Samma, ändå inte samma

På gymnastiken har jag som regel tolv sjuåringar som alla vill att jag ska bestämma att alla måste göra det som just den ungen vill. Ni vet. En unge vill leka 1-2-3 Ost som uppvärmning, en annan vill spela doppboll och en tredje vill leka Gammelgäddan. 

Alla vet de att de själva inte har mandat att bestämma och därför tjatar de på mig att peka med hela handen och säga åt de andra kompisarna att nu måste de leka just den här leken.

Precis så är det nu också. Alla dessa akademiker vill egentligen bara få ut det mesta möjliga av tiden här för egen vinning. Men de varken törs eller vill prata med varandra på ett vettigt sätt och alla tittar de på mig som att jag ska styra upp och bestämma.
Vilket jag egentligen inte har något emot. Men så fort jag försöker bestämma något så faller halva gruppen bort pga egna möten, andra intressen, etc. Typ, När ska vi äta lunch? Vad sägs om klockan 12...? Då kan inte jag! Nähä...?

Men på gympan har jag ändå mandat att säga Jo, nu leker vi Under Hökens Alla Vingar och så var det med, alla ska vara med!
Här kan jag inte göra annat än att rycka på axlarna.