Say cheese

Familjefotograferingen är bokad till torsdag. Torsdag är även min presentation. Men det är ju lugnt, eller var lugnt, för jag presenterar 07 på morgonen och fotograferingen skulle börja klockan 17.
Nemas problemas.
Igår fick svärmor för sig att nä, fotograferas i 40 gradig värme går inte, det kommer se svettigt ut.
Så hon bokar om fotografen till tidig morgon istället.   
Informerar alla via sms. 

Jag svarar att det blir tajt för mig att hinna. Men att man och barn kommer infinna sig, kammade och fina på plats och i tid. Jag kommer när och om jag hinner. Tänker att jag är väl ändå inte rosen på tårtan i den här familjen liksom. Och nä, det är jag inte, men fan heller att en pusselbit ska fattas tydligen. Hon försöker föreslå att vi sover hos dem natten innan, och "behöver du jobba lite på morgonen kan du väl göra det här medan jag gör iordning barnen?" 
Bahahaha. 
Nej. 

Jag behöver inte jobba lite, jag ska presentera för 40 pers och behöver lugn och ro och bra internet. Inte en massa finklädda familjemedlemmar som springer runt och försöker kamma barn, sminka sig och koordinera duschtider. 

Hon har lovat att stryka min blus. Jag har lovat att göra vad jag kan för att vår familj ska vara komplett och fotograferas sist av alla. 

Hettan

Nu är det sådär onödigt varmt. Ogillar att klaga på väder som inte är slaskvinter men alltså... 42 grader och brännheta dörrhandtag, altangolv, osv.
Det går inte vara ute de varmaste timmarna. 

Men. Vi har AC. Vi har barn som äter isglass och dricker bubbelvatten. Så det är ändå lugnt. Igår var jag ute och sprang (tidigt, när det fortfarande bara var behagliga 26 grader) och sprang förbi ett hus där getterna fick gå in och ut ur boningshuset som de behagade och man tydligt hörde spädbarnsgråt innifrån. De har knappast AC om man säger så. Frågan är om de har toalett liksom. Undrar hur de barnen klarar denna värme. 

Jag jobbar min sista vecka nu. Möte och presentation på torsdag. Knyta ihop lite trådar på fredag. Sen semester tills 9 augusti. Är jag hemma eller här då återstår att se. Antingen åker vi hem 12 augusti som planerat eller så försöker vi resa hem nån vecka tidigare för att ge Fiji-bon lite tid i Svedala innan han ska till tropikerna. Inte riktigt fått ihop det där än.  

Glad midsommar

Till er. Själv sitter jag och jobbar medan barn och man är och kollar på kycklingar hos mannens kusiner. Hade glömt att midsommar är ledig dag, och när barnen redan hade planer tänker jag att den här semesterdagen tar jag nån annan gång istället. 

Känns inte det minsta jobbigt att inte fira midsommar. Tvärtom. Under de fyra åren i Sverige upplever jag nog mest att midsommar varit ångest och borden. Jag har kännt att det borde vara så himla mysigt och idylliskt, men utan egna traditioner eller vänner eller familj som det kännts enkelt och kravlöst att fira med, så har det mest bara känts jobbigt. 

Det där är ju mycket mina egna spöken, fattar det själv. Men hur som helst har jag ingenting emot en paus. Det är skönt att inte vara den som styr upp. 

Börjar landa i Daddy-land

Jag brukar tänka att det tar en vecka att komma över jetlaggen. Lillskruttan sov hela natten till idag och vaknade glad 05:35. Det är ändå helt okej.
Men det bästa är att hon ropade Daddyyyyyy! Pappa coooome!

Asså. Det ljuvaste ljudet. 

Storskruttan hade en youtubevärdig reaktion när de återförenades på flygplatsen. Grät och ville inte sluta krama honom. Lillskruttan var mer bara glad och studsig. De är heller inte skeptiska till honom alls nu, vilket jag kanske trodde skulle vara fallet. 

Båda ropar efter mig först när det är en förpackning som är svår att öppna, en rumpa som ska torkas, en snutte som är borta, ett glas som är spillt, osv osv. Men de accepterar utan knussel att det ibland är han som kommer istället. 

Det är fint. 

Framme

24 timmars resande senare. Det var inte kul och inte lätt. Framförallt munskydden kanske, fy satan vad drygt det var. Men det gick och nu är det över.
Barnen sov helt okej i natt och jag med.
Efter vattenlek med pigg pappa på morgonen sover nu lillskruttan under körsbärsträdet och stortskruttan kollar Nickelodeon och äter vattenmelon. 

Det är 36 grader varmt och strålande sol.
Det känns som att det kan bli en bra sommar. 

Och om en timme tar jag första dosen vaccin. 

Tack livet, det var så lugnt och tråkigt innan

En av grejerna som tyngt mig de senaste veckorna har varit ovissheten kring hur det blir till hösten. Min man som spenderat de senaste tre månaderna i USA har sökt diverse jobb både här och där och jag har liksom hela tiden sagt att får du nåt jobb i långtbortistan så ta det då och så får du väl känna efter efter nån termin och så får vi utvärdera.
Jag trivs visserligen väldigt bra på mitt jobb men är inte inställd på att bo i norra Sverige resten av mitt liv.  Och har man svårt att få in en fot i universitetsvärlden är det ju dumt att tacka nej till ett jobb när man väl får ett liksom.

Iallafall, så fick han en intervju. Sen en till. Sa att det kändes jättepositivt och att han trodde att han skulle få tjänsten.
Jag ställde mentalt in mig på att det skulle bli så.
Sen hörde han ingenting.
Det var en rad nätter när jag sov (eller inte sov) med andan i halsen och sneglade på mobilen var tionde sekund kändes det som.
Och eftersom nätterna och dagarna gick och inga nyheter som regel är dåliga nyheter när det gäller jobb så tänkte vi väl att nähä, okej då.
Och jag ställde om mentalt. Förberedde mig på en höst tillsammans. Med nya jobbansökningar och så vidare. 

Natten till idag (alltså för mig, för honom händer ju det här på dagtid såklart) fick han ett erbjudande och skrev kontrakt. Jobbet är på Fiji. Just det. Det är en äppelsort, så mycket vet jag.  

Och får man ens mat på flyget i dessa tider?

Jag tänker såhär, tänk om det inte vore för covid och man var två vuxna som reste… Vad vore det ens för sak? Då skulle den här resan inte ens vara en match ju.

Vi fortsätter att slutspurta oss mot avresan. Jag försöker tänka på allt som kan vara avgörande. Jag ska packa en stor resväska och sen får vi nöja oss med ryggsäckar som handbagage. Vi får ta med mer, jodå. Men jag ska ju fixa att transportera mig själv, två barn (ett i resvagn) och denna packning från perrongen till taxin på lördagsmorgon också.

Precis som inför alla avresor ever så hör folk av sig och säger

Vi måste ju hinna seeeees innan ni far!
Behöver du hjälp med nåt?
Ska jag komma över med pizza sista kvällen?
När kan vi luncha?

Osv osv. Det är ju alltid så. Bor man i närheten behöver man inte ses alls, för man kan. Men attans om man ska förflytta sig ur denna kan-ses-närsomhelst radie. Då måste man ses först. Och med två små barn är deras (och min) middag mitt minsta problem, de blir liksom överlyckliga om de får makaroner och smör eller gröt till middag.
Men man kan ju inte gärna säga ”kom gärna förbi på en tallrik fil och hjälp mig tvätta fem lass kläder och sortera ut vinterkläder som borde vara för små nästa år.”
Eller det kan man väl.
Men poängen är att det som är jobbigast är ju också ofta sånt man inte riktigt kan få hjälp med.

Meanwhile messar min svärmor som bokat fotograf för familjeporträtt till första veckan vi är där och vill koordinera outfits. Och jag bara ”mmmm just det känns inte superviktigt just nu, ya’ know?”

Ledarroller och harmoni som är svår att hitta

Mycket har varit jobbigt under helgen som varit. Jag försöker inte vara mystisk men orkar heller inte gå in på detaljer just nu. Det kommer väl så småningom.

Men en grej som varit bra är att barnen stundvis (längre stunder än kanske nånsin förr) lekt otroligt fint ihop. Den äldre är för tillfället helt såld på nån Netflixshow om utryckningsfordon och de leker väldigt mycket "alarm" (det är anrop, ledningscentraler, spårhundar och ledtrådar) och det verkar hittills vara ett vinnande koncept för att lyckas hålla bråken till ett minimum.  

Kanske ska ha det i åtanke när vi nu ska ställa om till en familj på fyra istället för tre. Ledningscentral, tydliga direktiv.... 

Min man sa nyligen "jag kommer ju att kunna ta barnen så att du kan fara iväg och träffa kompisar osv" och ja, det kan han ju. Men det vi behöver jobba på är att han tar barnen även när jag är där, så att jag kan få njuta av deras sällskap från soffan medan han spelar bad cop och borstar tänder och tjatar om ostädade golv.
Det är en mycket större utmaning att ta en otacksam ledarroll och fatta icke-populära beslut när det redan finns en chef i rummet. 

Det närmar sig

Så går storskruttan sin sista dag på förskolan. Hon är väldigt osentimental inför detta. Kanske bryr hon sig inte, kanske har hon inte riktigt fattat. 

Vi ska fira sommarlovet med sushi ikväll. Att äta sushi med mina barn är som en low-carb variant för mig, för båda två gillar egentligen bara riset. Eller ja okej, den ena äter även räkor och lite fejkkrabba. 

Och kanske lite cider, eller tocka tåla (coca cola), till det. Glass till efterrätt. 

Nästa vecka ska de vara med mormor och morfar på dagarna medan jag jobbar. Och sen är det (håller tummarna för ingen sista-minuten skit i maskineriet) avresa. 

Fick mess av en kompis där igår som undrade om vi kunde vakta deras nya hus och gamla hund i samband med att vi landar. De ska bort och vi kanske ändå inte skulle ha nåt emot att bo i en nybyggd villa med strandutsikt nån vecka?   

Njäe alltså, kan vi väl. 

Plan B

Lillskruttan är precis på gränsen. Den gräns som inte ens fanns för två år sedan, men nu alla föräldrar förhåller sig till. Hon är pigg och glad, äter och sover precis som hon ska. Men lite glansig under näsan ibland. Hostar till nån gång för mycket. 

Hoppade över planerade aktiviteter i söndags. Men skickade henne till förskolan igår. När jag hämtade bekräftade pedagogerna att jo, hon är precis på gränsen. Men de skickade inte hem henne för hon var ju pigg och glad. 

Gav henne lite antihistamin igår för misstänker samtidigt pollen. Lämnade igen imorse. Ber till högre makter att hon inte blir hemskickad just idag för jag ska återigen leda en fokusgrupp i eftermiddag. Har nu utarbetat en plan B med mina kollegor, blir hon hemskickad får vår projektassistent passa henne ute på campus medan jag presenterar.

Mother of the year. 

Alla mammor känner väl såhär nångång och nu är det min tur

Sitter och väntar på att klockan ska bli så mycket att vi kan sätta oss på cyklarna. Lillskruttan är inne i en vakna-så-förbaskat-tidigt-att-det-inte-ens-är-rimligt fas.. och jag ids inte mecka med hennes sovschema på föris när det bara är två veckor kvar på terminen. 

Idag ska vi lämna den lilla på förris, sen ska jag och den stora cykla vidare till skolan. Den riktiga skolan. Där hon ska börja till hösten. Vi ska träffa fröknar och se på lokalerna. Hon är så taggad, har tagit på sig sitt finaste batiklinne och lät mig borsta hennes hår ordentligt. Plockat fram sandalerna och såg till att sockorna matchade. 

Min lilla stora.
Hjärtvärk. 

Just call 1-800-BABY

Fick sms av polska negmammans man igår. Det stod:

Hejsan, PNM gave me your number for all things baby related. 

Och så en smiley på det. 

Just det. All things baby related. That's me. 

Hon är beräknad till mitten på juli så vi kommer ju med största sannolikhet inte vara hemma och kunna erbjuda barnvakt till deras större barn när de väl ska in på förlossningen. Det vet de om, vi har pratat om det. Så vad andra baby related issues de tänkt att jag ska stå till hands med.... tja det ska bli spännande att se antar jag.