En helt vanlig dag på jobbet

Alla namn är fiktiva.

Adam har en dålig start på dagen då han inte får ta chokladsås och äta direkt ur flaskan. Han slår sig själv i huvudet med öppen handflata och liksom tacklar vägen med axeln först upprepade gånger. Så gör han när han blir upprörd. Det skrämmer varken mig eller någon annan eftersom vi av vana vet att det snart går över, han tar inte ut det över någon annan, och han varken slår eller tacklar hårt nog för att skada sig själv på riktigt. 

Adam är som regel ganska lugn. Han deltar inte i gruppaktiviteter, han är inte aggressiv, han sköter sina toalettbesök själv och han försöker inte smita från daghemmet. Men han har som vana att klämma fast sitt ollon i shortslinningen och sedan gå fram till personal och dra upp T-shirten och visa. Då ger vi honom verbala prompts som Adam, shirt down please. Adam, that is inappropriate! Adam, we don't show other people that! och det räcker för att han ska släppa ner tröjan. Sedan upprepar han beteendet igen. Kanske om 10 minuter. Kanske om 4 timmar. 

Idag är en 10-minuters dag. Tröjan åker konstant upp.

Tom är rullstolsbunden, verbal men lite svår att förstå ibland, och har ett eget "kontor" på daghemmet där han nöjt arbetar, genom att flytta papper och klossar fram och tillbaka, större delen av dagen. Till lunch rullar vi ut honom i allrummet så att han kan äta med de andra. Han äter dock inte maten som lagas i daghemmets kök utan mackor med jordnötssmör, varje dag. 

Bredvid honom vid lunchen sitter alltid Ellen. Ellen är gissningsvis i 30-års åldern och mentalt att likställa med en 4-åring med stora utmaningar att uttrycka sig verbalt. Hon kan vara väldigt trotsig när hon inte får som hon vill, glömmer ofta att gå på toaletten i tid, och har svårt med tålamodet när hon måste vänta. Men hon kan också sitta och måla i timmar, eller (hennes absoluta favoritsysselsättning när vädret tillåter) krypa runt på gräsmattan och titta efter småkryp. Hon är väldigt sällan fysisk mot de andra eller oss personal. 

Tom har bestämt att han och Ellen är ett par. Ellen is my girlfriend! ropar han ofta. Och när Ellen går förbi honom försöker han ta henne i handen. Eftersom USA är ljusår bakom Sverige när det gäller jämlikhet, samtycke och sånt, och eftersom jag har fler högskolepoäng än resten av personalen, inklusive ledningen, tillsammans, så problematiseras detta på inget sätt alls.
Istället uppmuntrar personalen Tom och skämtar om hans och Ellens "förhållande." Ellen verkar totalt obrydd om hela grejen. Hon reagerar varken på Toms utropanden om att hon är hans flickvän eller på Landons protester. 

Landon sitter också i rullstol, men till skillnad från Tom så kan han styra sin stol själv. Han kan dock inte äta själv utan blir till lunchen matad av personal. Tom är inte dum utan passar på att förkunna att Ellen är hans tjej precis när Landons personal stoppar en tugga i hans mun. Det gör att Landon inte kan ropa No, she is not! utan att det sprutar lunch över bordet. Och när han gör så blir han tillsagd.

Idag äter vi chili bowls till lunch och det sprutar tortillachips ur Landons mun när han inte kan låta bli att tillrättavisa Tom. Ellen bryr sig inte utan pillar koncentrerat i sig sin lunch så att hon ska få gå tillbaka ut i gräset och kolla på skalbaggar. 

Senare på eftermiddagen när Landon är på promenad med sin personal och Tom på sitt kontor, sitter Ellen och målar. Då smiter Jimmy fram och sätter sig på en stol mitt emot henne och börjar ta på sig själv utanpå byxorna medan han intensivt stirrar henne. Han blir tillsagd flera gånger att sluta, men lyssnar inte så det slutar med att han får gå till ett annat rum.

Ellen verkar (tack och lov) inte alls registrera vad som händer. 

Idag ingår det i mina uppgifter att byta på tvillingarna. Tvillingarna är två kvinnor i 40-årsåldern som gissningsvis är ca 140 cm långa och väger absolut max 25 kg styck. De är rullstolsbundna, icke verbala, kan inte tugga utan matas med puread mat, och klockan 15 varje eftermiddag byter vi deras blöjor och  borstar deras hår och tänder.  

Det är första gången jag ska byta på dem och jag uttrycker på väg mot badrummet, dit jag rullar dem en i taget, att jag är lite nervös inför att lyfta dem. Inte för att de är tunga, tvärtom, utan för att de är som fågelungar i glas. Bokstavligen bara skinn och ben. 

Ja, du får vara försiktigt, bekräftar Margret som är föreståndare, they bruise really easily!

Det är ju inte så konstigt med tanke på att de inte har någon muskelmassa, svarar jag.

Margret blir tyst. 

Wow.....You are just so direct and outspoken..., säger hon till slut.

Inte som kritik direkt, utan bara som ett konstaterande. 

Och jag tänker att med tanke på den vardag vi delar så är väl inte en (högst korrekt) kommentar om brist på muskelmassa, något direkt kontroversiellt.

Men, som alltid, så säger jag inget mer. Jag tar tvillingarna till badrummet och lyfter dem ur sina stolar som vore de gjorda av sockerkristyr.