Saturday 27 April 2024

Memory lane

Har jag ens berättat hur PNM kom in i mitt liv?
Om det och mycket annat pratade vi när de var här på middag igår.
De hade med en flaska champagne för att fira min mans nya jobb. Vi skålade och sen åt vi broccolisoppa och nybakat bröd och pratade om allt möjligt. 
Hur vi träffades, bland annat

Vi flyttade till Sverige ganska samtidigt och våra barn började på samma förskola. De kom från Irland (fast asså han är kanadensare, hon är polska och de hade tidigare bott sju år i Finland) och vi från USA. Deras dotter som är ett halvår yngre än storskruttan gick in i någon slags selektiv mutism när hon sattes på svensk förskola. Och trots att personalen hade som policy att de pratade svenska med alla barn, oavsett deras modersmål, så frångick de den policyn med detta polsk/engelsk/finskspråkiga barn och pratade engelska med henne. Och för att hon inte skulle känna sig så udda och utpekad tussade de allt som oftast ihop henne med min dotter pga hon var den enda ungen på skolan som också kunde engelska.

Detta ledde, enligt PNM, till att hennes dotter utvecklade en mindre besatthet av storskruttan. Ville klä sig som henne, rita som henne, ha håret som henne osv osv. Och när dottern skulle fylla 3 år och ha kalas önskade hon sig bara en enda sak: att storskruttan skulle komma hem till henne och äta tårta och leka på hennes rum. 
Alltså kom denna för mig då okända polska kvinna fram till mig en dag i lekparken och sa Excuse me, you are her mother yes? och pekade på mitt barn. Sen förklarade hon situationen och vad säger man? Jo man säger okej jamen såklart då kommer vi på kalajset då, vilken tid?

Jag minns när vi gick och skulle köpa present till detta kalas och min 3,5-åring bestämt propsade på att köpa två exakt likadana sommarklänningar. Den ena skulle hon ha på sig på kalaset, den andra skulle slås in och ges som present.
Lite twisted minns jag att jag tänkte, men också, att detta kan man komma undan med när man är 3 bast och inte så mycket senare i livet, så visst. Varför inte?

Och denna klänning hade sedan PNMs dotter tills den mer eller mindre föll sönder, berättade hon igår. 
Gölligt ju. 

And the rest, as they say, is history. 

Wednesday 24 April 2024

Analysera mera

Igår ringde jag och ställde mig i kö för samtalsstöd via Svenska Kyrkan. Har gått där tidigare, i samband med att lillskruttan föddes. De var bra, de jag pratade med då, men uttryckte också väldigt tydligt att de tyckte att jag och min man skulle gå tillsammans. 

Senare gjorde vi det också, via kommunens tjänster för familjerådgivning. Och det var väl också helt okej, då var fokus vår relation. Men på kyrkan kände jag mig av någon anledning mer avslappnad, mer välkommen. Och det var mindre krav på prestation och resultat.

Hursom, det finns många bra familjerådgivare såklart.
Men nu vill jag gå för att jag vet redan att jag kommer behöva stöd att hantera känslorna hos två barn och mig själv när mannen reser bort i höst. I allt jag läser och lyssnar på inom ämnet står det tydligt att barn som agerar på det här sättet (utan att gå in på fler detaljer) behöver en (eller ja, säkert flera) lugn och stabil vuxen som visar att oavsett hur barnet stormar finns en här en lugn och trygg hamn. 
Jag köper det.
Jag vill vara det.
Men jag behöver hjälp.
Strategier, metoder, verktyg. 
Jag vill inte känna att jag hittar på efter magkänsla och sviktande humör, jag vill ha en plan att iallafall försöka följa. 
Precis som den som vill börja träna, äta hälsosamt, eller lära sig ett språk. 
Jag vill ha en plan utarbetad av ett proffs att falla tillbaka på.

Jag upplever att barnen, speciellt det ena av de två, testar mig nu. Och min hobbyanalys av situationen är denna: hon tänker att
Okej, pappa ska lämna oss. Då har jag bara en förälder kvar, och hur stabil är hon? Pallar hon det här? Det här då? När går hon av? Var går hennes gräns? När har jag ingen förälder kvar?

Lite väl drastiskt kanske, men ni fattar. Så upplever jag att barnen/barnet omedvetet resonerar. Och inget fel i det. Men det är extremt påfrestande för mig. Och det kommer med största sannolikhet bara att bli värre när han väl åker.
Och då behöver jag vara förberedd med stöd i ryggen. 
Ska ni inte gå tillsammans? frågade hon på kyrkan när jag ringde och ställde mig i kö.
Men nä.
Det ska vi inte.
Det här måste jag göra själv.

Monday 22 April 2024

I'd rather be dead in California...

Måndag efter en helg med känslorna utanpå. 
Jag körde ut till Intersport för att byta storlek på ett par benskydd till storskruttan och kom hem med ett par sprillans löparskor som jag villhövde.
Another pair of running shoes? tyckte min man.
Well you're buying a car so.. kontrade jag och sen var den diskussionen över. 

Barnen har tagit det ungefär som förväntat. Det är framförallt storskruttan som är ledsen, arg och fundersam i en salig blandning. Kan sitta och prata om något helt annat och plötsligt fråga om man måste ha skoluniform i Arizona? Eller hur ont det gör att sticka sig på en kaktus egentligen?

Mannen är det lyckligaste jag sett honom på säkert sex år. Och jag veeet att det inte är för att han ska lämna oss och jag äääääär glad för hans skull och unnar honom detta.
Innerligt.
Men ändå.
Sluta flina liksom. 

(Och titeln är från ett avsnitt av Arrested Development, tror jag... I'd rather be dead in Califorina than alive in Arizona. Har hört det lite varstans, men tänker att det kanske inte är en referens alla fattar. Jajja jallefall.)

Friday 19 April 2024

Vad tror ni om det här då?

Ni vet hur man ibland inte kan släppa något som någon sagt?
Även om det handlar om en till synes trivial kommentar. 
Vad menade människan egentligen?
Och så vrider man och vänder på det i sitt huvud tills man inte längre kan skilja på minne och överanalyserad fantasi. 
Rent teoretiskt sett så antar jag att man även skulle kunna fråga personen i fråga vad de menade...
Men det känns ju som onödigt enkelt. 

Hursom. För några dagar sedan kunde man i den lokala tidningen läsa en mer utförlig artikel om detta. Att en man smygit in på damernas omklädningsrum på ett badhus och lagt sig i utrymmet under en bastulav för att smygfota nakna kvinnor. 

När han blev påkommen skylde han sin positionering, sin nakenhet, och det faktum att han hade mobilen med sig på att han fått ett epeleptiskt anfall, fått en enorm (tror han använde ordet jättebamse) minneslucka, men tagit med mobilen för att kunna förlänga parkeringen. 

You can't make this shit up. 

Artikeln berättade kort om mannens bakgrund, var han kom ifrån, att han var känd av personalen på badhuset sen tidigare då han bland annat haft för vana att sitta i trappan utanför damernas och försökt spana in när dörren öppnades. Man hade pratat med några av kvinnorna som fotats. En av kvinnorna som var med då han upptäcktes hade tappat sitt örhänge och fått syn på hans håriga ben i samband med att hon letade efter det. 

Vad artikeln inte tog upp i huvudtaget var huruvida mannen haft med sig en vattenflaska. Hur han kommit dit osedd. Om han planerat att ligga där till stängning. Vad hade han egentligen angett som sluttid på parkeringen?
Så många frågor.
För att, förutom direkt olagligt och på många sätt stötande, så är ju det här beteendet dessutom hälsovådligt.
Tänk om han svimmat av hettan där under?
Han hade ju kunnat dö, tänker jag. 

Om detta diskuterades ingående på eftermiddagsfikat på kontoret. Varpå min chef säger: Hur ofta tappar man egentligen ett örhänge i bastun?
Jag och en yngre kollega för då direkt en hand till våra olika örhängen och förklarar unisont att större smycken av metall ju blir väldigt varma i en bastu och att det inte alls låter otroligt att man skulle ha tappat ett örhänge i samband med att man tog av det på plats pga hettan. Chefen nickade då på sättet man gör när någon lagt fram en ny och intressant tanke och verkade nöjd med svaret. 

Men jag kan inte sluta tänka, att ur denna mängd av otroliga information så det det du hakar upp dig på?! Hur man kan tappa ett örhänge?

Tänkte han att det är för osannolikt, att kvinnan for med osanning och egentligen upptäckte mannen på något annat sätt? Men varför? Hon hade ju ingen skuld i det här oavsett, så varför ljuga om en sådan sak?

Tänkte han att det var väl en himla tur att örhänget hoppade ur hennes snibb prick då, så att hon upptäckte äcklet. Annars hade han ju kunnat ligga där så mycket längre (och svimmat och dött!)

Tänkte han att... ja, vad?? 
Jag hade verkligen svårt att släppa det där med vattenflaskan tidigare. Det kändes så fruktansvärt korkat och icke förberett om han inte hade med sig vätska för en sån långsittning (okej liggning) i en bastu.
Men det har nu hamnat i skuggan av chefens ifrågasättande av örhänget. 

Wednesday 17 April 2024

Höll andan, tappade andan. Tar ett djupt andetag.

Han fick jobbet. 
Precis när jag på riktigt trott att det inte skulle bli så och ställt in mig andra alternativ.
Så fick han det. 
Jag har sovit jättelite inatt och kom till kontoret helt oförmögen att göra annat än att stänga dörren och gråta en stund. 
En reaktion som förvånade mig själv. 
Jag ville ju det här.

Men det har landat lite bättre nu.
Det blir nog bra. Av alla dåliga alternativ är det nog det minst dåliga.
Och. 
Det är inte mitt beslut. Det är skönt. Jag är drivande i mycket, men inte i detta. Stöttande, ja. Men inte den som aktivt gör. 
Så. Fokus på möjigheterna nu.
Det kommer att bli jobbigt, men det kan bli bra också. 

Tuesday 16 April 2024

Andras ungar

Grannungarna, det är ett gissel. 
Jag är inte alls för snäll. Men möjligen alldeles för vek. 
Ett skav är det. 
Men alltså. 
Vi bor i lägenhet och precis under oss bor en familj med 4 barn. En tonåring på varannan-vecka basis, en 6-årig tjej, en 3-årig kille, och så en nykläckt bäbis på några månader. 
Den 6-åriga tjejen leker helt okej med mina barn, men det är ganska tydligt att det framför allt är närheten och tillgängligheten som gör att de hänger.
När vi är borta pratar de aldrig om henne, man får aldrig intrycket att de saknar henne eller ser fram emot att träffa henne som det däremot ofta är med andra kompisar. Men när de inte får gå hem till andra kompisar pga jag inte har tid att följa med, det bara är en halvtimme kvar till läggdags osv. så är det verkligen optimalt att ha en unge i samma trappuppgång som man kan gå och knacka på hos i bara strumplästen.
Leka en stund, gå ut och cykla på gården, och sen är det inget mer med det.
Föräldrarna behöver inte snacka ihop sig.
Barnen sköter det själva. 
Tyvärr innebär det ju att ungefär 75% av gångerna flickan kommer till oss kommer även hennes lillebror. Och även om jag tycker att det är ett väldigt konstigt beteende av föräldrarna att skicka upp honom, så har jag svårt att ta upp det för när de tex ser på TV sitter han ju bara i soffan och stör ingen.
Då går det bra. 
Och jag skickar ju ner två barn, och inte har jag stenkoll på att de alltid leker och interagerar tillsammans allihop därnere. Nångång har storskruttan berättat att hon fått sitta med tonåringen och provat spela på datorn. Och då.... tja. Det är som en gråzon.
När leker man tillsammans och när leker man samtidigt?

Eftersom min man så ofta jobbar kvällar och helger och jag är själv med barnen är det också mycket värt att ibland få två timmar eller 30 minuter lugn och ro när de springer ner en trappa. Så mycket värt att jag känner att jag kan ta samma tid med 4 barn i min lägenhet.
Och jag fattar att de med bäbis såklart njuter av lugnet när deras två mellanbarn är hos oss. Inte så att jag tycker att det är mitt jobb att passa deras 3-åring.
Det gör jag inte.
Men jag har dels lite dåligt samvete för att mina barn ibland lite väl uppenbart föredrar andra kompisar men nöjer sig med grannarna om det står mellan dem och inga kompisar alls, och dels vill jag inte riskera något osämja eller gnabb för vi bor ju fasen uppepå varandra. 

Men. Vad gäller maten så har jag haft ett snack med kidsen om detta.
De ska fråga mig först. 

Friday 12 April 2024

Den jag är och den jag vill vara

Jag älskar inte att laga mat.
Som alla friska föräldrar får jag nånslags inre tillfredsställelse av att se mina barn äta mat nyttig, lagad mat och har som målsättning att de äter en hyfsat varierad kost bla bla. 
Men som de flesta föräldrar med jobb och intressen utanför köket så blir det en balansgång mellan vad barnen vill äta, vad jag vill laga, kostnad och tidsåtgång. 

När jag gör pannkakor gör jag dem med lite mer ägg och inte bara vitt mjöl, sen äter barnen med sylt och jag (om jag har hunnit handla) med skagenröra och blandsallad. Det är en vardagslyx och min största morot för att steka pannkakor. Den lite mindre moroten är att ha en trave pannkakor i kylen några dagar framöver som barnen snabbt kan ta till frukost, mellis eller snabb middag före träning. 

Att lägga tid på att laga mat som tar slut i en sittning, det är något av det värsta jag vet (inom ramen för sånt som inte alls är hemskt egentligen). 

Mot den bakgrunden.

Igår stekte jag pannkakor medan barnen tillsammans med en hel hög kompisar lekte både inne och ute. Vi skulle iväg på simskola efteråt och de gästande barnen hade alla (trodde jag) tider att passa och skulle droppa av en efter en. Jag stekte som vanligt en trave med tanken att detta skulle bli snabba helgluncher och även en middag till mig efter simskolan, en liten burk skagen stod i kylen bredvid en god ost jag tänkte bland i också. 

När halva smeten var uppstekt försvann hela unghopen ut på gården för att cykla. Någon tog sin ryggsäck och gick hem och jag varnade mina två barn om att middagen var en kvart bort. När smetbunken var tom och sista pannkakan klar ropade jag in kidsen och dukade fram sylt, mjölk osv. skar upp några morotstavar och skivade en bit gurka. 

Får Maja och Lava äta med oss? säger storskruttan när hon kommer in och sparkar av sig skorna.
Nej, vill jag säga.
Nej, för dels ska vi iväg snart och måste skynda oss lite och dels vill jag inte att hela den här pannkakehögen ska försvinna på en bråkdel av tiden det tog att steka den. 
Dom frågar hemma nu, fortsätter mitt barn innan jag hinner formulera något.
Vi ska ju iväg... säger jag trött och hoppas att de andra föräldrarna kan läsa tankar och säger nej men nu ringer det på dörren och in kommer två barn. En sekund senare kommer ytterligare ett, en lillebror till den ena flickan som tyvärr är ett ständigt bihang i vårt hem. Jag säger tyvärr för jag är inte jätteförtjust i att denna 3-årige pojke alltid tycks ingå när min barn vill leka med hans storasyster.
Okej om deras föräldrar propsar på att han ska få vara med när tjejerna leker hemma hos dem, det lägger jag mig inte i.
Ditt hus, dina regler osv. 

Men jag gillar inte riktigt det här att när mitt barn säger får jag leka med Maja? så ska jag direkt måsta ta höjd för att jag inte bara får 6-åriga Maja på besök utan även hennes yngre bror som egentligen inte alls leker med flickorna utan snarare jagar katt, ritar på dockhuset eller bygger lego för sig själv och kräver ett visst övervakande från min sida. 

Jag önskar att jag tyckte sånt var bara härligt.
Att jag njöt av ett fullt hus.
Att jag jag stod med stekspaden i högsta hugg och bara Jamen kom in, kom in! Här finns det pannkakor så det räcker till alla!
Som Alva, (hette hon så?) pigan i Alla vi barn i Bullerby i scenen där hon bakat bullar som hon häller ut över bordet. 

Naturligtvis fick alla barn äta pannkakor. 
Min skagen fick landa på en macka istället. 

Wednesday 10 April 2024

Snödroppar och barmark

Håller fortfarande andan.
Inga besked ännu, vilket eventuellt är ett besked i sig. 
Försöker att inte tänka på det medan jag tänker på typ ingenting annat. 

Under tiden smälter snön.
Där vi bor är snödroppar inget annat än just snö som blivit till droppar. 
Vår är synonymt med asfalt som tinat fram så att man cykla mellan snöhögarna. 

Vi har så olika sätt att se på det här med barmark märker jag. Vi som växt upp här tycker att det är barmark nu. Vi kan cykla, gå i gympaskor och bara lite då och då måste man slajda över lite isslask som sträcker sig över cykelbanan eller upptäcka att en vattenpöl har is i botten.
Men 96% (ähmen okej 85 kanske) är barmark ju, på gator och cykelvägar. 

Meh kolla det därå! menar folk från södern och pekar uppfodrande på alla meterhöga snöhögar som täcker gräsmattor och skogsdungar. Kallar du det där barmark?! frustar dom, och pekar med hela sina vinterjackeklädda armar.
Men guh, då. Liksom.
Jaja, nä det klart att det är en massa snö kvar på gräsmattorna vi inte kommer se förrän nångång i slutet på maj. Men vadå?
Hade du tänkt gå över just den gräsmattan nu, i dina gympaskor?
Nä. Just det.
Du skulle ju ändå gå på trottoaren, eller hur?
Och där är det... jag sa ju det.
Barmark. 

Friday 5 April 2024

Det är inte vad jag vill som spelar roll

Sjukdomskänslan hänger sig kvar, det var ett seglivat jävla virus det här.
Jag jobbar hemma pga blev så förbannad på en kollega igår att jag inte pallar se henne idag. Och några andra faktorer också. 
Helst av allt skulle jag vilja ligga hemma i soffan ikväll. Se Masked Singer med kidsen och somna tidigt. Det kan jag iofs fortfarande göra, men dessförinnan ska vi spendera ett helt gäng timmar på badhus. 
Det är jag inte det minsta peppad på, men det finns tre små flickor, varav den ena fyller år idag, som inget hellre vill än just att bada tillsammans. 
Så dåså. 
Vad är min vilja mot en födelsedag?
Vi har inte fått något besked angående min mans eventuella jobb i utlandet ännu. 
Det har varit i kontakt med alla hans referenser, den sista så sent som igår. 
Så any day now, kan man tycka. 
Hjärtat i halsgropen, där det redan är tjockt av virus. 

Tuesday 2 April 2024

Påsken

Barnen som aldrig blir sjuka blev sjuka. 
Skidresan blev en sjukresa.
Feber, hosta och Alvedon.
Ett besök på Lycksele lasarett.
Men, på tredje dagen, var båda två äntligen feberfria. 
Och barnen har kanske haft mycket skärmtid, men de har åkt en hel del också.
Påsken blev kanske inte som jag tänkt.
Men den blev mycket bra ändå.
Jag har varit hyfsat bortkopplad och avkopplad och benen har fått åka, både utförs och slättförs.
Jag klagar inte.

Om en klänning. Och ett äpple som föll rakt ned.

Vi skojar ofta om att min man föddes i fel årtionde. Han älskar, och har alltid älskat, allt som har med 70-talet att göra vad gäller kläder...