eventuellt redan berättat, vem minns..) i en bostadsrätt i ett område där det uppskattningsvis finns närmare hundra bostäder. 

De flesta tror jag är två- eller trerummare. 

Området ligger i en backe och det är sutteräng och halvvåningar hit och dit. 

Vi har en tvårummare i två plan där jag och mannens sovrum ligger liksom på ett loft. 

Hursom. 

Under oss bor en kvinna som eventuellt är pensionär och definitivt spenderar mestadelen av sin tid framför teven. Bredvid oss, några trappor upp så att vi liksom delar trappavsatts, bor en barnfamilj där både barn och föräldrar är yngre än oss.
Barnen är 3 och 6, pappan är drygt 30 och mamman är 26. 
Vi bjöd dem på middag för någon helg sedan och de är väldigt trevliga. 
Han är elektriker, hon drar in extrapengar genom att baka (surdeg, cookies, macarons, lite av varje) vilket hon är sjukt duktig på, vi har fått smakprov. De sparar pengar och hoppas kunna köpa ett hus så småningom.

Trots att barnen är så pass mycket yngre än våra har de stort utbyte av varandra och umgås de flesta eftermiddagar/kvällar då vi båda är hemma. Grannfamiljen har ett playstation och en kattunge. Vi har kortspel, Netflix och en spiraltrappa där det är onödigt glest mellan spjälorna  som håller uppe ledstången. 

Your house is just like ours but more dangerous! utropade den 3-åriga grannflickan förtjust och det är sant. Följdaktligen älskar hon att klänga i trappan och sitta mitt i den och dingla med benen. 

Jag upplever att alla fyra barn helt enkelt tycker att det är nice att ha tillgång till två bostäder, och vi föräldrar får lite andrum när de är inte är hemma.
Det funkar bra.

Men. Det var en massa babbel. Det jag skulle komma till är att grannmamman, 26-åringen berättade under vår gemensamma middag att hon hade en äldre syster som bor kvar i Phoenix och att de haft en väldigt sträng och skyddad uppväxt.
Att deras mamma varit väldigt beskyddande och inte låtit dem vara ute på kvällarna, etc.
Men hon har verkligen lugnat sig nu när vi båda har barn och liksom stadgat oss, fortsatte hon. Och så kommer det väl med åldern, nu när hon är äldre är hon mycket mer chill. 

Hur gammal är hon då? undrade jag.

42, sa grannen.

Japp. Sug på den. Min granne är 26, har en äldre syster, och en mamma som är 42.

Jag räknade och räknade om. Plockade upp hakan från knät och kunde inte låta bli att fråga exakt hur ung mamman varit då hon fått sitt första barn.

13. Hade hon varit. 

Ett barn. 

Jag frågade vidare om hon då fått mycket hjälp av sin egen mamma. Men nej, hennes mamma var död. Pappan till barnet fanns inte med i bilden (skräll...) och istället hade den samtidigt nyblivna tonåringen tillika mamman skött både sitt eget barn och sina småsyskon. 
Om man låter detta sjunka in kan man förstå att hon senare hade ganska korta tyglar på sina egna döttrar.

He-re-guh liksom.